Det lyser, ser du?

Ögonen och munnen, hela ansiktet.

Jag blundar, nu!

Med ögonen munnen och hela ansiktet.

Det känns i magen ibland när man vaknar. När någon inte är där och platsen bredvid ligger tom och ödslig. Ett hav. Som förut var varmt och fuktigt. Närvaron känns rakt genom väggen. Den där värmen. Den där värmen som är så skön när det är kallt. Ja den är skön alltjämt.

Morgonlukterna, kvällslukterna och eftermiddagslukterna. Så olika fastän likadana. På natten finns inga lukter. Då finns varken du eller jag. Ingen och ingenting är det enda som existerar. Ser man inte så finns man inte. Är det så? Om jag inte ser dig, finns du inte då? Isåfall så är jag rädd nu. För jag ser dig inte.

Ser du mig?

Alltid, skulle du ha svarat. Jag ser dig för mitt inre och för mitt yttre här, nu och alltid i en evighet.

Blir det inte tröttsamt? Tråkigt? Jag ser ju ut så här i mitt inre, mitt yttre, nu alltid och i en evighet. Nästan. Så funderar jag...

Jag tröttnar aldrig på dig. Det är de små små, nästan osynliga förändringarna som sker dagligen tills den dagen då vi tar vårt sista andetag som är det vackra. Det som man inte kan se förrän man tillbringat en längre tid tillsammans och som blir allra tydligast när man spenderat en evighet tillsammans. Det är spännande att se något vackert bli ännu vackrare. Varje dag.

Dags att blunda nu, försvinna och bli något icke existerande för att sedan vakna och förändras lite till...

Magen är mätt på te och nybakade smörgåsar. Man ska inte äta så här sent (Tidigt?), jag vet... Det sätter sig runt midjan, som någonskulle ha sagt. Ja, det sätter sig runt midjan och gör den lite tjockare, rundare.

Datorn surrar så där bekvämt, mysigt. Ja den spinner som en nöjd katt som blir klappad på magen. Datorn är min katt. Bara min. Dock inte lika mjuk och inte alls lika sällskapssjuk. Fast det beror i och för sig på vem som befinner sig inuti den... Om det nu finns någon där, allt är kanske bara en lögn och ett påhitt. Det här med webben, den stora vida...

Hur har du det? Mår du bra? Sådant man frågar fastän man egentligen inte undrar. Sådant man vet fastän man frågar ändå. Artigheter. Men frågan ställs bara, och artigheten yttrar sig bara, om man vet att personen man frågar faktiskt mår bra. Annars törs man inte. Börjar pladdra om vädret och vad man gjort i helgen. Vill undvika tråkigheter och ledsna miner eller sådant som kan besvära eller tynga en själv fastän det inte var menat så. Man måste skydda sig. Leva. Eller skvallra. Det kan man också göra. Köra viskleken med bästa vännerna och tala tyst om hur dåligt någon mår och varför.

Åååååh!!! Människor! Vad är det för fel på oss och hur ska vi bli?

Stänger ute solen så fort den vill komma in. Skyler oss och klagar på kroppar som inte hann bli riktigt färdiga i år heller. Kroppar som vid nyårsskiftet genast sätts på diet...som aldrig blir långvarig. Att vi orkar? Varje dag, samma sak. Märkligt egentligen...

Ibland slår döden till och då kan man ångra sig. Att man inte träffade sina vänner oftare, åt sin favoitmat varje dag, tog körkort, eller sade de där finaste orden till den man älskade allra mest. Det är så svårt att leva för dagen och inse att allt en dag tar slut. Brinner upp, fryser till is, flaxar iväg eller vad det nu är som sker... Att försöka duger sägs det men duger det att man försöker? Eller måste man göra något mer? Jag brukar säga till folk som står inför olika val i livet att man vet aldrig förrän efteråt, när man provat. Hur man än gör så kan man faktiskt inte veta något förrän man har genomfört det man undrat över. Först då kan man inse sina fel och brister eller de stigar och vägar eller dörrar eller vad det nu är som man skulle ha klivit in på/genom från början. Så svårt allt blir...

Fyller lungorna med kvällsluft och är nöjd över att jag är där jag är. Det är kallt ute och huden knottrar sig lite. Ibland blir allt bara inte som man tänkt sig...

Jag tänker på det ofta. Hur det kunde bli som det blev och varför. Nu kan jag inget göra, jag har slutat kämpa men det är sorgligt på något vis. Jag talar inte med dig längre utan om dig och kanske till dig ibland... Men annars, ingenting. Det försvann, gled bort och blev något annat. När jag förstod att du inte förstod så tystnade jag. Slog väl dövörat till antar jag. Ibland är det faktiskt skönt att vara döv. Låta bli, strunta i eller välja precis som man vill. Men livet är ingen gott och blandatpåse, man måste ta hand om och vårda allt och jag misslyckades där. Du misslyckades. Vi kan nog inte varandras språk längre.

Språk. Det är bra med språk, och fiffigt. Alla språk är bra, även de som låter arga eller inte alls. Med orden kan jag tala om hur jag känner mig, vad jag vill eller inte vill, jag kan tala om för min omgivning vad jag önskar och hur och jag kan skriva. Skriva långa brev, tankebanor, sagor eller som idag, bara vanliga tankar... Jag kan låta er läsa dem och förstå dem. Om jag vill. Eller så kan jag stänga er ute från min värld. Jag väljer åt er. Jag väljer åt mig själv.

Ni får bara det jag ger er.

Och ikväll så hoppas jag att ni har fått något...

Nu har jag sovit färdigt i den här staden. Jag längtar hem.

Med virvlarna i håret och packningen på axeln går jag min väg. Lämnar allt som en gång var mitt. Min stad, mitt oväsen, min gata, mina känslor, mitt liv. Jag behöver det inte längre och tillfreds är jag med tanken.

Nu har jag vaknat färdigt i den här staden. Jag längtar efter dig.

Utan att märka det är jag på väg någon annan stans. Kommer till allt som fortfarande är ditt. Din stad, ditt oväsen, din gata, dina känslor, ditt liv. Jag behöver det för att ta mig vidare och tillfreds är du med tanken.

Jag vänder mig mot dig, och går...

Utan dina andetag har fått en helt ny innebörd sedan en tid tillbaka. Nu förstår jag...

Kvällen var varm, näst intill het och den kvava luften borrade sig ner i mina lungor. Känslan är alltid densamma så där precis innan. Pirret i magen sprider sig ut i armarna och upp i ansiktet och mynnar ut i ett leende. Ett leende som klistrar sig fast under den nästkommande tiden.

Den här gången bjöds det på en hel del nytt. Många låtar från Röd och nya skivan En plats i solen svalkade tillsammans med det otroliga regnovädret våra svettiga kroppar. För oss och för dem var det som en uppenbarelse när himlen öppnade sig i samma stund som Kent klev på scenen och avtog samtidigt som de spelade de sista låtarna. Det var magiskt. På sitt sätt. Naturligtvis fick vi, precis som alla andra gånger också avnjuta 747 med ett ljuvligt pyrotekniskt regn. Allt stämde trots att man stod upp till fotknölarna i sommarväta som inte ens var kallt.

Kent har ju, de senaste skivorna, lagt sig till med ett mer synthigt sound. Detta står helt klart och tydligt under den här konserten då den mest känns som ett enda stort Kentdiscotek. Och det är inget dåligt! Tvärt om så känns det befriande att stå där alldeles dyngsur, dansandes till favoritlåtar från ett band som man så länge avgudat. Alla är välkomna, så känns det. Unga, gamla, sjuka och friska. De känns lite mer tillgängliga nu än vad de gjorde för x antal år sedan...

Jocke hade också övat på sitt scenframträdande och bjöd oss vana åskådare på ett par nya modiga moves! Däremot var han inte speciellt talför den här gången och bjöd inte på några roliga anekdoter från sin ungdomstid i Eskilstuna. Nåväl, jag antar att vi, genom musiken, ändå får reda på en hel del... När sista låten spelas, Mannen i den vita hatten, så förvandlas Jocke till den ångestfyllda 17-åring på St:Eskilsskolan som jag tror att han en gång var och bankar sig själv i huvudet med mikrofonen. Också det är befriande. I hans ord och rörelser kan vi alla känna igen oss. Tonårsångesten, den som maler och skriker en högt i öronen så att man inte kan sova på nätterna... Han fångar allt så väl. Han gör det tillsammans med sina vapendragare och inte ens regnet kan kväva dem. Inget kan kväva dem!

Böckerna ligger uppslagna, fladdermössen fladdrar tyst kring husknutarna och mörkret har fallit. Det ligger inte kvar någon lång stund men tillräckligt länge för att man ska få känna sig ett uns mänsklig.

Kroppen kokar inifrån och varje rörelse är en ansträngning. Att vakna och att fortsätta vara vaken är inget som lockar. Sömnen med dess oänderligt föränderliga innehåll och hjärnans ovetande om vad som händer där ute i den verkliga världen känns mer svalkande än ett dopp i närmaste sjö. Näsan orkar inte lukta, magen knorrar inte och läpparna, de är ständigt törstande.

Det som i 20 grader Celsius fungerar alldeles utärkt har nu helt gett upp. Tankar som inte finns dyker upp och tänkandet stannar av. Ett plus ett? Varför är vi så här? Önskar oss värme när det är iskallt och kyla när det är kokhett? Kan vi inte vara nöjda någon gång bara? Låta allt vara som det är...

Nänä för i landet lagom där vill vi ha ett lagom väder. Ett väder där man kan ha lagom med kläder på sig, vara lagom törstig och hungrig, vara lagom svettig och få en lagom solbränna. Men ingen av oss vet väl egentligen vad det där lagom är för något? Vara lagom svettig?

Det är inte ens kallt på natten. Mitt i natten. Varmt. Svettigt, eller snarare klibbigt. Lungorna vill vägra inandningsluften men tvingas ändå att ta de där djupa andetagen som knappt ens känns. Andas jag verkligen? Lever jag? Jodå, myggbetten kliar, jag lever. Det är ett konstaterande. En verklighet, precis som värmen, klibbet och den påhittat dåliga syrehalten. Ändå så orkar man. Inte mycket men lagomt.

Det är om natten, om det nu finns en sådan, som allt det inre kommer fram. Vågar sig ut och anstränger sig så gott det går. Läser, skriver, önskar, drömmer och älskar. Jodå, det är mörkt nu och jag önskar er alla en god morgon!

Ibland glömmer man något viktigt...

Allt som oftast minns man det man glömde för sent. Tiden springer långsamt när tankarna vandrar. Nöter ner och lämnar tunna linjer i golvet. Ibland är jag trött på anletet, kinderna, näsan och ögonen som ser så trötta ut. Och kroppen...

Åh älskade liv. Och ditt också. Vårat. Vilande andetag och ett huvud som ligger tungt på kudden. Alla dofterna och solskenet som jag vet döljer sig bakom gardinen. Jag vet hur det luktar där ute. Hur det nyklippta gräset killar mig i näsan när jag tar morgonens första andetag. Jag vet hur svalorna låter när det cirklar förbi. De låter just ingenting alls och humlorna med sina tunga kroppar, runda och vilsna, liksom jag. Fast inte nu.

Dog du litegrann? Jag lever, för dig, för oss båda och alla andra som inte orkar. Jag orkar. Nu. Och jag kan.

Vill du?

Ibland glömmer man något viktigt...

Allt som oftast så är det man minns något man glömt för länge sedan. Lusten tar aldrig slut fastän tiden gör det. Tickar allt långsammare för att sedan tystna helt. Ibland är jag trött på anletet, rynkorna, tänderna och ögonen som tappat gnistan. Och kroppen...

Åh älskade människa. Och du också. Oss. Dyrbar tid som väntar där förjäves. Alla stunderna vi kunde ha fattat tag i. Lärt oss att leva med. Utan. Vi får inte glömma det som tar upp all dyrbar tid och vi får inte glömma hur vi känns. Hur allting stannar för en kort sekund. Jag vet hur det blev så här. Ur just ingenting alls väcktes modet till liv, nyfiket, varmt och sällskapssjukt. Liksom jag. Ännu.

Ibland glömmer man något viktigt, som att ge sin älskade en kyss på kinden innan man går hemifrån...