Kanske glömde du att se dig om innan du blundade eller så blinkade du i precis rätt tidpunkt.

Men nu skulle du aldrig få veta.

Över gatan kastades strålkastarljusen från gatlyktorna fram och tillbaka. Det hade blivit ett vågspel att ta sig förbi den plats som du alltid älskat. Platsen som för alltid hade förändrat dig.

Eller var det tvärt om?

Du kunde inte längre skilja drömmarna från den verklighet som så länge byggt trygga bon runt ditt huvud. Nu var du snarare inkapslad och hjälplös. Otrygg och hemlös tills någon ängel värdigt tog ditt liv under sina vingar. Skyddade dig med sitt liv och lät dig andas.

---------

Svetten lackade i pannan när du vaknade. Ängel?

Måste upp, öppna alla fönster och dörrar. Andas. Leva och skynda vidare.

Kaffet smakade beskt den här morgonen. Ett illavarslande tecken eller kanske bara en pik från kaffet själv att morgnar, de är aldrig goda. Ögonen knappt vakna på springande ben på väg mot jobbet. Livet.

Precis hann du komma. Precis hann du komma in innan det hände. Det där som du fortfarande inte kan tala om. Och den beska kaffesmaken fortfarande på din tunga, i din gom, överallt.

Om jag ändå kunde få sova. En stund. För alltid.

Gardinerna i det som de kallade för kontoret fladdrade. Vinden vägrade ge upp och låta allt hänga lugnt och stilla. Stormen i det lilla rummet bredde ut sig och tog över allt. Dig.

Händer som skakar, ord som ångras och så du. Du. Du med ditt bleka uttryck och din färglösa mun. Du med de trötta ögonen som inte önskar sig någonting. Du som trilskas, bits och våldför sig på allt det som de andra tycker om. Du som stör.

Du stör!

Får jag vakna nu? Orkar inte höra mer. Jag vet allt nu, jag vet den sanning som ni så oskyldigt och elakt försökt skydda mig ifrån. Hur ni smusslat och levt om när jag lämnat allt. Hur ni berättat för varandra om era erfarenheter, om mig. Om mitt, allt som är mitt.

Ni har tagit mig. Ni äger mig och jag får inte vakna. Inte nu.

Måste vila lite. Tänka mig bort från min kropp och mitt sinne.

Hur ska jag kunna överleva alla orden och känslorna ni kastar på mig? De landar som tråkiga gråstenar på mina fötter, i knät och i magen. Men ingen ser något. Ingen hör något.

Ni bara ler.

Jag vill inte uppmuntra, jag vill uppmana er kvinnor och unga tjejer att gå på cellprovtagning när ni blir kallade.

Idag är det exakt ett år sedan jag blev kallad. Ett år.

Efter första provet visade det sig att jag hade cellförändringar, som var tvungna att opereras bort. I Januari genomfördes operationen och det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag tänker fortfarande på det varje kväll innan jag somnar. Men jag tänker också, att det var jäkla bra av mig att gå för nu kan jag undvika åtminstone en form av cancer. Livmoderhalscancer.

Jag har precis varit på en uppföljningskontroll där allt såg bra ut. Men det vet man inte förrän man får provsvaren så jag måste vänta lite till. Jag måste dock tro att allt är bra nu och att doktorn gjorde sitt jobb när hon tog bort den delen av mig som inte såg så bra ut. Jag är frisk nu. Det har jag bestämt.

Det jag vill säga med det här inlägget är att det är väldigt viktigt att gå på de här cellprovtagningarna. Jag vet att det är jobbigt och jag vet att det som kommer efter att man fått veta att man har cellförändringar är ännu jobbigare (stundtals vidrigt). Men när allt är klart och överstökat så känns det bra. Det känns bra att veta att det inte längre är något fel på min apparat som förhoppningsvis så småningom ska bära, skydda, skapa och föda mina framtida barn. Jag kan slappna av nu och tänka på andra saker.

Ingen av oss vill ha cancer och har vi sätt, på vilka vi kan försöka undvika denna vidriga sjukdom, så tycker jag att vi ska utnyttja dem. Tänk om jag hade struntat i att gå på cellprovtagningar några år framöver och sedan fått livmoderhalscancer som eventuellt kan leda till barnlöshet innan jag ens fött några barn. Hur skulle jag ha kunnat förlåta mig själv då?

Det är inte alla cellförändringar som utvecklas till cancer men sådant kan man aldrig veta förrän efterråt. När det är för sent. Så gå på era rutinundersökningar och undvik livmoderhalscancer!

God morgon!

Lösenordskris, schemastrul, riskakor och Detox-te till frukost. Det ni! Jag försöker verkligen att bli lite hälsosammare och gå ner några kilon. Jag är alldeles för tjock!! (Det faktum att jag inte ens har öppnat den andra mercichoklad-asken som jag fick i födelsedagspresent för nästan två veckor sedan tycker jag talar för sig själv.)

Min mage har kurrat sedan igår kväll, efter att jag svalt den sista lilla fruktbiten av min goda fruktsallad, och nu försöker jag mätta den med två riskakor och en bamsemugg med te... Får se hur länge det håller. Min förhoppning är att riskornen i kakorna skall svälla upp tillsammans med teet och på så vis skapa någon form av mättnadskänsla. Hmm.

På måndag börjar skolan igen. Jag visste att det skulle gå  här fort! Jag visste det. Vart har sommaren tagit vägen och vad har jag gjort? Nu börjar jag alltså år 3. Det sista året. Sedan är det dags att ge sig ut på nya vatten, söka jobb. Något jag inte ser fram emot faktiskt. Jag tror nämligen inte att jag är så bra på det. Jag har ju liksom aldrig behövt söka något jobb utan bara blivit mig tilldelad dem. Jag vet inte hur man gör, på vilken nivå man ska ligga och hur pass mycket "sig själv" man ska vara. Ååååh jag börjar få panik över det där och så ska ett nytt CV skrivas. Hur fan gör man egentligen? Jag funderade ett tag på att bara skriva, vara mig själv även om det blir lite knasigt och tokigt. Ett stereotypt, tråkigt CV känns inte så upplyftande. Jag vill ju skriva något som fångar läsaren (arbetsgivaren). Kanske ska skriva en dikt bara? haha

Ja, jag vet inte...

Nu är teet slut och jag är redan sugen på en till kopp men dricker jag mer är jag rädd att jag kissar på mig om ett tag. Det får vänta. Jag har all tid i världen. På riktigt. Förresten så ä jag lite nyfiken idag, på om jag ska få grannens post igen. Jag ska försöka haffa herr brevbärare idag och fråga vad som är problemet.

Klockan är 09.53 och jag har hela dagen framför mig.

Ja just det, jag har laddat ner sommarens bilder från kameran och jag kan ju faktiskt nu konstatera att Tapiren är, eller måste vara, ett pungdjur.

Idag är nog den tråkigaste dagen på bra jävla länge.

Hade laddat för att gå ut å jogga idag när jag upptäcker att mina enda träningsbrallor är trasiga. Japp, mina tjocka lår har skavt hål på dem. Grattis! Nu kan de tjocka låren inte jogga eller powerwalka igen förrän jag skaffat mig ett par nya byxor. Och nya byxor kan inte köpas förrän personen som de tjocka låren sitter på får sitt studielån någon gång i september. *suck*

På grund av detta har de tjocka låren istället fått dra runt på den lilla, lilla dammsugaren och dammsugit upp alla de miljontals frökapslarna som blåst in genom öppna dörrar och fönster. Dessutom ha jag lekt brevbärare, idag igen. Jojjomensan här händer det grejjer. Grannen med samma namn får nu mera hälften av sin post i vårat brevinkast. Det kan ju bli sännande det här. Man vet inte riktigt vems post man får eller om den posten som faktiskt är till mig verkligen kommer fram. Jag är så förbaskat trött på det här med posten... Vad gör de på postkontoret egentligen, vem är det som sorterar posten och kan de över huvud taget läsa där??? Det är inte mycket som tycks fungera i alla fall...

Nu har jag och låren alltså städat färdigt, torkat av alla fönsterbrädor, tvättat, diskat och dammsugit, duschat och lämnat post. Vad nu? En hel ledig dag har gått åt till ingenting alls egentligen.

Jag har grämt mig för det här med ekonomin idag. Jag har inga pengar. alls. Det är tråkigt och jag känner mig en aning värdelös. Jag vet dessutom att jag inte borde klaga men nu gör jag det i alla fall. För den här dagen hade jag istället (om jag hade haft pengar) kunnat åkt hem till Eskilstuna och hälsat på mina vänner och mamma oh pappa istället för att vara hemma och städa. Jag hade kunnat betala mina räkningar eller tagit en tur ner på stan för att fräscha upp garderoben och köpa ett par höstskor. Jag hade kunnat gått ner och inhandlat ett par nya träningsbyxor och joggat en runda. Jag hade kunnat köpa en present och överraskat fina korvbullen som tvingas vara på jobbet från tidig morgon till sen kväll. Jag hade kunnat gjort något annat än att städa helt enkelt...

Men nu har jag inga pengar.

Det är jobbigt, jag är inte van att inte kunna klara mig själv. Nu är de riktigt jäkla tight. Den här sommaren har varit underbar på alla plan utom det ekonomiska. Det slog mig just idag att jag har levt hela sommaren på lika mycket pengar som korvbullen får ut i månaden... Det har ju funkat den här sommaren men det hade ju definitivt varit roligare med lite fler kulor i påsen. Så att jag hade kunnat vara lite mer delaktig i korvbullens och min ekonomi. Jag hoppas att det blir ändring till nästa sommar.

För jag skulle så gärna vilja ha någon form av extrajobb. Jag skulle kunna skriva krönikor åt någon tidning, jag skulle kunna fotografera åt någon, jag skulle kunna göra nästan vad som helst, bara jag slapp gå tillbaka till äldreomsorgen.

Jag ska nog försöka skriva ett ordentligt CV och mejla ut det till folk på tidningar o dyl...

För jag vill kunna betala för mig själv, mina egna räkningar och köpa saker jag vill ha. Jag vill inte behöva be om pengar, det är det värsta jag vet och jag är uppfostrad till att inte göra det.

Nu ska jag sluta klaga och koka lite soppa för att göra den här dagen lite, lite festligare.

Det händer inte ofta men ibland får jag kommentarer på mina inlägg som jag inte riktigt förstår varför någon orkat lägga ner energi på.

Nu blev det som så att någon som kallar sig "F" helt enkelt har valt att tolka min föregående text på ett negativt sätt och själv bestämma vad den egentligen betyder och/eller handlar om.

Det är så roligt med folk som alltid skall läsa ordagrant och ta allt på allvar.

Det är så roligt med folk som inte vet hur man läser mellan raderna.

Det är så roligt med folk som inte förstår något över huvud taget.

Det är så roligt med folk som kommenterar saker som de inte har läst mer än en gång.

Det är så roligt med folk som tror sig veta bättre än en själv.

Det är så roligt med folk som vräker ur sig ord utan att tänka efter innan.

Det är så roligt med folk som tror att allt som skrivs är sanning.

Det är så roligt med folk som blir lurade.

Det är så roligt med folk som inte vet något om ord och vad man kan göra med dem.

Ja, se det är så förbannat jävla kul med folk som inte kan glädja sig åt andras glädje, eller för den delen, inte ens förstår den.

Nej hörrni, jag har aldrig förstått poängen med att klanka ner/klaga på eller för den delen själv bestämma innehållet eller meningen med en text som man inte till fullo förstår. En text som man inte kan bestämma om den är "på riktigt" eller inte bör man således också låta bli att kommentera, såvida man inte har något positivt att säga om den...

Allt som jag skriver är inte utifrån mitt eget jagperspektiv och det här har jag klargjort många gånger förut. När jag skriver ordet "Jag" så är det inte alltid mig själv jag utgår ifrån... Det kan vara ett ord så gott som vilket annat, jag skulle ibland kunna använda ord som bil, stol eller kaffekanna istället för orden jag, du, ni osv.  Detta "jag" kan vara någon annan eller ingen alls eller jag själv. Vilket, är så klart inte alltid klart och tydligt men det är inte heller meningen. Jag vill skriva så att ingen förstår mig och det sker ganska ofta. Det är min blogg och i den skriver jag vad jag vill om vad jag vill och precis hur jag vill.

Därför tycker jag att sådana som "F" kan hålla sina åsikter för sig själv. Jag trivs jättebra i min nya stad och i min nya lägenhet med min korvbulle, jag älskar att bo här och jag känner mig tryggare än någonsin. Texten under har inte ett skit med mitt nuvarande liv att göra.

Ja, jag blir lite irriterad när människor kläcker ur sig "elaka" saker när de egentligen inte har en aning om vad det är de kläcker ur sig sakerna för. Läs en gång extra innan du kommenterar. Det är mitt råd till människor som dig.

Tack och hej

Instängd. Bakom lås och bom. Att bo bakom lyckta dörrar hör väl till normen. När man är instängd.

Bland böcker och ord, meningar och måsten sitter jag. På en pall. Obekvämt men vackert.

Så nära men ändå så långt bort. Att längta ut hör väl till. När man är instängd.

Bland böcker och ord, tankar och viljor står du. På en plats. Obarmhärtig men vacker.

Bortglömd fast älskad och saknad. Att finnas utan att synas hör väl till det vanliga. När man är instängd.

Bland böcker och ord, gråten och tvångssyndromen sitter vi. På knä. Obehagligt men vackert.

Vi lever.

Tillbaka.

Något mörbultad men allt var bra. Det känns skönt och kanske kan jag nu få vara fri från dessa otrevliga besök i ett år... Vi får se.

Nu ska jag stoppa ner nåt i magen, det gick inte så bra förut... Sedan ska jag bara dricka te och läsa och ha det bra idag. Hej på er!