Igår ringde min käre far och berättade att låten jag var med och sjöng in för över ett år sedan skulle spelas på radion idag.

Jag gick upp klockan elva idag och satte på programmet Lunchtid på sörmlands radio p4. Jag lyssnade på alla bidrag och sedan kom inslaget med min pappa och hans kompis JL som var på besök i radiostudion. En kort intervju följdes av våran låt. Den heter Need someone.

Ni kan lyssna på den här.

Nu har jag en uppgift åt er också. Ni måste ju så klart rösta när ni har lyssnat.

Skicka p4sörm(mellanslag)7 till 72250. Smset kostar 3 kronor men jag vill hemskt gärna att vi hamnar på listan nästa fredag. Så kom igen nu å rösta gott folk!

Alltså (p4sörm 7) till 72250.

Tio över nio blev jag uppropad, möttes av en vänlig själ som satte mig bakom ett skynke på en stol med grått tyg på. Jag började gråta omedelbart, nervositeten och oron var alltför stark.

Den vänliga själen undrade vad som var jobbigast och jag undrade hur jag skulle kunna svara på den frågan... Vad är jobbigast med att tvingas iväg till ett lasarett, lägga sig i en gynstol i ett rum fyllt av obehagliga instrument och folk som ska gröta runt inuti ens kropp för att få bort onda celler som kan förvandlas till cancer???

Jag svarade inte på frågan.

Den vänliga själen kom sedan, efter att jag setat bakom skynket i vad som kändes som en evighet,med en liten kopp fylld av lugn. Jag svalde och hoppades på det bästa.

Jag fick sitta där bakom tygstycket i korridoren ytterligare en stund. Jag tyckte inte att lugnet hade lagt sig till ro i min kropp på ett sådant sätt som jag önskat. Jag kände mig som vanligt och grät lite till i besvikelsens tecken. Jag skulle trots allt få ligga där i en gynstol vid fullt medvetande medans någon kapade av halva min livmodertapp!

Jag var livrädd!

Efter en stund kom en man ut ur dörren framför mig, han presenterade sig som något jag inte minns och talade om att jag snart skulle få komma in. Jag ville inte in. Jag ville absolut inte in och göra detta med en man i samma rum. En man i dryga 30-års åldern.

Därefter blev jag inkallad i operationsrummet.

Jag fick sätta mig på en stol och återigen försöka förklara VAD jag tyckte var så jobbigt med den här operationen. VAD var jag rädd för?

Jag förklarade så gott det gick...

Sedan gick den tyska, kvinnliga doktorn igenom operationen steg för steg medans mannen satt snett bakom och nickade samtyckande. Det kändes underligt. Vad samtyckte han i? Vad gjorde han där?

Jag blev tillsagd att gå på toaletten innan ingreppet och då kände jag yrseln och den milda hjärtklappningen man kunde få av det lugnande medlet. Obehagligt. När jag kom tillbaka fick jag klä av mig och den vänliga själen undrade hur det kändes nu, om jag kände mig något lugnare?

Nej, svarade jag!

Jag tog plats i gynstolen, bet mig i läppen och tänkte att om tio minuter är det här över. De klistrade dit en stor fyrkantig lapp på mitt lår, jag undrar fortfarande vad det var för något??

Sedan började helvetet...

Hur många och stora saker kan man stoppa in i någons underliv? Det var fruktansvärt att bara få in spekulumet som var i modell större, så att doktorn kunde se ordentligt. Sedan följde någon sorts tvätt, bateriedödande eller steriliserande antar jag. Inte heller detta var speciellt behagligt men jag visste att jag hade det värsta kvar. Bedövningen. Jag fick inte, som det stod i pappret, någon bedövningsspray innan själva sprutorna och de fortsatte att tala om att bedövningen kändes precis som hos tandläkaren trots att jag bett dem att sluta tala om just tandläkaren på grund av min tandläkarskräck... Jag orkade inte säga emot en gång till.

Jag försökte att stålsätta mig, att vara duktig och stor men jag kände mig så otroligt liten i den där stolen. Jag kände mig hjälplös och kunde inte ta vägen någonstans. Bedövningen var det vidrigatse jag har varit med om. Eller egentligen var det hela situationen. Att ligga i en stol med sitt underliv blottat  och få sprutor som gör så ont att du gråter som ett litet barn samtidigt som det lyser en stor stark lampa emot dig och tre människor, varav en man står runt dig och tittar/försöker lugna och säger att man är jätteduktig fast man inte tycker det är en fruktansvärd upplevelse. Bedövningen skulle verka i fem minuter så jag fick ligga där i fem minuter och vad jag tänkte på då har jag ingen aning om...

Ljudet av maskinen som skulle ta bort den cellförändrade delen av mig lät högt och ljudligt. Som en dammsugare fast lite bullrigare. Jag tror att de brände bort biten för doktorn sade vid ett tilfälle att det skulle kunna lukta lite obehagligt. Jag kände ingen lukt. När hon sedan sade att biten var borta så hörde jag ett skrapande ljud. Jag tror att de skrapade bort lite också. Det där ljudet hör jag så fort jag ska försöka sova. Det gnager och gnager.

Övergreppet, förlåt, ingreppet var över ganska snabbt efter att bedövningen satts men det är ljuden jag minns mest. Jag fick ligga kvar lite i stolen och sedan sätta mig försiktigt upp. Det snurrade...

Jag fick klä på mig och sedan sätta mig på en stol. Nu kände jag att jag hade fått något lugnande... Allt var över!

Det här önskar jag ingen människa att behöva genomlida! Det var rent ut sagt vidrigt! Varför kan man inte bara få sova en kort stund istället för att behöva vara med och se och höra och känna lukter??? Det är inte snällt. Det är jobbigt som det är utan att behöva ligga där i en underlägsen position i ett kalt rum fullt med folk som kan och vet mer om sin åkomma än en själv...

Nu måste jag vänta i tre veckor på att få resultatet från den analys som ska ske av biten de tog bort. Biten som i övrigt låg som en stor köttbulleliknande köttbit på en bricka. (Kunde de inte ha gömt den tills jag gick ut åt minstone?) Jag får desutom inte göra i princip något förrän om fyra veckor, inte träna, inte lyfta tungt, inte bada, inte ha sex...

Så nu sitter jag här med ett ömt underliv och en mage som känns som en ballong. Det känns som om hela livmodertappen och äggstockarna svullnat upp till sin tredubbla storlek. Det gör ont till och från, liksom hugger till. Igår var jag en sväng på stan och när jag gick hem så kändes det som om inälvorna skulle falla ut från operationssåret... Men jag kom hem hel. Sedan tog jag mitt pick och pack och åkte hem till min älskade korvbulle! Som jag saknat honom fastän jag bara varit borta drygt ett dygn! Det känns skönt att vara här, som det alltid gör. Här känner jag mig trygg.

När jag kom fram var jag helt slut och magen likaså. Idag är jag hemma från skolan.

Det känns obehagligt och egentligen hade jag nog velat vara hemma imorgon också men jag måste åka till Dingtuna för att spela in intervjuerna till skolarbetet... Jag vet inte hur jag ska orka. Det får gå.

Jag trodde att jag skulle känna mig lugn och harmonisk nu när operationen äntligen är över men det gör jag inte. Jag känner mig orolig och nervös i alla fall och jag tänker mycket på vad som hände där inne i operationsrummet. Det är något som jag aldrig mer i hela mitt liv vill vara med om! Jag grät som ett barn...

Jag tror att jag nu går och oroar mig för resultatet som ska dimpa ner om ungefär tre veckor i brevlådan...Måste jag göra om allt igen? Finns cellförändringarna kvar? Har de hittat något annat? Bla, bla, bla...

Nu ska jag ta en värktablett, duscha och klä mig... Sedan vet jag inte mer... kanske orkar ta mig ut en liten sväng. En liten bara. Man blir galen av att sitta stilla inne.

Kram på er

Jag somnade, jag vaknade och nu är det den 25e. Kanske har jag lyckats sova tre timmar, inte mer...

Jag är dödligt nervös, min mage gör ont. Som om fjärilarna där inne, i detta nu, råkat ut för en jordbävning och studsar mot magsäcksväggen. Jag försökte lindra deras lidande med att flyga dit matpaket i form av nyponsoppa... Det hjälpte inte.

Katastrofen är ett faktum nu. Inget kan lindra och inget kan hjälpa. Skadan är redan skedd.

Klyschan, Tiden läker alla sår, känns fånig idag och alldeles, alldeles sann.

Jag vill somna nu. Jag vill inte vakna förrän allt är färdigt. Förrän jordbävningen lugnat sig och staden är återuppbyggd.

Snälla låt mig vara i fred och låt mig sova.

Och snälla, låt tårarna vara där de är...

Du blev så ensam där i mörkret. Stor och stark. Osynlig.

De knutna känslorna i bröstet värkte. Klumpar av olust som aldrig kan redas ut.

Kroppen svämmar över och lungorna fylls. Är det så här det känns?

Det gör ont där bakom revbenen och lämna mig i fred.

Se dig aldrig över axeln då vrids nacken din ur led.

Ryggen den är böjd och krokig, alldeles förstörd.

Någon skrek och skrek men blev aldrig hörd.

Jag blev så ensam där i ljuset. Liten och skrynklig. Osynlig.

De vassa armbågarna i sidan kändes. Blåmärken av avund som aldrig kan suddas bort.

Kroppen går under och ögonen ger upp. Är det så här det känns?

I morgon är det den 25e.

Jag är rädd, orolig och nervös. Ingen kan riktigt förstå hur det känns.

Det bor otäcka känslor i min kropp och jag förstår inte hur jag ska kunna sova inatt. Inte ens du finns bredvid mig då...

Jag måste klara av det här. Jag kommer att klara av det men nu, just nu, känns det som om jag befinner mig i ett litet instängt rum som jag vet att jag aldrig kommer att komma ut ifrån.

Jag ska åka hem snart. Hem och hem... Det är mest jobbigt att kliva in genom den gröna trädörren som släpper igenom det minsta av ljud som finner sitt eko i det kalla trapphuset. Jag vill inte hem. Jag vill inte gå och lägga mig och jag vill INTE vakna upp imorgon bitti. Den 25e.

Förra året var nog ett av de absolut bästa och definitivt ett av de värsta. På en och samma gång. När jag tänker tillbaka så har det varit en ganska omtumlande resa.

Det har hänt så mycket sedan jag beslutade mig för att börja plugga, visserligen var det 2008 men jag känner att jag är kvar på den resan. Jag har inte nått målet och/eller satt min fot på nästa stig för att se vart den leder.

Allt var så nytt och läskigt då. Vissa saker är fortfarande nya och läskiga. Allt för läskiga för att jag ska våga uttala dem eller ta tag i dem. Därför blir jag lite darrig på rösten ibland och händerna skakar...

Jag träffade den finaste människan på hela jorden 2008 men inte kunde jag väl då ana att vi fortfarande skulle hänga ihop ett och ett halvt år senare. 2009 var i det avseendet det bästa året någonsin. Jag har aldrig känt så mycket, så starkt, så länge. Det är härligt och jag vill aldrig vara utan det. Jag hade aldrig kunnat ana hur bra man faktiskt kan ha det och hade ni frågat mig för tre år sedan hur jag trodde att mitt liv skulle se ut 2010 så hade jag nog svarat att ja jag sitter väl ensam på min kammare och är missnöjd över allt och lite till.

Det var precis så det kändes då... Hopplöst.

Nu däremot är jag lycklig, jag har det bra även om det har blivit några förändringar i mitt liv. Jag kan ibland känna mig lite kluven över att "bo" i två städer samtidigt. Det är fruktansvärt svårt att träffa alla som man tycker om och älskar där "hemma" i Eskilstuna samtidigt som man vill spendera tid med den som man tycker är den finaste som finns och det känns ibland lite underligt att jag umgås mer med korvbullens vänner än mina egna. Jag saknar dem ibland men samtidigt så vet jag ju att de inte är så långt borta.

Jag är också fruktansvärt tacksam över hur jag har det här i min andra hemstad Enköping. Jag tycker så himla mycket om alla här och jag tvivlar på att det finns lika fina och bra människor någon annan stans. Det betyder mycket att jag känner mig som hemma även här. Jag har haft en ofantlig tur.

2009 bjöd också på en del otrevligheter som jag sent skall glömma. Det började vid årsskiftet 2008-2009 med den värsta förkylningen som någonsin bosatt sig i min kropp. Jag var döende!

När jag väl tillfrisknat från den så var det i februari dags för nästa nederlag, benbrottet. Det var, då, det värsta jag varit med om. Att vara i behov av andra i sex veckor lärde mig både det ena och det andra men framför allt så insåg jag att man kan allt, bara man vill! Jag åkte till och med tåg med min "klump" till korvbullen för att få något annat att tänka på. Han fixade en stol åt mig så att jag kunde duscha och sade att jag var fin. Jag kände mig inte fin.

Benbrottet känner jag av fortfarande i form av smärtor, stelhet och en fruktansvärd osäkerhet. Jag har också utvecklat en fobi för trappor och hala fläckar/is. Jag har heller inte kunnat träna så som jag velat på ett helt år. I somras försökte jag börja jogga men efter ett par gånger med smärta så stukade jag foten. Nu litar jag inte på den för fem öre, den kan svika mig när som helst. Sommaren spenderades på jobbet, det hemska jobbet ochjag lovade mig själv att efter den sommaren så skuolle jag aldrig gå tillbaka dit mer. Det löftet har jag hållit och snart ska jag säga upp mig. Det är mitt lovord till mig själv och det gör jag för att jag ska må bra. Det känns bra i magen av att veta att jag aldrig mer ska kliva in genom de dörrarna och känna mig otillräcklig, arg, irriterad och fruktansvärt trött och grinig.

I Augusti fyllde jag och systeryster år och vi ställde till med en födelsedags/avskedsfest fest! Jag bjöd korvbullens vänner och vi hade fruktansvärt roligt. Någon vecka senare flyttade min fina syster ner till Halmstad för att börja studera. Det var en konstig omställning för hela familjen och speciellt jobbigt var det för mamma och pappa som nu bor själva, utan barn. Straxt därefter fick jag brev om cellprovtagning och jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle fälla så många tårar och känna så mycket ilska de följande 6 månaderna. Efter första cellprovtagningen fick jag vänta länge tills jag fick ett brev som bekräftade det jag gått och oroat mig för. Jag hade cellförändringar och de skulle undersökas närmare. Återigen fick jag vänta, vänta och vänta tills jag fick en ny tid hos någon doktor på kvinnohälsan. Med tunga steg gick jag dit och där utfördes den värsta undersökningen jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Jag gick därifrån med ännu tyngre steg och tårar i ögonen. Efter det: Ännu mera väntan. Sedan kom brevet som talade om att jag var fri från cellförändringar, jag slappnade av och tänikte att nu blir allt bra. Tills mamma ringde några dagar senare och berättade om det nya brevet som jag fått. Efter det är allt bara en enda sörja av gråt och ångestfyllda tankar.

Det är en dryg vecka kvar tills jag ska genomgå operationen som förhoppningsvis tar bort alla cellförändringar och jag börjar återigen få svårt att somna om kvällarna och hålla de otrevliga tankarna borta... Det värsta med allt har varit all väntan... Man mår inte bra av den och det tär på ens sinne.

Mitt i allt detta så går pappa och gör sig illa, ordentligt. Då kändes det som att det fick vara nog. Det finns en gräns för hur mycket man orkar. Allt detta tillsammans med allt skolarbete har varit tröttsamt. Men jag har klarat mig. Jag har arbetat så mycket och så bra jag kunnat med allt annat i bakhuvudet och jag är stolt över mig själv för att jag tagit mig igenom det. Det har inte varit lätt och många gpånger har jag bara kännt för att kasta alla böcker åt skogen och bara sätta mig ner och gråta istället...

Som tur är så har jag haft korvbullen. Han är ett enormt stöd, även de dagar han inte vet om det. Hit till Enköping har jag rymt när det känts övermäktigt att befinna sig "hemma" i min lägenhet och vänta på besked eller andra otrevligheter. Jag tycker om att vara här, det känns tryggt och det finns alltid ett par varma armar som kan omfamna en.

Jag hoppas nu att jag efter den där operationen kan få fokusera lite mer på mig själv igen. Börja träna och bry mig om min kropp på ett sätt som jag inte orkat att göra det här året...

Ta hand om varandra! :)

Kram