Jag har blivit kallad till gynekologisk cellprovtagning!Jag fick nästan hjärtklappning när jag öppnade kuvertet och såg vad det innehöll. Jag? Nu? Men, jag är ju bara tjugos...

Japp, jag har alltid tänkt på sådana saker som "mammagrejer", sånt som mammor gör, min mamma, något äldre kvinnor precis som med mammografi. Jag visste dock att man kan bli kallad för en sådan provtagning från det året man är 23 eller 25 eller vad det nu är men jag har tydligen inte insett stt jag blitt ett helt år äldre och faktiskt börjar närma mig de 30.

Då kom nästa funderingar. Vad innebär det hela och har man cancer om man har cellförändringar? Kommer jag att dö? Har jag inte lite konstiga smärtor i äggstockarna? Har jag inte de här symtomen som tyder på livmoderhalscancer?

Som vanligt, när man läser på om någon sjukdom så tror man att man har den. Hjärnan och kroppen hittar på symtomen och lurar en. Hypokondriskt? ;)

Nej men allvarligt så kom en massa funderingar fram i huvudet. Så idag har jag läst på och insett att chansen att ha livmoderhalscancer inte är särsilt stor och även om man har cellförändringar så kan de bero på en annan infektion eller bara finnas där för att sedan "växa bort" och de allra flesta cellförändringar leder inte till cancer. Det lugnade mig en aning men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att gå och vänta. Måste man få sådana där papper så himla långt i förväg? Hjärnan hinner ju ställa till med en hel massa spratt under tiden. Det är dumt.

Det är jättebra att man får gå på sådana här undersökningar men man är ju samtidigt fruktansvärt rädd för att något fel eller onormalt skall hittas.... Nu kommer jag inte att kunna sluta tänka på detta förrän provsvaren kommer... Skitjobbigt. A pain in the ass så att säga men vad ska man göra?

Nåväl, jag hoppas jag är frisk och kry!!

Hon dränkte gråten i handfatet och sköljde ner den med tårarna. Att du inte hört henne förut? Att du inte förstått henne tidigare?

Jag trodde du var försvunnen nu men det finns tydligen fler varianter av dig. Olika skepnader, olika röster men med samma vilja. Din vilja. Inte min.

Jag förstår inte din och du förstår inte min. Våra två själar så olika med så olika behov.

Att dränka den gråt som faller gör ont. Det bränner i ögonen och på kinderna. Du vet väl hur det känns? Svalkan kommer först senare när sömnen vaggat den oro som bor i kroppen till sömns. Ja först då känner man den befrielse och den lättnad som gråten ägt.

Jag trodde allt var över nu men det finns tydligen fler varianter av allt. Olika tillstånd, olika krafter men med samma vilja. Min vilja, Inte din.

Jag förstår inte din och du förstår inte min. Våra två själar så lika fastän olika.

Hon dödade gråten mot asfalten med en spark och plockade upp den igen. Att du inte sett henne förut? Att du inte begripit henne tidigare?

Hur ska det bli när våra händer blir gamla och det handslag vi en gång delat blir allt svagare?

Hur ska jag minnas ditt ansikte när mina ögon ger vika?

Finns du kvar ändå?

Hur ska det gå när våra viskningar blåser bort med västanvinden?

När ditt hjärta slutar slå, hur ska jag kunna leva då?

Hur ska det bli när alla ord är sagda och våra kroppar är trötta?

Hur ska jag minnas ditt hjärtas rytm när öronen har mist sin takt?

Lever du kvar hos mig ändå?

Hur ska det gå när saknaden i bröstet vill bryta sig ut?

När jag blir utan din trygga varma kropp, då finns väl inte längre något hopp?

Hur ska det bli när vi blir gamla, du och jag?

Hur ska jag överleva döden och allt det svåra på ålderns höst?

Jag lovar att aldrig ge upp!

Hur ska det gå när vi inte längre delar samma liv?

När jag blir sjuk, eller du, då finns inte längre något nu!

Hur kan jag sluta älska dig även den dagen då jag inte längre finns? Hur?

Tankarna började med en gammal dams tårar som rann nerför hennes rynkiga kind. De samlades i en liten grop för att sedan falla fritt en bit ner till kjoltyget. Saknaden efter den bortgångne mannen rann ur henne genom de två gamla ögonvrårna. Det var så vackert och så starkt. Saknaden hon kände blev en värk i mitt hjärta. Jag förstår nu, när jag själv har någon, hur stor en saknad kan bli! Och hur tröstlöst det måste kännas att veta att man är ensam kvar. Tankarna jag kände blev dikten ovan...

Ibland får jag en känsla av att jag måste skynda. Hinna med allt innan vi blir gamla och livet kanske tar slut. Imorgon kan jag vara borta och då är det för sent att säga jag älskar dig, jag saknar dig, jag hoppas på dig, jag är arg på dig, jag är besviken på dig, kan vi bli sams?

Igår kväll låg jag och tänkte i min säng, i ensamheten och i saknaden av min fina.

Jag tänkte på livet, på att allt är så skört och så kort. Jag blev lite sentimental och det måste man få vara ibland.

Jag blev lite ledsen för att jag låg ensam och inte bredvid den finaste. Jag blev lite ledsen för att jag "slösade bort" ännu en kväll, jag hade kunnat ligga där bredvid dig och kika på dig medans du sov. Jag tycker om det. Du ser så fridfull ut. Och vacker!

Sedan så blev jag så glad när jag kom på hur mycket tid jag har kvar. Att jag inte alls behöver stressa. Jag blev glad när jag kom på att jag inte behöver ligga och titta på dig varje kväll. Du finns inuti mig och jag ser dig så klart och tydligt ändå. Jag minns till och med hur du luktar och hur din hud känns.

Jag blev glad över att jag fick ligga där och tänka på dig hur mycket jag ville tills saknaden övergick till drömmar...

Jag vaknade i morse med ett leende på läpparna.

Det känns ensamt idag. 

Jag saknar dig och din varma famn. 

Du värmer min mage flera gånger var dag och du skänker en frusen kropp ditt heta behag.

Alla olika smaker som frestar min tunga, du kan drickas av alla, gamla som unga.

Din doft smyger sig sakta in i min näsa, ungefär vid samma tid som det heta vattnet slutat fräsa.

Där ligger du och gottar dig i en rykande kopp medans klunkarna sakta rinner igenom min kropp.

Ja, du kan det där med att mysa sent om natten, trots att du egentligen bara är vatten.

Men med smaker från hela vår runda jord blir du en fröjd på var mans frukostbord.

Jo jag tyckte att mitt kära te behövde hyllas en aning! Det finns nog ingenting härligare än att sitta ner en stund, särskilt nu när det börjar bli höst, och sörpla i sig en stor mugg med härligt varmt och väldoftande te!

Seså, koka er nu em mugg och njut en stund!!

Bilderna på tigern, den vackra, har korvbullen tagit! Jättefina!! 

I lördags fyllde jag 26 år. Syster yster (som fyllde 21) och jag ställde till med fest för alla vi kände. Det var länge sedan som jag hade så roligt! Vilken dag!!

Först överraskade min fina korvbulle mig med ett paket vid midnatt. Ett objektiv låg i den lilla lådan och jag blev överlycklig!! Jag är fortfarande överlycklig! Snacka om present. Nu är jag inte längre lika begränsad i mitt fotograferande och äntligen kanske man kan börja tänja lite på gränserna. Jag kan knappt bärga mig, måste ut och fotografera så snart regnet slutat falla!

Senare på dagen var det dags för övriga gäster att anlända hem till mor och fars lägenhet som rymmer en aning fler människor än min lilla etta. :) Det blev fullt hus med all släkt och Korvbullens föräldrar och vänner som kom på besök från Enköping.

Några av mina vänner var så klart där också och jag är så glad att de ville komma! Vi hinner inte träffas så ofta nu mera så detta var verkligen behövligt och efterlängtat. Jag tänkte att det skulle vara ett perfekt tillfälle att sammanföra korvbullens och mina vänner eftersom de inte bor i samma städer och allt gick som smort... ;)

Snoppbalongerna lättade verkligen upp stämningen! (Tack J!!! Du kan det där med presenter du!)

Att ha korvbullen hos mig den här dagen tillsammans med alla andra gjorde att dagen blev den bästa på bra länge!

Det betyder mycket för mig att vi kunde träffas allihopa. Tack för att ni kom och tack för att vi hade det så jäkla roligt. Hoppas ni blev mätta och glada. :) Det blev jag!

Ååååååh!!!!!

Jag kan inte låta bli att vara fruktansvärt irriterad på jobbet!! Eller idag, snarare hur dumma alla bestämmelser där är. Jag skulle verkligen behöva semester i morgon och ringde således jobbet för att höra efter om det var möjligt.

Semestrarna är ju i princip slut och alla är tillbaka på jobbet så det blir inget problem tänkte jag.

Det var det visst. Inga semestrar beviljas under semesterperioden hur många vikarier det än finns att tillgå. Det är ju helt sjukt! Finns det andra som kan jobba så är det väl helt okej att folk tar semester??? Jag menar den regeln är väl från början till för att det alltid ska finnas ordinarie personal på arbetet när alla semestervikarier är inne och jobbar samt att det ska finnas folk att ringa in om någon blir sjuk eller så. Det förstår jag men jag kan inte förstå att människor nekas ta ut ledighet när det både finns ordinarie personal på plats samt ett överskott av arbetsvilliga vikarier!

Det är min ledighet och den borde jag få ta ut precis när jag vill, det är väl ändå det som är meningen???