Allt jag rör vid går sönder.

Faller ihop och blir till aska.

Du brann upp eller ner, svårt att veta vilket.

Luggen i ögonen igen, ser inget.

Sikten skymd, skaffar solglasögon.

Ingen får skåda det mina ögon skådar.

Klär av mig skinnet för att visa vem jag är.

Du litar på förstoringsglaset. 

Inget kan döljas under något som är gjort av glas.

Jag förstorar allt det lilla, det som inte betyder något.

Du letar efter det perfekta, det som ingen har.

Vi är alla lika dumma.

Jag räds det som du varnat mig för.

Jag avskyr när du ber mig ta i dig.

För allt jag rör vid går sönder. 

Som en kollektiv gråt, ett regn, faller allt över dig.

Med världen på dina axlar kunde det bara gå på ett sätt.

Luften tog slut innan slutet kom.

Tog din kalla hand, det knakade till.

Bort mot den okända staden, den du alltid drömt om.

En stad utan lagar, hopp och demokrati.

Vingarna av glas, de som du förtjänat hjälpte dig framåt.

Sådant du hatat och ratat passeras vid en närmare eftertanke.

En korsning, ett kors eller döden på din vägg.

Att leka sanning är svårare än vad många tror.

Laddar upp en avatar på himlavalvet så att alla kan se.

En stjärnbild, ett nytt horoskop.

Blickarna samlas däruppe på en enda punkt.

De fyllde sitt syfte, du fastnade på näthinnan.

Stråkarna och den melankoliska sången placerade dig i ett fack.

Ett litet skrymsle där mörkret regerar.

Hur länge orkar man utan sömn och kärlek?

Alla behöver vi något att bita i.

Nya utmaningar på löpande band i en splitterny fabrik.

Onödiga förpackningar är a och o.

Demonstrationer i en naken stad där ingen bryr sig.

En tår i någons öga.

Allt dethär skall genomlevas.

Vare sig du vill eller ej.

När till och med ens vänners föräldrar börjar leta karlar efter en, då känner man sig vääääldigt singel!

Hon torkade bort snoret med baksidan av handen, torkade sedan baksidan av handen mot goretextyget i overallen. En fläck som stelnade i kylan blev kvar.

Hon såg sig om i den stora vida världen och undrade vilken väg som gick till det som alla andra kallade hem. Hon tog ett par tvekande steg framåt innan modet föll och tårar fyllde de små ögonen. 

Den gamle damen hade nyss klivit ut från närbutiken med en påse fylld av gårdagens bröd, ett nät apelsiner och kaffe. Det var söndag, vilodagen för de som ville det men för henne var det en helt vanlig dag, ingen vila ingen rast, det fanns saker att göra även på söndagarna. Så hade hon själv blivit uppfostrad av sin egen mor.

Hon ångrade att hon bara tagit stumpbyxor och kjol iatället för de grå tjocka byxorna som hennes dotter inhandlat åt henne i ett gott syfte. Hon hade hatat byxorna men förstod nu sin dotters välvilja.

Den snoriga ungen snörvlade och tittade skrajset på den gamla damen med alldeles för många rynkor i ansiktet innan tårarna började falla än en gång.

Tack vare glasögonen kunde den gamla damen se en färgglad prick på håll. Något som såg ut som ett... barn... Men varför i allsin dar satt något som såg ut som ett barn ensamt mitt på trottoaren? Hon gick de raskaste stegen hon kunde mot den fägglada pricken och stannade precis bredvid. Vad är det som har hänt här då?, frågade hon med en något barsk röst. Då föll det tårar från den lilla flickans blåa ögon och hon insåg att hon var tvungen att trolla fram sin charmanta sida som inte visades särskilt ofta, inte ens för barn eller barnbarn. Nåväl, på julaftonen kunde hon bjuda litegrann på sigsjälv och sjunga en psalm eller två ur psalmboken hon fått på sin konfirmation.

Nejmen lilla vän, fortsatte den gamle damen och lade en hand på flickans axel.

Flickan tittade förvånat upp med de ledsna ögonen för att nästan direkt återvända med blicken ner i snön. Hennes mamma hade sagt åt henne att visa äldre människor respekt men hon var osäker på vad just ordet respekt betydde. Hon hade frågat i skolan men det var ingen som hade haft tid att förklara.

Kom ska du se, sa damen och visade påsen med apelsiner.

Skulle man följa med personer man inte kände eller skulle man inte? Ensamheten och övergivenhetsskänslan hade gjort henne förvirrad. Hon gjorde som damen sa och satte sig på en parkbänk bredvid henne. Hon fick en alldeles klotrund apelsin, det var bergis den största hon hade sett. Det skulle allt Lisa få höra imorgon, tänkte hon. Lisa var hennes bästa vän ända sedan hon kunde minnas, de var oskiljaktiga och lyssnade båda två på samma musik.

Den gamle damen som presenterade sig som tant Stina samlade ihop skalet efter apelsinen och lade det i den gröna sopkorgen som var nerstucken i den kalla jorden precis bredvid bänken. Flickan i den fägglada vinterklädseln hade lugnat sig lite och damen passade på att fråga hur det kom sig att en sådan lite rar flicka kunde sitta ensam på en trottoar och visa sina tårar för världen. Flickan svarade inte genast.

Jo, sade hon snörvlande, jag har tappat bort min väg.

Tappat bort din väg?, sade damen.

Ja, sade flickan, jag vet inte åt vilket håll jag ska gå, jag har aldrig gått hem från skolan ensam.

Den gamla damen log det varmaste leendet hon kunde le och började sedan sin historia...

En kall morgon någon gång för länge sedan satt en ensam flicka, ungefär i din ålder, på en tom skolgård någonstans i sverige. Det var kallt ute och klockan tickade. Höger eller vänster? Vilket håll var det rätta hållet? Fanns det ett håll som var rätt?

Flickan bestämde sig för att undersöka saken och tränga bort rädslan som började darra i hennes ben. Hon blundade och snurrade för att sedan stanna och gå rakt fram. Hon lät slumpen avgöra. Modigt kan tyckas men det var det svåraste valet hon någonsin gjort. Hon gick och gick och när det började mörkna insåg hon att vägen hon slumpmässigt valt var den felaktiga. Tårarna föll då precis som dina gjorde nyss. Modet var som bortblåst.

Plötsligt hörde hon bjällror en bit bort och såg något komma emot sig i mörkret, något som frustade och andades ut varm rök. En häst! Hennes hjärta gjorde en frivolt av lycka när ekipaget stannade precis bredvid hennes fötter. Kusken plockade upp flickan och körde vidare, hem till sitt hem. Hon fick följa med in och förklara sina bekymmer för mannen och dennes familj. De bestämde att flickan skulle sova över den natten och att mannen dagen efter skulle köra hem henne. Den natten var den lyckligaste i hela hennes liv. I familjen fanns en pojke i samma ålder, de fick lov att sitta uppe och äta en varsin bulle framför brasan innan läggdags. När det sedan var dags att krypa under täcket var hon alldeles varm inombords av lycka. Hon hade mött någon som hade förändrat henne på insidan, gjort henne varm och mjuk. Han hette Gustaf och var sju år, precis lika gammal som henne själv...

Hur slutar historien? frågade den lilla flickan bredvid den gamla damen på parkbänken.

Damen fortsatte med ett slugt leende på sina läppar.

...Natten blev dag och det var dags att fara hem. Hon lovade att aldrig glömma Gustaf och han lovade att aldrig glömma henne. Så blev det också. Flickan höll kontakten med den lille pojken ända tills den dagen då de skiljdes åt för evigheters evigheter.

Vad hände? vad hände? undrade flickan med nyfiknehet i rösten.

Damen bytte min och fortsatte sedan...

Barnen blev tonåringar, vuxna och förälskade sig i varandra. De delade allt men dagen innan de två turturduvorna skulle gifta sig skedde en olycka. Den lille pojken, som vid dethär laget blivit en ung man klämdes fast under ett träd i skogen där han arbetade och dog. Ingenting hade någonsin varit så svårt som detta för den unga kvinnan som väntade hans barn.

Några dagar efter begravningen föddes en liten flicka som fick namnet Beatrice, det hade Gustaf redan bestämt och så fick det bli. Hon blev en skatt, något att hålla fast vid och den käraste av ägodelar. Hon släppte aldrig taget utan höll sig krampaktigt fast vid det som var en del av Gustaf. Hon skulle aldrig glömma honom, det hade hon lovat.

Den unga kvinnan och det lilla barnet fick fortsätta i livet på egen hand men med Gustaf som skyddsängel. Kvinnan gifte aldrig om sig och blev på ålderns höst bitter och ganska tjurig men Gustaf höll henne vid liv. Nu sitter hon här och berättar sin saga, sitt liv för en annan liten flicka vars liv ännu knappt börjat.

Den lilla flickan log och förstod plötsligt innebörden av den gamla damens berättelse. 

Damen avslutade sin saga med att berätta att hon längtade till den dagen då gud skulle kalla henne hem, hem till Gustaf. Som hon längtat efter honom i alla dessa år. Hon trodde att det snart var dags och tittade upp i himmelen. Hon vinkade. Åt Gustaf.

Plötsligt kom en bil farandes på vägen framför dem, en röd bil som flickan kände igen. Den stannade och en upprörd mamma klev ut ur den. Mamma!!!!!, ropade flickan och sprang in i den varma famnen.

Herregud, jag skulle ha hämtat dig tidigare men jag blev försenad på jobbet, hur är det med dig? sade den uprörda mamman som trodde att hannes dotter blivit kidnappad och yxmördad eller något åt det hållet. Jo det är bra.. nu... sade flickan. Jag träffade en snäll dam som gav mig en apelsin och en saga, fortsatte hon och vände sig om mot bänken och pekade med pekfingret mot platsen där de nyss setat. Där fanns ingen. Platsen var tom, bara värmen efter två kroppar fanns kvar i form av smällt snö. Flikan tittade på sin mamma och kramade henne igen, sedan hoppade dem båda in i bilen och åkte hem, hem till det som kallas hem. 

Den tjugoförsta dagen av mitt nya liv börjar snart.

Den tjugoförsta dagen utan godis, snabbmat, gräddfilssåser och annan skit! Det har gått rätt så bra tycker jag. Det har gått fort nu när jag tänker tillbaka. Har snart lyckats en månad, bra jobbat maddlur!

Sötsuget har minskat, nu är jag istället sugen på olika maträtter som jag liksom absolut inte ska äta. Sådana maträtter som innehåller massvis med fett. Pizza med vitsås, potatisgratäng och fläskfilè, klyftpotatis, kött och vitlökssmör å såntdär... Ajjabajja men ack så gott!

Jag berättade det för mamma idag att jag var så himla sugen på pizza och då kläcker männskan ur sig att ja men du får väl unna dig det någon dag då. Aldrig i livet!, det är lika bra att glömma bort hur pizza smakar liksom, annars blir man ju bara mer sugen när man vet hur gott det är... Iofs så äter, nej förlåt åt, jag pizza och annan skräpmat väääldigt sällan förut men nu bara för att jag vet att jag inte ska äta det är jag sugen på det typ jätteofta... Sjukt!

En annan bra grej som hände i veckan var när jag skulle ta fram en grej ur skafferiskåpet. Jag tog tag i det ja skulle ha å där bakom låg en livs levande godispåse. Jag tittade först på den och undrade vad i allsindar det var som låg där. En ljusblå pappåse ihoprullad till en liten korv och alldeles bortglömd. Jag tordes knappt ta i den, tänk om jag skulle få ett ryck och stoppa ner fingrarna i den, ta upp en bit och sedan stoppa den i munnen? Då skulle ju mina 20 dagar i godisnyktert tillstånd vara förjäves. Jag bestämde mig där och då för att öppna påsen, kika ner i den, låta mig frestas lite och sedan knyckla ihop påsen till något obetydligt runt föremål och slänga den i soppen. Det var precis vad jag gjorde! Jag klarade det och jag tänkte inte ens på det i mer än tio sekunder efterråt. Jag känner mig nu, såhär efterråt väldigt stolt över denna lilla för er andra obetydliga sak. Jag var såååå nära ett par mariannekarameller som typ är det godaste som finns näst efter choklad och sockerbitar men jag lät bli. Godis ska inte få styra i min hjärna!

Det har alltså gått nästan tre veckor och jag märker inga förändringar på migsjälv trots mina ändrade matvanor och ökningen av träningen och vardagsmotionen. Inga synbara förändringar iaf. Jag tycker att jag känner mig annorlunda, inte lika svullen och uppblåst om magen liksom som man kunde känna sig förr när man proppat i sig en massa onyttigheter. Börjar fundera på om man är liite allergisk mot laktos.. eller nåt... För jag känner mig helt annorlunda i magen. Det e bra!

Det går sakta och det går trögt men jag hoppas verkligen att det kommer bli en förändring om ett tag... Det lär väl ta tid, det har jag ställt in mig på iaf.

Det var lägesrapporten för denna gång.

Kram på er alla fina typer därute i världen!

Jag känner lite att det är min plikt som kentfan (Ja, jag har kommit överrens med den tanken nu!) att blogga lite om den nya skivan Tillbaka till samtiden.

Jag har nu, sedan skivan släpptes lyssnat å läst lite om vad folk tycker  om denna nya kentbebis. Såvitt jag kan förstå så finns det två läger. Det ena lägret viftar med vit flagg och dyrkar skivan för fulla kåsor medans det andra lägret hissar dödskalleflaggen och avskyr allt när de samlas kring lägerelden.

Det vita lägret blir i viss mån irriterat på det svarta lägret när de spelar de gamla kentlåtarna så högt att de inte kan höra de nya.

Det svarta lägret slår dövörat till när det vita försöker ge sig på en övertalning och blir skitarga när de förklarar att för att kunna producera skivor så krävs det pengar och säljer man inga skivor så måste man fixa pengar på något annat sätt. Därav de mycket omtalade Kent-mobilerna...

*suck*

Sådär håller de på,fram och tillbaka medans tidningarna delar ut plus och getingar till höger och vänster. Tidningarna förstorar som vanligt upp det mesta och ett litet frö har helt plötsligt blivit en gigantisk illaluktande pellargon som bossar över fjortisarnas tankebanor. För för fjortisarna, de nykläckta Kent-fansen så betyder media allt. Det är där man finner sin så kallade information och det är kvällstidningarna och klickbilagorna som är deras biblar. Halleluja!!!

Det jag nu inte förstår med denhär Kent-cirkusen är just själva cirkusen. Vad är det att orda om?

Kan inte alla bara vara glada och nöjda och fokusera på det väsentliga, dvs musiken? Hur låter skivan? Är den bra? Vad har förändrats? Hur går texterna?  osv...

Istället går alla runt och tjurar för att grabbarna grus behöver få ihop mer sand till den redan stora sandlådan och utvecklas från treåriga småglin till trotsiga tonåringar.

Det är väl klart att ett band utvecklas, så måste det vara för att intresset ska bibehållas.Vem faan hade lyssnat på Kent om de fortfarande höll sig till det dom gjorde från början. Om allt låtit som då?  Om allt var likadant?

Det är ju en resa som är det intressanta att följa, en utveckling. Från apa till människa liksom.

Många klagar också och säger att Kent inte är Kent nu när de är så "stora" men där kan jag tycka att många har fel. Nu är vi där igen, vid förändringen. I mitten på nittio-talet släppte kent sin första skiva, de som idag är så gamla som de är idag var då en bra bit yngre och hade andra tankar i sina huvuden. De kände på ett visst sätt och var på ett visst sätt. Precis som kent.

Samma människor är idag på ett helt annat vis, vuxnare, de har ett klarare sätt att tänka på, de har gått igenom ett och annat och utvecklats till något de kanske inte trodde att de skulle bli men ändå blev. Precis som Kent.

Är det bara jag som förstår och tycker att det är helt okej att utvecklas, att stiga av från den stig man befann sig på och göra något annat, något som ingen förväntat sig? Vara modig. För det är ju så Kent beter sig, det är så de alltid har betett sig. Det är så de alltid kommer att bete sig. Kan inte bara alla förstå det och sluta förundras över deras vägar att gå?  Varje gång de senaste tre skivorna har det vart ett sånt rackarns rabalder om ditten och datten, om soundet och om alla saker de gjort vid sidan av Kent. Vad de tjänar, hur de tjänar och bla bla bla... För vem är detta relevant?

Det enda jag bryr mig om är musiken, vad som strömmar ur mina högtalare och sätter sig på en bekväm stol i hjärnan. Det enda jag bryr mig om är texterna som jag kommer att sjunga fram till nästa skiva då jag kan mata in nya. Det enda jag bryr mig om är musiken.

Kent får enligt mig syssla med vafan som helst så länge jag kan få en ny låt att mata min kenttarm med när den känns utsvulten. Kent betyder för mycket för mig för att jag ska orka klaga hit å dit på ditten och på datten och på ingenting. Alla skivor har sin charm och sådant man inte gillar. Alla skivor låter olika och tack gode gud för det. Tycker man om det gamla bättre så kan man ju lyssna på det och gillar man det nya så kan man lyssna på det. Så enkelt är det.

Tack gode gud för valfriheten!!

Det finns musik, och så finns det MUSIK.

Det finns musik som går in genom ena örat och ut igenom det andra utan att fastna och så finns det  musik som går rakt in i hjärtat. 

Det finns musik som irriterar och musik som man inte kan leva utan.

Det finns musik för alla emotionella stadier.

Det inns musik för dig, för mig och för alla.

Att få skapa och omvandla sin själ till musik måste vara fantastiskt. 

Att känna att man ger bort en bit av sigsjälv till någon genom något som man älskar måste vara fantastiskt.

Att älska sitt inre genom det man gör måste vara fantastiskt.

I fredags fick jag uppleva något som jag inte upplevt på länge.

Jag fick uppleva ett stycke musik som tog andan ur mig och gjorde att jag svävade bort till en annan värld minst tre ljusår härifrån. 

Jag fick uppleva musik i en av sina absolut bästa former.

 Det norska bandet Lionheart brothers tog mig med storm!

Att i 40 minuter (ca) få följa med på en näst intill instrumentalisk resa utan att sucka en enda gång av tristess gjorde mig lyrisk. Dessa unga män som trollade fram sång med sina instrument fick mig att nästan fälla en tår. Resan var vacker, genomtänkt, melodisk och allt annat man kan önska sig och biljetten för att få följa med kostade bara 80 riksdaler.

Den melodiska 60-tals indierocken (eller hur jag ska beskriva den)  har allt. Vackra skira röster a`la Mew, gitarrer som liksom sjunger, trummor i massor och en hel del annat som gör musiken värd att lyssna på. Där finns influenser och drömmar från en tid som redan passerat.

Lionheart brothers är som en tidsmaskin!

Det var längesedan jag hörde ett så bra band både live och på skiva.

Drogen du gav mig och det hemliga handslaget. 

Att inte låtsas om att du fanns gjorde mig galen igen.

Ögonblicket innan avstampet mot friheten tog andan ur dig.

Den konstgjorda andningen tog över, gav dig livet åter. 

Mot ljuset färdades du i ljudets hastighet.

Att tänka var överskattat.

Mötet med den älskade varade endast en sekund av ett liv.

Hungern bankade fortfarande i ditt bröst.

Girigheten, en av alla synder, kanske den som svider mest?

Rytmen du en gång hörde försvann i ett moln av rök.

Ditt ego fick sig en smäll.

Ditt flotta fina yttre, så skitigt fult och ensamt. 

Jag antar att du inte blev som du tänkt dig digsjälv.

Hur fel kan man ha?

Hur fel kan man vara?

Ihopskrumpen och lycklig låg jag där bredvid.

Såg ditt anlete förvrängas in i minsta detalj.

Leendet gav jag dig dig i gåva.

Vätan på kinden, ditt ångestfyllda tryne och ett hjärta som var svart.

Jag glömmer dig aldrig, den dagen då du återvände hem.