Senaste inläggen

Av madeleine karlsson - 11 april 2015 11:40

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma.

I år är det precis likadant. Här om veckan kunde jag inte hålla mig, joggade en liten bit med vagnen. Just det, jag har en vagn i år. Det betyder att jag inte kan ge mig ut och sporta när jag vill. Men idag tänkte jag, nu när J är hemma, att jag skulle passa på!

Jag kom alltså precis tillbaka från mitt första lilla försök till joggingrunda på över ett år. Det gick inte så bra. Kan man väl säga.

Kroppen har ju förändrats efter graviditeten, tuttarna är större och tyngre, skvampar hit och dit. (Jag klandrar dem inte, de har bott i värdelösa mjukisbehåar utan det minsta stöd i ett år nu. Det skulle jag också bli hängig och ledsen av...) Magen har åkt hiss ett par våningar neråt och känns preciiis som en knådad deg. Det tog inte många joggade metrar innan mina träningsbrallor började hasa nedåt och till slut hamnade under degen. Väldigt irriterande och obekvämt! Värdelösa byxor!

Jag försökte ignorera byxorna under degen samt den där jädra astman och joggade på en bit till. Jobbigt. Tungt som fan och dallrigt. Det kändes som om jag saknade kroppens alla muskler. Och ont gjorde det efter ett tag. Främst bak vid hälsenorna faktiskt men sedan även i svanken, blygdbenet och då vidare. Blä!

Nej jag kan inte påstå att jag känner mig pigg, fräsch, härlig och snygg! Inte någonstans! Jag blev inte direkt peppad av den här rundan även om det var väldigt rart att få komma ut alldeles själv, utan vagn.

Tänker tillbaka på förra året när jag var gravid och hur fin jag kände mig då. Jättefin. Varje dag. Och jag fick för en gångs skull framhäva det stället på min kropp som varit det mest förbjudna stället att framhäva, magen! Och ingen sade annat än att man var fin och "tänk vad kroppen kan, visst är det fantastiskt". Det var faktiskt befriande. Men nu är man tillbaka i det normala, magen ska vikas in och stoppas undan, den måste bli smal och kroppen stark och duktig. Det är nästan så att jag längtar efter att få vara gravid igen bara för att få känna mig så där fin och stolt över min kropp. Det gör jag inte nu. Jag hatar den inte heller. Absolut inte, jag är mer likgiltig. Den är en kropp bara. Just nu en kropp som måste få tillbaka sin forna styrka. Jag skulle behöva gå till ett gym men det är rätt svårt med en liten knatte...

Och så har vi det övriga i den här lilla utseendefixeringen. Håret, kläderna, sminket och så vidare... Suck! Jag orkar inte ens gå in på det egentligen. Håret är så jädra slitet, det går av, det är fult, för kort, det är torrt och sprött, precis allt det som det inte var förut, innan barn. Kläder... Inget sitter bra, tuttarna bor fortfarande i mjukisar och utbudet i butikerna är ju inte det mest passande för min kroppstyp. Blaj, blaj, blaj.

Nää den här så kallade joggingrundan som jag såg fram emot så mycket blev mest bara en jobbig press och ett kvitto på att jag är totalt otränad. Men å andra sidan, det kan ju bara bli bättre??

ANNONS
Av madeleine karlsson - 11 mars 2015 11:36

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något färgglatt på bordet. Det är så härligt med vår i år!

Jag kan inte undgå att tänka tillbaka på förra året vid nästan exakt den här tiden. Jag var precis i början på graviditeten och precis i början av alla problem som liksom bara hopade sig framför mig. Det var blödningar, sjukhusbesök, ultraljud, åkturer till Uppsala och sjuksrivningar varvat med cykelstölder, kamp med försäkringskassan och jobbet. Blir matt bara jag tänker på det! Hur orkade jag?

Idag när jag sitter här med mitt snusande lilla barn vid min sida känner jag en sådan enorm lycka! Han kom till oss till slut och allt blev bra. Han är det dyrbaraste vi har och jag känner en stor tacksamhet över att graviditeten till slut gick bra och att vi fick en frisk son. Snart blir han ett halvår och det är totalt obegripligt! Tiden bara springer förbi en och ibland blir jag riktigt stressad av det.

Det är mest det här med jobbet! Jag kan inte jobba i vården mera, det går inte! Jag känner hur det tåras bakom ögonlocken och det börjar krypa i kroppen bara jag tänker på det. Jag mår fysiskt illa! Ja det känns nästan precis som innan jag började plugga på högskolan. Det bara går inte! Jag har en sådan ångest och tiden går så fort och jag hinner knappt något annat än att ta hand om vår son. Jag måste hitta ett nytt jobb och det snabbt! Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt! Känner mig helt vilsen och faktiskt lite ledsen över att det ska vara så förbannat svårt! Jag skulle nöja mig med vad som helst som inte är vård- eller städrelaterat. Jag kan sälja korv på torget eller rensa rabatter, vad som helst bara jag slipper vården. Jag är klar med det. Jag är rädd att jag faktiskt går in i väggen eller drabbas av depression eller något om jag tvingas tillbaka. Det är i alla fall så det känns... Det som hände i somras var liksom droppen som fick min andra "vårdbägare" att rinna över. Jag känner igen tecknen från förra gången och nu tänker jag inte ignorera dem. Det är så här jag känner!

Jag måste skriva nytt CV och ta tag i det här nu. Peppa mig själv och se det här som en ny möjlighet! Jag är öppen för det mesta bara det är något helt nytt

Nu vaknade lillen i vagnen här bredvid och kaffet är urdrucket. Tänk att jag inte sitter ensam på balkongen i år...





ANNONS
Av madeleine karlsson - 28 januari 2015 11:29

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel...

De senaste dagarna har jag börjat rota i sminklådan och plockat fram både det ena och det andra som länge legat undangömt. Använder oftast bara cc-cream, genomskinligt puder och en rougedutt. Nu jäklar hörrni är det andra bullar. Nu kör jag på allt som jag äger och har. Har köpt mig en vattenfast mascara och nu senast en grej för mörka ringar under ögonen... I need it!

Inhandlade också ett par färgade lypsyl. Det känns faktiskt bättre när man kletat på all skit och liksom färglagt sig själv. För på morgonen kan man inte säga annat än att man är svartvit, möjligtvis grå.

Det roliga i det hela är att man känner sig piggare men man ser inte piggare ut. Upptäckte det nyss när jag tog ett par selfies. Kände mig fräsch och ganska okej efter ännu en jobbig natt. Här är resultatet...


De mörka cirklarna må kanske inte vara mörka men de är fortfarande där. Ögonen ser sjukt trötta ut, typ som om jag inte sovit ordentligt på ett år... Haha! Ja herregud, försöka kan man ju men nä, det går inte att dölja den här inneboende tröttman.

Men så tittar man på den här underbara lilla varelsen, som på den här bilden är så lik sin morfar, och så skiter man i mörka cirklar, dålig andedräkt och sömnbrist.

Av madeleine karlsson - 23 januari 2015 23:22

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom.

Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gripa saker och upptäcka sin röst. Ja nu har han vänt sig både från mage till rygg och rygg till mage. Han höll på i flera nätter och övade och så till slut i förrgår så kom han på hur man skulle göra. Han vände sig från rygg till mage flera gånger.

Han dreglar också. Mycket! Jag bara väntar på de första små tänderna som kommer att pryda hans underbara leende. Ja leendet är nog det bästa, värmer hela själen. Snart kommer också skrattet, det där innerliga bubblande härliga skrattet. Det längtar jag efter.

Jag tror också att han börjar förstå att Olle är något som associeras med honom. Han vänder sig om ibland när man ropar och tittar så storögt. Min lilla gosse som börjar bli stor, börjar bli en person. Ja tänk vad det händer saker i den där lilla kroppen. Snart ska vi börja erbjuda smakportioner. Jag tänker att vi ska börja med någon form av potatis. Så spännande det ska bli! Jag hoppas att han kommer att tycka om mat. Han har ju att brås på så att säga...



Ollebolle i nya fina brallor som jag hittade på superrean på Åhlens. Nu ska vi se om den här lille gossen kanske vill lägga sig och sova (vi har försökt i timtal, men det är roligare att vara uppe, öva på att stå och prata.) för jag är så trött att det svider i ögonen.

God natt!

Av madeleine karlsson - 22 januari 2015 10:38

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd.

Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneburit att jag fått sköta allt själv. Mat, städ, tvätt och en liten son som är inne i någon slags period då inget är roligt och sova är dödstrist. Det har varit fullt upp ca 20 h/dygn. Därtill har jag ont överallt, bäckenet, handlederna och det värsta av allt, nacke/axel på högra sidan. Värst känns det när jag ammar. Det hugger som knivar och det är knappt att jag pallar. Försöker andas å slappna av, byta ställning och palla upp med tusen kuddar. Inget hjälper. Smärtan blir bättre när jag inte sitter med Olle i famnen. Han är inte så liten och lätt längre. Kan tänka mig att jag har överbelastat och spänt mig när jag hållit honom vid amning, kanske har jag nån inflammation? Hur som helst så gör det sjukt ont.

Att vila någon gång på dagen finns inte, Olle sover endast i vagnen när vi är ute och går. På natten tjorvar han och spottar ut nappen och grejar och donar. Alltså inte så mycket sömn. Alls. På dagen ska han hänga i min famn, det är det enda som duger. Jag lägger ner honom då och då för jag måste ju få saker gjorda. Duscha, äta, laga mat, hänga tvätt och ja ni vet... Oftast börjar han vråla efter en liten stund. Då får han vråla. Men jag känner mig stressad som att jag måste skynda mig hela tiden.

Efter att J kommit hem så är Olle som hungrigast och den senaste tiden också missnöjd och ledsen. Han sitter därför fast vid tutten de största delarna av kvällen och äter så att han ska stå sig en stund och inte vakna så tidigt på natten. Då går det inte heller att vila.

De gånger han somnar på dagen och jag faktiskt lyckas lägga honom ifrån mig så vaknar han exakt i samma stund som jag lagt mig till rätta under en filt. Alltid! Lägger jag mig däremot inte kan han sova i flera timmar. Mycket märkligt men det är så det är. Som att han känner på sig vad jag gör...

Precis så var det imorse. Jag var så otroligt trött och hade så himla ont i handleder och nacke och hade precis lagt mig på soffan och nästan somnat. Då sätter lilleman igång. Hungrig. Bara sätta sig upp igen. Mer ont. Då kom tårarna. J kom upp och var tvungen att åka till jobbet. Fler tårar. Tänkte att jag måste klara hela den här dagen också utan sömn. Hur är det ens möjligt?

Sedan fick jag dåligt samvete för att jag satt och grät, för att jag var trött och hade ont. Lillen är ju det mest underbara jag har och jag älskar honom över allt annat. Han är ju bara hungrig. Jag måste orka! Ledsamhetstårarna övergick sedan i kärlekstårar. Han är det finaste som finns!

I detta nu har han faktiskt somnat bredvid mig i soffan. Jag kämpar med nack- axelsmärtan och dricker kaffe. Jag är jättetrött, absolut slut. Är rätt duktig på att skuffa undan den känslan annars, försöker hitta på saker och umgås med människor, städa här hemma och hålla igång. Annars är jag rädd att jag somnar stående. Men imorse så kom tröttheten/utmattningen ifatt mig. Litegrann kändes det som på förlossningen när det gjorde som allra ondast och jag insåg att jag skulle klämma ut en människa genom mitt underliv, totalt helt omöjligt. Men se det gick och jag orkade. Jag kommer att orka det här också för i eftermiddag tar vi helg hela familjen. J är ledig tre dagar och vi kan dela på ansvaret som vi brukar.



Av madeleine karlsson - 17 januari 2015 02:20

Han vaknade nyss. Jag har sovit ca två timmar. Är så trött att det värker i hela kroppen. Han sover i vagnen när vi är här hos mina föräldrar. Jag satte mig upp, vaggade, vaggade, vaggade. Totalt mörker. Vaggar, gungar, vaggar. Inget fungerar.

De små benen rätt upp i luften, den glada rösten och nappen som far ut ur munnen gång på gång. Snälla lilla du, sov lite till! Jag orkar inte vara vaken.

Tänker på alla ensamstående mödrar, jag är en sådan nu när J jobbar övning. Spelar ingen roll att jag är här och de andra i familjen kånkar runt på min son. Det är bara mamma som duger och sover gör han endast när vi är ute och promenerar. För mycket annat som är kul nu. Alla nya saker, sitta, stå, äta...

Jag är så sjukt trött! Ja jag har sagt det förut men nu börjar det bli lite jobbigt eftersom han aldrig vilar på dagen den här lille mannen. Det är full fart från morgon till kväll och på natten håller han mig också vaken då han tappar nappen ca en gång i timmen.

Tände lampan till slut, han blev lite lugnare men ligger där och knorrar. Måste gå och kissa, vill inte. Vill bara få sova några timmars oavbruten sömn...

Nej han somnar inte om. God morgon då...

Av madeleine karlsson - 15 januari 2015 21:50

Det är övning på regementet och det innebär att pappan i den här familjen spenderar mestadels av sin tid på jobbet nu någon vecka framöver. Olle och jag får helt enkelt försöka överleva utan honom. Hur nu det ska gå?

Vi far till min gamla hemstad imorgon och blir där några dagar. Som vanligt skall jag försöka träffa så många som möjligt. Det brukar bli stressigt men samtidigt är det ju härligt. Men jag vill också ta det lugnt, kanske sova en stund medan mamma och pappa tar Olle på promenad. Jag är ganska trött faktiskt. Det skall erkännas. Sömn är stundtals det enda jag kan tänka på. Skulle kunna somna lite varstans just nu känns det som. Samtidigt så vill jag inte sova för då missar jag ju en massa tid med den underbaraste lilla människan på den här jorden. Knasigt detdär...

Just i detta nu ligger han här bredvid mig på golvet och sover (ja inte direkt på golvet naturligtvis utan på en mjuk och skön bädd). Det är direkt dåligt. Han har inte sovit på hela dagen och naturligtvis så somnade han där medan jag packade väskan och hängede tvätt. Nu vill jag absolut inte väcka honom för då kommer det bli superknasigt och han blir mest ledsen och förvirrad. Dessutom kommer det ta nån timme extra innan han somnar om igen. Totalt ovärt och jag orkar faktiskt inte det. Det lutar alltså åt att jag snällt får sova på soffan... Åååh! Jag som sett fram emot att få krypa ner i sängen och lyssna på regnet som smattrar mot fönsterrutan. Det blir sällan som man tänkt sig.

Ja nog är det allt en aning tomt och konstigt utan J här hemma. Han jobbar nämligen natt och jag saknat honom redan. Min fina J! Tur att jag har Olle att pussa på! Det är värre för J tänker jag. Han måste klara sig utan både mig och Olle...

Vi försökte oss på att ta en selfie idag. Det var lättare sagt än gjort med en liten kille som aldrig är stilla. Men till slut så fick vi en som inte blev suddig...

Nä jag borde gå och borsta huggtänderna och sova nu egentligen. Måste upp tidigt om vi ska hinna med tåget.

God natt och sov så gott!

Av madeleine karlsson - 14 januari 2015 12:04

Vissa nätter är rent ut sagt asjobbiga, de morgnar som sedan följer så är man kanske inte sitt bästa jag när man ser sig i spegeln. Idag var en sådan dag...

Hyn är rödblommig, näsan sned, andedräkten dödar, ögonen oändligt trötta och håret, ja det bör inte ens nämnas.

Man är helt enkelt inte människa! Idag bestämde jag mig därför för att både Olle och jag skulle ha en spamorgon. Jag tänkte att det får väl gå som det går, lillkillen kanske inte alls har lust men jag måste få piffa mig lite! Men alltså vilken snäll son jag har! Han låg så fint och var nöjd på badrumsgolvet så jag kunde ta en lång dusch, raka bort lite överflödig behåring och göra en hårinpackning. Så himla rart! Och behövligt! Kletade på en ansiktsmask innan jag badade Olle. Lät den torka ordentligt och drog av den för en stund sedan. Känner mig som ny! Underbart!

Bestämde mig också för att ta på mig exakt vad jag ville och skita i "amningsvänligheten". Det blev därför en av de nya Marimekkoklänningarna. Lite smink, hårpiff och två koppar starkt kaffe senare så känns det som att jag kommer ta mig igenom även den här dagen.

Olle däremot däckade på golvet. Å vad jag älskar dig du lilla människa!

Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ MADDLUR med Blogkeen
Följ MADDLUR med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se