Man känner sig ful så ofta. Man känner sig värdlös rätt som det är. Man vill helst gömma sig varje morgon för att nästa dag, liksom en puppa, förvandlas till en vacker fjäril.

Ibland blir jag så trött på migsjälv, på mitt "hat" emot min kropp som jag inte tycker så mkt om. Den kropp som alltid har varit lite större än alla andras. Den kropp som vägrar att forma sig så som jag vill hur mycket jag än försöker.

Jag blir så förbannat trött på att det är så himla svårt att vara nöjd över sigsjälv och skita i vad alla andra runt omkring en tycker. Hur gärna man än vill skita i andras åsikter så går det inte. Jag vet att jag inte har den snyggaste av kroppar och säger någon något om den så är det klart att jag tar åt mig. Vi människor är sådana. Lättast tar man såklart åt sig av allt det negativa. Det som man faktiskt förstår. Svårast är de positiva sakerna som folk kan klämma ur sig, de sakerna som man själv inte ser på grund utav allt det som man tycker är fult. Det är så otroligt dumt.

En komplimang blir man glad av och vissa av dem kan stanna kvar länge inuti ens huvud. Det är de som man lever för. En sådan komplimang fick jag på Åhlens för några månader sedan. Den helt okända kassörskan sade till mig, när jag köpte en ny mascara, att jag hade så fina ögonfransar och att jag skulle ta hand om dem. Hon gav mig inte bara en komplimang utan även ett leende.

Hon komplimenterade (Säger man så?) en del av mig som jag aldrig direkt funderat över. Det var det som gjorde mig så glad. Att hon såg något på mig som var fint. Inte min stora runda mage eller mina enorma tuttar eller de tjocka låren... Hon såg dörrarna till min själ... Ögonfransarna... :) (Oj va klyschigt detdär lät, ni får ha överseende...)

Måste berätta något från igår också. Jag var och badade med min mamma på en liten strand dit vi brukar cykla. Där var inte speciellt många men bredvid oss på en filt satt ett par. Mannen var rätt smal med kortklippt hår och hans flickvän var ungefär tre eller fyra gånger så stor som honom. Hon var riktigt kraftig. De satt där på filten och pussade på varandra. Han var så kärleksfull emot henne så jag kunde inte sluta titta. Efter en stund så ställde de sig upp och de började klä av sig, man kunde se att hon tyckte att det kändes aningens obekvämt. Jag vet hur det känns och kände igen hennes blickar som sökte av området efter stirrande ögon. De gick ner till vattnet och ställde sig där med fötterna i sanden. Där ställde han sig framför henne och pussade henne på munnen. Hon såg ut att tycka det var lite pinsamt, genant. Som om hon ursäktade sig infr alla på den lilla stranden att hon var överviktig och kanske inte borde ha en sådan fin pojkvän. Jag såg på hennes kropp och hennes ansikte att hon inte var van vid detdär. Tillslut så tog han ett varmt tag runtom henne och kramade henne så mjukt. Sedan tittade han på henne med en sådan stolthet i ögonen att jag nästan kunde ha börjat gråta.

Det var så himla fint.

Han stod upp för sin flickvän och han älskade henne verkligen. Det syntes så tydligt. Just i den stunden så fick det kända uttrycket, storleken har ingen betydelse faktiskt en helt annan mening. 

Hur som helst så ville jag med denhär texten förklara lite ursprunget till dikten under dethär inlägget.

Det inns något fint i oss alla. Något som någon annan blir kär i. Ibland sitter det utanpå och ibland sitter det inuti. Ibland kan man se det själv och ibland så krävs det någon annans ögon för att få syn på det. 

Jag hoppas att ni förstår dikten och att ni ger någon i er närhet en oväntat komplimang. Det kanske inte betyder så mkt för er men det kan förändra så mkt för den som får den. 

Jag älskar dig.

Jag älskar din värme när regnet faller.

Dina tårar när solen lyser.

Jag tycker om dina andetag.

Det trygga ljudet av liv. 

Jag älskar dig.

Jag älskar dina gester när orden saknas.

Munnen som blir ett streck.

Jag tycker om dina känslor.

De som är till mig.

Jag älskar dig.

Jag älskar dina steg mot det kalla golvet.

Avtryck som aldrig försvinner.

Jag tycker om dina egenheter.

Det som gör dig till dig.

Jag älskar dig.

Jag älskar hur du ser mig i ögonen.

En tanke som aldrig glöms bort.

Jag tycker om ditt hår.

Där man kan gömma sig.

Jag älskar dig.

Jag älskar dina ord som blir en dikt.

Meningar som blir till liv.

Jag tycker om din känslighet.

De tårar som man ibland kan se.

Jag älskar dig.

Jag älskar alla dina fel.

Ja, jag älskar dig.

Trots att du inte är hel. 

Den korta frisyren som såg ut att vara klippt efter en potta blev ännu töntigare av de kantiga, stora bågarna som tillhörde de glasögon som han haft alldeles för länge. Den svajande gången blev bekväm i hans fotriktiga skor dit byxbenen ännu inte nådde. Han väntade på att krympa ur dem.

Den ryggsäck han bar var på tok för tung så för att avlasta höll han händerna med tummarna under spännrämmarna på framsidan av ryggsäcken. Ögonen var trötta men fulla av liv, lite stolta. Som om detta var det längsta han någonsin vågat sig fram genom stadens gator.

Hans stora tuggummitänder hade han ärvt av sin farmor. De var rätt lika nu när han tänkte efter... Både till utseendet och sättet. Det slog honom att han såg ut som en äldre dam i sjuttiofem års åldern... Inte undra på att allt blivit som det blivit.

Han hatade sigsjälv för det och lät ingen se hur ont det gjorde.

På skolgården var han ingen men där på gatan, där var han allt och ingen eller inget kunde stoppa honom. Han stegade på som vore han en ståtlig älg tills svetten visade sig i hårfästet. Det hårfäste som han anade inte skulle stanna där så värst länge till. 

Tänka sig att allt krympte... Hårfästet, byxorna som en gång för ungefär sju år sedan faktiskt varit i lagom längd och blåmärken.

Den vita t-shirten som hans mamma köpt åt honom hade smutsfläckar i nacken och för tillfället även svettringar under armhålorna. Säkerligen var den inte tvättad sedan sist.

Knäna på byxorna, som förresten nästan satt uppe på låren hade blivit nötta av något.. Kanske av att stå på knä för länge och be om förlåtelse till någon som man inte gjort något. Under jenastyget fanns också ärr, stenar som trängt in och skapat hål, minnen och smärta.

Han brydde sig inte om det nu. Allt skulle bli bra. 

Tryggheten i hörlurarna hade gjort att han redan överlevt så många gånger. Nu visste han inte hur det skulle gå men ge upp, det skulle han inte. Även om slagen blev många och orden så hårda så skulle han tänka på det han hörde i lurarna. Det gav honom mod och styrka. Det gav honom kraft att fortsätta.

Likt en bön sjöng han samma fras om och om igen alldeles tyst för sigsjälv. Det beteendet hade han straffats för många gånger. Så många gånger att han inte ens kunde räkna ihop dem till en summa. Det spelade ingen roll, han skulle fortsätta att sjunga sitt mantra. Utan det så skulle han försvinna och det var precis det dem ville.

Ingen skulle någonsin få vinna över honom, det hade hans mor sagt en gång i tiden när hon inte visste bättre. Det hade han sugit åt sig och nu var det hans motto.

Gatan tog slut och likaså livet. Inte riktigt än, men snart, på hans egna villkor. Han skulle allt visa dem och ge dem en läxa. En sur karamell att suga länge på...

Mina ord har tagit slut.. åkt på semester eller något sådant men nu känner jag att de är på väg tillbaka. Hoppas att de är väl utvilade för jag känner för att använda dem.

Nåväl, på jobbet idag fick jag för mig att läsa kontaktannonser i en av damernas gamla tidningar. Kanske skulle mitt singelliv kunna hjälpas av detta och kanske skulle där finnas någon att kontakta...

Haha nej så var det inte alls men det brukar vara fruktansvärt roligt att läsa folks små desperata annonser som sällan innehåller mer än trettio små hysteriskt "välformulerade" ord sammansatta till ett oerhört opersonligt litet meddelande...

Hej, jag är en fräsch kvinna på 50+.

Söker dig som tycker om att resa, laga mat och pyssla i trädgården. 

Du bör vara 178 lång och ha en stadig ekonomi!

Svar till Fräcka bondmoran! 

Sådär ser praktexemplaren och de flesta kontaktannonserna faktiskt ut. Någon vanlig svensson som söker en annan vanlig svensson för lite trevligt umgänge eller en skogspromenad. 

Men idag förstår ni så hittade jag något annat.

Jag fann en kontaktannons från en fånge! En inburad tjyv, en mördare?, en otäcking och någon som man säkert inte vill träffa i en mörk gränd... 

Nu minns jag inte exakt hur hela annonsen löd men något i stil med:

Hej! Jag är en fånge som har ett långt straff.

Är en trygg och stabil man som söker brevvänner.

"Fängslande kramar" 

Trygg och stabil? Långt straff? Brevvänn???

Nej nej nej... Jag var tvungen att läsa tre gånger innan jag kunde börja skratta ordentligt. Herregud!

För det första, om man har ett långt fängelsestraff så lär man ju ha gjort något ordentligt dåligt. Gasnska så säkert mördat någon. Det är väl för mord man får längst straff? 

För det andra, hur fasen kan man isåfall vara trygg och stabil???

Det går inte riktigt ihop i min hjärna...

Och för det tredje, efter att ha läst hela meddelandet och han sedan avslutar det med ett "fängslande kramar" så blir man ju livrädd!

Låt säga att jag nu börjar brevväxla med denna man, han verkar vara jättetrevlig och det visar sig att han snart blir utsläppt ur finkan utan att berätta något? Låt oss också säga att han är en seriemördare.  Kan ni gissa vart jag tänker komma?

Mannen måste ju såklart veta min adress och vart jag bor eftersom vi brevväxlat ett tag. Jag blir således ett ganska lätt offer.

Ruggigt!

Men ganska underhållande..... hahahaha 

Keep on reading kontaktannonser for gods sake!!! It might bring a smile upon your face! 

Du föll in i glömskan och ersattes med någon annan. Någon med lika lite kött på benen som du.

Ditt ansikte är gömt, din lukt har jag glömt. 

Varma händer blev kalla kårar längs en naken ryggrad. En rygg där modiga vingar slutat växa. 

Avtrycket jämnades ut, du har aldrig funnits. Måtte du finnas någon annastans. Värma någon annan. 

Fotstegen på det knarrande golvet, saknar dem. Så tyst det har blivit.

Förresten, såg du? Såg du allt som gavs?

Kanske tog du det utan eftertanke?

Det gör ont när någon svarar utan att tänka efter.

Det gör ont när ingen ser det man ger.

Slyddar synen nu med mörka glas. Ger aldrig bort en genomskinlig bit igen. 

Det är så satans varmt så jag vet inte vart jag ska ta vägen... Hjälp mig någon!

Det är fredag och egentligen skulle jag vilja hitta på nåt, gå ut å käka eller dricka nån drink eller så men jag orkar inte. Jag har inte ens någon lust att göra mig iordning för man ser iallafall ut som en svettboll efter en kvart... Helt jävla värdelöst. 

Jag hatar dethär vädret och jag hatar denhär värmen. Det finns inget värre.

Jag känner mig så fruktansvärt ful, äcklig, klibbig och svettig. Usch!

Ge mig vinter, ge mig snö! 

Alltså finns det något mer omodernt och fulare än text-tv????

Denna uråldriga uppfinning där man "snabbt" ska kunna se nyheter och sportresultat är väl åndå iallafall helt onödig??

Den svarta bakgrunden med de skrikiga fägerna får mig att vilja kräkas. När man sedan ska söka på den sidan man vill till så måste räknaren alltid börja om från noll eller fortsätta räkna tills det att den kommer till början. Varför? Kan ingen åtminstone modernisera dethär fenomenet?

Jag tar ett exempel...

Om jag befinner mig på sidan 14 och vill till sidan 12 så är det ju inte så att räknaren backar utan nej då räknar den framåt tills den kommer till början igen... Man får alltså sitta och vänta på att text-tv-räknaren ska bläddra igenom alla sidor som man INTE har sökt på... 

Just nu förstår inte jag grejen med text-tv alls. Gör du? Visst, förr om åren kanske den behövdes och folk kanske kände ett behov av att snabbt kunna uppdatera sig men nu med datorernas framfart så förstår jag inte varför vi ska behöva text-tv. Det känns onödigt och dessutom undrar jag vilka som jobbar med att uppdatera sidorna i skrikgult och knallgrönt? Vem bestämmer att just denhär texten ska ha den färgen? Varför är det ingen som moderniserar detta? Allt annat ska ju vara så nytt och fräscht hela tiden men text-tv:n den tycks falla i glömska även hos de mest moderiktiga tv-nördarna.

När man nu börjar bläddra bland sidorna känns det mest som om man var medlem i ett parti tetris eller något annat enkelt åtta bitars spel från det tidiga åttio-talet... Kantigt, färgglatt och fult!

Syftet har ju iallafall helt försvunnit nu när alla normala människor faktiskt har en dator med ett fungerande internet. Där kan man söka upp precis allt som står på text tv utan att behöva irritera sig på den söliga räknaren. Fort och smidigt och inga feltryckningar med knapparna på tv-dosan så att man iallfall hamnar på fel sida och måste räkna om igen och igen och igen...

Nä, om någon har en annan uppfattning om dethär med text-tv så var god och berätta det för mig. Annars så tycker jag faktiskt att vi kan skrota dethär konceptet. 

Ge mig nåt som känns, ett slag i magen, en tändsticka som bränns.

Ge mig en tår, lite regn, ett sår. 

Säg att du hatar allt, mig och det som är kallt.

Säg sanningen även om du ljuger, jag kan ta det, det duger.

Jag ville bara ha dig nära, känna värme utan att besvära.

Ge mig något att leva för, lite värme innan jag dör.

Du behöver inte älska mig, jag förstår, bara jag får älska dig. 

Ligg kvar bredvid fastän du inte vill, bara en liten stund, bara lite till.

Låt mig få bevara minnet, det falska, fästa det i sinnet. 

Ta min själ, ta allt, jag känner dig så väl.

Jag är din, ditt allt och jag gör vad som helst...