Snurrar runt i sängen.

Ögonen vill inte koppla av.

Huvudet vill inte vila.

Tankarna har tagit tillbaka lite av den plats de en gång besuttit.

Jag är arg. Känner mig frustrerad. Är irriterad över att min styrka inte alltid är lika stark. 

Sätter mig upp i mörkret. Dunkar huvudet mot väggen en gång, ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen vill mig något. 

Lutar huvudet i händerna och försöker att inte tänka på hur tyst det är.

Sjunger en tyst visa för migsjälv, det hjälper inte.

Måste ställa mig upp, klarar inte av den kalla, tomma sängen.

Går in i köket.

Ställer mig vid fönstret.

Därute lyser nattlampor på träden så gröna.

Fåglarna kvittrar lågmält i träden.

Då börjar tårarna rinna.

De förbaskade tårarna som så sällan rinner kommer utan förvarning. 

Jag avskyr det.

Jag avskyr min tysta lägenhet, min kalla säng, mitt tomma kök, min odiskade disk, mina ledsna ögon, mina våta kinder. 

Gud vad jag önskade att någon tog tag i mig och viskade i mitt öra att allt blir bra.

Gud vad jag önskar att någon låg i min säng och andades djupa trygga andetag.

Gud vad jag önskar att jag kunde krypa in i någons varma famn och somna tryggt på dennes arm.

Gud vad jag önskar att jag vaknade upp bredvid någon varje dag.

GUD VAD JAG SAKNAR NÅGON JUST NU!!! 

Känslan, denhär känslan, saknaden av någon som inte finns är det värsta jag vet. Det finns inget botemedel mot denna plåga. Ingen hjälp finns att få. Allt måste man själv genomlida i tron på att det blir bättre sedan... i framtiden, tids nog, imorgon, om en vecka, ett år, ett liv... 

Ger migsjälv en kram och viskar : Allt blir bra. Om inte imorgon, så dagen efter det, eller dagen efter det, eller dagen efter det... Låt inte monstren äta upp dig inifrån. Låt inte monstren ta styrkan du nyss byggt upp. Låt inte monstren göra dig rädd för det du drömmer om. Låt inte monstren hindra dig från att testa dina gränser och prova någonting nytt. Låt inte monstren därinne lura dig. Du kan så mycket och du kommer att lyckas med det du drömmer om. Om inte imorgon så dagen efter det, eller dagen efter det, eller dagen efter det...

Igår läste jag igenom en av våra två morgontidningar som vi har här i staden.

Någonstans i mitten av tidningen fastnade min blick.

Först läste jag överskriften tre gånger och sedan kunde jag inte hålla mig för skratt...

Vad i allsindar var detta?

Där stod med stor fet stil : KLARTECKEN FÖR MOSKÈ I SLAKTHUS

Hahahaha, va??

Islam, döda grisar, moskè, slakthus???

Dethär går ju inte ihop någonstans.

Jag fortsatte att läsa artikeln där det stod att det som en gång varit ett slakteri med korvstoppning o dyl nu alltså skulle förvandlas till en moskè.

Är det ens möjligt undrade jag och började tänka efter om jag blandade ihop mina religionkunskaper.

För visst är det så att man inte får äta griskött om man är muslim? Man får heller inte slakta de djur som skall ätas på vilket sätt som helst, utan där finns vissa bestämmelser? 

Hur kan man då vara helt nöjd som muslim och tycka att det är okej att bygga det heligaste av heligaste i ett gammalt slakthus där man stoppat korv som ju är gjort av just precis griskött? Där flera tusen grisar dött en plågsam död och malts till färs? Där grisblod runnit i praktiskt taget varenda vrå?

För mig så verkar det lite konstigt.

Är man en starkt troende muslim så borde detta vara helt otänkbart. Men tydligen inte... 

Det står vidare i artikeln att den gamla korvfabriksdelen med fördel skall byggas om till rum för rituell tvagning samt att det som förut var ett kylrum nu skall bli moskèns hjärta, dvs ett bönerum. Det gamla rökeriets tornbyggnad skall omvandlas till minaret. Det betyder alltså att där man förr rökt gamla grisdelar skall nu någon stackars muslim klättra upp för att skrika ut böner till folket??

Nä dethär måste vara ett skämt??? 

I artikeln säger även Servat Barzangi som är med i föreningen Sabarinimoskèn att Byggnaden visserligen varit ett gammal slakteri men att Islam är en realistisk religion och att det byggnaden tidigare använts till inte spelar någon som helst roll.

Jisses amalia!! Är det bara jag som tycker att dettta verkar märkligt?

Hon hade sagt att du var finast i världen. Att det var dig hon ville ha.

Du hade bara stått där med ett fånigt uttryck. Ett ansiktsuttryck som inte uttryckte något. Du var uttryckslös.

Hade du någonsin varit tråkigare och mer färglös än just då? 

Hon hade ju sagt till dig att hon älskade dig och hur du fick henne att älska livet.

I det ögonblicket måste hon ha hatat livet. 

Hon måste ha hatat allt det hon just vräkt ur sig.

Alla de ord som hon spelat upp om och om igen i sin upptagna hjärna för att få till på bästa möjliga sätt. Så att DU skulle förstå. Så att du på ett pedagogiskt vis skulle veta hur det kändes för henne att ha dig nära.

Hon lyckades.

Du visste exakt vad orden i den följde de kom ur hennes mun betydde.

Du hade hört dem förut men i ett annat sammanhang. 

Då hade det varit en annan sak, då hade du kännt likadant. Men nu... Nu var tomheten din bästa vän och din värsta fiende. Din mage var tom, ditt huvud var tom, ditt hjärta var tomt och ditt vackra ansikte var tomt.

Känslorna som funnits där en gång för längesedan var borta. Vart hade de försvunnit? Vart på vägen hade du tappat dem? Eller var det någon annan som hade lånat dem på obestämd tid?

Nu hade varit läge att lämna tillbaka dem.

Nu hade det vart läge för en vit lögn, eller kanske till och med en svart?

Hon tittade skamset ner i golvet med rodnande kinder. Händerna rörde nervöst vid varandra och pillade på en av knapparna i den nya koftan som hon visat dig förra veckan i den nya butiken på storgatan. Du hade redan glömt hur den såg ut.

Hur gör man nu?

Hur ljuger man utan att det syns? Utan att hon märker kärlekens död.

Hur faan gör man?

Det faller tårar från hennes ögon, du borde ta tummarna och stryka bort dem sådär som du gjorde då när allt betydde någonting. Du står stilla. Hör hennes snyftningar och känner irritationen växa. Du borde inte känna såhär, hon älskar ju dig. Hon älskar allt du är och allt som du vill vara och kommer att bli. Varför känner du ingenting? Varför är du tom? Varför hörs det ingenting när du talar och när du skriker åt henne att lämna dig ifred?

Varför gör hon ingenting? Hon borde skrika tillbaka, springa sin väg, torka tårarna mot den nya ärmen. Hon borde hata. Men hon gör inget.

Du står stilla och hon står stilla.

Hon lyfter blicken, lite i taget tills hon möter din.

Hon stirrar på dig och du hatar det. Hon söker svaren i dig, i ditt ansikte. Hon letar febrilt men ser ingenting. Det är då hon ger upp. Det är då hon inser att allt som var där igår är borta idag. Hon inser men kan inte förstå.

Du förstår men kan inte inse. 

Du kunde inte ljuga.

Hon ser rakt igenom din värdelösa kropp som inte ens kan ljuga en vit lögn.

Aldrig har något gjort så ont och varit så befriande.

Droppar

Regn

Vatten

Väta

Filmväder eller läsarväder?

Både och!

Mysväder kanske?

Nä, det e mysbrist.

Brist på mys.

Kramfattigdom, den värsta av fattigdomar.

Värmeljus

Varma ljus

Värme

Kroppsvärme.

En varm kropp.

En varm kopp.

Choklad.

Chockad

Uppriven

Uppgiven

En näst intill tom soffa.

Fyll den!

Med dig!

Med mig!

Med oss!

Den lilla grisen rodnade, om nu grisar kan rodna och satte sig på sina små julskinkor.

Vad var det hon just hört?

Kunde det stämma?

Var det ens en bra sak att höra?

Hon satte ner sin ena klöv djupt ner i gyttjan och bestämde sig för att ja, jo det var nog en bra sak.För visst är det väl så att allt som sägs om en och som får en att skratta eller le är bra saker?

Plötsligt hörde hon ett skratt högt ovanför sig.

Hon blinkade med sitt ena grisöga och kisade med det andra mot skyarna.

Där svävade Nils, den vilsne skrattmåsen. Vida känd.

Jisses, hade han inte hittat rätt än?, tänkte hon där hon satt. Här fanns ju varken vatten eller fisk. Bara grisar, gyttja och sura bönder. Kanske också en och annan insekt men annars inget som i normala fall skulle tilltala en skrattmås.

Hon ropade så högt hon kunde åt Nils däruppe.

Han svävade som om vägde han ingenting och hon avundades hans frihet. Sakta, sakta snirklade han neråt, emot henne.

När han var tillräckligt nära flaxade han till, som för att bromsa, och satte sig på staketet som omgärdade den numera välanvända gyttjepölen.

Hmm, ursäkta, sade han, jag hör lite illa, jag råkade häromdagen bli inlåst i  en hönsgård och där var det livat kan jag medge.  Har aldrig i livet hört maken till sådant förbenat kackel! Tillslut fick jag nog och bad herren på täppan, dvs tuppen, att hjälpa mig därifrån. Han svarade dock inte så jag fick sitta där med huvudet under höger vinge och invänta morgondagen. 

Den lilla grisen tittade storögt på måsen Nils medan han fortsatte sin berättelse.

Tillslut blev det morgon, inte en sekund för tidigt enligt mig, sade han och fortsatte. Tuppen var först ut och såfort hönorna sprungit förbi honom så plockade han ut två ihoprullade maskrosblad ur öronen. Jag spatserade genast fram till honom och stirrade lite undrande, säkerligen oartigt men välment på "koldolmarna" han slängt på marken. I det ögonblicket förstod jag varför han inte hjälpt mig ut kvällen innan. Han hörde ju ingenting... Måsen Nils skrattade sitt högsta skratt och tillade sedan att det var för tuppens egna psykiska hälsa som han stoppat blad i öronen. För vem skulle annars stå ut natt efter natt efter natt i ett hönshus?

Lillgrisen som nu rest sig upp skrattade och sade att det minsann inte kunde vara lätt att vara tupp.  

Vad för dig egentligen hit till detta torra landskap frågade hon sedan.

Nils tittade på henne med sina bruna lite utstående ögon och svarde: Jaadu lille gris om jag det visste. Jag förlorade ett vad en gång och har sedan dess inte brytt mig om att fara dit där jag egentligen hör hemma. Jag trivs här. Jag trivs med den torra luften, med lukterna och med grannarna i granen bredvid min. Han log och tittade ut i intet. Grisen gissade att han för sin inre syn såg sin gamla granna gran som vart hans hem sedan han var en liten dum parvel som förlorat ett vad. 

Hon kunde inte låta bli att undra vad vadet var och hur länge han bott i den gamla granen men lät bli att fråga. Hon var ingen nyfiken, snokande liten gris utan snarare en gris med ovanligt mycket vett i sin lilla hjärna. Dessutom hade hon begåvats med det största av grishjärtan. Om någon någon gång behövde hjälp så visste de vart de skulle gå... Och om någon vart sugen på ett riktigt stort saftigt grishjärta till middag  så visste dem vem de skulle flå.

Men den lilla grisen levde i ovisshet. Hon nöjde sig så bra med sitt skitiga lilla liv där i stian.Där hade hon allt, sitt liv, sin framtid och vad hon inte visste också sin död.

Nils avbröt hennes funderingar med ett flaxande som för att förvarna om att han skulle bege sig bortåt, uppåt och iväg. 

Hon log mot Nils, så som man ler mot någon som man aldrig mer kommer att se röken av.

Han log tillbaka, men med ett finurligt leende och lyfte galant från plankan han nyss setat på.

Den lilla grisen såg mot honom där han försvann bortåt, emot solnedgången. 

Hon såg ut emot det nyss utslagna landskapet och kom återigen att tänka på det hon nyss, innan hon skådade Nils uppe i skyn, fått höra.

Hon blev alldeles varm i inombords, log ett svagt leende och käne lyckan rusa igenom kroppen.

Hon hade aldrig varit i närheten av detta!

Hon hade aldrig varit så lycklig. 

Du klär in mig i wellpapp för att slippa höra.

Stoppar gula proppar i dina öron och isolerar mig från min omvärld.

Därinne lever jag, som i en kokong. 

Det är trångt, varmt och jag är svettig men jag känner hur jag utvecklas.

Det är inte mycket kvar av den larv jag en gång varit.

All rädsla, osäkerhet och vad annat som fanns i mig är nästan borta. 

Därinne i mörkret har färgerna växt sig starkare. 

Snart är det dags att ta sig ut, sträcka på sig och visa sina stora färgglada vingar.

Lära mig flyga med hjälp av det som jag själv byggt upp.

Ta steget ut i verkligheten med glädjen i hasorna. 

Le mot allt som är värt att le emot.

Ta för mig av allt som är menat för mig.

Andas.

Se mig omkring. 

Leva livet!!! 

En massa timmar har passerat..

Många låtar, trötta ben och fötter samt en halv hamburgare senare inser jag att kvällen varit mkt lyckad! 

Jag har nästan inte tänkt på dig alls!

Jag har dansat, svettats och haft roligt på dansgolvet tillsammans med goda vänner.

Det behövdes!

Tack alla ni! 

Däremot är jag så  innerligt trött på Elita med vänner som mitt i all dans på dansgolvet stänger av musiken för att de skall gå någon form av "modevisning".

Dvs halvnakna med endast smååå små bikinis på... Helt värdelöst för oss tjejer men ni killar, ni blir som barn i en godisaffär. Ögonen tindrar och tankarna lyder: Måtte jag få gå upp på scen och dansa med elita, hon är ju såååååååååååå snygg!!!

Herregud!!

Nä såntdär tjaffs ger ja inte mkt för asså. Klarar mig såå bra utan.

Nu kallar duschen...sedan en god natts ssömn!!!

Kram 

Tog cykeln till affären...

Gick in, såg mig omkring...

Där kom du gåendes...

Jag skrattade lite inombords å tänkte att nä, jag ska inte vika mig.

Du gick där med dina vanliga kläder, ditt vanliga utseende och de vanliga ögonen. De gröna ögonen som jag en gång tyckt så mycket om. Håret hade du visst i en toffs! Det har växt sedan sist.

Stadiga steg tar jag framåt, emot dig, jag viker mig aldrig!!

I samma stund som jag passerar möter jag din blick och slänger ur mig ett Hej!! 

Tittar sedan genast rakt framåt och höjer huvudet en aning...

Så bra det kändes!

Du såg lite finurlig ut... Vet inte vad du ville säga med ditt ansiktsuttryck, ja, det lilla jag hann se av det... 

Ärligt talat så skiter jag i det!

Du är passerad, både i livet och i affären.

Nu ska jag äta mat!