Alltså jag klickade mig fram på Aftonbladets nätupplaga för en stund sedan och där står med de största röda bokstäverna att Foppa gör comeback!!

Jag ljublar!!! Eller kanske inte...

Hur många gånger kan denna skäggige neandertalare göra comeback? Han har ju för tusan sagt att han ska sluta femtusensexhundratjugosextusenartonhundranittionio
gånger... minst! Eller är det jag som läst samma tidning för många ggr?

Jag blir lite trött på såntdär faktiskt och ärligt talat, nu är det väl ingen direkt nyhet när han uttalar sig om sina comebacker hitan å ditan... *Suck* Kom med något nytt för tusan! Är detdär den största, bästaste, festligaste nyheten som Sftonbladet har att bjuda????

Bryr sig ens alla hockeyfans om detta??? 

Aja strunt samma, jag fick mest en deja vu... Kändes som jag sett och läst detta om Foppa förr :P

Jag har tappat något... Vet inte riktigt vad....

Bloggandet har liksom mystiskt avtagit en stund ser jag... Det är inget jag märkt, tror jag har haft fullt upp med annat och helt enkelt glömt bort att skriva av mig saker och ting. Nu känner jag dock att det börjar klia i skrivartarmen litegranna... Orden liksom stockar sig där å snart sprängs hela magen. Väggar och golv kommer således att fyllas utav ord. Det skulle vara en syn det...

I tidningen skulle rubriken lyda: Ett ordamord!!!

Det händer en del runtomkring... Bra saker... Nya liv skapas, löften ges, leenden sprids och solen lyser. Måtte det fortsätta såhär....

Det känns lite lättare att gå upp om mornarna nu när det är ljust ute. Det känns lite gladare att kliva utanför dörren när de små vårfåglarna hälsar en välkommen. Det är lite lättare att glömma kylan när man vet vad värme är. Jag kan nog påstå att jag känner mig rätt glad.Tänk att jag har så fina människor runt omkring mig. Vänner, familj, arbetskamrater...

Ibland får jag nästan små skuldkänslor av att man inte tänker på dem dagligen, inte hör av sig dagligen å frågar hur de mår, om de vill ha hjälp med nåt, om de vill prata osv....

Jag tror att däremot att de vet att jag finns här om de behöver mig. Iallafall så hoppas jag det. Likväl så som jag vet att de finns nåstans därute när jag behöver dem... Det är fint detdär med vänskap och kärlek. Typ det bästaste! 

Idag kom jag på att det finaste ordet nog måste vara TILLSAMMANS. Är det inte ett fint, vackert och bra ord på alla sätt och vis? Ordet är en form av problemlösning, en skjuts framåt och en klapp på axeln. Tillsammans klarar man allt. Tillsammans kan man förbättra saker och ting. Tillsammans blir man ett.

Finemang!

Du klär bra i skuld.

Känslan draperar sig bra ner över axlarna och lägger sig tillrätta mot golvet. 

Den mörka färgen blir en fläck mot det ljusa golvet.

Ett målat hav av oro på en vit duk.

Skuggan bakom dig ger liv även åt väggen. Den ger det platta stela ett djup som är så svårt att förklara.

Synvillor skadar bara dem som inte förstår dem.

Solen genom persiennerna skapar ett äkthetsbevis över det som tynger dig.

Det svala rummet bildar gåshud över din kropp. Blir ett täcke, ett skydd, något att gömma sig under.

Att bära skuld hjälper inte mot någon kyla. Att bära skuld hjälper inte mot någonting alls.

Okej, vem i allsin dar är det som sitter i juryn?????? Kan någon berätta det för mig så att jag kan ringa och fråga vad det är de håller på med??

Hur f**n kan man låta en sådan person som den lilla barbien "The Nicole" vara med i självaste melodifestivalen?? Det är som att låta typ Thomas di leva få ställa upp istället för Foppa i ishockey-VM! Skamligt och med andra ord inte ett ord rätt. Att hon sedan skändar Astrid Lindgrens Ronja rövardotter med att sjunga om Borka i fel tonart gör det hela inte ett dugg bättre. Kräkvarning!!!

Jag undrar hur självaste Lasse Lind hade hittat ut på scenen iförd den blådassiga skjortan och de långa andningspauserna mitt emellan stavelserna? Kanske någon form av profylaxkurs vore något att erbjuda denne unge man? Hans låt hade kanske funkat en varm sommarnatt någonstans mitt i värsta fyllan men som schlagerlåt?? Njääää... Alldeles för mesigt och luftigt!

Nu ska jag skrälla lite.... :P Jag gillade faktiskt tvillingbrorsorna Rongedal, det har jag alltid gjort för de är så grymma och kan en massa. Dessutom sjunger de ju bra! Däremot e jag liiite tveksam till deras röda tomte outfits. (Måste de ha likadana kläder bara för att de är tvillingar??) Hursomhelst så var det en glad låt de bjöd på, en blandning av Mika och scissor sisters. I like it! Uppfriskande!!

Carola och Andreas var väl också rätt okej, men det e ju Carola liksom. Hon sjunger ju alltid bra. Stabilt och därför numera lite tråkigt. En duett trodde jag skulle kännas fräscht och nytt men nja, lite mediokert faktiskt. Mamma tvingade mig dock att ringa och rösta på Carola å hennes vägnar... Mamma vill så gärna att hon ska vinna hela skiten så jag kände mig lite tvungen att hjälpa till. Ett plus för den trevliga mansrösten som tackade så mycket för min (Mammas) röst.

Ola utan snorränna sjäng väl sisådär, har han sänkt tonarten en aning eller var det bara jag som tyckte det? Jag har inte så mycket mer att säga om honom och hans låt för jag minns inte ens vad låten hette eller hur den gick... Trist!

Trist var också den forne Famefactory medlemmen Alexander Schöld även om han faktiskt sjöng något bättre än vad jag trodde att han skulle göra. Grejjen med honom är att han ska verka så cool och så fort han öppnar munnen så liksom faller allt. Han låter som en femårig flicka när han pratar/sjunger... Jajja, han kom iallafall upp så högt som han skulle. Bra jobbat Alex!

Våran egen sångfågel Sanna Nielsen sjöng en smäktande ballad som nog var lite vacker på sina ställen. Flickan kan ju sjunga ordentligt men hon ser fortfarande ut som om hon vore 35... Tur att hon gick vidare, jag var rädd för att Pizzalåten skulle gå direkt till final...

Hur i hela skogens tallbarr kan man skriva en låt om kebabpizza??????? Jag trodde det var ett skämt faktiskt men det var det tydligen inte... Man kan tydligen skriva en låt om just det fyllekäket... Dessutom en låt fylld av nödrim. Skitdåligt faktiskt och även där undrar jag vad den såkallade juryn tänkte med????

Jaha, så hur ska vi sammanfatta denna lilla afton? Bandad kompott blir nog orden. Lite skit, lite hyffsat, nåt bra och en del alldeles värdelöst!!  

Nästa vecka har vi sånna finingar som bla Ainbusk singers och BWO att tycka och tänka om... Vi hörs då!!! :P 

På mitt jobb bor det gamla människor. Någons farmor, mamma, pappa eller farfar och liknande. Ibland så händer det att man känner brukarnas anhöriga. Detta kan ibland leda till oanade möten...

Idag skedde ett sådant...

Jag skulle gå ner med matvagnarna till stället där de ska stå och när hissdörren öppnas så möts jag av ett väldigt bekant ansikte.

Till en början kände människan inte igen mig men när jag hejade igen så tittade hon på mig och tycktes minnas vem jag var.

Personen i farstun var en gammal klasskompis till mig. Ett så kallat " Hagnestabarn", ett barn som när jag var liten var lite bättre och lite rikare än alla andra. Ett sådant barn som hade lätt för sig i skolan och nu säkerligen är väääldigt välutbildad.

Nåväl, så fort jag såg vem denhär personen var så sjönk jag ner i mina slitna arbetsskor. Jag tyckte mig känna igen dendär känslan och nu när jag tänker efter så var det precis så man kände när man befann sig bland dehär "Hagnestabarnen" i lågastadiet. En mycket skum känsla, som om jag bad om ursäkt för migsjälv, för att jag jobbade på ett sådant ställe... Som om jag bad om ursäkt för att jag inte var lika duktig och präktig och smart och inte hade kommit längre än såhär.

Jag blev, när mötet var över lite irriterad på migsjälv för att jag inte stod på mig och var stolt över mitt yrke... Istället lät jag mig sjunka ner i sjuårsåldern igen... Tillbax till dedär känslorna man hade, dedär, jag vet att jag är tjock och osmart och liiiite mindre värd än alla andra. För det var så man kände sig ibland.

Jag sade till henne att det var evigheter sedan sist vi sågs pch hon tittade lite på mig och sa att ja det var det. Hon frågade om jag jobbade här som sjuksköterska. Sjuksköterska tänkte jag?? Nej, som vårdbiträde sade jag och sjönk ytterligare i mina skor. Inte ens utbildad är jag, men det sade jag ju såklart inte... Jag tordes inte fråga vad hon gjorde, det kan jag räkna ut ändå. Hon bjöd mig på några ord om den som hon nyss besökt och sedan dog samtalet ut...

Hon stod där så präktigt i sin dyra jacka och stora pärlor i öronen och talade stockholmska. Hennes båda föräldrar är duktiga tandläkare så hon har ett perfekt, vitt leende och säkerligen en examen liknande deras. Tillslut så liksom blev hon helt tyst och vände sig om för att knappa koden så att hon skulle kunna komma ut. Hon kunde inte koden så hon frågade om den och jag sade den. Sedan försvann hon medans jag ropade att hon skulle ha det så bra....

Ett mycket underligt möte. Ett möte jag nästan önskar inte existerade. Ett möte där jag inser vilka fördomar jag har, och kanske även hon. Jag kunde inte låta bli att känna mig mindre värd där jag stod i ett skitigt förkläde, alldeles oiordninggjord och luktar gammalt kiss och bajs å mat å sånt när hon stod där sådär brun och fräsch som hon alltid varit. Jag kunde inte hjälpa det!

Jag kunde heller inte missta mig på hennes blickar som inte går att beskriva, de som sade något som bara dendär känslan inuti mig kunde förstå. Dendär känslan som härstammar från min barndom.

Jag hade hellre mött henne på stan, i min civila klädsel när jag känner mig fräsch och fri. Ett ställe där ingen kan döma mig, där allt är jämnlikt. Ett ställe där ingen ser vad jag jobbar med utan där personen ser MIG för den jag är och vad jag tycker om att göra. 

Men en sak är säker, om folk bara förstod vad mitt arbete verkligen innebär (Vi torkar inte bajs hela dagarna) så skulle nog vi som jobbar med det inte känna oss mindre värda i förhållande till sådana som har det lite bättre. Om vi skulle slippa förklara vad vårat jobb är, vad vi gör och hur vi gör det, kanske skulle vi då få lite mer respekt? 

Ibland skulle jag vilja ta med mina vänner och andra som har förutfattade meningar till jobbet och låta dem slita i en vecka precis som jag gör för en ynka liten skitlön. Undrar om deras åsikter då skulle ändras?

God natt gott folk! 

Nu är klockan ungefär tre... Jag har precis gjort mig iordning...

Jag är sen och trött... orkar inte göra ett skit idag, eller jag har ingen lust snarare... Vill bara lägga mig på soffan, sträcka ut min onda rygg och sova bort hela dagen. 

Får jag det??

Egentligen borde jag tvätta, dammsuga, träna och promenera men nej jag har ingen lust med någotdera. Inte idag.

Det känns tungt för tillfället, allt känns tungt.

Igår höll jag på å ge upp på jobbet.. Jag tänkte, att nä, nu sätter jag mig här och gör ingenting mer idag. Det tär på en att behöva jobba så mkt själv. Igår skulle jag inte ha jobbat ensam men nu blev det så iaf pga vissa omständigheter. Det är tungt på min avdelning nu och det känns, både i hjärnan och i kroppen och ögonen, de är trötta så ofta. 

Det känns tungt att jobba så mkt ensam fastän man inte får någon högre lön, jag gör två människors arbete men får bara lön för en... Det är något som inte stämmer tycker jag.... Jag ska ta upp detta på löneförhandlingen för det är inte rättvist! 

Det går åt så mkt energi till att bara vara irriterad.

Måste komma på något annat att syssla med men vad???

Hjälp mig någon!!

Nåväl, vad hjälper det att gnälla??? 

Det tjänar ingenting till men idag kände jag att jag var tvungen... Ut mä`t bara...

Provade dessutom mina jeanskjolar idag som jag inte haft sedan i somras... Inget hade hänt runt midjan... Kanske satt de inte liiika hårt men inga gigantiska skillnader... Precis som jag anade... *suck* Känns ju hopplöst... Så nu vet ni gott folk, att sluta äta godis, kakor och bullar å sånt har ingen effekt, ni kan lika gärna fortsätta käka å pula i er onyttigheter.... Jag tänker inte ge upp utan fortsätter som jag gjort... Om tio år kanske nån centimeter försvunnit iaf.. :P

Jag lever på hoppet!

Solen har besökt oss idag, klappat oss med sina långa ljusa armar och berättat att våren är på väg. Med våren kommer pollen å med dem kommer snuvan och astman. Dax att börja med pulmicorten nu igen då??? :P Alldeles underbart att det är lite ljusare dock! 

Nä nu orkar jag inte sitta här och klaga mera... Borde hitta på nåt men har ingen lust med det heller....

Ge mig en kram och säg att allt blir bra!!!

*saknar* 

Jag sparar på dig.

Samlar minnen och lukter utifall att du någon gång skulle försvinna.

I små genomskinliga glasburkar lägger jag saker som tillhör dig. Dina leenden, skratten och de vackra orden som din mun en gång uttalat.

På etiketterna skriver jag kärlek...

Bilderna i mitt huvud kan ingen ta ifrån mig.

Ett fotoalbum att bläddra i som bara tillhör mig. 

Där finns ditt vackra ansikte med de klaraste av ögon.

Din själ i en spegel som skådar världen. En själ, lite skadad men som flyger ändå. Där finns dina varma händer som tröstat mig så många gånger och smekt mig över min kind. Där finns de röda läpparna som jag minns så väl och aldrig kommer att glömma. De som uttalar mitt namn så sällan men så noggrant. 

Där inne, där finns du! 

I min mage flyger fjärilarna, de blåa och de lila.

Det var du som gav dem liv men det är jag som låter dem leva...

Det gör ont att vara tjock.

Har just sett finalen på Amercias biggest looser och gråtit en skvätt. Det är märkligt vad en sådan sak som vikt kan ställa till med. Både inuti och utanpå.

Jag försöker ju, som ni alla vet, gå ner lite i vikt och det är fruktansvärt svårt. Idag när jag såg dethär programmet så var det jag som kände mig som den största förloraren. Jag märker ingen skillnad på migsjälv trots att jag hållit på i fyra månader med å försöka bli lite nyttigare och duktigare. Jag är samma gamla Madde och jag känner mig usel! Jag måste jobba på hårdare. Jag måste kämpa ännu mer! Frågan är bara hur man ska bära sig åt och hur man ska orka.

Det är svårt att försöka gå ner i vikt, det gäller att alla man umgås med vet om det så att de inte lurar in en i fettfällor som man inte kan motstå.

Det är jättesvårt att äta ute, att gå på bio utan att tugga på ahlgrens bilar, att tacka nej till fika på folks födelsedagar, att äta sallad när alla andra äter pommes, att äta kokt fisk och broccoli fastän man är sugen på potatisgratäng och fläskfilè.

Listan kan göras oändligt lång!

Visst, jag är stolt över att jag fortfarande inte ätit godis (om man bortser från i julas) sedan nån gång i september och jag är inte sugen på det heller. Jag har undvikit och tackat nej till jag vet inte hur många tårtbitar och kakor och andra fikastunder.

Jag tränar och rör mig som vanligt, cyklar dit jag ska eller går. Men så har det iofs alltid varit.

Jag måste bara skärpa mig ytterligare. Mitt nuvarande mål är att jag ska sluta upp med naturgodiset också. Det är bara så fruktansvärt svårt att helt skippa choklad! Fanns inte choklad så skulle jag inte ha några problem med dethär med sötsnasket alls! Jag lovar! Jag kan ju leva utan allt det andra, det har jag ju bevisat för migsjälv nu.

Det var bra att se på detdär programmet även fastän det gör ont. Alla känslor som man går och bär på liksom far ut genom den ena och den andra tårkanalen. Det är bra, ut med skiten! :)

Jag vet att jag inte väger lika mkt som vissa av dem i det programmet men jag är fortfarande överviktig och det vill jag verkligen ändra på. Jag vill vara stolt över min kropp och jag vill kunna visa upp den så som den förtjänar att bli uppvisad. Kanske kommer jag någon gång att vara nöjd, kanske inte... Vi får se, jag har hela mitt liv på mig att försöka bli nöjd!

Det får väl ta lite tid, jag vet det men man vill ju se några resultat för just nu känns det som att jag är ett hopplöst fall, att jag aldrig kommer att bli några kilon lättare.

Jag ger fanimej inte upp!!!! Nu är det hårdare tag som gäller och kanske borde jag skriva av mig om mina viktkänslor lite oftare???

Nu ska jag snart iväg och träna!

Adjö