Nu har julen sprungit förbi igen. Det går lika snabbt varje år och jag blir alltid lite ledsen när jag inser att det är ett helt år kvar tills man åter får ta fram ljusstakar och baka pepparkakor igen...

Pappa kom hem till jul. Tack och lov! Det är fint att ha honom hemma igen fast han ser ut och går som om han vore närmare åttio... Men nu är han på bättringsvägen och det, måste jag säga, är den bästa julklappen!!

Min mage känns som en stor säck fylld av flottiga julklappar... Eller snarare som en stor deg som ligger på jäsning. Nu får det vara nog med fet julmat och julmust. Fram med apelsinerna och den vanliga maten. Gud jag känner mig så fruktansvärt lat!

Jag borde träna men nu när jag pendlar fram och tillbaka till enköping så känns det ju något onödigt att köpa ett träningskort i någon stad som jag med all säkerhet inte kommer att utnyttja till fullo. Det krånglar till sig lite med både det ena och det andra när man bor i två städer samtidigt...

Just nu orkar jag knappt vara hemma hos mig. Det ligger saker och kläder överallt eftersom jag inte kan stoppa in något i de så kallade garderoberna innan jag fått bort småkrypen som tydligen huserar där inne... Hade stora hål på alla mina raggsockor upptäckte jag för någon vecka sedan och jo visst, där fanns äckliga, vidriga kryp som mumsat och snaskat i sig min fina raggisar som mormnor stickat. Det känns riktigt äckligt att vara hemma. Helst av allt vill jag flytta!!! Jag kan nog inte komma på en enda bra sak med min lägenhet för tillfället och när jag väl är hemma så bor jag ändå i min resväska som jag nu mera aldrig orkar packa upp för något annat än tvättning.

Snart är det också ett nytt år och jag borde väl ut och jaga upp någon form av nyårsblåsa. Det är det värsta jag vet, att hitta så kallade finkläder. Min kropp är inte skapad för att ha sådana på sig! Måste ta mig till någon annan stad om jag vill handla för här i Enköping finns det verkligen INGA affärer alls. Det är billigt och bra att bo här för man kan ingenting handla. haha Perfekt för en fattig student som mig.

Nu ska jag sätta på en kopp kaffe åt mig själv för det är jag värd. Vi hörs!

Jag vill önska er alla en riktigt god jul!

Ta hand om varandra, le, kramas och ät god mat!

Jahapp, så var det dags för nästa nederlag så här innan jul.

Fågeln är död, bara död, jättedöd, kall och stel! Visserligen bodde fågeln Frasse, en gul undulat, hemma hos mamma och pappa men vi har haft honom i tio år. Den glada lille pippin som älskade mamma över allt annat...

Jag fick naturligtvis gå över och lägga ner honom i en kartong för varken mamma eller syrran tordes ta i honom. Mamma ringde till pappa som blev så ledsen... Han har tyckt så mycket om den där fågeln och de har setat och spelat gitarr och sjungit tillsammans varje kväll... (Pappa har spelat gitarr och fågeln sjungit).

Ja så nu har vi en trasig pappa på lasarettet och en död familjemedlem på balkongen...

God jul!

Snart ska jag gå upp till sjukhuset och hälsa på pappa tillsammans med mamma. Jag var där igen igår eftermiddag också. Han låg där som en liten fågelunge i sin säng. Det var bara det stora svullna huvudet och alla slangar som går ut eller in i hans kropp som syntes under den blåa landstingsfilten. Han var ganska pigg när jag kom och när middagen serverades hjälptes vi åt att sätta honom på sängkanten. Pappa åt upp all mat och jag sa att han var duktig. (Det känns konstigt och fel att säga det till sin egen pappa.) Sedan lade han sig ner och då var krafterna slut. Han somnade till flera gånger medan jag pratade med honom och när han vaknade till tyckte han att det var lite förargligt... Han hade ju trots allt sällskap och då sover man inte. Det var ledsamt att gå därifrån och veta att han skulle vara alldeles ensam ända tills imorgon. Jag knep ihop ögonen och grät inte.

Det luktade sjukhus.

Pappa fortsatte att svullna upp igår så en kort stund var han på intensiven där de satte in en dräneringsslang i hans högra lunga. Han fick också sprutor av olika slag för att undvika lunginflammation och smärta.

Jag fick reda på att han har tre revbensfrakturer och att det är "pyspunka" på lungan och att svullnaden beror på att luften från lungan krypit upp till huvudet och lagt sig under skinnet. Jag hoppas att svullnaden gått ner något idag och ännu mer tills imorgon så att syrran, som nu är på väg hem från Halmstad till Eskilstuna, slipper se hur det ser ut.

Pappa var så ledsen över att tvingas vara på sjukhus nu när syrran kommer hem och nu när korvbullen kommer hit till helgen. Vi skulle ju julpyssla och äta middag hemma hos mormor. Nu vet jag inte hur det blir med någonting... Det känns inte riktigt att pyssla och ha roligt när pappa inte är där utan ligger ensam i en sjukhussäng och får äta äcklig sjukhusmat. Jag hoppas att han i alla fall kan komma hem till jul.

Det finns så mycket som jag måste göra men allt har liksom bara stannat till. När ska jag städa, när ska julklapparna handlas och hur ska jag hinna med allt? Nu måste jag först hjälpa mamma med allt julstök och handling av julmaten eftersom hon inte har något körkort. Pappas cykel måste vi försöka hitta och försäkringsbolag skall kontaktas...

Man får ta en dag i taget och hoppas på det bästa!

Tack alla där ute för att ni finns och glöm inte att ta hand om varandra.

Kram från mig

Det är jobbigt att se sin pappa ligga i en sjuksäng med fruktansvärda smärtor och med ett ansikte och en hals som inte längre har formen av ett ansikte och en hals.

I morse ringde mamma och väckte mig, pappa hade ramlat omkull på cykeln och hade blivit inkörd till lassarettet med ambulans. Han hade själv ringt till mamma men med morfin och en chock i kroppen fungerar inte hjärnan riktigt som den ska. Pappas babbel och bubbel blev mer oklart än tydligt och mamma och jag tog oss direkt upp till sjukhuset.

Där låg min fina lilla pappa i en sjuksäng med blåa filtar över sig. Jag kände knappt igen honom. Ansiktet var stort som en melon och halsen minst lika tjock. Pappa hade fått en allergisk rekation mot morfinet som han fick i ambulansen. Det var fruktansvärt att se på det som låg i sängen och skulle föreställa min pappa... Han hade väldigt ont och hade svårt att andas. Syrgasslangen i näsan fick knappt plats och ögonen hade svullnat så pass mycket att huden tryckte sig mor glasögonglaset. Jag ville så gärna ta bort glasögonen för det såg inte så skönt ut men då sade pappa : -Nej då kan jag ju inte se något...

Han såg ju ändå inget på grund av all svullnad...

Pappa blev förflyttad till kirurgavdelningen där han skulle stanna för observation. något var fel med lungan och detta skulle rötgas igen, nu i eftermiddag. Pappa var tvungen att byta säng, från akutbritsen till en vanlig säng och det var jobbigt att se hans ansikte förvridet i plågor när de tre sjuksystrarna hjälpte honom att ställa sig upp och snurra på honom så att han hamnade rätt i den nya sängen. Han såg så gammal ut just i det där ögonblicket. Bräcklig och svag med ett enormt ansikte.

Vi talade med doktorn eller vem det nu var. Pappa har en revbensfraktur och något knas med ena lungan samt den allergiska reaktionen. Om det inte ordnat till sig inom några timmar så skulle det bli någon sorts dränering... Det får röntgen utvisa.

Det kändes ledsamt att lämna pappa där uppe i sin säng, liggandes med smärtor och en flaska att kissa i bredvid sig på sängbordet...

I eftermiddag ska jag gå tillbaka dit och se hur det blir och när han får komma hem. Mamma jobbar så jag får gå själv. Någon måste ju gå dit och se till pappa så at han har det bra. Eller ja, så bra han nu kan ha det...

Senast igår sade jag till pappa att han borde sluta cykla till jobbet nu på grund av all snö och halka. Men envisheten segrade och han satte sig på cykeln imorse ändå.

Snälla ni där ute, cykla inte nu när det är så mycket snö å halt ute så slipper ni se era döttrar, söner, pappor, mammor osv i otäcka sjukhussängar! Det är ingen höjdare...

Snälla låt mig slippa indesign!!!!!

Allt går åt helvete!

Nu slipper jag vänta på vita brev ett tag. Idag kom det jag gått och grämt mig för. Remissen som skickades till kvinnokliniken resulterade i en tid...

Den 25e Januari ska jag genomgå operationen. Brevet jag fick var inte roligt att läsa. Där stod ganska så exakt vad som kommer att ske när och hur, vilken bedövning jag kan få och vad som händer efterråt.

Tanten/Doktorn som jag var hos sist sade att jag troligtvis skulle värmebehandlas men i brevet jag fick nämns inget om värme.. eller jo, de kommer kanske möjligtvis att bränna såret som blir kvar efter att de avlägsnat en sockerbitsstor del av min livmodertapp för att minska blödningen...

Jag fick en chock när jag läste detta. Jag trodde inte ens att livmodertappen var så stor... Kommer det ens att bli något kvar av den? Hur kommer det att kännas efteråt?

Jag hade förväntat mig att de skulle bränna bort en bit men inte att de skulle ta bort typ en lika stor bit som halva min tumme. Det känns inte bra. Det känns inte alls bra och jag har gråtit ännu fler tårar. Jag vill verkligen inte göra det här fastän jag vet att jag måste. Och att tvingas vänta ända till slutet på januari känns ännu värre. Fanns det verkligen ingen tidigare tid?

Nu ska jag försöka koppla bort det här en stund, om det går. Den där sockerbiten stör mig mest... Tydligen så kunde man få något lugnande om man ville och det känns som att jag skulle behöva det redan nu... Jag ryser bara jag tänker på det men det ska nog gå bra. Hoppas jag. Bättre att de tar en stor bit så att jag blir av med skiten än att jag måste göra om det vid ett senare tillfälle.

Usch! Det äcklar mig att någon ska ta bort en stor bit inuti mig medans jag är vaken. Fy faan!

Imorgon är det fredag och jag ska ta mig ett par glas vin...

Har tagit mig i skinnet och åkt hem till eskilstuna. Har jätteont i huvudet men försöker fokusera på dagens ämne i skolan, tryckteknik.

Jag är fruktansvärt trött och vill inget hellre än att sova en stund till. Lite god mat skulle heller inte sitta fel, magen skriker.

Ska hem å se hur min sköldpadda har det, om han lever och så hoppas jag att det ligger ett vitt kuvert på hallmattan. Jag vill få den här skiten avklarad så jag hoppas att jag får en tid innan jul...

I kväll ska jag fota ett ljuvligt barn. Måste komma ihåg att ladda kamerabatterierna bara... Har dock inga fotoideer, hjärnan känns mest tom. Nåja, det ordnar sig så fort jag får se den leende lille mannen! :)

Finns det något som man blir så glad av som barn?? De är fantastiska små varelser.