Jag har tagit mitt skrivbord tillbaka, böckerna ligger i bibliotekskassarna och är redo att lämnas tillbaka. Jag undrar hur stor min biblioteksskuld är. Törs knappt ta reda på det.

Alla papper jag använt mig av ligger i en prydlig hög på ena änden av skrivbordet, vid den andra sitter jag och har ågren. Arbetet skall skickas in till urkund för granskning och nu börjar ju jag bli nervös för att jag ska åka fast för fusk eller något sådant... Inte för att jag har fuskat men ni vet det här med att ta långa referensstycken från böcker och omformulera och ha sig. Det är lätt att man missar något.

I övrigt tror jag nog att jag är ganska nöjd. 51 sidor blev det. 51 sidor av slit, svett och tårar.

Nåja, nu ser jag mitt skrivbord. Det har jag inte gjort på 9 veckor ungefär. Nu ska jag cykla ner till bibblan och betala min skuld. Hej hopp!

Jag har en konstig känsla i kroppen. Ett begynnande lugn ligger och värmer över axlarna. Det värsta är över nu och jag har klarat det.

Glömmer bort att andas ibland, känner någon form av lyckorus. Det är svårt att förklara men ni andra vet nog hur det känns ändå. Jag har klarat av så mycket som jag inte trodde att jag kunde.

Jag har inte fått en utbildning. Med hjälp av vägledande lärare och proffesorer så har jag faktiskt utbildat mig själv. Jag har gjort egna val, följt mitt hjärta och den där lilla maggropen. Och nu står jag här, nöjd och glad att jag tillhör en av dem som har en stöttande familj. De har låtit mig bli det jag vill bli och ägna mig åt sådant som jag kan. En sådan familj borde alla ha!

Jag är oerhört glad att jag inte föddes in i en läkarfamilj med fina och högt aktade anor eller någon annan som anser att barnen ska ha den högsta utbildningen och heller inte få en chans att kunna påverka sin egen framtid.

Jag ska pyssla med det jag är ämnad att pyssla med. Text. Ända sedan jag var pytteliten så har jag skrivit, läst och önskat. Önskat att jag en dag skulle kunna göra något större, något viktigare än att skriva dagbok.

Nu kan jag det. Snart.

Nu är mitt ena delmål avklarat. Nästa består av att hitta ett jobb där jag kan fortsätta att förverkliga mina drömmar samtidigt som jag vill bidra med mina kunskaper inom lättläst och klarspråksarbete. Det är det jag vill göra. Alla har rätt till att förstå och förstås.

Jag fyller snart 28 år och framtiden, den är hur fri som helst. För jag kan göra vad jag vill nu! Jag har inga måsten (förutom det där lilla att man måste ha ett jobb och försörja sig).

Och nu ska jag leva, bara leva...

Hörrni människor, jag går upp för examination!

Ingen, INGEN, kan vara mer nöjd och glad än mig (Ja, okej alla andra i klassen som också får gå upp är nog lika glada.), så det så!

Jag klarade det!

Jag gjorde det!

Nu är det bara opponering och muntlig redovisning kvar sedan är jag nyutexaminerad informatör med inriktning mot textdesign. Det låter det...

Jomenvisst! :)

Okej, Madde, nästa gång du liksom oroar dig över något, typ känner dig stressad inför en viktig inlämning ett visst datum så kanske du borde kolla upp:

1. Hur många dagar månaden du befinner dig i har.

2. Vilket datum inlämningen skall ske.

Den 1:a är ju på Onsdag och inte på Måndag. Denna överraskning gav mig helt plötsligt två dagar extra. Nu kanske jag hinner köpa färg till mammas å pappas skrivare så att jag kan skriva ut... *pust*

Kom ihåg det!

Efter en jävla massa slit, ångest och sådant så har jag äntligen skickat iväg hela mitt examensarbete (så som det är nu) samt fem bilagor till min handledare.

Det är nu upp till honom att bestämma om jag går upp för examination eller inte. Jag är fruktansvärt nervös samtidigt som jag känner mig ganska nöjd över det arbete jag åstadkommit. Det återstår givetvis lite finputsning och sådana saker då arbetet inte behöver vara i sin slutgiltiga form förrän på Måndag då vi lämnar in det för opponering.

Tänk att resten egentligen inte hänger på mig nu, utan på handledaren. Vad gör jag om det inte är godkänt? Det känns inte som att jag kan göra så mycket mer på arbetet just nu förrän imorgon då jag och resten av min handledargrupp får veta om vi går upp för examination eller inte. Då ska vi i gruppen byta arbeten igen och se  om det finns fle och brister som vi kan rätta till. Det är alltid skönt att låta någon annan se över ens arbete. Just nu vet jag knappt vad jag skrivit, i vilken ordning eller om allt ens behöver finnas med...

Om det var grötigt i huvudet för någon vecka sedan så är det inget emot hur det känns nu. Allt står liksom på spel...

Nåja, jag tänker nog ta resten av dagen ledigt från examensarbetet och göra något helt annat. Det behöver jag. Dessutom kan jag återkomma till arbetet imorgon med lite mer observerande ögon. Det gäller att inget är felaktigt.

Jag är livrädd för att jag ska ha missat något eller helt missuppfattat något annat. LIVRÄDD! Men jag antar att vi alla, som lämnar in vår lilla bebis för analysering, känner likadant. Jag är troligtvis nte ensam.

Imorgon har vi avslutningsmiddag. Jag förstår ingenting. Va? Redan? Nu? Vad ska jag ha på mig? När ska jag åka till Eskilstuna för att vara där i tid och hur ska jag hinna jobba med det som återstår i arbetet innan måndag? Det är så många frågor... och så få svar...

Igår kunde jag itne sova för att jag låg och funderade på hur jag skulle göra med utskriften. På måndag ska jag lämna in två utskrifter av mitt examensarbete, i färg. Men hallåååå??? Vart ska jag skriva ut? Och när? Jag skulle kunnat göra det när jag ska hem på kalas hos mamma och pappa på söndag men de har ju ingen färg i skrivaren. Den tog ju slut när jag var där sist, den där vidriga fredagen...

Jag tror faktiskt att jag måste ringa någon av mina föräldrar och be dem fixa färg för annars vet jag inte vart jag ska skriva ut den. Skolan funkar ju inte för där ska alla skriva ut samtidigt och det blir ALLTID problem med deras skrivare så det törs jag banne mig inte.

Nä, jag ska väl ringa då... Hej sålänge gott folk och håll tummar och tår för att jag går upp för examination!

Skulle koka kaffe nyss och spillde tydligen kaffe i själva kaffefilterhållaren så att det rann jättesöligt och typ aldrig blev färdigt. På köpet får jag och korvbullen nu dricka kaffesump för jag orkar inte koka om det...

Jag sitter här och lyssnar på musik och göra precis allt som jag inte borde göra. Känner mig sjukt opeppad men jag måste bli klar. Det sitter postit-lappar överallt. På väggarna och golvet, i böckerna, på skrivbordet och lådorna... Herregud! Men jag tror att jag börjar närma mig slutet nu. Tack gode gud!

Det betyder alltså att jag snart har tid att raka benen och gå ut på promenader som normala människor gör. Hejja hejja! Bara det är ju värt att kämpa för. Apropå framtiden så har jag inte hört ett endaste litet knyst från Enköpings kommun om det där fina, fina jobbet som jag så himla, himla gärna ville roffa åt mig. Och vad kan man dra för slutsatser av det? Jo, eftersom jag är tjej så har jag ju ältat det här i huvudet minst tusen gånger och kommit fram till att de 1) antingen slarvat bort min fina ansökan,2) inte tycker jag är lämplig för arbetet,3) inte har bestämt sig för vilka som ska komma på intervju än eftersom de har gott om tid på sig att bestämma det då tjänsten inte tillsätts förrän den 15e augusti. Men jag vill ju så gärna, iallafall kmma på intervju så att jag kan få visa vem jag är. Jag vet inte hur lång tid sådant här kan ta för jag har aldrig sökt något jobb förut men över en månad känns ju lite som den längsta tiden...

Jag förstår nog innerst inne att det är kört men jag vill så gärna att telefonen ska ringa och att allt blir som i en dröm efter det... *suck*

Jag vill ju bara ha ett jobb... DET jobbet!

Jag har inte duschat sedan i förrgår. Mitt hår är äckligt och den blonda utväxten gör att det ser ut som om jag inte tvättat det på minst en månad. Men det har jag.

Under armarna börjar jag väl snart kunna fläta håret och ögonbrynen ska vi inte tala om. Jag är helt enkelt ett äckel! Det är vad det här examensarbetet har förvandlat mig till. Jag finner ingen mening i att duscha, klä mig i något rart, sminka mig å piffa till håret när jag ändå inte har tid eller ens tar mig ut ur mitt fort. Jag sitter klädd i linne och trosor omringad av böcker, oändliga högar med papper, resultat, mer böcker, mappar, block...

Och jag känner mig så äcklig!

Mest tycker jag synd om korvbullen som kommer hem till något så eländigt efter en dag på jobbet. Jag har inte ens lagat mat. Jag har köpt korvar å potatissallad och grönsaker så att jag ska slippa laga mat. Hör ni vad det är jag säger??? Det här är ju helt sjukt! Nu sitter jag och suger i mig en chokladshake från Allévo för att jag inte vill laga mat. Det gör mig stressad. Det känns som om värdefull tid går åt till sådana triviala saker när den borde läggas på det viktigaste just nu. Examensarbetet!

Ska jag vara helt ärlig så är jag så jävla trött på att sitta instängd här och ruttna bort, brottas med sina tankar och det här med om man gör rätt eller fel. Grotta ner sig i böcker om det ena och det andra som man inte förstår sig på. Jag vill aldrig mer skriva ett examensarbete!

Idag har jag i alla fall dammsugit, tvättat av lite på köksbänken och i diskhon, tvättat överkastet som jag naturligtvis färgade ner med svart bläck när jag hade träsmak i röven och lade mig på sängen för att skriva istället... (Färgfläcken blev för övrigt värre av att tvättas) Min plan är också att färga håret och noppa ögonbrynen så att jag kanske ser ut som en människa igen när korvbullen kommer hem. Jag ska nog duscha också! Jag är värd det. Hahaha herregud!

Å sedan har vi middagen? Det blir rester från igår, korv och potatissallad. Mums....

Ja, ungefär så här ser mitt liv ut tills jag är färdig. Förhoppningsvis är det snart för jag orkar inte mer. Man blir knäpp, galen och alldeles äcklig!

Ja, ni ser ju själva, vilket äckel hon har förvandlats till!

Här sitter jag igen, instängd i lägenheten, placerad framför datorn och försöker att mjukstarta igång mig själv. Jag har kommit fram till att jag inte är bra på att plugga på förmiddagarna. Jag brukar komma igång framåt två eller tre på eftermiddagen. Det spelar ingen roll att jag har tusen saker att skriva, det kommer inget ur mig förrän jag tagit hand om disken, tvättat en maskin tvätt, tittat lite på morgon-tv, lyssnat på musik en stund, ätit något och druckit kaffe. Jag måste liksom fixa allt det där andra som pockar på uppmärksamhet här hemma.

Men nu så tror jag att det börjar arta sig. Jag undersökte nyss LIX-värdet på utvalda delar av originalrutinen samt min mer lättlästa version och kom fram till intressanta saker. Originalet är mer svårläst än min version och det känns ju skönt. Skönt att kunna påvisa det även genom andra metoder än att personalen läst igenom dem och kommit med synpunkter som stämmer överrens med min teori.

Vill du räkna ut LIX-värdet på någon text så gör du det HÄR. Det är inte bara roligt, det är intressant också!