Alla inlägg under oktober 2009

Av madeleine karlsson - 31 oktober 2009 16:59


Jag hoppas att alla ni andra där ute i världen har en lika fin dag som jag har idag!

Av madeleine karlsson - 29 oktober 2009 23:22


Idag lämnade jag in de sista uppgifterna som jag jobbat hårt med de senaste dagarna. Kurserna är nu avslutade och jag behöver inte tänka på skolan förrän på måndag då vi  börjar en ny kurs.


Jag har städat också! Överallt... Det har nog aldrig någonsin varit så stökigt och smutsigt här hemma hos mig. Orsaken är den att jag spenderat mest tid hemma hos min fina, borta i Enköping den senaste tiden. När jag kommer hem till Eskilstuna så hinner jag tvätta, ge min sköldpadda mat, plugga och hälsa på mamma och pappa lite. Sedan är det iväg igen och dammsugningen, torkningen av golvet och dammningen glöms liksom bort. Men idag fick det vara nog! Det var rent ut sagt äckligt här hemma!

Fy mig!

Men det har bara varit så himla mycket nu på senaste tiden... Nåväl, livet tar inte slut för det och dammet måste bort hur dåligt man än mår och hur mycket annat det än finns att tänka på.

Nu känns det faktiskt bättre. Allt är rent, till och med bakom spisen! Jag är nyduschad, sitter i soffan med ett glas nypressad apelsinjuice och inväntar morgondagen. Då kommer korvbullen. Jag är glad. Han gör mig alltid glad.

Syster yster är hemma från Halmstad en sväng också. Det gör mig också glad. Det är tur att man kan vara glad fastän man är lite ledsen över andra saker...


Det är allt det braiga som får en att klara av allt det dåliga!



Av madeleine karlsson - 27 oktober 2009 22:38


Tänk så fort tiden går...


Du var nyss alldeles ny i min värld och nu, ett år senare, vet jag nästan inte hur jag ska bete mig när du inte är i närheten. När jag lägger mig i min stora säng som egentligen är din känns den för stor om du inte ligger bredvid. Ibland när jag är ensam hemma och vill berätta något för dig så öppnar jag munnen innan jag hinner minnas att dina öron är för långt borta och inte hör ett ord av det jag vill säga. Ibland letar sig handen ut mot sidan när jag är ute och går men där finns ingen värmande skinnhandske att hålla sig fast vid.


Tänk så fort tiden går...


Det har hänt en del under det här året och du har fått stå ut med så mycket. Benbrott och gips, stödstrumpor och dödsförkylningar och slemspyor i duschen, cellförändringar och tårar som jag egentligen inte ville att du skulle se. Jag gråter sällan, jag brukar vara stark men ibland orkar man inte och nu känns det skönt att veta att jag kan bryta ihop ibland. Jag måste det för annars går jag nog av på mitten. I alla fall nu. Hur skulle jag ha klarat och hur ska jag klara av det här om inte du fanns? Familj och vänner finns ju där men med dig är det något annat. Något djupare. Att låta någon se ens sårbara sida gör ont först... sedan skapar det en trygghet och man växer lite inuti. Det är inte farligt, det är bara oerhört läskigt! Du tar allt som händer så bra och med ett lugn som jag avundas.

Det finns nog inget finare, ingen finare.


Tänk att det har gått ett helt år nu, tänk så mycket och så lite som händer på ett år.


Jag är så glad att jag har dig!




Av madeleine karlsson - 27 oktober 2009 22:16


Nu är jag inne i en ny fas. Tänk-om-doktorn-ljuger-fasen.


I dag, när jag kom hem från min fina korvbulle så låg ett kuvert från landstinget på hallgolvet. Mitt hjärta stod still en sekund och jag tänkte att nu har de hittat något som är värre än cellförändringar på min livmoder... Sedan rev jag upp kuvertet och blundade samtidigt som jag vecklade upp papprena. Långsamt, långsamt sneglade jag först med det ena ögat och sedan med det andra... Vaccinering.... Jag andades ut!

Jag tillhör tydligen, på grund av min astma, en riskgrupp som får vaccinationen innan andra, vanliga dödliga människor.

Jag vill inte ha något vaccin fastän både mamma och mormor tycker att jag borde ta det i alla fall. Jag vet ju att jag blir dålig och knappt kan andas av en vanlig förkylning så vad skulle hända om jag får svinisen? Och med min tur så lyckas jag väl få den åxå nu mitt i allt annat...


Nå väl, igår hade jag svårt att somna, fast jag låg bredvid en varm underbar människa. Jag tänkte på nålar och på smärtor som nålar orsakar och att jag inte vill ha nån spruta i min livmoder trots att jag vet att jag måste. Jag såg den framför mig, en lång spruta med en rätt tjock nål... Hemsk och äcklig! Och sedan smärtan.... Sedan tänkte jag på att doktorn som tydligt sagt till mig att jag inte hade cancer kanske ljög eller bara inte såg rätt. Jag tänkte och tänker fortfarande att jag ska få hem ett brev där det står att jag har cancer (Inte för att det står så i brev men man vet ju aldrig) och måste börja med cellgifter och allt vad det nu är... Att jag måste operera bort hela livmodern så att jag inte kan få barn. Jag som älskar barn och vill ha ett par egna en vacker dag.

Till slut var jag tvungen att gå upp, gå på toa, se mig själv i spegeln och intala mig själv att jag måste släppa de här tankarna. Jag kan ändå inget göra just nu och doktorn ljuger säkert inte. När tankeverksamheten lugnat sig lite smög jag mig ner bredvid någon som andades tungt och luktade gott och tryggt, jag slappnade av och somnade...


Det här är ett litet helvete!





Av madeleine karlsson - 23 oktober 2009 09:15


Jag kan inte sova. Jag vrider och vänder och snurrar runt.

Tankarna far åt höger och vänster, ska de aldrig sluta? Låt mig vara ifred, i alla fall en stund. Gå och göm er, gör något annat, hos någon annan. Jag bryr mig inte vilket, bara ni försvinner!!!

Jag är så trött.

Låt mig vila.

Det går bättre när jag är hos dig, när du ligger bredvid. När jag kan höra dina snusande andetag och känna din värme. När jag kan lämna de elaka tankarna hemma bland möglet och ta mig ut i världen, som en modig! Jag vet ju att jag kan och törs, det är bara bruset som stör. Tankarna från helvetet som gror bakom pannloben.

Jag vet inte vad jag tänker på egentligen. Någon som rotar, gör ont och skräms? Någon som berättar saker jag inte vill höra och låter mig gå hem med tårar i ögonvrårna? Någon som bara gör sitt jobb och längtar hem till familjen?

Jag vill vila.

Jag är så trött.

Vänta, lite till och lite till tills allt blir värre. Häng kvar, häng med, det är inte så farligt! Du klarar allt, det vet du ju. Det vet vi. Följ med i de hemska tankebanorna men låt dem inte segra och släpp för allt i världen inte ut dem när någon ser på. Låt bli och låt tiden ha sin gång. Du kan ändå inget göra. Inte nu. Och allt blir ju bra till slut?

Jag vill sova.

Jag är så fruktansvärt trött.


Jag tror att jag blir galen av det här. Jag kan inte sova. Allt jag ser är sprutor och läkarsaker och allt jag känner är den där isande smärtan någonstans i magtrakten. Tårna kniper och munnen formar grimaser och tanten i kontorsstolen säger : Det var allt för idag!, sträcker fram handen, hälsar och låter mig gå hem med alla tankarna och tårarna. Jag vet ju att det inte är något farligt men hela den här upplevelsen är hemsk. Det blev hemskare när jag kom hem, när jag tagit in allt. Kanske blev det en chock? Jag vet inte, allt jag vet är att min sömn inatt inte har existerat. Irritationen växer för varje timma som man ligger där och försöker tänka på annat... men återvänder i samma spår som man nyss försökt kliva av.

Alla säger, oroa dig inte! Och det finns inga lättare ord att säga eller några svårare ord att följa.


Allt blir ju bra, intalar jag mig. Det här är en vanlig åkomma. Det sade tanten i det dyra halsbandet och de vakna ögonen med rynkor runt...


Av madeleine karlsson - 21 oktober 2009 16:54


Cellprovet jag tog för ett tag sedan visade på mindre förändringar... Ordet Cancer ekade genast i hjärnan och hjärtat slog dubbla slag innande hoppade upp i halsgropen och sände signaler till tårkanalerna...

Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort under de senaste veckorna. Oron som lägger sig till rätta någonstans i magen växer sig starkare och klarare för varje dag som man går och väntar på ett besked. Det är det värsta! Väntandet! Att i veckor gå och bygga upp tankar som är större och hemskare än problemet självt. Det är inte hälsosamt! Det har jag märkt. Jag har haft ont i kroppen, i huvudet och mest bara velat sova bort dagarna. Glömma. Förneka.


Idag var det dags att gå till en doktor för att reda ut vad som ska ske med mina cellförändringar och med mig. Jag har bävat för den här stunden men folk runt omkring mig har sagt att det inte är farligt utan tvärt om något bra att de upptäckte cellförändringarna i tid innan de blev till en eventuell obotlig cancer. Visst, det kan jag köpa men att någon ska gräva runt inuti mig och leta efter fel, det köper jag inte! Att fläka ut sig inför någon man aldrig träffat förut är ingen trevlig upplevelse hur rar och snäll personen än är som ska göra undersökningen.


Jag var nervös inför besöket idag och rädd. Jätterädd. Jag vet att jag inte har cancer men jag vet att jag har något i min kropp som kan utvecklas till det och det räcker. Ordet Cancer är det vidrigaste och hemskaste ord jag vet. Många i min släkt är och har varit drabbade och jag tror jag tänker mycket på det...

Doktorn som undersökte mig var väl trevlig även om det verkligen kändes som att hon bara gjorde sitt jobb. Till att börja med var rummet jag blev inledd till väldigt otrevligt. Där fanns inget skynke att "gömma" sig bakom när man tog av och på sig och gynstolen med alla dess atiraljer stod där som "the center peace". Själva början av gynundersökningen var inte så farlig förutom att det kändes som att hon möblerade om därinne och pulade in alla instrument som gick att pula in, men rätt var det är hugger det till nåt så fruktansvärt någonstans på insidan och doktorn utbrister "Det där var den värsta smärtan du kommer att känna idag". Då hade männskan, utan förvarning, tagit bort (klippt?) en bit av min livmoderhals för att skicka på analys. Det var den värsta smärtan jag känt i hela mitt liv. Det var värre an att bryta benet!

Där någonstans gav jag upp och insåg att det är så här det kommer vara nu ett tag framöver. Gynbesök efter gynbesök tills allt är borta.

Doktorn gav mig efterråt en binda (modell jättetjock) och sade att det kunde blöda en del i ett par dagar för att jag nu mera hade ett sår på min livmodertapp... Tack! Jo tack... Blodet forsade och jag har fortfarande ont.


Nu ska jag vänta i fyra veckor(!) på resultatet från det här cellprovet och efter det blir det "operation". Alla cellförändringar skall tas bort för att i framtiden undvika det där hemska ordet som jag helst inte vill säga mer... Visst, det är jättebra att sådana här saker upptäcks men det här väntandet gör mig galen! Jag kan inte fokusera på något annat. Skola, vad är det? Läxor? Inlämningsuppgifter? Föreläsningar? Dammsugning? Diskning? You name it...


Det är ju garanterat att jag ska ta bort cellförändringarna så varför måste jag vänta så länge på att få det gjort? Jag hatar det här. Nu kan jag bara tänka på hur jäkla ont det kommer att göra att få lokalbedövning. Jag vill inte ha en spruta i min livmoderhals!!! Sedan ska man ligga där och fläka ut sig medans någon tar bort det här fruktansvärda. Efter det ska allt följas upp med kontroller och nya cellprovtagningar... *suck* Mer än så har jag inte orkat ta in om det här. Det är vad jag vet och ungefär så mycket som jag vill veta.


Så det, mina vänner, är anledningen till mina många tårar den senaste tiden... Men allt blir bra, någon gång!

Av madeleine karlsson - 20 oktober 2009 13:17

Imorgon är det Onsdag. Jag vill inte att det ska bli imorgon. Jag vill bara att allt ska vara över och klart.

Jag är lite rädd, lite orolig och halvfylld av någon slags ångest. Det är vidrigt! Men jag har i alla fall slutat gråta nu. Att vara här hos min fina är en enorm hjälp. Jag vill bara inte åka hem imorgon! Jag vill inte!


Låt det bara gå bort!!

Av madeleine karlsson - 15 oktober 2009 00:02



 



Den kalla luften börjar bita i kinderna nu. Lämnar små röda rosor som värmen inomhus smeker bort.

Halsdukar i kilometerrader hänger i varuhusen och väntar på rätt ägare och mössorna ekar tomt bredvid matchande vantar. Hösten hungrar efter garn och tjocka tyger.


Solen blänker i näsans droppar som landat på överläppen. Någon dödar dem med en servett. Ballerinaskorna har bytts ut mot knytskor, mot stövletter och till sist stövlar med foder. Snart kommer isen och då försvinner klackarna. Alla blir låga och hatar mörkret. Sommaren sprang förbi och lämnade över stafettpinnen till hösten som ingen förstod vart den tog vägen och så kom vintern.


Själv tänker jag tända ett ljus och dricka te ur min stora mugg. Jag tänker uppskatta varje sekund och njuta av trädens färger. För aldrig blir det lika vackert ute som nu. Allting lever som mest precis innan det ska dö...


Tänk på det.




Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards