Jag har städat hela lägenheten nu. Dammsugit upp damm, torkat golvet och dammat. Det är nog sista gången jag tänker städa här...

Den 15e Mars kommer jag att bli en Enköpingsbo. Jag ska flytta in till min fina korvbulle tills vi hittar något större att bosätta oss i. Äntligen slipper jag att fara fram och tillbaka med rullväskan, äntligen slipper jag köpa mat som sedan ligger och ruttnar i kylskåpet, äntligen slipper jag den här mögellägenheten och äntligen äntligen, äntligen!

Saker ska kastas, ges bort, säljas eller vad vet jag... Det är inte så mycket som jag tänker ta med mig till Enköping. Sängen å en byrå kanske, eller nåt i den stilen... Å så alla mina saker då förstås.

Tänk att jag ska flytta!

Det pirrar lite i kroppen så där som det gjorde när man flyttade hemifrån. Det här är ett nytt kapitel, en ny början och det känns riktigt härligt. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva dagar som dessa... Tänk att jag hittade den finaste människan på jorden och att vi ska flytta ihop nu.

Det är kontigt.

Jag trodde liksom alltid att jag skulle bo här i Eskilstuna och se staden dö inifrån. Nu kommer jag bara att åka hit för att gå i skolan och hälsa på min fina familj och mina härliga vänner. Jag kommer inte att bo här. Mitt hem blir någon annan stans.

Det är mycket som måste fixas, så det är nog bäst att jag sätter igång nu...

Ditt näpna lilla ansikte, så skärt och nytt. Din blick så sökande och dina andetag så snabba. Ett liv som nyss börjat.

Din lilla kropp som ömt bärs runt av de som älskar dig. Ditt gnyende läte och missnöjet i dina ansikstutryck. Ett liv som nyss börjat.

Lugnet som lägger sig till ro när du vaggats till sömns. Att vaggande somna i trygghetens famn. Ett liv som nyss börjat...

Igår upplevde jag både livet och döden. Ett nyfött litet barn höll jag i mina armar samma dag som jag tog farväl av min farmor.

Kontraster.

Igår såg jag både glädjen och sorgen. Lyckan hos ett par nyblivna föräldrar fick jag se samma dag som den värsta sorgen tog över min familj.

Kontraster.

Igår upplevde jag både värmen och kylan. Värmen från den minsta av människor och kylan från den som tagit sitt sista andetag.

Kontraster.

Igår fick jag se både framtiden och dåtiden. Det nya lilla livet som knappt börjat och det som precis tagit slut.

Kontraster.

Ditt släta vackra ansikte, så trött och fridfullt. Din blick är borta och dina andetag har tystnat. Ett liv som nyss tagit slut.

Din gamla kropp som burit runt på dem som älskar dig. Din tystnad och all välförtjänt frid i ditt ansiktsuttryck. Ett liv som nyss tagit slut.

Lugnet som lägger sig till ro när du äntligen fått somna in. Att äntligen få somna in i trygghetens famn. Ett liv som nyss tagit slut...

Jag trodde att det skulle räcka nu. Att det skulle räcka med otäckheter, sjukdomar och annat.

Jag hade fel.

I går ringde de från stället där farmor bor sedan 30 år tillbaka. Hon hade blivit dålig. Det var tydligen något med hjärtat...

Nyss ringde mamma, farmor har blivit sämre och kommer kanske inte att överleva natten. Pappa och faster är nu på väg upp dit så att farmor slipper vara ensam.

Det är hemskt och jag känner mig så ledsen. Min fina farmor.

Farmor har varit sjuk så länge jag kan minnas och hon har nästan aldrig vetat vem jag varit men hon är ändå min farmor. Min farmor som jag egentligen aldrig fick känna på riktigt. Jag vet inte vem min farmor är, bara det jag har fått berättat för mig skvallrar om vilken personlighet hon hade och hur hon var. Jag tyckte om henne både som den hon varit och som den hon blev, efter sjukdomen.

Farmor var väldigt duktig på att baka, det sägs att jag ärvt det av henne. Farmor säger alltid att man är vacker och fin och att ögonen är det vackraste hon någonsin sett. Man mådde bra av att hälsa på farmor. Nu kommer jag kanske aldrig mer att få höra hennes röst.

Det är inte bara jag som är ledsen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för min pappa och hans syster och för farfar...

Farmor har levt länge i en värld som jag hoppas att alla människor ska slippa och om det nu finns en gud eller nåt så har han inte tagit hand om min farmor. Livet är inte rättvist.

Livet ÄR inte rättvist.

Jag har aldrig varit med om ett dödsfall som rör min familj förut. Det känns väldigt konstigt för man tror ju att de ska finnas där för alltid. Farmor ska vara där på sitt rum och skina upp varje gång hon får syn på oss och jag kan inte tänka mig en julafton utan ett besök hos farmor. Farmor ska spöa oss alla i poker och smutta på kaffet. Farmor ska sjunga de vanliga visorna och farmor ska vagga så där som bara farmor gör när hon går.

23.21 Farmor har avlidit

Mamma ringde precis. Tårarna rinner och jag ska nu gå och ta farväl av min fina farmor för sista gången...

I morgon ska jag ringa och säga upp min lägenhet. Det känns som en befrielse. Äntligen slipper jag snart allt vad säkerhetsdörrar och mögelfläckar heter. Jag är så innerligt trött på att bo här...

Ja, snart är det alltså dags att ge sig av. Jag ska snart flytta ifrån Eskilstuna, min hemstad. Det känns lite konstigt, jag har ju bott här så länge och aldrig kunde jag väl tro att jag någonsin skulle komma härifrån. Det är underligt hur livet ter sig ibland...

Det blir lite sorgligt att lämna alla här men jag kommer ju fortfarande att spendera en massa tid här eftersom jag pluggar fortfarande. Jag hoppas också att mina nära och kära vågar sig på att komma till Enköping och hälsa på. :)

Jag tycker bättre om mitt liv nu när jag faktiskt har någon att dela det med. Det är så skönt att ha någon vid sin sida när man är ledsen, glad, arg, hungrig, kramsvulten, kall, trött... Nu börjar ett nytt kapitel. Jag vet ingentiing om det men jag vet att det blir fint och bra.

Det kan inte bli fel.

Visserligen tvingas vi bo i en liten skokartong tills vi hittar det vi söker i form av något större men det gör inget. Jag trivs där. Jag trivs hos min korvbulle vart vi än befinner oss.

Hoppas bara att han står ut med mig...

Nåja, det dröjer nog en liten stund innan det är dags att packa kartonger och sådant men det blir skönt att slippa fara fram och tillbaka med packning och kläder och sånt...

Over and out!

Jodå, vi kom med på listan!! Vi ligger nu fyra på sörmland topp fem! Jätteroligt faktiskt och vi slog didgreidoon, den hemska och gnälliga!

Nu är det dags för er att rösta igen! Den här gången ska ni sms:a p4sörm 4 till 72250.

Röstar alla duktigt så kanske vi kommer längre upp på listan nästa vecka!

Här kan ni lyssna på låten igen.

Fick nyss besök av min hyresvärd.

Hon gav mig nycklarna till den nya säkerhetsdörren som de tydligen ska sätta dit nu. Alla andra i huset har redan fått sina dörrar ditsatta men eftersom jag och min granne vägrat skriva på lappen som ger dem rätt att höja hyran med 160 kronor i månaden så är vi kvar till sist.

Hyresvärden sade att processen med att sätta dit dörrarna har tagit mycket längre tid och blivit mer utdragen bara för att vi inte skrivit på den där lappen. Jag förklarade varför jag inte skrivit på och hon sade att hon förstod mig men jag är tveksam.

Hon var också vänlig nog att berätta att kostnaden för dörrarna kan komma retroaktivt. Jag sade att det hade ju kanske varit bra att ha fått höra lite tidigare i processen? Jag förklarade att jag är student och att jag nu med dörrpåslaget på 160 kronor och den kommande hyreshöjningen varken har råd eller lust att bo kvar i den här äckliga, mögliga och fuktskadade lägenheten. Då sade hon att de gärna kunde skicka hit någon som kunde måla över fuktskadorna. Måla över??? Hela jävla halltaket håller ju för fasen på att rasa in. Det går inte bara att måla över, det måste tas bort, torkas upp och rättas till och därefter målas över. Jag nämnde, återigen, min astma och min allergi men det gjorde ingen skillnad. En renovering skulle inte ske förrän jag var villig att byta lägenhet eller flytta härifrån.

Jag förklarade då att jag bor mycket hos min pojkvän i Enköping och en dag så lär jag ju flytta dit så därför känns det inte värt att flytta till någon annan lägenhet medans de renoverar min så att jag därefter kan flytta tillbaka in till min lägenhet och sedan flytta till Enköping. Så kul är det inte att bo i flyttkartonger...

Inget gehör. Ingen renovering men påslag på hyran med en dryga hundring varje år samt en dörr som kommer att kosta 160 kronor mer i månaden. Hyresvärden berättade, när jag klagade över allt som var trasigt fel ochohälsosamt med den här lägenheten, att hyran är satt efter standarden. Hahaha, är det ett skämt???

För er som inte har varit hemma hos mig så kan jag meddela att förutom fuktskadan i hallen så finns mögelfläckar, gråa och stora sådana i hela badrumstaket, mina garderober går inte att använda då hyllplanen är trasiga, de går heller inte att stänga för att stängningsanordningarna gått sönder av ålderdom, färgen flagnar på alla ställen där det finns färg, golvmattan i badrummet är möglig och går inte längre att göra rent, jag har haft äckliga djur i garderoben som ätit mina sockor, tapeterna är minst 10 år gamla osv osv... Är det då rimligt att höja hyran med drygt 300 kronor?

Vad har jag fått för alla andra hyreshöjningar under de åren jag bott här?? Ingenting!!! Inte ett jäkla dugg har hänt här sedan jag flyttade introts att både jag och andra grannar klagat. Vi har fått en ny tvättmaskin, det är väl det men tvättstugan är fortfarande lika värdelös och det tar en hel dag för tvätten att torka.

Nej den här lägenheten sjunger på sista versen och jag är riktigt jäkla trött på både den och min hyresvärd.

Jag drabbades preciiis just nu av en sådan otrolig skaparlusta att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Samtidigt så är jag så sjukt trött att min kropp vägrar flytta sig från den bekväma platsen här på golvet framför datorn. Min näsa är full med snor och jag suktar efter en kopp te trots att klockan är mycket.

Jag borde gå till sängs.

Min fråga är nu, och jag ställer den enbart till mig själv, ska jag trotsa tröttheten och vara uppe för att skapa något eller skall jag lyda min förkylda kropp och lägga mig till rätta bland kuddar och täcken?

Om ändå mänskligheten inte innebar ett hav av möjligheter! Om ändå dygnet, och då framför allt natten, hade fler timmar dagar som dessa! Om ändå min skaparanda kunde komma någon gång mitt på blanka dagen istället! Om inte alla om fanns...

Kan man möta sig själv halvvägs? Någonstans mitt emellan? Kanske kan jag orka skapa något litet för att sedan ägna mig åt att blunda mig igenom den överblivna natten?

Frågan är varför jag slösar min så tydligt och överdrivet dyrbara tid på att sitta här och skrimla (Skriva och mumla samtidigt) för mig själv...

God natt gott folk!

Jag glömde hur man landade. Och föll.

Handlöst, snabbt och smärtsamt.

Jag visade hur man gjorde. Du höll.

Hårt, ditt ord och min hand.

Jag viskade i ditt öra. Och ljög.

En lögn blir två, blir flera.

Jag lovade att försöka. Och gav upp.

En suck, ett stön och börja om.

Jag ville vara säker. Och stark.

Alltid, jämt och ständigt.

Jag orkade inte mera. Och gick sönder.

Ritsch, ratsch, fillibombombom.

Jag kunde inte sluta. Och fortsatte.

Igen, igen och igen.

Jag skyndade att leva. Och dog.

Tomt, tyst och kallt.