Den här staden bjuder på så mycket. Solnedgångar över öppna fält. Myggbett i mängder och svanar i vattenparken. Har man tur så får man sällskap av ett gäng rådjur när man är ute på promenad.

I den här staden äger sniglarna trottoarerna och man måste ofta gå i sicksack mellan de slemmiga varelserna för att undvika kladd under skorna. Duvorna hoar i trädtopparna eller lyktstolparna där uppe. Vad är det de säger egentligen? Det där dova ljudet som upprepas gång på gång på gång...

Säden på fälten viker sig följsamt när vinden smeker dess sträva yta. Färgerna suddas ut och allt blir till ett. Grodorna hoppar och skuttar, kväker och frodas. Det är deras tid nu.

Blommorna somnar och kapslar in sina färger tills solen åter går upp. Måsarna kommer till ro på en fotbollsplan. Skriken tystnar och allt blir lungt och stilla för en stund. De som annars brukar fotbollsplanen ligger nog tryggt i sina sängar och slumrar. Omedvetna om de nattliga aktiviteterna som försiggår där ute i den mörknande världen.

Det är fridfullt här och jag tycker om det.

Korvbullen ska åka bort på fredag och nu sitter jag här och undrar vad jag ska göra då... När han är borta.

Visserligen är han nog bara borta till lördag kväll men ändå. Då har jag inte ens någon att prata med här hemma. Inte har jag pengar heller, annars hade man ju kunnat åka till Västerås och shoppat lite eller åkt hem till E-tuna och druckit ett glas vin på någon uteservering med vännerna (om de nu hade haft tid vill säga). Eller hälsat på hemma hos mamma och pappa eller något.

Nää usch jag vet inte alls vad jag ska sysselsätta mig med. Har varit hemma så mycket nu att det känns som om jag ska kräkas. Jag vill ut och göra saker, resa, besöka andra städer. Inte vet jag men jag vill inte sitta framför den här datorn och plugga mera. Trots det så är det ju det jag är tvungen till. Har man inga pengar så betyder det också att man inte kan åka någon stans. De pengar jag har undansparade skall delvis fortsätta vara sparade och delvis användas när vi ska ner till Halmstad i början av augusti.

Nä hörrni, det här blev man inte så mycket klokare av. Nu ska korvbullen ta med mig ut på promenad. Hej svejs!

Efter mina år inom äldreomsorgen så är jag allergisk mot duschcremer som man köper i vanliga butiker. Inte allergisk i ordets rätta bemärkelse men duschcremerna luktar inte "citrus-fresh", "morningglory", "nyduschad" eller vad de nu heter. För mig så luktar de Agnes 87 år, Kalle 93, Eva-Lotta 79 och Majsan 92. Japp, det är så det är. Några av duschcremerna luktar även lite kiss eller bajs i min näsa. Sjukt? Ja, kanske men har man spenderat nästan 9 år på ett demensboende och duschat jag vet inte hur många nerkissade och nerbajsade farbröder och tanter så förknippar man de "fräscha" dofterna med just det sedan.

På grund av detta så handlar jag alltid mina duschcremer och hudlotions på Yves rocher (Det är ju väldans sällan man har råd att handla på Body shop som annars också har goda grejjer...). De luktar fräscht och gör mig mjuk och len.

Idag hämtade jag ut ett stort paket som innehöll fyra hudcremer i dofterna Vanilj, Ekologisk havre, vit persika och kokos samt en duschcreme i doften vanilj. Jag tänkte passa på att beställa hem rejält så att man slipper tänka på det på ett tag nu när man snart är arbetslös.

Jag rekommenderar verkligen de här produkterna. Prova får ni se! De doftar ljuvligt faktiskt.    

Bara så ni vet...

Varför är det så få butiker som delar på vattenmelonerna nu för tiden??? Jag vill inte köpa en baotamelon som jag inte vet hur den ser ut inuti.

Det är bara på ICA Bergvreten här i stan man kan köpa fina melonbitar. Dyra är de också, min halva kostade 50 spänn... Jävulens va god den var!

Kollade hur prognosen såg ut, på arbetsmarknaden.

Det finns jättemånga jobb i Jokkmokk och arvidsjaur till exempel. Och Stockholm eller neråt i landet där man inte alls bor. Många av de jobb som fanns passar inte mig alls. Jag ska inte layouta material för jag förstår mig inte på det. Jag ska pyssla med text och enbart text.

Det fanns inga sådana jobb.

Jag är arg idag, eller snarare irriterad för att jag inte har någon inkomst och för att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Jag vill ju jobba och tjäna pengar nu. Jag vill dra mitt strå till stacken.

Betalade räkningarna idag och efter det återstår 2000 kronor på kontot. Jätteroligt när det är en hel månad kvar till den sista och lilla utbetalningen från CSN. Och sedan då? Vad fan är det som händer sedan? Jag känner hur paniken börjar krypa under skinnet och ångesten för att jag ska bli arbetslös slår mig i magen. Hela dagarna. Jag har sökt flera jobb, inte hört ett ord från något. Jag som verkligen trodde på mig själv. Eller ja, det gör jag ju fortfarande men det är ju nu man inser hur jävla svårt det är.

Jävla skitsamhälle och jävulsarbetsmarknad. Nu när man äntligen har en utbildning så verkar det som om man i alla fall inte är något värd. Nej då krävs det flera års erfarenhet också, ovanpå utbildningen. De med erfarenhet går ju naturligtvis först till alla jobb eftersom de tar kortast tid att lära upp och på det sättet kostar minst för företaget/organisationen.

Det är ju helt otroligt! Hur ska man få erfarenhet när man inte får börja någonstans? Moment 22 det här...

Nej idag är jag arg på att jag är fattig och arbetslös. Jag vill ju inte vara någotdera. Jag vill vara egen och självständig och det enda sättet att bli det till fullo på är att kunna tjäna sina egna pengar.

Pengar som gör att jag kan bestämma över min fritid. Ta med korvbullen på en resa till england till exempel eller bara en sådan trivial sak som att bjuda honom på middag på en flottigare (dyrare) restaurang eller åka ner till syrran i Halmstad när jag har lust och inte plånboken...

Frihet, kallas det... Och någon sådan har inte jag.

Ibland rinner det tårar längs med kinden. Tårar som samlas precis under hakan för att sedan falla mot golvet.

Ibland ler munnen och slutar aldrig. Slutar aldrig för att lyckan är oändlig och alltid kommer att bo där inne i bröstet.

Ibland bubblar skrattet fram. Lägger sig i maggropen och i öronen hos andra där det smittar dem.

Ibland gör det så ont. Det kommer från ingenstans och slår till så hårt att ögonen måste blunda, hårt.

Ibland känns det så ensamt. Ensamt för att livet tar en paus eller för att det helt enkelt bara är så det är lite då och då.

Ibland kan det vara lite läskigt. Läsigt för att handen man nyss höll inte längre finns där.

Ibland kan det kännas lite mörkt och kallt. Det beror oftast på att du glömt stänga fönstret och somnat.

Ibland, men bara ibland, väger orden tyngst...

Någon som ser någon skillnad mellan skorna på bilden?

Jag var ute och sprang för en stund sedan och tänkte att jag för första gången skulle knyta mina joggingskor (gör aldrig det annars). Sagt och gjort. Vänsterdojan glappade fortfarande men högerklumpen satt som i ett skruvstäd.

Jag blir så irriterad! Skosnöret på högerklumpen räcker alltså knappt till för att knyta en rosett. Det är skon till vänster i bild. Skon till höger är alltså vänsterdojan och den rosetten är ju ungefär dubbelt så stor. Det gör så ont i foten efter ett tag och jag kommer nog inte att knyta skorna igen. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för om de är oknutna så får jag hemska skavsår på vänsterfoten och har jag dem knutna så får jag skitont i högerklumpen.

Jag orkar springa längre än vad jag gör men foten sätter tvärstopp till slut när den liksom domnar bort, stelnar och typ inte alls vill fortsätta. Är det inte astman så är det foten... Astman blir dock bättre och bättre ju mer jag springer, det blir inte foten.

Det är jävligt irriterande när det är något som stoppar en i det man ska göra. Jävla skitfotsklump!!!!! Jag vill ju bara springa...

Så här kan det se ut när det haglar i en kvart. Tur man inte var utomhus för då hade man blivit mörbultad och blåslagen. Jisses vad det dundrade, trodde alla fönster skulle krossas...