Jag sitter här i ett linne och ett par fula mjukisshorts som är hundra år gamla och jag vill dö.

Eller det vill jag väl egentligen inte men det är så fruktansvärt varmt. Jag har en tendens att få en liten vag panik när det är sånt här väder. Den innfinner sig när det är så varmt överallt att kroppen klibbar ihop till en svettklump och man inte har någon annan stans att ta vägen. Man är liksom tvungen att härda ut...

Hade jag varit hemma i Eskilstuna nu så hade jag nog banne mig cyklat till skjulsta för att ta mig ett iskallt dopp! Gud så härligt!

Jag gick till tågstationen för att åka till skolan i förmiddags men naturligtvis så var tåghelvetet försenat, igen, så att jag missade skolbussen i Västerås. Efter att ha gått uppför den branta backen ville jag slita av mig kläderna och gå resten av biten spritt språngande naken. Jag svettades! Jag hatar att svettas när jag inte vill svettas! Jag är så himla varm av mig själv och när det är så här varmt så blir det liksom för mycket. Det känns som om jag kokar inifrån... typ...

Jag har börjat gå och jogga en hel del. Jag måste försöka bli av med några kilon, det är bara så! Mina kycklingfiléer där bak på ryggen, kärlekshandtagen eller vad faan man kallar dem, tjocklåren och degmagen skall nu bekämpas! Det finns en jättebra och jättelång uppförsbacke som leder hem till korvbullens föräldrar. Den går jag uppför och så springer jag nerför så långt jag orkar och går resten. Delmålet är att jag ska orka springa hela vägen ner och det stora målet är att jag ska klara av att jogga både uppför och nerför backen! :) Nu är det så svettigt att jag svettas bara av tanken men jag ska nog ta mig ut idag också. Det är ju inget man dör av direkt...

Jag har dock ett problem och det har jag nämnt tidigare, för länge sedan. Det här med skor och fötter. Jag får så himla ont under fötterna, känns som kramp, oavsett vilka skor jag har på mig när jag tränar. Här om dagen fick jag låna ett par andra joggingdojjor av V men jag får precis lika ont av dem. Jag förstår inte vad problemet är... Smärtan försvinner efter ungefär 20 min men i början är det nästan outhärdligt. Mina fötter är mitt största probelm, jag näst intill hatar dem! De är klumpiga, stora, breda, smärtsamma och ännu bredare efter diverse skador som åsamkats dem. Jag är rent ut sagt skittrött på dem och önskade så innerligt att man kunde amputera dem och sätta dit ett par andra. Ett par som var smala, fina, oskadda och smärtfria!

Förresten, idag kommer korvbullen hem. Sent visserligen men vad gör väl det? Den som väntar på nåt gott... Jag längtar efter honom men det har gått fort de här dagarna han varit borta. Jag har haft fullt upp med plugg, sportaktiviteter och svettningar att jag undrar vart tiden tagit vägen.

Nåja om maddluren skulle ta och ta på sig sina träningskläder och gå ut och svettas en del då kanske? Jag är inte så sugen egentligen för jag vet hur ont det kommer göra i fötterna men jag måste! Jag måste!

Min finaste korvbulle befinner sig i London på en kortvisit med jobbet så jag är hemma själv i nya lya för första gången...

Nyss stack någon en nyckel i låset på dörren, jag antar att personen eller vad det nu var gått fel... Det händer väl i trapphus där trapporna går runt, runt, runt... Hur som helst så kändes det lite obehagligt och när jag gick fram till dörren för att kika i ögat efter att jag hört nyckeln ännu en gång så var det ingen där...

Jag brukar inte vara skrajsen av mig men efter nyckelinsidenten nyss så har jag liksom börjat lyssna extra noga efter konstiga ljud. Usch vad jag är fånig! Men kanske beror det på att jag nyss flyttat hit och inte "lärt" mig hur huset och dess invånare fungerar? I mögelgrottan hade jag ju ett köksspöke som klirrade med min disk i diskstället men det var absolut inget som skrämde mig...

Ååå nu ringde korvbullen! :) Tänk att han är så långt borta. Jag saknar honom redan. Trots att jag är van att vara ifrån honom eftersom vi bott i olika städer så känns det konstigt att vara ensam hemma nu när vi bor ihop. Han skall liksom finnas där, sitta framför datorn och spela spel med hörlurarna på, äta sin kvällsmacka och dricka mjölk ur Matrix-muggen. Nu sitter jag i hans stol, framför hans dator utan kvällsmacka, mjölk och korvbulle...

Det känns lite ensamt men jag har ju hans kudde att krama när jag går till sängs. Det är värre för honom, tänker jag, för han har ingen kudde som luktar maddlur som han kan krama om i sin nybäddade, troligtvis lite hårda, engelska säng med stärkta lakarn.

Lukter. De är så distinkta ibland. Både på gott och på ont. Just nu är det på gott eftersom korvbullens kudde luktar just korvbulle och det är något som jag ikväll, när jag skall somna, kommer att uppskatta.

Jag hoppas dock att jag slipper drömma mardrömmar och vakna gråtandes eller alldeles kallsvettig inatt... Det känns som att det skulle kunna hända för det har varit en sådan märklig dag idag... På flera sätt.

Bara det faktum att kylen stängde av sig själv idag medans jag lagade iordning min sallad så att jag fick starta om den. Eller det faktum att tv:n och boxen slutade att fungera alldeles tvärt tills jag fick ett sms av korvbullen... Som sagt, en märklig dag! Dessutom envisades SJ med att försena tåget till Västerås imorse så att jag missade ett möte med min arbetsgrupp. Det är kanske inte så märkligt att SJ fuckar upp tågresorna på allehanda vis men jag fick vända hem igen och fick på så vis ett par extra timmar med korvbullen innan han for iväg med taxin som aldrig tycktes komma...

Kanske ska man inte tänka efter för mycket, titta så noga i hörnen eller lyssna med båda öronen? Det som sker, det sker och det kan man oftast inte göra något åt...

Men just nu önskar jag at jag hade en korvbullefamn att krypa in i.

Känn skuldrorna emot det svala golvet. Du vet att du måste ge upp.

Känn de torra lungorna fyllas med damm och läpparna, de som en gång talat, bli alldeles stumma. Så tyst.

Hör alla skrönorna bakom de tunnaste av väggar. Lögnerna och skratten, alla tal som aldrig talats. Hör den viskande rösten som ber dig om saker du aldrig skulle göra och ångra allt du aldrig gjorde. Så allvarsamt.

Visa alla felen för de som är perfekta. De vet att du hatar det. Visa de vackra ärren under tröjan, de som en gång gjort så ont, och skapa nya. Så lärorikt.

Skapa drömmar där du lever nu och sluta aldrig. Du hoppas att alla vet.

Skapa chanser för de som alltid lyckas och låt de som förlora göra just det. Så orättvist.

Försök tills du inte orkar mera. De där borta förväntar sig det.

Försök att öppna hjärtat, det som slagit så många gånger, för varje själ som saknar ett eget. Så nödvändigt.

Släpp taget och fall fritt i all evighet. Vi visste väl att du kunde.

Släpp det som andra kallar för allt och ta för dig av det andra, det som en gång funnits. Så länge sedan...

Klockan är fem i halv tolv och jag sitter här i vardagsrummet och bara njuter, både av insikten och utsikten.

Jag vaknar tidigt av mig själv nu, det skiner in små varma solstrålar mellan persiennskenorna. De pockar på uppmärksamhet och borstar bort sömnen ur ögonen. Det är vår nu, jag har flyttat och björken blommar.

Kläderna hänger ute på balkongen i sin torkställningen, kläderna som tvättats i vår egna tvättmaskin. Vi vet att skonprogrammet är väldigt, väldigt skonsamt mot kläderna och kommer troligtvis aldrig mer att användas. Det tar lång tid att torka kläder som inte fått kramats med centrifugalkraften...

Jag har också plockat in disken i diskmaskinen, våran egen diskmaskin. Det känns som om jag har någon annans lyxlägenhet till låns...

Borde ta en vända med dammsugaren och trasan. Byggdammet lägger sig sakta men säkert längs lister, på nya köksluckor, på soffbordet och fönstrena. Men vad gör det? Allt är så fint!

Kan man verkligen ha det så här bra? När nyper verkligheten en i skinnet så att ett blåmärke träder fram och talar om att allt är en dröm?

Kan man ha det så här bra? Kan man det?

Nu, mina kära vänner, befinner jag mig i den nya lyan. Alldeles inflyttad. Köket är svart och fint, ljusen brinner mysigt på soffbordet och soffan, ja den står där så ståtlig i sitt nya rum.

Gardiner saknas ännu, och det nymålade köksbordet men annars så är allting i princip färdigt och jag har köpt blommiga bullformar.

Imorgon bakar jag mina första bullar... i den här lägenheten! :)