Länge låg jag ensam på en blommig säng med blicken i taket och tankarna hos dig. Ditt eländiga svar bland andra svarta meningar. En oändlig röra utan slut.

Lungorna krympte när luften tog slut. Allt jag minns är ditt tomma löfte. En varm, skör röst som lade kinden emot mitt bröst.

Du lovade att lyssna på rösterna som inte finns. Dina fingrar korsades bakom ryggen i ett missförstånd. De vita tabletterna, du hade glömt att svälja. 

Jag samlar hjärtan i min tomma bröstkorg. Vissa kallar det ett substitut. Jag samlar syner bakom näthinnan och låter dig aldrig se dem. Vissa kallar det ett lyckligt slut.

Ditt leende får växa sig större och ge sitt liv till mitt. Den enda sjukdomen som inte dödar. Bakom sömnen seglar livet på ett stormigt hav. Ett ögonlock är skillnaden mellan livet och drömmen.

När dagen har blivit natt, sådär mörk och otäckt svart. Får jag luta mitt huvud mot din bringa när allt tar emot och det känns svårt? Livet är hårt. Att lägga lögnerna på den vita båren, att låta hundarna slicka i de redan variga såren. När du ringer efter hjälp är allting för sent, det visste du redan när du ställde dig mot polisbilen bredbent. Plocka upp dig där du en gång var och var oerhört rädd om det du har. Ingen är mera annorlunda eller mindre värd, inte ens den som är överdrivet lärd. I skuggan har vi alla samma färg och form trots att hela världen är enorm. Regnvåta gator, trottoarer och torg, vandrandes ensam med ett hjärta fyllt av sorg. Håret, det fuktiga samlar lockar i nacken medans ögonen stirrar blint ner i backen. Inga tankar tänks så långt ögat når, där finns bara ogenomträngliga snår. En väg för dig och mig att följa, en känsla för mig och dig att dölja. När ingen vet varken ut eller in är det så lätt att önska att du vore min...

Tidig ensam morgon.

Sömnen närvarande men ändå så långt borta.

Saknar ditt ansikte, din värme, allt det som är du.

Behöver en tydlig vändpunkt, nya saker.

Jag börjar ensam, utan dig.

Jag bygger upp det som kallas för livet. En liten bit i taget.

Någon sade att man aldrig blir färdig.. det måste jag också tro.

Alltet är evigheten och i den kommer vi alltid att finnas.

Svävandes runt i våra tyngdlösa kroppar, inga måsten, inga lagar. 

Där finns bara den röda kärleken och värmen den ger.

Där finns de vackra tankarna som lyser med sin frånvaro i vår nuvarande existens.

Ditt namn kan uttalas hur som helst, ditt leende är alla svaren.

Här får alla plats och lite till.

Okej, här sitter jag typ snirförkyld eller pollenallergisk... Jag vet inte vilket men jag känner mig totalt däckad!!! Orkar inte nånting, bara sover....

Igår somnade jag klockan tio, klockan TIO!!!!! Jag brukar somna tidigast klockan ett oavsett när jag ska upp.... Jag vaknade sex och åkte till jobbet, jhobbade en stund och fikade sedan med F och sedan var det bara raka vägen hem och slänga sig i soffan. Där somnade jag och sov till klockan sju nu ikväll och jag är fortfarande lika jävla trött som innan...

Detta är INTE normalt...

Jaja, nog om det, jag har nu varit på mitt möte med den snällaste av studievägledare. Valet bland kurser och program var enkelt. Här i stan finns inget jätte-utbud och mitt val föll på programmet som heter Textdesign!! Det kändes som ihopsnickrat enkom för mig... Nästan... En bred utblidning där man kommer att lära sig en massa massa massa saker!!!

Jag slog slag i saken och anmälde mig till det programmet omedelbums! Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att jag kommer att komma in. Jag vill verkligen dethär!!!

Så snälla ni, håll tummar och tår!!!!!! 

Då var det klart... Gardinerna, de gröna, är på plats. Strukna och fina... Nu är det gjort, äntligen och jag behöver inte byta gardiner på ett år... :P typ...

Jag kom på en till grej med dendär förbannade strykbrädan... När man ska fälla ihop den så e det ju nära på att alla fem fingrar går åt. Snacka om klämrisk! Nä, strykbrädan är och kommer alltid att vara ett förrädiskt djävulskt redskap!

På torsdag skall jag ta med mig syster yster till högskolans studievägledare. Vi måste ta oss i kragen, både hon och jag. Kanske mest jag för jag har slösat alldeles för många år på hemmet... Nåväl, min faster som jobbar där var vänlig nog att boka en tid åt oss båda! Tack L!!!! 

Jag tänker höra mig för om det finns någon form av luddig utbildn ing som skulle passa mig och mitt skrivande/fotograferande. Mitt hopp på torsdag är att vägledaren kan vägleda mig in på något som jag finner intressant.

Det känns lite läskigt att lämna den trygga marken med mitt jobb och så för att kasta sig ut i ovissheten. Samtidigt så känns det spännande och helt fantastiskt bra. Jag har kommit överrens med denhär pluggeritanken nu tror jag. Min hjärna skriker efter något annat att göra. Något där jag kan utvecklas och använda mina kunskaper inom skrivandet och fotograferandet och allt va det nu är...

Jag har kommit en bit på vägen. Jag är stolt över migsjälv, nu är det dags att lyfta på vingarna igen och se sig om lite.  

Nu har maddluren städat hela hela lägenheten.

Det skiner i varje vrå och nu är det bara EN sak kvar som skall göras. Jag MÅSTE ta ner julgardinerna i köket. *Suck*

Jag avskyr verkligen att stryka, det är den tråkigaste form av nödvändigt ont som finns. Speciellt tråkigt är det att stryka stora stora tygstycken som ändå skrynklar sig på andra sidan golvet av strykbrädan... 

Allt med strykning är dåligt.

För att över huvud taget kunna stryka bra krävs det en strykbräda, strykbrädor tar plats, stor, avlång plats. Strykbrädor måste också förvaras på ett ställe där de inte syns, mest av allt bara för att de alltid är klädda i det fulaste resttyget som fabriken som tillverkade faanskapet kunde hitta. Min strykbräda är gul med små kidenybönor på, eller ja, det ser ut som kidneybönor... Blir det då roligare att stryka?? Svaret är såklart NEJ! Ett roligare eller snyggare tyg skulle göra att man iallafall inte blundade samtidigt som man strök...

Självaste strykjärnet är ju liksom inte så mycket att orda om, formen, färgerna och funktionen är densamma sedan årtionden tillbaka... Tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt, tråkigt... Dessutom är strykjärn inget som man direkt känner att man vill lägga pengar på när man flyttar hemifrån. (Ni som ännu inte flyttat hemifrån, se till att ni får ett strykjärn av era föräldrar eller dylikt så att ni på så vis slipper betala en enda liten krona själv!) 

Nää, usch va det tar emot... Jag vill inte stryka!!!!!  

Detta är orsaken till varför mina julgardiner fortfarande hänger i köket såhär när påsken är slut... 

Allt började med en av de vackraste falska soluppgångarna jag någonsin sett...

En tågresa på stående fot förde mig bort mot den oerhört kylslagna staden Örebro. Där blåste vindarna som aldrig förr och folk höll krampaktigt i sina mössor och halsdukar. Jag höll krampaktigt tag i värmen men den lyckades smita och gömma sig någonstans ovan molnen.

Jag och ni tog oss framåt i motvind tills vi hamnade på rätt plats i fel stad. Egentligen hade vi alla velat hälsa på Kent i hans hem, Eskilstuna... Den tillfälliga övernattningsplatsen i lånad bostad välkomnade oss och en liten liten förfest inleddes...

Klockan sprang framåt precis som den brukade och helt plötsligt var det dags att ge sig av. Ett knasigt telefonsamtal till en okänd man ledde till en varm färd ner emot stadens torg och gator.

Ett människostim mötte våra ögon där vi släpptes av. Mörkret hade lagt sig men där fanns liv. Ett nyfiket, undrande myller som förväntade sig endast det bästa av det bästa.

I den oändliga linjen befann vi oss tillsammans med likasinnade. Alla visste vi vad som väntade där innanför de fyra gigantiska väggarna. Alla visste vi och alla hade vi längtat så länge...

När man äntligen står där i en lång rad framför ett monsterhus så känner man inget. Tonmheten äger allt inom en en sådan stund. Det är när verkligheten kommer ifatt en och när de gula öronpropparna som man ändå inte tänker använda ligger i ens hand som allt går upp för en...

Det är då man inser att man under en och en halv timmes tid kommer att sväva som på moln inne i kents varma famn. Den famn som gungat en till sömns så många gånger. Den famn som så varmt välkomnat alla elaka ord och tankar i raseriutbrott. Den famn som alltid lyckas lugna nerverna och ställa fötterna tillbaka på jordens svala golv. Den famn som finns där i glädjen och i sorgen och i allt det andra...

Ja jag älskar honom, dendär KENT. Jag älskar honom på ett sätt som jag aldrig älskat någon eller någonting annat. Inför honom kan jag vara migsjälv för jag vet att han såväl förstår mig. Kent är trygghet och värme och hemma för mig. Kent är så mycket Eskilstuna som det bara går att bli.

Efter en visitering (Det låter så coolt) och biljettkoll var det så äntligen dags att... ställa sig i garderobskön!!!! Jag finner inga ord för vad jag kände efter en bra stund i detta oorganiserade kaos!! 2000 galgar, högst sex små outbildade garderobsungdomar samt 4000 upprymda fans säger nog det mesta om varför det inte fungerade så bra att hänga in sina saker i garderoben??? När dessutom lyset försvann till förmån för den totalt värdelösa "supporten" Familjen så började mina nerver på allvar att koka. De hann dock inte koka över eftersom min kant är oerhört hög.

När väl allt var inlämnat och färdigt var det dags att med karta och kompass navigera sig genom den stora massan av rödkindade människor till en passande plats. Mitt framför scenen, ungeför tjugo meter bort (Har ingen aning om hur nära vi stod men jag såg alla klart och tydligt iallafall så jag chansar på 20m.) släppte vi ner våra ankare.

Här skulle vi stå och här skulle vi svettas, sjunga oss hesa och nästan gråta. Här skulle vi vara, bara vara!

När den vackra solen började gå upp till introt av den första sången var tårarna nära. Jublet som förstärktes av de fyra väggarna dånade i mina öronproppslösa öron och fick armhåren att resa sig upp för att sedan buga och ge musiken det rum den krävde. Det är lika vackert varje gång. Lika förbannat jävla vackert! Herr J:s röst mot de underbara gitarrslingorna, handklapp på de rätta ställena och den fantastiska ljusshowen! Allt var perfekt!!! Värmen spred sig för första gången på hela den iskalla dagen och jag ville aldrig mera frysa!

Sången ljöd i nästan alla låtar men när LSD, någon? spelades fyllde alla i tillsammans med J i textraden : Jag finns här för dig! Detsamma gällde den självklara 747, Romeo återvänder ensam, Om du var här, Palace and main och framförallt i den sista sista sistaste låten Mannen i den vita hatten.

VI SKA ALLA EN GÅNG DÖ!!!

Gång på gång log jag, gång på gång kände jag igen mig i texterna, gång på gång blev jag stolt över att vara från Eskilstuna och gång på gång var jag tvungen att stanna till för att ta in helheten i den underbara salen vi befann oss i.

Laserstrålarna gjorde taket långrandigt utan att tråka ut det minsta och bilderna i bakgrunden förstärkte varenda låt till det yttersta! Allt kändes så genomtänkt och självklart. Precis så som kent är.

Dethär var en av de bästa kentkonserterna jag varit på även om jag hade velat höra fler "gamla" låtar. Ljudet var helt perfekt och det var inte för trångt. Låtvalet var som man hade kunnat vänta sig. De starkaste låtarna från den nya skivan varvades med sånger från de tre tidigare albumen. Nästan inget spelades från de tidigaste skivorna... En påse gott och blandat bjöds oss alla som betalat drygt fyra hundra kronor för biljetten.

En påse gott och blandat som tog slut på tok för fort. När solen hade gått ner och konserten var slut kändes det som att vi varit där en kvart. När vi tittade på klockan hade en och en halv timma förflutit och drömmen vi längtat efter var över och ett minne blott.

Känslan som fyller den varma kroppen efter ett sådanthär möte går inte att beskriva. Det som skulle ha blivit en utekväll i goda vänners lag blev istället någon form av avslagen efterfest på ett hak där det tog en halvtimma att fixa två baguetter... Man blir tyst efter att man varit på en kentkonsert. Man börjar fundera mycket, på staden man kommer ifrån och på människorna där. Man tänker på det gråa torget, hagnesta hill, lilla ego som rymmer när man mest av allt behöver honom, fors kyrka vid järnvägen, grönan som brunnit ner, korvkiosken vid djurgården där man växte upp, vita tigrar, mörker, depressioner, drömmar, människor som vill bort...

Jag tror att vi som växt upp i denhär staden får en klarare bild av Jockes texter. När man hör en låt, dess ord och budskapet så får man liksom en klar och tydlig bild framför sig. En bild som visar någon som ligger i gräset vid kyrkan där järnvägen går, en bild som visar en halsduk på en hållplats utanför stan, en bild som visar hur man står ensam på torget och väntar på ingenting ingenting ingenting, en bild som visar platser och känslor där man faktiskt befunnit sig en gång. Platser och känslor som är så verkliga och så himla nära. Det finns otroligt mycket Eskilstuna i Jockes texter när man tänker efter.

Denhär staden sätter sina spår.

I oss alla.

Jag måste hitta en skola, en kurs, ett program eller vad som helst bara jag kommer bort från mitt jobb...

Jag känner mer och mer för varje dag att jag vill därifrån. Kroppen gör ont av allt ensamarbete och hjärnan längtar efter nya arbetsuppgifter. Ombyte helt enkelt. 

Skrivandet och fotograferandet är det som jag känner att jag skulle vilja satsa på...  Frågan är då bara vilka former av utbildningar det finns och vart de ligger? Jag har ingen större lust att flytta, här har jag ändå ett extrajobb som definitivt kommer att behövas om man ska börja plugga... Här har jag min lägenhet och (nästan) alla mina vänner och min familj. Jag vill speciellt inte lämna mina vänner J och F som ska bli föräldrar snart. Det är det häftigaste som händer dethär året, två av mina närmsta väninnor ska få sina första barn. Kan jag ju inte gå å missa! Nä en flytt är inget jag känner för direkt faktiskt... Jag är nog för hemmakär....

Jag vill heller inte pendla långa sträckor för då vet jag att min plugglust kommer att försvinna, om jag nu ens har någon sådan... Grejjen är den att det går bort så oerhört myket tid när man ska åka fram å tillbaka varje dag... Sånt gillar jag inte heller... (Mmm jag vet att jag låter kinkig men så e det)

Kanske skulle ja kunna tänka mig att fara till västerås eller nåt sånt... Men sj håller ju aldrig sina tågtider heller... Värdelöst..

Nä usch dethär med plugg låter inte alls som något jag hat lust med egentligen, jag vet bara att jag måste göra något annat. Det är dax för det nu. Jag vet inte vad jag vill bli eller nåt sånt men jag vet bara att jag måste få göra något som jag är bra på och som jag tycker är roligt... Dvs skriva eller fotografera... Något som har med skapande att göra...

Jag blir näst intill oxtokig på migsjälv över att jag velar så mkt men det är ju bara för att jag vet vad jag absolut inte vill medans jag inte har en aning om vad jag verkligen vill göra.... Jobbigt, ett riktigt dilemma dethär... 

Kan någon hjälpa mig? Någon som vet någon form av utblidning som skulle passa mig?? Kom gärna med tips och förslag, hemsidor och annat som jag kan undersöka...

Tack!