Fick ett sms av min mor och far idag där det stod att jag hade en födelsedagspresent hemma hos dem som låg och väntade på mig... Undrar vad det kan vara... Jag har ju inte önskat mig någonting. Dessutom fyller jag ju inte år förrän om två veckor.

Spännande minsann! :)

Orden som väntar vågar sig inte riktigt ut. Rädda. Nyfikna och outtalade.

Hur gör man? 

Hur talar man?

Skrika kan jag men hur viskar man?

Hur ser man in i någons ögon utan att blunda en enda sekund? Hur gör man för att inte spilla tid? Denna dyrbara gåva som är min en liten stund.

Dör jag nu? 

Hur andas man när lungorna kolapsat? Hur lever man när hjärtat slutar slå?

Tårarna som samlas på hakan är dina. Du får dem.

Hur gjorde du för att locka fram dem?

Dör du nu?

Finns så mycket jag vill säga. Så ofantligt många ord. Men de är rädda, nyfikna och outtalade.

Så hur gör man?

Hur talar man? 

Skrika, det kan jag redan men hur viskar man?

 gratulera mig själv på namnsdagen! :)

Jag har återupptäckt något som jag faktiskt älskar. Nämligen Jagged little pill!

Jag har lyssnat på den akustiska verisionen av detta fantastiska album i två dagar nu och undrar varför jag glömde bort det?? Jag älskade skivan när jag var yngre och bookleten (Hur det nu stavas??) är alldeles sönderbläddrad. Året var 1995 och jag var den enda av alla jag kände som lyssnade på Alanis Morissette! Jag tycker att hon är fantastisk och Jagged Little pill är en av de absolut bästa skivorna jag äger.

Jag börjar nästan fundera på om inte låten Your House är den bästa ballad som någonsin gjorts? Texten är fantastisk och sättet hon sjunger den på får en att nästan rysa...

En låt som ni MÅSTE lyssna på är Perfect, också från samma skiva. Så fruktansvärt bra. Jag är så glad att jag kom på att jag skulle lyssna på Alanis för nu när jag tänker efter så har jag saknat de här låtarna på nåt sätt!

Isn´t it ironic?

"I think about the generations and they say we want to make it a better place for our children and their childrens children so that they, they, they know it´s a better world for them. I think they can make it a better place."

Jag minns att vi släckte ner i rummet och mimade och sjöng till Heal the world. J:s mamma hade alla skivorna och vi brukade ofta lyssna på dem. Själv hade jag varken cd eller cd-spelare på den tiden så några av låtarna hade vi kopierat över på band. Låtarna på de banden är några av mina absoluta favoriter än idag.

Texten ovan är något som jag minns allra starkast. I introt till Heal the world berättar en ung röst så klokt och förståndigt om vår tragiska värld och barnen som ska komma att växa upp i den och redan då, i tioårsåldern slog rösten mig lite i magen.  Den fick en att tänka till lite, förstå allvaret och fundera över framtiden... I några sekunder. Sedan tog Michels fantastiska förmåga över min kropp och mina stämband. Jag sjöng och gjorde för tillfället jorden till en bättre plats.

Texterna lärde man sig snabbt och snart kunde man alla stämmor och speciella Michael-tjut. Till slut hade man förvandlats till ett fan! Flera sådana gick omkring i skolan och jag minns specielt en av dem, en tjej som vid några tillfällen klädde ut sig och dansade precis som Kungen själv. Som jag avundades henne.

I sikta mot stjärnorna kunde man lite senare se Bosson som självaste Michael Jackson. Han framförde låten Black or white och jag minns det än idag. Jag minns också att han var på besök i stan och att jag missade uppträdandet.

När jag var yngre, mycket yngre, spelade jag innebandy i Nyfors IK. Vi skulle åka på en cup och behövde ett namn till vårat lag. Självklart kom jag på den briljanta idén att döpa oss till Black or white. Jag fick några mothugg minns jag men ingen kom på något bättre namn så black or white blev det! Jag tror vi förlorade cupen...

Den första och faktiskt enda skivan jag äger med Kungen av pop är History- Past, present and future som släpptes 1995. Jag minns att jag en kall vinterkväll gick med pappa till affären och köpte skivan som jag fått spara ihop till. Vilken lycka det var att få bära hem den fina skatten och trycka ner de guldfärgade cd-skivorna i den nya cd-spelaren som jag fått i julklapp. 

När jag fick lyssna in mig lite och höra nya låtar som jag aldrig hört så blev duetten The girl is mine med Paul Mccartny en av mina favoriter. Jag spelade den om och om igen tills jag kunde allt utantill. Covern Smile på samma album är ännu en favorit som jag inte riktigt kan släppa taget om när jag lyssnat på den. Jag gillar Michels baktankar i allt han sjunger. Att det finns ett budskap bakom precis varje text och musikstycke. 

Även fast han var störst så lämnade han plats åt det lilla. Eftertanke.

You are not alone spelades med högsta volym på radion i köket. Jag gastade bredvid och jag älskade den låten. Jag försökte med kraften av mina lungor att hålla ut i den långa tonen i slutet... till slut lyckades jag och jag hade klarat ett hinder. Jag bemästrade något som Michael Jackson kunde och nu var också jag en kung...

Det är så han kommer att leva vidare, i oss andra, vi som bär små delar av hans kunnande inom oss. Vi som har lärt oss hålla ut i långa toner och sjunga i falsett med hjälp av hans musik. Vi som noggrant studerat hans videos och försökt lära sig de svåra danserna och vi som fortfarande kan varenda textrad utantill. Nej, han kommer nog aldrig att dö Kungen av pop!

Hon ställde sig upp, naken och sträckte armarna uppåt taket. Om du varit där hade du tyckt att hon liknade en fjäril som nyss brutit sig ur sin puppa. En trött kropp som nyss vaknat inför världen och visar vem hon är. Sträcker ut de vackra vingarna och svankar den slanka ryggen till en mjuk kurva.

Hon gäspade, obemärkt, där hon stod med ryggen mot det som kunde ha varit du och slängde håret över axeln. Precis sådär som hon alltid gjorde. Varje morgon.

Nu var du inte där, åtminstone inte så som du önskat. Istället svävade du omkring i tystnad ovanför hennes kropp. Den där vackra kroppen som du älskat så starkt och så mycket. Kanske gjorde du det fortfarande. Skillnaden var bara att hon inte kunde känna det nu. Hon kunde inte känna dina handflator mot hennes skira hud eller din andedräkt i hennes nacke. Nu fanns bara en ensam tomhet i ditt bröst. Och en saknad så stor att hjärtat inte längre orkade slå.

Hon tittar upp, rakt in i dig men hon ser inget. Hon ser inte tårarna i dina ögon och heller inte leendet som sprids över dina färglösa läppar. Glädje och sorg. Det blir inte tydligare än så här tänker du. Sedan blundar hon och något som ser ut som en kristall rinner ner för hennes kind. Så nära men ändå så långt bort...

Finaste är på väg till det stora landet och jag är ensam hemma. Vet inte vad jag ska göra... går runt i lägenheten, provligger i nya sängen och andas in i kudden som han sovit på, läser en bok, suckar, går in i köket och sätter på en mugg med te, duschar...igen, äter choklad och känner mig allmänt rastlös.

Är lite orolig... Det har jag varit ända sedan i förrgår. Ville inte släppa den varma kroppen tidigt imorse och låta den flyga över världshaven bort mot donuts och röda plastmuggar. Ville inte. Aldrig har jag varit så ovillig att låta någon fara iväg. Jag visade det inte men inuti så grät jag en liten tår av rädsla. Varför vet jag inte.

Flyg, det är nog det. Oron som lyfter i en i samma ögonblick som planet lättar från marken. Olyckor. Oron som återkommer så fort den långa flygturen är över och de vingar som burit på människors liv landar på ett streck av asfalt. Obehag och tankar på att aldrig mer få ses. 

Jag är en överdrivare idag. Allt kommer säkert att gå galant men i min kropp har oron vunnit. Den sitter på toppen av hjärtat och skriker ut sina segerrop.

Jag väntar och längtar redan till dagen då du kommer hem.