Ha en fin första advent allihopa!!

Armen ömmar men nu slipper jag få skäll av både mormor och farfar. Jag har aldrig stått i en så lång kö som jag gjorde igår... Det kändes som att hela Eskilstunas befolkning var vid parken zoo för att få lite svinvaccin. Efter en timme och tjugo minuter var jag framme vid min vaccinstation och jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv!!! Tog hela kvällen att värma upp sig sedan.

Igår kväll var jag väldigt produktiv, strök och hängde upp julgardiner och julstjärnor, bakade kanelhallongrottor, rensade mitt skafferiskåp och tvättade samt skrev klart och lämnade in min sista arbetsuppgift. Idag känns det bra men jag är lite öm i armen och otroligt trött! Det var tydligen vanliga biverkningar på vaccinet men det borde gå över snart...

Nu väntar jag på min fina korvbulle och hans varma famn! På söndag är det lotteri hos Firsten, både pappa och korvbullen hoppas på vinst! Vi får se hur det går...

Så vinkade du...

Jag kan se det framför mig, din runda hand som liksom rörde runt i den förgiftade luften. Bildade cirklar som försvann utan att ens ha funnits till.

Själv stod jag där som ett fån, en naken och stel trädstam med lika stela delar stickandes ut ur min kropp. Jag undrade om du kunde se hurdan jag var. Hurdan jag blivit. I mitt inre så hoppades jag att du blundade.

Mina utskjutande grenar som var oförmögna att vinka tillbaka. Men jag ville så gärna. Ville inte vara sämre. Ville inte vara den som blev lämnad kvar. Jag trodde jag var hårdhudad och att barken aldrig skulle falla till marken. Ibland har man fel...

Så slutade du att vinka..

Jag har glömt bort allting, din tunna hand som liksom svävade i den svarta luften. Bildade slingor av ljus som försvann utan att jag hunnit följa efter dem...

Jag är så jädrans sugen på att fotografera!!! Jag vill fånga nya ansikten med kameran och jag vill låta min fantasi flöda bland höstiga löv och slängande kappor...

Jag måste helt enkelt ta mig i kragen och lyfta upp kameran och knäppa några bilder. Det var evigheter sedan och jag känner att jag vill använda det fina objektivet jag fick i födelsedagspresent... Jag kanske ska ta med mig kameran till Enköping när jag åker imorgon och fota lite där?? Det är så synd att den tar så mycket plats bara... Den är inte direkt något man kan stoppa ner i byxfickan.

Synd på regnet bara... att ta ut kameran nu är ju inte så lyckat. Det ska visst bli någon storm också hörde jag på vädret idag. Väder. Skitväder. Vart är vintervädret?

Ge mig lite sol och några ögonblick att fotografera.

Apelsinkakan jag bakade i fredags till idol blev precis som jag hade tänkt mig.

Det blev en tigerkaka med apelsin/chokladsmak. Jag toppade den med blockchoklad och kanderade apelsinskal. Tjusigt så det förslog på en fredag.

Jag tror att den även gillades av vännerna. Det blev inte en smula kvar!

Jag tar det som ett gott betyg!

Dimman ligger tjock där ute och det är redan mörkt. Det har varit mörkt länge och dagarna är numera nätter. Att tända ljus är mysigt men det hjälper inte riktigt. Utan snön finns inget ljus.

En helg går så fort och lämnar över staffettpinnen till måndagen utan att man hinner märka något. Ny vecka betyder nytt ansvar. Nya saker att ta tag i.

Jag ser inte fram emot den här veckan. (Måste komma ihåg att andas) I morgon åker jag hem till Eskilstuna. Hem till ångesten och ensamheten i den tysta, tomma lägenheten. Jag går runt med tankar i huvudet hela dagarna nu. Väntar på det där kuvertet. Väntar på en tid. En tid jag helst vill slippa.

Det är en plåga att vara människa när väntan är det enda som finns.

Det är inget farlig, intalar jag mig. Intalar andra mig. Det kanske inte är farligt efter att man upplevt det men just nu, när jag går runt och inte vet någonting alls så är det jättefarligt. Det farligaste jag varit med om.

Jag känner den där känslan av nervositet rinna genom kroppen som en sjukdom. Känner efter om jag har ont i magtrakten och darrar ibland på underläppen utan att jag vill.

Rädslan styr och jag har drömt mardrömmar flera nätter i rad nu. I natt drömde jag om människor jag vårdat på mitt gamla jobb. De är sedan länge borta ur tiden men i natt kom de tillbaka. Det var lik överallt och jag skulle vårda dem. Sova bredvid dem och ge dem livet åter. Det var hemskt.

Allt bottnar i min oro och den växer sig starkare för varje dag. Jag vill bli av med allt så att jag kan känna mig normal igen. Jag vill slippa de där oroliga, svarta fjärilarna i magen. De rumlar runt och gör skada trots att de är så sköra. Hur det nu är möjligt.

Att inte tänka är en omöjlighet, det vet vi alla. Ändå är det vad folk säger åt en att göra. Tänk inte så mycket, det går över. Det är inget farligt. Det är en vanlig åkomma. Ord, allt är bara ord som jag inte lyssnar på. Tomma meningar som jag önskar kunde trösta en lite när det känns som värst.

Idag känns det inte så bra. Det känns jobbigt och jag vill inte åka hem till min hall där det kommer att ligga ett vitt kuvert...

Jag tänker baka en idolkaka till imorgon! Här i Enköping brukar vi samlas några stycken å ha fredagsmys medans vi tittar på Idol (Korvbullen försöker oftast smita undan).

Jag hade tänkt, eftersom vi har några mindre fräscha apelsiner liggandes här som jag inte ätit upp, att jag skulle baka en apelsin/chokladkaka och toppa den med mörk choklad och kanderat apelsinskal... Det borde duga!

Jag hade tänkt svänga ihop kakan och kanske en limpa ungefär nu men jag orkar inte. Jag är så himmelens trött. Steg upp tidigt imorse och tog tåget till skolan där jag och min grupp gjorde färdigt veckans inlämningsuppgift. Därefter tillbaka till Enköping för en god lunch med korvbullen på Amazing thai. Efter handling, en handling till, en dusch och lagning av trasiga tights så känns ögonlocken som två hundrakilostyngder. Hade en nysattack nyss, kanske är det någon sjukdom eller förkylning på gång?? Den som lever får se...

Ska nog googla fram nåt bra sockerkakerecept (Om nu inte du har nåt bra att dela med dig av?) nu å se om den där kakan kan bli så god som jag tänker mig...

Jag vet att jag snart kommer att få ett otrevligt brev hem i brevlådan. Ett brev som talar om att jag måste ta bort en bit av min livmoderhals.

För varje dag som går sedan jag gjorde den senaste undersökningen, desto mer nervös blir jag. Provsvaren skulle dröja fyra veckor vilket är en hutlöst lång tid när man går och väntar på ett jobbigt besked. Nu har det snart gått fyra veckor och idag har jag pratat både med mamma och min vän J om saken. Jag är livrädd för smärtan sedan det sista besöket hos gynekologen då hon helt sonika bara klippte bort en bit av livmoderhalsen. Den smärtan skrämmer mig och jag vill aldrig någonsin känna något liknande!

Jag frågade mamma om hon trodde att man kunde få någon lugnande tablett och bedövningsspray innan själva lokalbedövningen för det är den som skrämmer mig mest, hur det ska kännas. Jag hoppas verkligen att det är möjligt för jag är fruktansvärt nervös. Jag vill inte ligga där, ha ont och se när någon stoppar in diverse saker i min kropp. Jag vill helst sova förbi alltihopa och vakna när det är klart.

Min vän J har informerat mig om vad de troligtvis kommer att göra. Jag vågade inte googla och kolla upp det själv. Det var ingen trevlig information... Men tyvär så är det något jag måste gå igenom.

Sammanlagt så kommer det att ha tagit tre månader från det att jag gjorde det första cellprovet tills jag får det "åtgärdat". Det är ganska lång tid att gå och fundera över något. Väntandet är den värsta plågan. Dessutom tillkommer en hel del efterkontroller om jag minns rätt. En lång process har det blivit och kommer att bli. Det är tur att jag har så många fina människor runt omkring som hjälper och stöttar. Utan dem vettefan hur det skulle ha gått!

Jag skiter i om jag fortsätter att babbla om det här, det är en jobbig sak att gå igenom och samtidigt så vill jag upplysa andra som kanske inte går och tar sitt cellprov. Gör det! För vem vet vad som händer om 10-15 år? Kanske är det just du som då drabbas av livmoderhalscancer... Ni som blir kallade, gå!

Det är skitläskigt att gå igenom det här men det är faan så mycket läskigare att drabbas av cancer!