Jag reser bort lite över helgen... :) Ska åka tåg alldeles själv!

Fille, nu är det du som får ta hand om lägenheten. Jag vill att det ska vara undandiskat och städat när jag kommer hem igen! ;)

Bye bye!!

De våta löven blänker i skenet från gatlyktan och regnet öser ner. En vanlig dag i ett vanligt land.

Speglarna nere på gatan har tröttnat och slocknat. Morgondagen ger dem livet åter.

Fjärilarna lever fortfarande om än lite slitna och trasiga. De fladdrar med sina tunna, nästan genomskinliga vingar till ljudet av hjärtats rytm. Lungorna puffar dem varsamt och vänligt. Låter dem veta att där finns plats för dem alla.

Ljuskäglor på tapeten och en unken doft som vägrar att gå. Grannarnas dunkande väggar stör i mörkret. Kan man aldrig få vara ifred?

Regnet talar emot fönsterrutorna och rinner ner för hala stammar. Vätan skyller på torkan och lämnar ingen oberörd. Månen försöker trösta men når inte riktigt fram. Himmelens tårar strömmar fortfarande...

Det bubblade varmt i magen, det var länge sedan sist.

Fjärilarna som länge sovit i sina puppor vaknade sakta till liv igen.

Ute sken solen trots att klockan var mycket. Det gjorde inget, mörkret kunde vänta...

Sjukdomen hade inte gått att stoppa, den var oundviklig. Hon hade kämpat emot den fastän hon visste att hon skulle förlora förr eller senare. Hon hade kämpat väl tyckte hon, låst in allt och försvarat det med sitt liv. Ingen hade fått gå närmre än till den svartmålade gränsen som ingen annan än hon själv kunde se.

Där sade det stopp. Oftast.

Den här gången var det annorlunda. Gränsen kändes suddig och grå och dörren in till den mörka vrån som ingen besökt på så länge hade låsts upp. Nu var det fritt fram att kliva in.

Att våga låta någon göra det var det som kändes svårast. Hur gjorde man? Kunde man överleva ett sådant intrång och skulle dörren gå att stänga och låsa igen om allt inte skulle överleva där inne? Frågorna hopade sig någon stans i magtrakten och oron växte sig större.Det var nu det gällde, att lära sig skjuta bort allt som var otrevligt och istället fokusera på fjärilarna och de vackra färgerna i ögonvrårna...

Hon sjönk ner på golvet i en hög. Lyckan hade helt plötsligt och alldeles utan förvarning övergått till rädsla.

Skrämda tårar rullade ner för kinderna. Varför blev det alltid såhär?

Det var ju meningen att det skulle kännas bra. Hon skulle ju vara modig, det hade hon lovat sig själv. 

Hon lät gråten gråta färdigt och kinderna självtorka innan hon reste sig upp igen. Känslan satt kvar även om den inte var lika stark. Där hon setat låg nu bara en hög med salt kvar. Hon hade gråtit ett hav.

Det var precis såhär det brukade börja och hon visste hur det skulle sluta. Om allt gick enligt planerna skulle högen med salt snart bli större...

Hon om någon visste också att lycka kunde svida lika mycket som den kunde kännas som en smekning... 

Kylan kommer och värmen dör...

En sol som inte orkar mer.

Kalla vindar sveper över det som förmultnar. Ingen tröst finns att få.

Ett fruset träd och nakna grenar, rötter somnar in.

Småkryp göms undan i sprickor och vrår. De lägger sig till rätta i trädens sår av bark.

Långa vintrar, tunga andetag. I dvalan lever livet vidare...

Skumplast och högklackat. Ingen höjdare men ett måste. Den tunga dräkten dränkte honom i svett och vaderna värkte efter för många timmar i de röda lackskorna.

Var det värt det? Att gå omkring såhär och locka på folk? Pocka på andra människors uppmärksamhet och lura dem in i något som han visste att de aldrig skulle kunna bli av med...

Så fort arbetspasset var över tog han av sig dräkten, ställde sig i duschen och skrubbade bort all skuld. Vännerna brukade skratta åt honom och hans arbete. Det han gjorde hade skapat en viss uppståndelse den dagen han berättat att han fått jobbet.

Ett jobb var ett jobb, i alla fall så var det så han tänkte. Det spelade ingen roll vad andra sade, han skulle sköta sitt och de andra behövde inte bry sig! 

Skulden rann sakta av honom med det ljumna vattnet och leendet återvände på hans läppar. Den lilla fria tid som "yrket" gav honom spenderade han hemma i sin soffa eller hos en vän, i dennes soffa.

Serier av alla de slag var hans stora intresse och han följde dem slaviskt. Helst tittade han på serier som innehöll sjukhusscener. Han hade en gång drömt om att bli doktor innan någon sade åt honom att han var värdelös och oduglig.

Han hade några kassetter med inspelade avsnitt av cityakuten hemma i sin bruna bokhylla. De kunde han utantill. Ibland när han tittade på dem brukade han stänga av ljudet och säga replikerna högt, med inlevelse, alldeles för sig själv.

Han tyckte om ensamheten, då fanns det ingen som kunde klaga eller säga till på skarpen om något inte var som det skulle. Det var nog så han hade fått sitt jobb. Där fick han lov att vara någon annan för en stund, någon som han tyckte bra om och som dög i andra människors ögon.

De brukade skratta med honom, eller var det åt honom? Han visste aldrig riktigt. Sociala koder och ögonkast hade aldrig varit hans grej. Han förstod inte riktigt saker på samma vis som alla andra. Det hade hans mamma försökt förklara för honom en gång i tiden.

Kläderna, samma som han hade dagen innan, åkte på snabbt och han rusade ut ur lokalen. Han sade aldrig adjö till de få arbetskompisarna han hade och de hade vant sig vid det. Det var bara så det var.

Cykeln, den gamla med rostfläckar, stod där han hade parkerat den samma morgon. Den stod likt en hund som hungrigt väntade på sin husse utanför en mataffär. Han klappade den lite på sadeln och låste upp den. Han cyklade genom parken där blommorna höll på att blomma ut och över bron där någon nyss blivit påkörd. Iallafall var det det som ambulanserna skvallrade om där de stod med saftblandarna påslagna. Gåshuden reste sig på hans armar. Tänk om han kunde få vara med där och se ett benbrott eller ett stort skärsår eller något annat? Tänk om han kunde få hjälpa till? Stoppa ner handen bland det varma röda och täppa till det som läckte...

Tankarna skenade iväg tillsammans med den stora drömmen och cykeln vinglade till. Han återfick balansen ungefär samtidigt som en gammal dam på gångbanan uttryckte några väl valda ord om att man måste lära sig att cykla på rätt sida av trottoaren. 

Väl hemma så parkerade han sin cykel i cykelrummet som låg i källarplanet. Det luktade av gamla saker där nere, de påminde honom om vinden på landet som hans föräldrar hade haft en gång i tiden.  Där brukade han gömma sig och läsa serietidningar. Fantomen och sådant...

I trappuppgången lyste det som vanligt, han bodde på tredje våningen. Låset lät som det alltid lät när man stoppade nyckeln i det och vred om och på dörrmattan låg dagens skörd av post och reklam. Han hatade reklam men hade inte modet att skriva en arg lapp att fästa på dörren. Arga människor hatade och hat tyckte han inte om så därför tog han envist tag i de färgglada pappersarken och gömde dem under soffan i vardagsrummet.  Det var aldrig någon hemma hos honom så det var heller ingen visste att han hade en pappersskatt under den nersuttna soffan. Lite stolt var han ändå.

Tv:n åkte på innan skorna åkte av. Ljudet lugnade hans splittrade lilla hjärna. Han bredde en smörgås i köket, tuggade i sig den på väg till vardagsrummet och satte sig sedan på soffan. Hans kropp var trött och ögonen likaså. Han svängde sig ner på de mjuka dynorna och somnade.

Han drömde om sig själv. Han var som alla andra, ett riktigt jobb, en fru och kanske till och med en bil...

I lägenheten bredvid mammas och pappas bor en familj som heter Macdonald i efternamn. Visst, det är inget skoj med det, det roliga är att mannen i familjen som består av honom, en fru och två barn, heter Ranald i förnamn.

Ranald Macdonald!

Hahahaha det är ju hysteriskt.

Man kan inte komma närmare självaste Ronald Mcdonald än så. Det går bara inte! Jag garvar tyst för migsjälv varje gång jag ser den fina hemgjorda skylten där alla namnen är representerade med färgglada små bokstäver i trä fastklistrade på ett vitt pappersark av små flinka barnfingrar. Det ser nästan ut som om de gör reklam för självaste Mc donalds på deras egen dörr.

Ja ni skulle se spektaklet själva... Stackars karl som blev döpt så tokigt!

Jag vet inte vad det är med mig... Har setat å gråtit till Eva Cassidy och hennes underbara stämma ett bra tag nu.

Jag vet inte exakt varför jag gråter.Det känns som om jag skulle ha världens PMS depression fast jag inte har nån mens... Eller hur jag ska förklara mig... Ja, ni kvinnor vet...

Tårarna bara rinner och tankarna skenar iväg. Det handlar väl om dendär förbannade ensamheten igen. Den som ligger innuti mitt bröst och gnager. Snaty blir väl där ett hål?

Det är absolut inte så att jag är ensam, jag har en massa bra vänner och en underbar familj men kärlekslivet, i det är jag ensam. Närhet var det år och dar sedan jag fick nåt av. Minns knappt hur det känns... Kanske är det det som är felet???? Kanske är det det jag skriker efter? Hur ska man veta? 

Ovanpå allt dethär så är det ju jobbet.... Jag vill helst av allt inte gå dit men nu har jag lovat att jag kan ställa upp och jobba denhär helgen. Det betyder att jag inte kan boka upp något annat utifall de ringer mig. Det är så jävla irriterande. Jag HATAR att vara vikarie!! Fy faan rent ut sagt. Varför kan vi som studerar inte få pengar nog så att vi klarar oss utan att jobba extra??????

Anledningen till att jag ens började plugga först var ju at komma bort från jobbet. Ååå usch, nej dethär måste va den sämsta jäkla kvällen på bra bra länge!!!!

Jag saknar tiden när vi var små, när diskot nalkades varannan fredag. Jag saknar mina vänner och allt roligt vi haft. Nu är ni vuxna med egna barn och familjer medans jag fortfarande är ett barn som väntar på något gott....