Regnet knackar på fönsterbläcket. Vill komma in.

Ingen öppnar men solen skiner. Både i dig och i mig.

Gråter du?

Inte ska du väl gråta.

Inte ska du väl bjuda det sämsta och det vackraste du har på något så onödigt?

Du borde sluta gråta.

Spar de sällsynta dropparna till någon annan. Något annat. Något som är värt att gråta för.

Regnet fortsätter att knacka på fönsterbläcket. Ger aldrig upp.

Ingen öppnar och solen går i moln. Både i dig och i mig.

Först Harrys sedan Ming Palace och nu, Stadshotellet! Alla har de drabbats av bränder de senaste åren.

Inatt brann alltså vårt stadshotell och man kan ju undra vilka dårar det är som går omkring och leker pyromaner. Hotellet hade dessutom precis rustats upp och skulle nyöppna här vilken dag som helst har jag för mig. Där gick de planerna upp i rök!

Tur dock att ingen blev innebränd. 

 Hotellbrand

Jag är redan trött på allt tjat om den kungliga förlovningen... Bla, bla, bla....

Helgen har varit bra. J har varit här och hållit mig sällskap. Han hade med sig en bok på 900 sidor så nu har jag att göra. :)

Vi har mest gjort ingenting, ätit mat, semlor och choklad. Jag måste nog hoppa ett par rundor extra med kryckorna varje dag om jag inte ska se ut som en övergödd elefant efter de här sex veckorna... Usch!!

Snön har fallit hela helgen så nu är världen vit och slaskig. Ett ännu värre kryckväder tycker jag. Nu ser man inte ens de isfria partierna så att man vet vart man kan sätta den hela foten... Typiskt.

På Onsdag ska jag försöka ta mig, med hjälp av mamma och en buss, till skolan. Det känns redan som om jag missat en massa och paniken växte en del när jag läste om allt som skulle göras... Nåväl det får lösa sig som det löser sig liksom. Jag kan inte göra mer än mitt bästa.

Snart har det gått en hel vecka sedan min lilla olycka. Det känns skönt och det betyder att det bara är två veckor kvar tills jag får byta gips och då har halva tiden redan förflutit. Jag lever på delmålen!!

Jag försöker stödja så mycket det går på klumpen så att jag snart kan börja gå på den. Då kommer allt att bli betydligt bättre och lättare. 

Nä nu ska jag spela ett parti Betapet! J har fixat och donat så att det åter går att spela på min dator. :)

Japp, så där ser "klumpen" ut. Snyggt va? ;)

Kryckorna är mina nya bästa vänner. Inte så snygga precis men vääääldigt nödvändiga. Jag hade velat haft ett par svarta enna! Likadant med gipset. Hade ju vart sjukt mycket snyggare med ett svart...

Man kan tydligen inte få allt....

Jag klarar ingenting själv, känns det som.

Jag kan inte bära runt saker (Dricka te i soffan är ett minne blott) och således inte laga mat eftersom jag inte kan stödja på fot nummer två eller "klumpen" som den numera heter.

Jag kan inte gå ut själv. Det är skitläskigt att gå ute med kryckor på en matta av is och rullande små förrädiska stenar. 

Jag kan inte gå långa promenader. Det tog mig ungefär en kvart att krycka mig hem från mamma och pappa som bor högst två hundra meter bort. Det är sjukt jobbigt i vänsterbenet som får sköta allt "gående" eller hoppande kanske vore ett lämpligare ord.

Jag kan knappt få av och på mig strumpor eller tights på klumpfoten eftersom gipset sitter så pass högt upp att jag inte kan böja det i en nittio graders vinkel. Det gör också att jag måste ha benet framåt istället för bakåt när jag hoppar på kryckorna... Mycket mer ansträngande!

Jag tog mig med syrrans hjälp över till mamma och pappa i eftermiddags. Skitläskigt var det och halvvägs framme så lossnar taggarna som man kan sätta på kryckorna så att man kan gå på is. Det innebär att jag av ren reflex tar emot mig lite med klumpfoten för att inte tappa balansen alldeles. Rädd som fasen blev jag och tänkte att nu är det klippt igen... Jag samlade modet och gick vidare och tillslut kom vi fram.

Det tog emot som faan att gå hem från mamma och pappa nu ikväll. Jag ville absolut inte ut i halkan, dessutom när mörkret fallit. Men jag var ju tvungen. Mamma följde mig och faan så svårt det var. Och jobbigt. Dessutom har jag trycksår/skavsår i handflatorna av kryckorna. Jag känner mig inte som en pigg 25-åring direkt kan jag säga...

Nåväl så kom jag till slut fram till porten och hoppade in... Då har jag naturligtvis glömt att ta upp broddarna så jag halkar igen och måste ta emot mig med klumpen... Där brister det och jag blir både ledsen och förbannad! Ska det vara så här nu i sex veckor?? Det är så fruktansvärt jobbigt att vara beroende av andra människor när man är van att klara allt ensam och på egen hand. Jag ber vääääldigt sällan om hjälp och försöker klara det mesta själv men nu går det ju inte. Mamma försökte trösta så gott det gick men det tar emot så hima mycket att inte klara saker själv. Jag kan inte ens gå hem från min familj utan att ha någon vid min sida....

Tårarna forsade en stund men sedan vann envisheten och jag hoppade upp för trapporna och kom till slut hem.

Skolan vet jag inte riktigt hur det blir med.... Jag tänker inte ta mig ut på kryckorna ensam i halkan för att ta mig till skolan. Jag vill vänta tills jag iallafall kan stödja på foten å gå lite på den så att det känns tryggare. Jag måste samtala med min lärare tror jag... Kan inte missa en hel kurs så jag hoppas att det går att lösa på något vis ändå...

Många problem som måste lösas..... Men löser man ett i taget så kommer man slutligen fram till målet...Å dit vill jag!!

Jag vill inte gå och sova!! Känns meningslöst och väääldigt obekvämt!!

*suck*

På en stol såklart!!!

Duschproblemet är nu mera löst! Pappa kilade över med en stol idag som jag kan sitta på i duschen. Jag tackar den som byggde huset jag bor i. Duschen är perfekt för detta ändamål. Jag kan dessutom lägga gipsklumpen i högläge på toalettlocket under tiden jag duschar. Skiitbra!!!

Mormor köpte påsar på apoteket att fästa över gipset. Riktiga kalasgrejjer detdär och gör så att man slipper vara orolig över att gipset ska lösas upp...

Jag kunde till och med raka benet... Fantastiskt... Detta får mig att fundera över hur fasen det gipsade benet ska se ut när jag får av gipset om sex veckor... Hahahaha, det lär vara hårigt!! Påminn mig om att jag ska ta en bild innan jag rakar bort det. :P

Jag slapp som tur var operera mig! Jag satt som på nålar imorse och väntade på att de skulle ringa men det var aldrig någon som gjorde det så nu slipper jag bli uppskuren och ihopspikad. :) Sicken lycka!!

Jag vaknade inatt och var helt förstörd. Jag tyckte allt var skit och ont hade jag å orolig över operationen var jag. Jag grät som aldrig förr en stund i ren ilska över den förbaskade jävla isfläcken på tågstationen!!! Sedan somnade jag nog av ren utmattning. 

Det är inte direkt någon höjdare att ligga rakt upp och ner i flera timmar i streck i sin säng utan att kunna vrida sig åt varken det ena eller det andra hållet. Man sover inte så mycket, bara nån timme i taget. Det är rätt jobbigt och det känns inte alls lockande att krypa ner i sängen minsann... Mest känns det som en plåga.

Nu ska jag sitta här och njuta av den nyduschade känslan en stund. Plockade till och med ögonbrynen och lade en ansiktsmask. Man måste försöka pyssla om sig lite.