Alla inlägg under juni 2007

Av madeleine karlsson - 28 juni 2007 02:19

Ibland gör verkligheten ont.

Så ont att ögonen fuktas och det bildas tårar.

Det är svårt att förstå ibland, svårt att ta in fakta.

Det är svårt att höra ord som gör ont och att omvandla något dåligt till något bra.

Det är jobbbigt när allt går emot en och man befinner sig på botten.

Där är allt mörkt och värdelösheten sitter tungt på ens axlar.

Ingen hör när man skriker och skulle någon göra det så skulle de ändå inte förstå på vilket språk man skrek.

Ingen kan lyssna så som den som förstår.

Ingan kan förlåta så som den som blivit sviken och ingen kan bära ens bördor så som man själv bär dem.

Aldrig är man ensam, det finns alltid en till och en till och en till som känner likadant eller som en gång befunnit sig på den plats där man själv befinner sig just nu.

Många är de sakerna som fattas i ens liv såhär i början och de må vara svåra att nå men ju mer du sträcker på dig desto närmare kommer du.

Allt det farliga och svåra på vägen fram till det mål du har kommer att stärka dig när du väl insett att du gått förbi dem.

Kanske klarar du inte allt men du kommer med säkerhet att passera och gå vidare.

Sånt känns bra, man växer inombords.

Tillslut har man växt så mycket att man måste plantera ett frö.

Fröet kräver tillsyn och omtanke men växer sig till något stort och vackert och färgglatt som kan glädja inte bara digsjälv utan också andra.


Det är den vackraste och den svåraste gåvan av alla, att gunna ge av sigsjälv till någon annan.


Ta väl hand om ditt frö!!







Av madeleine karlsson - 27 juni 2007 15:38

Därinne, bakom linsen samlas intryck och bilder.

Därinne, bakom pannbenet bearbetas och sorteras allt.

Där bestämms också vad som ska sparas, vad som skall ge ansiktet dess uttryck och vad som ska komma ut genom munnen.

Ansikten har alltid fascinerat mig och kommer säkerligen alltid att göra.

Alla ser vi likadana ut fast ändå inte.

Där samlas tidens spår, de fina linjerna runt munnen och ögonen.

Där finns glädje i form av skrattgropar.

Där finns fel som blir så rätt ibland, såsom fräknar, födelsemärken och ärr.

Där växer små skogar i form av skägg, ögonbryn och fransar.

Där visas glädje, sorg och miljoner andra uttryck.

Ansiktet är en bok.

En fantastisk bok där varje uppslag är sitt eget.

Där varje bild säger mer än tusen ord.

En bok där varje pärm liknar den andra men innehållet skiljer sig i det oändliga.

Det är så fruktansvärt vackert.

Jag kan titta på ett ansikte hur länge som helst utan att tröttna.

Ansiktet är alltid detsamma men ju mer åren går desto vackrare blir det.

Det kan liknas vid att lagra ett vin... eller en ost...


Underskatta aldrig ett till synes "fult" ansikte.

Även där finns regnbågar, guld och annat som glimmar.

Det gäller bara att leta, för den som söker den finner.


Alla är vi vackra!







Mod

Av madeleine karlsson - 26 juni 2007 22:37

Ljuset gör det varmt och behagligt trots kylan.

Andetagen fryser till is och blir synliga för minsta fiende.

Håll andan, hoppas på det bästa.

Lämna det som varit, håll dig i ditt näste. 

Vänta ut din fiende och slå till när han minst anar det.


Lågan fladdrar, det sönderslagna fönstret ger intet skydd.

Huttrande sitter ni där som blötlagda fån utan egna viljor. 

Ni följer minsta vink, minsta lag och befallning. 

Ni skulle säkert, utifrån sett, framstå som veklingar men det vet ni ingenting om.

Än sålänge, tills solen går upp lever ni i ovisshet, rädda endast för det som varit.

Om ni ändå visste vad som komma skulle...

Då skulle nackhåren resa sig utan förvarning och ögonen tåras. 

Ni skulle ångra alla onda ting ni förorsakat på denna jord.

Ni skulle önska att ni aldrig sett dagens ljus...


Någon öppnar sin trut och blottar det som en gång varit en någorlunda vit tandrad.

Orden som kommer stötvis berättar sägner om liv och död. Om smärta, om kärlek. Om uppoffringar, om straff.

De som sitter runtomkring vrider sina stela händer och gnuggar dem mot varandra samtidigt som öronen ofrivilligt låter sig spetsas för att fånga spänningen i den gamle berätttarens röst.

Det blir mörkare och kallare.

Barnskrik hörs på avstånd, ett nytt liv har sett nattens mörker.

Att sådana späda små varelser har så starka lungor.

Viljan att överleva är större än allt annat.


I bristen på frisk luft är det tillåtet att drömma.

Drömma om en frisk vindpust, det ljuva och det goda.

Sådant som aldrig kommer åter.

Sådant som lämnar efter sig ett så kallat begär.

Ni längtar, alla längtar.

Ni längtar bort från stanken och det ruttnande livet ni befinner er i.

Ni längtar hem till nära och kära, till värme och hopp, till det som en gång var erat.

Allt det är borta nu.

Ni hade er chans men lät den försvinna.

Ni skall alla plågas av det som kallas ånger.


Ett mörkt hånfullt muller en bit ifrån avbryter sagan som nyss berättats.

Ett ljussken följer tätt inpå.

Ilskan är på väg säger den gamle med raspig röst.

Tiden är kommen.

En eld tänds i mitten av folksamlingen.

Röken och den kraftiga värmen får vissa att backa bakåt.

Rädslan som funnits i rummet slukas av lågorna.

Det som blir kvar är mod.

Mod att utföras det som man väntat så länge på.

Mod att rädda det som räddas kan. 













Av madeleine karlsson - 25 juni 2007 23:18

Ibland undrar ja hur folk ska ha det.

För mycket är dåligt, för lite är dåligt men lagom är tråkigt.


Häromdagen såg jag på tv4 nyhetsmorgon. 

Där togs det problemet upp i form av tjocka och smala människor.

En kvinna hade skrivit en bok om detta. Om varför tjocka människor anses vara dumma, tröga och lata medans det är tvärtom för smala människor.


Nu tänkte jag gräva lite i detta...

Jag är inte smal men jag är heller inte tjock/fet. 

 Men jag vet hur det känns att väga några kilon för mycket.

Jag vet hur det känns att bli kallad saker som har med vikten att göra och jag vet hur det känns att tycka att man är fulast i hela världen.

Jag vet hur det känns att titta på en modell i en tidning och önska att man vägde 40 kilo.

Däremot så vet jag också att jag kommer aldrig att bli smal och se ut så som jag drömmer om. Jag kommer aldrig att få smala långa vackra spiror att stoltsera med i högklackat och kortkort kjol. Jag kommer alltid att ha min mage där den är och den kommer aldrig någonsin att förvandlas till en platt perfekt mage med anande magrutor på.

Man är byggd som man är byggd.

Visst jag skulle behöva gå ner några kilon men frågan är om jag blir gladare och lyckligare för det? 

Jag har tränat i hela mitt liv men det liksom syns inte... Jag är stark, det vet jag men fettet där ovanpå vill liksom aldrig fösvinna.

Jag tycker om att träna och röra på mig men det är inte det folk ser när de ser mig eller någon annan som väger lite för mkt.

Jag har själv fördomar mot tjocka människor, det ska jag inte sticka under stol med. Därför vet jag att folk kan tänka att nämen herregud varför går hon och köper en chokladkaka när hon ser ut som hon gör? Hon borde minsann gå till gymet istället. 

Svaret blir att är jag sugen på choklad så köper jag choklad, du kan inte veta om jag vart ute å joggat tidigare idag eller sprungit arslet av mig på jobbet eller vart på frikis och svettis eller promenerat i en timme eller va det nu må vara...

Utsidan säger egentligen ingenting om människan ifråga.

Jag brukar säga att jag tror att vi som är sådär mittemellan säkerligen mår ganska bra egentligen.

Vi vet att vi måste träna för att inte bli tjockare och vi vet att vi måste akta oss för ditten å datten om man vill komma i förra årets badkläder.

Problemet är bara att folk som ser på oss som väger några kilon för mycket har dessa fördomar.

Att vara tjock eller mullig ses ju inte direkt som något possitivt. Man anses snarare vara trög och inte förstå sitt eget bästa. Man anses äcklig och svettig och folk tror att man luktar illa. Folk tror att man är lat och bara sitter hemma framför tvn och vräker i sig chips och andra onyttigheter.

Folk tror så himla mycket.

Folk tror saker som inte alls stämmer.

Faktum är att det finns överviktiga som älskar att röra på sig, sporta och annat men som fortfarande väger x antal kilon för mkt.

Jag gör det.

Jag har säkerligen bättre kondition och mer styrka än många av mina vänner som är smala å fina på utsidan.  

Tyvär så e det ju inget som syns. 

Är man smal så mår man bra och är man tjock så mår man dåligt, det är den uppfattningen som dethär samhället har trollat fram. 

Svårt att göra någonting åt nu när det är som det blivit men jag kan bli så irriterad över sånthär.

Att samhället får oss överviktiga (bara det ordet har en negativ klang) att känna oss fula och mindra värda. 

Att vi struntar i saker bara för att vi tror att vi inte kan eller för att folk ska dömma oss efter vårat utseende.

Att vi inte kan visa oss på badstränderna på grund av folks blickar. De liksom räknar ens fel och brister. 

Överalltifrån får man höra att man inte duger. I tidningar, tv och radio. Hur man ska lyckas gå ner några kilon här och några kilon där, allt för att bli smal och framför allt lycklig. För lycklig kan man väl ändå inte vara om man inte är smal?? 

Nä vetdu vad jag är så grymt trött på fördomar och vad folk tycker och tänker om mig.

Jag är jag och kommer så att förbli.

Jag är inte ful och jag är inte värdelös.

Jag kommer stolt bära upp min nyinköpta badräkt och låta solen skina på mina alldeles för tjocka lår.

Jag kommer att skratta och vara glad och så lycklig som bara en tjock människa kan bli.

Jag kommer inte att låta något hindra mig nu!

Jag är en helt fantastisk människa och så e det med den saken!!!


Tro gott om alla tills de bevisat motsatsen!!!

En tjock mäånniska är också en människa!



Kram 








Av madeleine karlsson - 22 juni 2007 11:07

Okej, nu är jag lite smått irriterad.

Eller nej det är inte det rätta ordet, jag är sjukt jätteirriterad. 

Igår klippte jag mig hos en ny frisör fast på samma ställe där jag brukar klippa mig. 

Hon som brukar klippa mig hade ingen tid ledig och jag kände verkligen att ja va tvungen å göra nåt åt barret så jag tog en tid hos en annan, vi kan kalla henne för Amanda. 

Amanda var väldigt trevlig, nästan överdrivet trevlig.

Så fort hon tog tag i mitt hår (å de blir rätt så många ggr under en klippning...)så frågade hon:

-Gör det ont? Det är bara att säga till om det gör ont.

Varje gång så svarade jag:

- Nej jag är inte hårröm så dra så mkt du vill.

Jag höll på att bli tokig. 

Dessutom pratade hon om sitt gesällbrev å hittan å dittan att hon va så duktig på å klippa å bla bla bla... 

Jag höll god min samtidigt som jag såg hur mitt hår blev mer och mer så som jag absolut INTE vill ha det... 

Jag hade tydligt förklarat för den unga damen hur jag ville ha det och sa att luggen får du gärna klippa lite kortare än vanligt, typ till ögonbrynet för den växer så fort.

Jaja okej sade amanda och fortsatte med att förklara att hon tänkte klippa den lite längre än va ja hade sagt så att jag hade möjlighet att ändra mig om ja tyckte det skulle bli för kort.

A jo hej det hann ja inte riktigt me för hon klippte luggen rakt av och insåg då att nej den blev inte riktigt bra så hon var tvungen att klippa upp hörnet på ena sidan liksom.

Då blev det KORT.

Fruktansvärt fult och inte alls som jag ville ha det.  

Efter ungefär 27489 förfrågningar om hon var för hårdhänt och en alldldes för kort lugg var jag klar.

Klippningen från helvetet var överstökad.

Nu var det bara ett problem kvar.

Hur faan skulle ja få luggen att växa ut så snabbt sommöjligt till den önskvärda längden? 

Jag kan inte se ut såhär...

Det finns en anledning till att jag valde att spara ut pannluggen för x antal år sedan..

Great!! nu är den typ tillbaka tack vare dendär unga damen med gesällbrevet som jag har lust att trolla bort från hennes ägodelar.

Håret är en av de viktigaste grejjerna. Känner man sig ful i håret så känner man sig ful överallt!

Just nu hatar jag speglar ännu mer!!! 

Och jag hatar dendär så kallade frisörskan.

Hon har förstört mitt älskade hår. 

Som tur är så växer det snart ut men undertiden då?

Nu ska jag alltså gå här med en för kort lugg och känna mig ful i typ två veckor...

TACK!! 


Av madeleine karlsson - 21 juni 2007 23:06

Det nalkas sill och potäter vid ett fulldukat bord.

Vita linnedukar, klara glas och klingande skratt. 

Goda vänner runtomkring, så många att du undrar om du är värdig dem alla. 

Någon håller ett välkomsttal men du hör inte orden.

Solen som går ner över er fångar din syn och hela ditt intresse.

Du fascineras över hur ett landskap och alla ting på den plats där solnedgången blir smekta av dagens sista värme förändras. 

Allt färgas i varma färger, kinderna blir röda, glasen fångar desperat det sista gula och värmer dryckerna en sista gång.

Vattnet nedanför er kluckar behagligt mot de svala klipporna.

Värmen speglar sig även där...

Gula och orangea färgklickar simmar runt därute till havs och bjuder fiskarna på ett fyrverkeri innan läggdags i det svarta djupet.

Någon avbryter dina funderingar med en öm kyss på kinden.

Leendet i ditt ansikte går inte att ta miste på.

Blicken ni växlar med varandra säger allt.

Där finns allt, även det som inte syns.

En arm runt någons axlar, lågmälda röster och skratt som smittar.

Någon hivar upp ett par flaskor öl från den tunna ni sänkt ner i vattnet.

De är kalla och det smakar bra en varm sommarkväll. 

Du delar din flaska och din värme med den som betyder mest av allt just då där i solnedgången. 

Huvudet mot din axel, du tycker om att känna tyngden just där.

Tyngden av kärlek. 

Sommarkvällar som denna är det bästa du vet.

Friheten är aldrig så stor och världen är aldrig så vacker som då. 




Av madeleine karlsson - 20 juni 2007 23:42

Där inuti bröstkorgen, den bleka, finns framtiden.

Där under handen kan jag känna livets rytm. 

Du ger av det som betyder mest...

Värmen.

Den sprider sig från dig, genom fingerspetsarna och in i mig. 

Handen och den del av armen som vilar mot ditt bröst följer dina böljande rörelser vid varje andetag.

Du är ett hav.

Du leder mig ut på farliga vatten.

Lockar mig ut till de djupaste av djup utan att jag ser rädsla i dina ögon.

Benen domnar då och då men inte för att det är kallt.

De jobbar där under ytan för att hålla mig flytande så att jag kan se dig.

Ibland är du tydlig, ibland är du långt borta i dimman.

När det blir jobbigt och jag sjunker till botten tar du mig varsamt om nacken och för mig upp till ytan.

Jag vet aldrig vart jag har dig men du finns där...

Du må vara oändlig och stormig men också du har en horisont.

Ett streck, långt där framme där ett outforskat land finns.

Dit vill jag en gång nå. 



Av madeleine karlsson - 18 juni 2007 22:11

På promenaden möter jag en barndomsvän... (M)

En speciell barndomsvän.

Någon jag inte sett på länge men någon som jag tycker väldigt mycket om.

Jag tycker mycket om honom för den han var, den han är och den han blivit.


Han var min första och hittills enda "pojkvän".

Det höll i en vecka och vi pussades inte ens... Men det var en minnesvärd vecka och vi slutade ju inte att vara kompisar fastän vi "gjorde slut". 

Tvärtom så hängde vi ihop länge där på vår gård.. Vi och våra andra polare. Vi som bodde där just de åren när vi var i just dendär åldern. 

Jag minns alla kojjor vi byggde på "öde" och hur mysigt vi hade. Vi var ganska många och alla hjälptes åt. Det var nästan aldrig något kiv. Vissa var äldre och andra var yngre men jag minns er alla med ett smil på läpparna. :)

Undrar vart ni tagit vägen nu och vad ni gör? 

Minns någon av er mig så som jag minns er?

Vi hade roligt, det hade vi...

Klättrade i detdär speciella äppelträdet nära gatan på ödetomten där vi senare byggde vår kanske bästa kojja någonsin med hjälp av diverse materiell. Jag minns fortfarande den gången jag gick dit för att sätta mig och måla med mina nya kladdkritor... Det var en speciell känsla, kladdkritslukten mot den friksa luften och det svaga ljuset inuti kojjan... Vårt lilla näste... Det dök upp fler ur vår klan och vi satt därinne och pratade och skrattade på de lagom fuktiga gamla soffkuddarna vi hade som sittunderlag. Hela golvet var dessutom täckt med gamla trasmattor och kartong.

Det var ett fint bygge ;)

Undrar hur många kojjor vi byggde?

Hur många historier vi diktade upp och hur många kilo materiell vi använde...

Jag minns den gången, det var sen kväll ett sommarlov tror ja, vi hade just gått ifrån kojjan där de äldre grabbarna hade eldat med facklor och du ville att jag skulle stanna ute å se så att du kom hem ordentligt för att du var "lite mörkrädd". Jag stannade å såg till så att du kom innanför porten, du vinkade...

Jag minns när vi gick hem till R och åt av hans päron. De godaste päronen som jag än idag har smakat. 

Jag minns hur avundsjuk jag var när du var tillsammans med C. Ni pussades tom och jag undrade redan då vad det var för fel på mig, varför ingen villa pussa på mig.

Jag minns att du visslade utanför mitt rumsfönster en dag å jag stack ut huvudet med ett leende och du kommenterade mitt nya halsband. En silverkedja med en matt silverblomma med en liten sten i mitten. Du sade den var fin.

Jag minns den gången jag satt själv på gården efter att någon hade kallat mig något mindre trevligt och du kom för att fråga vad jag gjorde. Du tog mig med hem till dig och vi drack saft...

Jag minns att du, jag, u och Mi träffades hemma hos Mi som bodde alldeles ensam i en liitien liiten etta. Där var det lite läskigt... 

Jag minns Mi:s lilla meckarrum där han mekade med allt och inget. Jag minns alla pryttlar där och hur vi retades. Jag minns ljudet av Mi:s bil och jag minns hans pappa B som var fastighetsskötare eller något liknande.

Jag minns D och en annan M som var mycket äldrre än oss småknottar, de räddade mig en gång när jag fick en grind över mig. Glömmer aldrig deras heroiska insats.

D var för övrigt den största person jag någonsin skådat vid den åldern. Jag bundrade honom.

Jag minns I och Ma, de omaka bröderna med den tokiga mamman som gick som en pingvin. *Ler bara jag tänker på det.

Stackars I som råkade ut för storebror Ma och grannen A:s dumdristiga påhitt. I blev bland annat nerslängd i någon form av sopstation... kraken. Lider med dig än idag. Jag tyckte alltid de var så elaka mot dig. Ska nog säga det till dig nästa gång jag ser dig. 

Jag minns A:s systrar L och T som jag ibland lekte med. Vi klättrade i klätterställningen på gården och hängde knäveck och försökte oss på en massa konster. De hade sköldpaddor, precis som jag. Vi startade en sköldpaddskulbb och ringde tidningen. De kom och gjorde ett reprotage om oss. 

Jag minns Lu bara för att han hade ett så mysigt namn. Han var visst släkt med dig M på nåt vänster om jag minns rätt. 

Jag minns syskonskaran, s, h, m, su och jo...

Ni fick oss alltid i trubbel på nå vis.

Vet inte hur mkt skäll jag fått för att jag umgicks med er... Men nu tillhör ni åxå mina värdefulla minnen.

Jag minns dig U å alla gånger jags tod utanför ditt fönster och ropade på dig. Tillslut kom du å sade att du höll på med dina glosor och inte kunde komma ut just den kvällen.

Glosor tänkte jag alltid, det låter rätt kul... Jag skulle senare få veta att glosor var något fruktansvärt tråkigt.

Jag minns dig Je när du blev tillsammans med H vars föräldrar jag faktiskt nu bor granne med märkligt nog.

Jag minns hur du och han hängde på en gren i det stora trädet vid den andra lekplatsen och hur grenen gick av... haha Ingen gjorde illa sig so tur var.

Jag minns alla gånger som vi alla lekte kurragömma under de ljumma sommarkvällarna tills våra föräldrar började ropa på oss genom fönstren... Alla föräldrar hade sina speciella signaler... vi bodde på en skyddad ganska stor gård där  alla hade fönster in mot gården så man effektivt kunde ropa in sina barn när det var så dax.

Pppa brukade ropa: MADDEEEEEE NU E DET DAX, Nu å inte en minut senare hör du det?

Jag svarade: Ja jag hööööör och kom in en minut senare.

Det var så det var och det var alldeles underbart!

Tack alla ni! 



Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6 7 8
9
10
11
12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28
29
30
<<< Juni 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards