Nej, det är inte jättestarkt te i min jättestora temugg, det är kaffe!

Jag ska klara det, jag ska orka!

Jag kan flyga.

Tog en randig klänning på mig idag. En sådan som man snörper åt lite i midjan men den gör mig inte rättvisa, den gör nog ingen rättvisa. Men randigt är fint och tycker man inte om kroppen så kan man ju titta på ränderna.

Smetar in läpparna och nu smakar allt vanilj. Vaniljkaffe, vaniljbulle, vaniljmacka, vaniljvatten, vaniljsnö.

Försöker undvika allt det torra. Jag hatar när allt känns torrt! Ungefär som färgen beige som egentligen inte är någon färg, bara ett ihopkladd av favoritfärger. Vilken är din?

Magen skriker och jag undrar varför jag är rädd. Biter på naglarna. Slickar mig om läpparna, vaniljläppar. Skakar håret, huvudet och hjärnan och skriker: Kom ut då nån gång, kom ut!

Inget kommer ut.

Bara tystnad och huvudvärk. Skalar en mosig banan men äter den inte. Tittar på den och undrar hur något så fult kan smaka så äckligt? Stackars barn. Men den mättar, det skulle den säkert göra om jag åt den. Men nej. Kokar tevatten och bränner långfingret eller ringfingret eller tummen, svårt att veta vilken. Svårt att välja tepåse också. Fläder kanske? Eller viol?

Kokar kaffe istället. Kaffe kan bara smaka kaffe.

Det finns textrader som jag tycker bättre om än andra, sådana som jag sparat och minns när jag vill minnas dem. Men många faller i glömska utan att de någonsin låter sig finnas igen. Det gör lite ont att tappa orden. Tappa viljan och konsten att tala. Det gör lite ont att tappa sig själv också. Men det kanske du redan vet?

Jag tappade mig en gång, jag minns inte när det var men jag gjorde det. Föll hårt, ingen hjälpte mig upp. Då får man klara sig själv, så som man gjort så många gånger förr. Vara vuxen, klara allt. Vara självständig och stå på de egna benen som har myggbett på vadorna. Om det inte kliade så förbannat!

Nej, ränderna går nog aldrig ur. De sitter där, som ärr. Påminner om längden, tiden, årtalen och fläckarna.

Påminner om tigrar.

Herregud, vem är det där som stirrar tillbaka på mig? En trött, pigg varelse med luggen rakt upp. Håret har fått en sådan där bekväm utväxt som gör att man ser fruktansvärt ovårdad ut.

Osminkad. Ögonbrynen och fransarna nästan genomskinliga. De behöver få ett lyft, lite färg. Så att de syns. Så att jag syns. Påsarna ovanför ögonen, de jag ärvt av mamma tynger ner ögonlocken som annars känns ganska pigga. Nyper lite i dem och önskar att de inte fanns där. Skinnet, ansiktshuden är fläckig, lite prickig och inte alls perfekt. Pormaskar.

Nyper mig lite här och var, gäddhänget, hängtuttarna, degmagen, låren... Det är tydligen så här man ser ut nu. När man nästan är trettio. Och vissa dagar tycker jag om mig allt. Är nöjd. Vissa dagar, som idag, hatar jag allt. Om man ändå vore någon annan...

Sätter upp luggen med en nål, det blir inte ett dugg bättre. Tänk om man kunde vakna filmstjärnefräsch med lockigt hår och perfekta tänder och rosiga kinder.

Nu är ju inte livet en film. Inte alls. Tvärt om, det är en hel verklighet i termerna nu och då eller sedan.

Nu, då, Sedan.

Jag vaknade imorse, gick ut i köket och fick se detta stycke sorgliga blommor och insåg att inte ens tulpaner vattnar sig själva.

• Ringa helpdesk
• Maila handledare för x-jobb
• Maila berörd lärare ang rest
• Ringa och avsluta medelmsskap på hyresgästföreningen
• Maila Folksam om adress
• Skriva klart en skoluppgift
• Träna

Nåja, jag har fått lite gjort idag i alla fall.

Nyss så ringde jag helpdesk för att återställa mitt lösenord till skolmailen som jag glömde bort någon gång i somras...

Och vet ni vad jag fick se när jag loggade in? Jo att jag har fått VG på de två senaste kurserna och troligtvis ett godkänt X-jobbsförslag! Hur glad blev inte jag nu då?

Jag kan ju det här så varför håller jag på och tänker att jag är dålig, att jag inte fattar och att jag skriver dåligt? Jag kan ju! För faan... Dessutom fick jag respons på min text och läraren hade bara strukit under och kommenterat sådant som jag själv redan visste att jag var tvungen att förklara bättre eller ändra. Det känns skönt, som en bekräftelse på att det jag tänkte var fel också var det och att jag nu bara i stort sätt kan rätta till de felen.

Allt känns mycket bättre idag! Man behöver verkligen få höra (läsa) lite bra saker om sina arbeten och det man åstadkommit ibland. Jag tror att jag har grävt ner mig alldeles över den där restuppgiften och det dåliga betyget i bildkursen. Jag som kan rita... Men jag var ju faktiskt sjuk under hela kursens gång och jag presterade inte mitt bästa. Det vet jag så därför är jag ju bara värd ett G.

Så där ja, nu ska jag maila min x-jobbs handledare och höra mig för hur det står till på den fronten, om jag verkligen är godkänd. Då måste jag börja jaga rutiner.... Yeiiiiii!

Have a great day my friends och kom ihåg att du kan mer än du tror.

Hej hopp, jag hade helt missat att det var en ny säsong av Big Brother på tv. Jag snubblade över första programmet av en ren slump och blev sittandes där...

Herregud vilka människor. Alla sorter! Jösses.

Jag har faktiskt alltid tittat på Big Brother och fascineras över de sociala experiment som människorna där inne utsätter sig för. Det är intressant. Och roligt! Så japp, nu ha jag äntligen något att följa på tv.

Wohoooooo, äntligen ett nytt Big Brother! :)

From Fille with love!