Jag är sååå trött! SÅ trött.

Och jag vill inte, inte, inte, inte åka mera tåg imorgon.

Bajs!

Jag vill inte alls!

Ibland så blir jag bara så himla less på detta pendlande. *suck*

*dubbelsuck*

Jag åker ganska mycket tåg. Ofta så sitter jag och fantiserar, eller kanske snarare undrar, vilka alla dessa andra människor som sitter runt mig är för några...

Vad heter de, vad pysslar de med och vilka böcker läser de? Vad ska de äta till middag, har de barn som de längtar efter och ska de hemåt eller bortåt?

Frågorna och undringarna är många och ibland kan det hända att man får svar på någon av dem utan att ens fråga. Man hör och förstår nämligen ganska bra när människor bredvid och precis bakom en pratar högt i sina mobiltelefoner... Ibland undrar jag om jag verkligen borde lyssna på det de säger, det kan handla om väldigt otäcka och personliga grejer ibland. Våldtäckter, rån, osämja mellan familjemedlemmar eller som igår, en mamma vars dotter vägrade fira jul på grund av att någon, antagligen hennes bror, troligtvis avlidit en julafton för ett tag sedan... Mamman pratade på om att dottern skulle resa bort på någon form av terapivecka någonstans och att de förhoppningsvis efter det kunde börja fira jul igen. Jag kunde inte låta bli att lyssna och undra vad som egentligen hänt familjen...

Ofta så får jag också för mig att det finns mördare ombord. Idag var en sådan dag. Det satt nämligen en högst suspekt man snett framför mig, ungefär fyra säten bort och stirrade. Han stirrade rakt på mig med en väldigt obehaglig blick som sade ungefär: -Dig ska jag ta! Han hade också ett väldigt obehagligt utseende och en stor grå gammal bombarjackeaktig jacka. Under de där ögonen som aldrig slutade stirra hängde stora påsar fyllda av något grått. De gjorde att hela ansiktet såg hängigt ut, slappt nästan. Jag tänkte att han kommer kliva av vid samma station som mig och sedan mörda mig på vägen hem.

Men såklart så gjorde han inte det... Eller så står han och lurar här utanför huset någonstans och väntar på mig tills jag behagar gå utanför dörren. Vem vet?

Mitt emot mig satt idag någon som jag kände igen men aldrig gillat. Minns ni serien Skilda världar som gick på tv 4 på 90-talet? Minns ni Daniels (Bengt Dahlqvist)  brutta som i serien hette Sandra (Lina Pleijel)? Johorå, hon satt mitt emot mig på tåget idag i ett par ganska, om jag får säga det, fula glasögon! Jättefula faktiskt. Hon såg exakt likadan ut nu som då fastän hon hade någon kortare frisyr. Hon läste tidningen med sin kompis och var troligtvis på väg till stockholm.

Lina Pleijel och Bengan!

Varje gång man åker tåg så finns det också någon som heeeeeeela tiden, högt och ljudligt, skall prata i mobilen. Jag blir så trött på det. Jag vill inte höra om otroheter, skandaler och problem på jobbet eller varför den där personen som betedde sig så konstigt på mötet gjorde som den gjorde eller varför Arne luktade sprit imorse. Det är oftast sådant folk pratar om, inte glada och härliga saker utan tragiska saker. Misär, problem, mensvärk och avundsjuka. Är det sånt man pratar om i telefon nu för tiden? Jag själv gör det så fruktansvärt sällan att jag inte längre har en aning. Jag undrar bara varför man pratar om sådant i ett offentligt rum? På ett tåg där varje människa hör varje ord du uttalar och, om personens mobil är inställd på högsta ljudnivån, även det som personen i andra änden säger. Är det så att folk inte längre bryr sig? Man tänker att de här människorna kommer jag ändå aldrig mer se så jag kan lika gärna prata om alla mina sjukdomar på tåget med min bästa väninna och gå in i detalj hur man gör för att bli av med dem. Jag begriper det inte i alla fall. Troligtvis tänker jag så mycket på saken eftersom jag själv inte tycker om att prata i telefon. Och ska jag göra det så går jag helst undan och låser in mig i ett eget rum eller så. Men det kanske bara är jag...

Bombmannen är också ett vanligt inslag i mina tågresefantasier. Alltid, och då menar jag verkligen alltid, finns det någon eller några personer som till utseendet kan liknas vid terrorister. Ja, jag har en bild i mitt huvud där alla mörka män med skägg/mustasch, mörka ögon, ofta en huvudbonad av något slag och en portfölj/ryggsäck eller väska är terrorister. Dumt? Ja men jag tror att de flesta, efter den elfte september, har en liknande bild i sina huvuden.

Det är inte meningen men jag planerar alltid en flyktväg om det sitter någon som enligt min hjärna skulle kunna vara terrorist (och ja sannolikheten är ungefär noll) nära mig. Ställer personen ifråga även ifrån sig väskan eller till och med lämnar den för att exempelvis köpa kaffe eller besöka toaletten så försöker jag att lyssna, tickar det inte lite om väskan? (japp, jag inser att bomber sällan tickar men det passar bra för att skrämma upp sig själv och skapa lite action på tåget)

Hittills har jag dock inte råkat ut för något terrordåd och jag hopps att jag slipper. Men nog säger detta något om rädslan för terrorism och hur media har inpräntat bilden av den "perfekte bombmannen" i våra huvuden? Intressant tycker jag och är det fler än mig som tänker så här??

Hur har ni det på era resor i kollektivtrafikens under(bara)liga värld? Dela med er vettja!

I tisdags böjade jag min praktik på Västerås tidning. Jag var väldigt nervös faktisk, funderade på om jag verkligen lärt mig tillräckligt för att kunna klara av det som yrket kräver.

Jag blev visad runt i lokalerna och fick sedan ta plats vid mitt skrivbord där det inte fanns någon fungerande dator. Min handledare var så klart ute på uppdrag så jag drack kaffe och hälsade på människorna runt omkring mig. Eller ja, de som inte var ute på uppdrag förstås. Efter ett tag kom någon med en laptop som jag skulle få använda. Den fungerade inte heller...

Jag drack mer kaffe.

Någon supporter lagade min dator och framemot eftermiddagen så fungerade den faktiskt. Människor sprang ut och in, fram och tillbaka, telefoner ringde konstant och frågor bollades genom luften.

Jag kände mig lite i vägen först eftersom jag kom in i deras vardag en tisdag då alla jobb är i full gång. Tidningen kommer ut varje lördag och på torsdagen skall allt vara färdigt så jag förstår att de inte hade tid med mig.

Jag fick följa med en annan tjej som började dagen innan mig på ett uppdrag på Västerås teater. Jag fotade.

Sedan, på eftermiddagen fick jag ett eget uppdrag. Något som jag hade väntat mig. Ett sådant uppdrag som ordinarie personal ger bort till praoelever och praktikanter för att de själva är så jävla less på att göra dem. Veckans fråga! Japp, jag fick ansvar för att fråga 4 personer om de börjat handla julklappar än. Kruxet var att en av dem var tvungen att vara en kändis...

Jag har aldrig i hela mitt liv jagat kändisar förr och hade inte en aning om hur man gör. Ingen förklarade hur de själva brukade göra utan sa att vissa fanns att få tag på på Eniro.

Hmm... Jag googlade mig fram och ringde någon hockeyspelare som inte svarade. Vilken kändis svarar i telefonen en dag när tidningen ringer, tänkte jag? Så jag valde en annan taktik. Jag mailade! Alla jäkla kändisar som jag kunde komma på och väntade...

Till slut fick jag ett svar, från Bingo Rimér, som ju är aktuell med sin nya bok så han blir nu veckans kändis i Västerås tidnings "veckans fråga". På grund av snöstormen så kunde jag inte gå ner på stan och hitta de tre resterande personerna så det gjorde jag igår. Dessutom fick jag i uppdrag att utföra precis samma sak fast den här delen kallades "Läsartipset". Jag letade runt på stan och hittade till slut ett offer som fick svara på några frågor och ställa upp på en helkroppsbild...

Så, nu kan jag det där med att gå runt och fråga människor på stan. Det känns som att jag kan utföra bättre saker än så... Dessutom fick jag i uppdrag att researcha lite om julen, vad det egentligen är som gäller med julpynt och sånt... Jag frågade vad artikeln skulle handla om så att jag kunde specifiera mina frågor men det hade de inte bestämt än eftersom den var först till nästa veckas upplaga. Jahapp...

Igår eftermiddag kände jag den, hur den kröp upp genom ryggraden och satte sig i tinningarna, svagt, svagt dunkande. Som ett litet discotek som man bara vill gå hem ifrån. HUVUDVÄRKEN!! Jag började med en Ibumetin. Det hjälpte lite, en stund. När jag gick hem från dagens praktik kändes det lite värre så när jag kom hem tog jag en Bamyl koffein. Den funkade inte heller och mycket riktigt så vaknade jag imorse och kände den där hemska känslan i huvudet som talar om att det här, det kommer bara att bli värre och värre om jag inte får stopp på det nu. Genast. Jag blev hemma från praktiken idag. Känner mig som en oerhört dålig praktikant men är det något jag lärde mig av mitt förra jobb så var det det att det är ingen som tackar en för att man är på jobbet trots att man mår dåligt eller är sjuk. Med det inte sagt att man inte ska gå till jobbet så fort man känner sig lite hängig... Man kan faktiskt rent av må bättre av att jobba ibland men när man har huvudvärk så vill man bara gräva ner sig och gömma sig långt under jord.

Jag tog två Eeeze för att försöka få stopp på helvetesvärken och sedan lade jag mig under korvbullens varma täcke och somnade... Jag sov till straxt efter ett och nu i skrivande stund så är värken faktiskt borta.

Jag kan bara ana varför jag har haft huvudvärk ett par ggr den senaste tiden. Det har varit så himla mycket. Skolan som blev lidande av alla sjukdomar och stressen med att hinna bli klar med allt jag missat, praktiken i sig, att komma till en ny plats med nya människor i en annan miljö, pengar, jag tänker för mycket på de pengar jag inte har och på att alla resor hit och dit kostar skjortan, musiken, jag måste öva till på lördag när jag ska hem och träna med pappa och de andra i bandet och jag har varken tid eller ork. Jag vill inte åk på lördag, jag vill bara vara här hemma. Slippa sitta på bussar och tåg. Men nu har jag lovat så då måste jag...

*suck*

Idag känner jag mig helt överkörd. Jag är fortfarande astrött trots att jag sov så länge. Jag är trött på mig själv för att jag klagar. Jag borde vara glad och må bra men det känns helt tvärt om.

Det är nog bara en period...

Jag har i alla fall mailat nordiska museet och frågat om de har någon jag kan tala med om jultraditioner. Så att jag kan säga imorgon att jag gjort något, trots att jag varit hemma från praktiken. Alltid ska man vara så duktig.

Jag hoppas att nästa veckas praktik erbjuder något mer att bita i. Jag vill ju skriva reportage, texter och annat. Då är jag ju med från start så då kanske jag blir tilldelad något faktiskt uppdrag att utföra. Vi får se.

Nu går jag och dricker te. Ska nog pilla i mig en och annan mandarin också...