Tjugohundrasju.

Tröttheten är inte långt borta denhär söndagskvällen. Året börjar närma sig sitt slut och jag känner att det är dags för en summering... Om det nu finns något att summera, det känns som om dethär året har varit näst intill likadant som de andra 23 som jag redan genomlevt...

Just nu, i denna timma så har jag en liten vag nyårsångest. Den brukar infinna sig såhär års men jag tycker att den är något starkare iår. Jag känner att jag vill gömma mig under min säng och dyka upp någon gång efter att alla vaknat till liv efter nyårsruset på Tisdag.

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan nyårsaftnar. De har en tendens att bli fruktansvärt krystade och långtråkiga. Det som från början målats upp som en dröm eller något hämtat direkt ur en saga visar sig bli något helt annat. Den goda maten som någon lagar bränns vid, någon dricker för mycket och börjar kräkas, alla paren blir osams för att sedan vid tolvslaget märkligt nog blir sams igen, vi singlar har inget annat i tankarna än dendär kyssen vid tolvslaget som inte blev av dethär året heller *suck, någon spiller ner ens nyinköpta dyra sidenklänning med skumpa, något snille får sina små frusna fingrar bortsprängda av de flotta nyårsraketerna som ändå ingen tittar på för att de är för fulla osv, osv....

Underligt nog så är det likadant varenda nyårsafton. Man bestämmer med vännerna att det ska bli middag och ditten och datten och alla ska klä sig så fint och ha med sig skumpa, bla bla bla bla. Ändå blir det aldrig så. Aldrig. Jag vet inte hur många nyårsaftnar jag och mina vänner försökt att få den "perfekta nyårsaftonen" utan att ens vara i närheten. Det har alltid slutat i katastrof.

Glorian runt mitt huvud försvinner dan före nyårsaftonen. Det är då jag tillåter mig att hata litegranna. Det är då jag tänker tillbaka på det som inte skedde dethär året heller. Det är då jag inser vilka misstag jag gjort och hur jag kunde ha gjort för att undvika dem.* Lätt att vara efterklok* Det är då som jag som allra allra mest hatar att vara singel. Visst, jag tycker inte om nyårsaftnar men en av de största drömmarna som jag faktiskt har är att få stå under de makalöst vackra fyrverkerierna vid strömsholmen och hålla hårt i någon som betyder mest av allt på hela jorden och känna dennes läppar mot mina. Jag blir lika avundsjuk på alla lyckliga par som står under den färgsprakande himmelen varenda djävla år. De senaste åren har jag därför börjat med en ny vana, att gå undan och ställa mig för migsjälv där jag inte kan se eller höra några lyckligt smackande par...

Om nyårsaftnar inte fanns så skulle jag vara mycket gladare denhär tidpunkten på året. Om nyårsaftnar inte fanns så skulle det innebära att man slapp tänka tillbaka på sitt, enligt sigsjälv, misslyckade år och slippa tänka framåt på det året som ska komma. Man skulle slippa det som kallas nyårslöften och man skulle slippa ångesten som det innebär att kliva in i ett nytt fräscht år. Det är alltid läskigt att ge sig in i något som man inte vet något om...

Hur har då dethär året varit? (Ni som följt mig på resan vet det mesta.)

Svaret på den frågan kan göras antingen väldigt väldigt lång eller en aning kortare. Jag väljer nog den kortare verisionen.

Dethär året har lärt mig ett och annat och gett mig ett och annat. Dethär året har också tagit saker ifrån mig och kanske gett till någon annan. Men framförallt så är jag fortfarande singel. Det är det som stör mig mest varje år. Att jag inte lyckades med den bedriften denhär gången heller.

Jag har lärt mig att drömmar inte tar en längre än vad man själv tar dem. Att mötas halvvägs är viktigt. Att ge och att ta är lika svårt. Att älska och att hata är lika lätt.

Självklart är jag också tacksam. Jag är tacksam över att jag lever och är frisk. Jag är tacksam över att jag har en förjäkla fin familj. Jag är tacksam över alla mina vänner, var och en av er ger mig något som jag själv inte äger. Tack alla! (Det går inte att skriva en nyårstext utan att bli något sentimental... Jag försökte men det föll....)

Under dethär året har jag mött flertalet nya människor. Vissa sitter fast på näthinnan och kommer aldrig att försvinna medans vissa bara besökte hjärnan en kort stund för att sedan försvinna in i glömskan... Tack för att jag fick springa förbi i era liv några sekunder!

Nu har jag nog tackat alla tror jag. Ingen nämd, ingen glömd som man så tragiskt brukar uttrycka sig när man egentligen inte har en aning om vilka som står en nära och inte.

Då har vi raskt tagit oss förbi alla möten och fram till migsjälv.

Dethär året har varit jobbigt på många sätt och vis men jag har klarat mig igenom det mesta.

Det jobbigaste var nog besöket hos barnmorskan som liksom rörde runt i min känslomässiga gryta. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under dethär halvåret i hela mitt liv tror jag.

Det förde naturligtvis med sig något gott också, precis som allting ont gör och jag tänker numera på migsjälv på ett annat sätt och försöker att äta så rätt och riktigt jag bara förmår. Visst var det svårt i början men nu tänker jag inte så mycket på det.

Faktum är det att ja inte har tränat sedan då jag blev sådär sjuk för en månad sedan och jag har fuskat en hel del nu i december med julmat å lussebröd å allt var det är men nu, nu såhär i efterhand så längtar jag tillbaka till mina tomatsåser och laxbitar med broccoli. Magen blir ju förfan alldeles pajj av för mycket fett å snusk!

En sak som jag är vääldans stolt över är att jag lyckats sluta med godiset och nu börjar jag även tröttna på chokladen faktiskt så jag hoppas att jag kan sluta med den åxå inom en snar framtid.

Madde kan om Madde vill! Det är det kommade årets slogan!

Rakt fram skall man gå och inte vända sig om. Man ska glömma det som varit och fokusera på nuet. Det är svårt och jag tror att det är en av läxorna jag ska ta med mig in i tjugohundraåtta. Jag måste lära mig att se framåt, inte gräva ner mig i gammalt groll som jag ändå inte kan göra något åt. Man blir nog lyckligare då.

Av allt att döma så är jag nog precis samma tokiga Maddlur som förra året vid denhär tidpunkten och tur är väl kanske det. Däremot har jag fått lite mer packning i min ryggsäck. Den blir tyngre och tyngre tills man inte orkar bära den längre. Det är då man flyger bort mot molnen lätt som en liten färgglad kollibri...

Skojjigheter har förekommit dethär året också. Skojjigheter och glada nyheter. Den bästa nyheten av dem alla var ändå när jag fick reda på att lilla räkan skulle komma till världen! Det är så fruktansvärt spännande och jag är så himla nyfiken på va det är för en liten filur som ska komma ut till oss om några månader. All lycka till F och T!!! Ni blir världens bästaste föräldrar!

Något annat jag kommer minnas med ett stort leende var mitt besök på fotoklubben!! Herrejistanes vilken samling människor! Tyvär så har jag inte satt min fot där sedan dess men fotograferat, det har jag gjort. Ni kan se årets fotoskörd på bilddagboken. Länk finns till höger nånstans....

Jahapp, vi närmar oss slutet på denhär resan. Det har gått fort när man tänker tillbaka. Tiden har rent ut sagt sprungit förbi en. Ibland blir man irriterad för att den går en hack i häl men jag tror att det är bra för då blir man påminnd om att man lever nu och inte sedan. För det är viktigt gott folk!

Utan denhär bloggen så vet jag inte vad jag skulle göra. Här slänger jag ur mig allt som stör och berör mig. Här andas jag och släpper ut giftiga tankar och besvärnade åsikter. Här berättar jag om migsjälv och mitt liv högt och ljudligt för vem som helst. Här är jag jag.

Nu är det slut. Året. Tack också till alla ni som orkar läsa här titt som tätt och för alla jättefina kommentarer som ni besvärar er med att plita ner. Orden betyder en massa för mig och ni får mer än gärna fortsätta att besöka denhär sidan och klämma ur er några ord på vägen. Respons betyder en hel del...

Ha en bra nyårsafton alla ni som har tänkt fira. Själv gömmer jag mig under en filt och ser året passera i revy.... Vi ses nästa år!!! Puss och kram!!

Borde skriva några ord...

Känns tomt i skallen idag...

Julen har varit fin och bra på alla sätt och vis. Jag har fått en ny röd cykel. :)

Konstigt att alla tycker likadant om vissa saker och ting utan att ens veta något om det...

Fick någon form av jaa vad det nu va häromnatten och började fälla tårar mitt på Lotus. Alla drinkar jag druckit gjorde säkert sitt till, blir lättare att släppa ut saker och ting då när man är avslappnad. Vet inte vad som for i mig egentligen men ibland så liksom kommer känslorna ifatt en... Känslor och tankar som man försöker stoppa undan och glömma. Man inser bara inte att de alltid kommer att finnas där.

Tack c! 

Tankar och åter tankar.... Om man ändå hade valt andra vägar ibland. Tackat nej och ja på rätt ställen istället för på fel. Om man ändå kunde göra som alla andra tyckte var det rätta. Då skulle man slippa att känna sig som en misslyckad idiot då och då. Då skulle man slippa ord som man inte vill höra. Då skulle man slippa ta ansvar för andras idiotier. Då skulle allt vara mycket enklare.

Nu är det ju så att ingenting är enkelt... Det vet vi ju alla men någon gång skulle väl ändå något kunna gå vägen?????? Någon gång skulle man väl kunna få välja rätt val och göra det rätta utav de förutsättningar som ges? Någon gång skulle väl någon kanske kunna vara stolt över ens val eller åtminstone låtsas? Någon gång skulle väl någon kanske kunna förstå????

Är det helt omöjligt?

Idag svammlas det en del för er andra. Bara jag som finner dethär klart och tydligt! 

Ibland gör det lite ont inuti! 

Nu har det hänt igen.

Någon kallade mig kräsen.

Det händer rätt ofta och nu är jag trött på det faktiskt. 

Grejjen är den att när det gäller kärlek och känslor så finns det inget som heter att vara kräsen. Kärlek är en känsla, inte ett val. 

Jag vet att jag har varit singel i hela mitt liv men det beror absolut inte på att jag är kräsen, som vissa säger, utan för att rätt känslor inte har uppstått från båda hållen.

Det har helt enkelt inte "klickat". 

Ska det vara så svårt att förstå att kärlek inte har något med val att göra????

Jag menar det är ju inte så att jag har valt att vara singel i hela mitt liv... Om nu kärlek hade haft med val att göra så kan du ge dig faan på att jag isåfall hade valt mig en man vid dethär laget...

Kärlek kan bara skapas med hjälp av känslor, besvarade sådana. Och känslor kan man inte välja, de framträder närhelst de vill och stannar så länge de behagar. 

När man börjar tycka om någon så känns det i hela kroppen, det liksom bubblar inuti. För vem det bubblar kan ju variera. Personen kanske inte alls ser ut eller uppträder som den som man tänkt sig som "sina drömmars man" men han kanske har något. Något som man inte kan sätta ord på. Något inuti, en vacker egenskap, fina djupa ögon, ett leende som smittar eller vad som helst.  Det är något hos en person som man inte kan glömma, något som fastnar.

Det är i stadiet efter detta som kärlek kan uppstå eller inte. När detdär, vissa-intresset-och-ha-fjärilar-i-magen-stadiet är över börjar lära känna-fasen. Här kan det uppstå problem.

Det är nämligen mycket som ska stämma mellan oss människor för att ett klick ska höras högt och ljudligt. 

Känslor, intressen, värderingar , vart man befinner sig i livet, vänner, framtid, förflutet.... ja listan kan göras oändlig och så långt orkar ingen läsa så jag slutar där.

Men inget har med valmöjligheter att göra. Möjligtvis i andra länder där småflickor tvingas gifta sig med män minst dubbelt så gamla som de själva.

Så kan vi nu en gång för alla sluta upp med att kalla folk som är singlar för kräsna???? 

Tack! 

Frälsningsarmen var på besök på jobbet idag och jag är rädd att jag blev frälst....inte.

Alla kristna sånger låter typ exakt likadant har jag idag kommit fram till.

Vi tilldelades ett gult häfte med texter i och jag kunde bara de vanliga julsångerna men det slutade med att jag sjöng med i varenda låt trots att jag aldrig hört dem tidigare. De är på något sätt så himla förutsägbara.... Om man kan en låt så kan man med all säkerhet hela frälsis repertoar.

Grejjen med dethär är att det känns lite konstigt att sjunga sånger om gud hit och gud dit å tack för ditten å tack för datten när jag verkligen inte är ett dugg kristen. Asså julsånger är ju en sak men vanliga psalmer å sånt det e inte min grej.

Mannen som höll i hela kalaset tittade ibland på mig som satt där och var glad för att alla hade så trevligt som om jag vore den kristnaste av kristna. Vilket ju inte är sant för en femöring. 

Jag tror inte ett dugg på gud, kristus eller något annat heller för den delen. Den enda jag försöker tro på, det är migsjälv! Å det må jag säga är tillräckligt svårt.... Tänk dig då hur svårt det blir att tro på någon som inte finns...

Nåväl det måste väl höra till ett av världens sju underverk, att tro på något som inte existerar.... 

Hursomhelst så satt jag precis bakom dendär mannen som jag nyss sade höll i kalaset.... Å jag sjöng för glatta livet... När föreställningen var slut och jag önskade dem alla god jul för att återvända med tanterna mina till avdelningen så tittar han mig i ögonen å säger, Detsamma å tack för att du sjöng så vackert.... Sedan log han å jag log tillbaka...

Han såg på mig med en sådandär Bless-you-child-look som präster har skänker snälla barn i amerikanska filmer!

Det kändes liiite läbbigt. Och som om jag ljög för honom. Jag hade sjungit alla låtar utan att mena dem. :P 

Hade en jobbig dröm inatt...

Vaknade med tårar i ögonen... igen...

Drömmer ofta "mardrömmar" nuförtiden.

Jag har aldrig varit en sådan person som drömt särskilt mycket. Visst ibland kan man ha kommit ihåg något komiskt inslag eller liknande men mardrömmar har aldrig varit min kopp te... 

Nu helt plötsligt så har de börjat poppa upp, en efter en. Obehagliga drömmar som får en att känna sig mindervärdig, lurad och ensam. Drömmar som har med mitt utseende och personer jag tycker om att göra. Verkligheten paketerad i en lögn.

Inatt var det dig jag drömde om, du var fantastisk för att sedan förvandlas till ett monster fylld av lögner och svek. Din vapendragare följde dig hack i häl och stod och lurade ute i hallen. Du ljög, du förstörde mig.

Kanske förvrider hjärnan det komplicerade till något enkelt?

När sömnen tagit oss i besittning blir hjärnan en fabrik. En fabrik där tankar och känslor sorteras, vissa slängs, andra sparas medans vissa återanvänds om och om igen.

Vad är drömmar? Sanningar eller lögner? Påhitt eller kanske den grymma verkligheten? 

Jag minns såväl en av de få mardrömmarna jag hade när jag var yngre. Min syster åts upp av hajar medans jag stod på ett nät ovanför och såg på. Det var vidrigt och jag sprang så fort jag kunde över nätet fram till vattnet för att få tag på henne men jag lyckades inte. Känslan av misslyckande förföljde mig hela den dagen och än idag kommer jag ihåg nätets grova textur som skavde under mina fötter. 

Jag är rätt så säker på att det jag går och funderar på om dagarna någon gång måste få sitt utlopp. Kanske genom drömmarna?

Det har varit ett jobbigt år, mycket på grund av jobbet, och det märks. Jag känner det inuti. Mycket energi har gått åt till att försöka att inte bli arg, upprörd och irriterad. Det hjälper liksom inte.

Mycket energi har gått åt till funderingar om vad jag vill med mitt liv. Vad för uppgifter vill jag ha, vad vill jag förmedla, vad vill jag ge bort ?

Vilken del av migsjälv vill jag använda och dela med mig av?

Ännu har jag inte fått något tecken, någon stark känsla som talar om för mig vilka val jag borde välja. Det enda jag vet är att jag måste byta yrke. Hur, var och när har jag ingen aning om. Först måste jag hitta något som fångar mitt intresse. Något som får mig att kämpa för att nå målet.

Hoppas att drömmarna för något gott med sig och att jag kan komma fram till ett svar snart...  

Lillfisan stod och tryckte mot husväggen. Kroppen skakade av rädsla.

Framför henne stod den största monsterkisse hon någonsin skådat med sina runda kattögon. 

Bamsen ruggade upp sig till största möjliga storlek men insåg ganska snabbt att det kanske inte behövdes.

Framför honom stod den sötaste lilla kattfröken han vilat sin annars så skeptiska blick på. 

Lillfisan blinkade ett par gånger som för att se om det verkligen var sanning. Stod där en maffig hankatt och stirrade på henne? Borde han inte morra eller åtminstone visa sina stora hörntänder för att införskaffa sig respekt?

Blinkade hon just? Flirtade? Jo nog var det en blinkning allt, tänkte Bamsen. Han smålog litegranna åt tanken men kom på sigsjälv och blev genast allvarlig. Stora stygga Bamsen ler inte åt småjäntor.

Hon ryggade bakåt när han, precis som hon trodde, visade sina maffiga gaddar.  Vad ville han, denna bjässe? Hon hade ingenting att ge.

Hon tittade först på Bamsen och sedan rätt ner i marken för att undvika det som hans blick skulle tala om för henne. Hon backade några steg så att halva kroppen hamnade bakom husknuten.

Hmm, vad är nu detta tänkte han? Vill hon att jag ska följa med bakom husknuten? Han bröstade upp sig för att visa sin manlighet och sina muskler. Ja vilken karl han var! 

Lillfisan stod nu blickstilla, tordes inte kliva varken framåt eller bakåt. Dessutom hade hon hamnat i en vattenpöl och nu frös hon om de små gräddvita tassarna. Hon beundrade hans storlek, tyckte att det var lite spännande trots den hotfulla stämningen. Sakta tog hon nu saken i egna händer, det får bära eller brista. Hon backade några steg så att hon kom bort från vattenpölen men höll blicken stadigt rakt framför sig, i monsterkattens ögon. Hon tappade balansen lite men rätade upp sig med en svansrörelse som inte liknade något annat.

Hon backar, tänkte Bamsen. Det måste ju betyda något. Han följde henne med den intensiva blicken och kikade runt husknuten där hon viftade till med svansen i en svepande rörelse. Det var något av det vackraste han sett. Vilken svansföring! Han morrade dovt och spetsade öronen för att fånga upp minsta lilla ljud från den mjuka varelsen mitt emot.

Lillfisan hade börjat mjukna upp när det plötsligt kom ett läte från monsterkatten. Ett dovt morrande som liksom darrade i luften. Detta var något nytt, något hon aldrig tidigare hört. Hon spetsade sina öron för att försöka tyda det ljud som kom långt nerifrån strupen hos sin motståndare. Hon förstod absolut ingenting. Hon ville inte verka oartig så hon klämde fram ett litet, tyst mjau. 

Bamsen såg i hennes ögon att tankarna snurrade runt därinne bakom den lilla pannan. Det han just sagt betydde egentligen ingenting. Det var mer som ett komplimangsmorr han och hans polare Nisse och Sievert hade kommit på en varm sommardag under en buske. Något som man bara gav bort till dem som verkligen förtjänade det. 

Han slutade att andas så fort han hörde den sköra, spröda rösten av en vacker kvinna. Han blundade och tänkte att han skulle komma ihåg denhär stunden för evigt. När han öppnade ögonen så fanns där bara tomhet.

Att bryta ögonkontakten var ett ont tecken. Han stängde sina stora ögon och knep igen dem till två långa streck. Det var nu hon hade sin chans. Sin alldeles egna chans att fly, bort från monstret som pratade ett språk hon inte kunde förstå. Bort från det som hon visste skulle urarta sig till ett gräl om huruvida reviret tillhörde ditten eller datten.

Så ljudlöst hon kunde smög hon med de längsta steg hon någonsin tagit bort till vinbärsbusken som stod precis bakom henne. När grenarna dolt hennes lilla kropp tillräckligt mycket satte hon fart bort mot friheten...

En dröm? Var allt en dröm, tänkte Bamsen efter det att han förstått att den sockervaddssöta tösen försvunnit. Ögonen hans blev fuktiga och hjärtat återtog sin normala rytm. Det som varit blev ingenting. Vad hade han gjort för fel? Han lunkade långsamt tillbaka till den plats han kommit från medans en tanke snurrade i hans huvud...

Allt är inte vad det ser ut att vara. 

Tänker på värmen som någon annan är villig att skänka.

Tänker på kylan som får oss att älska insidorna.

Tänker på dig och på dig och dig....

Tänker på formen, den mjuka.

Tänker på dina hjärtslag...

Tänker på alla orden som svävar runt utan att fastna hos någon.

Tänker på alla blickar jag mött.

Tänker på träden, dess grenar och rötter.

Tänker på tankarna du ägde och äger.

Tänker på att jag saknar så mycket.

Tänker på misslyckanden och felsteg.

Tänker på meningarna med livet,för det måste finnas fler än en.

Don`t let tomorrow pass you by like a stroke on your cheek by the wings of a dove.

Today may be the only thing that`s left.

Let the sun warm you from the inside when the world is cruel. 

Let the inside help you through the outside.

If the bird sings, don`t be afraid, it cannot kill you.

When loneliness strikes you, hold on to your other hand.

All is nothing without the help of anything.

Breaths may be stolen from you, but remember who took them.

The life of a god is also the life of you.

Words say nothing if you read them the wrong way.

Between lines I give you everything you need.

You pass me by when I pass by you.

This could all be said in another way, but why make things easy?

Theese eyes could have seen it if they wanted to.

This heart of mine could have skipped another beat for you.

Theese hands would have held you tighter if you`d only told me to. 

This is what you`ll miss when you miss me.