Jag har känt mig lite dålig den senaste veckan. Dålig på fler än ett sätt. Lite sjuk, irriterad, arg, värdelös och orolig. Allt på en och samma gång liksom. Jag har inte varit rolig att vara nära och korvbullen får lida för det. Men jag rår inte för det. Det är så oerhört mycket som snurrar runt i mitt huvud nu...

Jag går och stressar upp mig själv, tänker och grubblar på både det ena och det tredje. Jag har äntligen fått iväg alla papper till A-kassan så det kan vi bocka av från listan men i och med det så uppstod andra saker att tänka på. Jag beställde hem ett studienintyg från skolan så att jag kan styrka mina studier för A-kassan och Arbetsförmedlingen och då ser jag att jag inte har fått något slutbetyg i tre kurser. Då frågar jag mig själv hur i helvetet jag kunnat missa detta?? Jag tittar runt på alla tänkbara sidor, studera.nu, CSN och min skolmail men jag kan inte hitta några uppgifter eller något som säger att jag har fått U på uppgifter i dessa kurser. Nu har jag skickat mail till berörda lärare för att ta reda på om det är jag eller dem som gjort fel. I en kurs hade jag tydligen två stycken rester som jag av någon outgrundlig anledning helt har missat. Jag minns kursen mycket väl och jag minns också allt annat som hände då, pappa gjorde illa sig, jag opererades och farmor gick bort. Kan det ha varit så att jag helt enkelt trängt undan allt? Jag förstår fortfarande inte...

Så nu har jag två uppgifter restade och jag fick kommentarerna mailade till mig och jag vill bara gråta. Jag måste sätta mig i InDesign och göra om i stort sett ett helt tidningsförslag. Hur det bara kan vara en rest och inte ett U, som i så fall synts på studera.nu har jag ingen aning om. Den andra uppgiften i samma kurs har jag inte en aning om vad det är. Jag har letat igenom hela datorn och kan inte för mitt liv hitta den.  Jag måste ju fixa det här...

Och så har vi oron över att jag ska på ny cellprovtgning igen om tolv dagar. Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Jag vill gå samtidigt som jag inte vill något hellre än att slippa. Väntan är det värsta, sedan att öppna det där vit kuvertet och läsa domen. Å det är vidrigt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag slapp detta. Jag ligger och tänker på den där operationen varje kväll innan jag somnar. Hur hemskt det var, vilka spår det har satt i mig och att ingen egentligen förstår mig. Det är mina upplevelser och det är jag som måste bära med mig dem.

Idag ska jag till arbetsförmedlingen på ett möte med min handledare. Jag har fyllt i papper, beskrivit mina goda sidor och allt jag är bra på... Vad nu det ska hjälpa? Det känns helt meningslöst att gå dit och jag vet inte vad hon ska kunna hjälpa mig med. Jag behöver ingen hjälp med CV eller jobbsökeri, det sköter jag själv. Jag behöver ingen hjälp eller coachning inför en anställningsintervju, jag vill bara vara mig själv. Jag har sökt runt tio jobb tror jag och fått negativt besked från ett av dem. Den där väntan igen... Slöseri med tid. Det gör att jag blir irriterad och arg. Jag känner mig ganska meningslös som bara går här hemma och städar, plockar undan, organiserar och lagar mat tills min man kommer hem. Jag har förvandlats till en hemmafru från femtiotalet och jag tycker inte om det. Jag har inga pengar och således heller ingen direkt frihet. Jag kan inte åka hem till Eskilstuna för att hälsa på, jag kan inte gå och träna på något gym eller shoppa med vänner. Jag kan inte gå å fika eller ens handla mat till middagen. Det är vidrigt och något som jag är helt ovan med.

Jag vill jobba, tjäna pengar och kunna köpa vad jag vill. Göra vad jag vill. Jag vill inte leva på min man... Jag vill ha den frihet som han har, den frihet som en ekonomi innebär. Jag undrar hur lång tid det tar att få besked från A-kassan...

I och med att jag inte kan åka hem till Eskilstuna så får jag känslan av att vara fast här. Jag har ju pendlat i tre år och nu är den tiden helt plötsligt slut. Det känns ensamt om helgerna när grabbarna spelar tv-spel och dricker öl. Vad gör jag? Tar en rom och cola och sitter och tjurar över att de måste sitta framför den där tv-apparaten hela tiden istället för att stänga av den och faktiskt umgås. Jag har ingen här i Enköping att gå hem till när grabbarna vill pyssla med det de gör. Jag har ingen att spontant kliva över till för en kopp te eller lite skitsnack. Allt jag gör, det gör jag ensam. Det är absolut inte så att jag ångrar att jag flyttat hit, jag tycker om att bo här och jag trivs väldigt bra. Dessutom så har jag ju min älskade finaste korvbulle. Men ibland, stundtals så känns det väldigt ensamt. Jag saknar människor. Mina människor.

Jag försöker att fylla mina arbetslösa dagar med värdefulla saker. Jag försöker att vara påhittig. Jag tränar, ni ser bilden där oppe. Det är svettiga Maddluren, nyss hemkommen från en löprunda. Jag läser och jag lagar mat och bakar. Jag funderar på att börja teckna eller måla igen men lusten och kreativiteten måste finnas där, annars går det inte. Korvbullen säger att jag måste hitta på mer, skaffa mig hobbys men jag vet inte vad. Jag har ju ändå ingen att dela dem med. Om jag tar en kurs i teckning så får jag gå själv, om jag tar en kurs i dans så får jag gå själv och ska jag ut och fotografera, ja då får jag gå själv...

Jag försöker också att inte vara så gnällig. Jag har det ju trots allt väldigt bra och jag är så himla tacksam över att jag får bo här hos min fina man. Vad vore jag utan honom? Vart vore jag utan honom? Min fina.

Du ska veta att jag försöker, från den orörliga lilltån ända upp till knoppen.

Igår var jag på Zumba, ni vet den där tv-shop-dans-grunkan... Det var riktigt roligt och jäkligt jobbigt. Jag var alldeles genomsvettig efter en hel timma full av danssteg, hopp och annat konditionskrävande. Det kändes riktigt bra!

Jag gick med min svärmor, det var gratis första gången när man provade på och det var ju fint men när jag tittade på kostnaderna, om jag skulle ha fortsatt träna där, så blev det liksom inte lika fint. 430 kronor i månaden skulle de ha betalt för att man skulle få bli medlem i ett halvår. Det är ju inte klokt egentligen och för mig som nu är arbetslös så är det ju inte något att tänka på. Jag kan inte betala den summan. Vad blir det på ett halvår?? Typ två och ett halvt tusen...

Nu är det ju så himla fiffigt att Friskis och svettis ska öppna i nya lokaler här i Enköping den 3e september och jag kollade in deras priser som var betydligt billigare. Ett halvår med tillgång till både pass och gym skulle gå på 1500 och det är ju i alla fall tusen kronor billigare. Jag ska köpa ett träningskort där så att jag verkligen kommer igång med min träning. Frågan är bara vart jag ska hitta 1500 kronor någonstans... Gud, jag hatar det här med pengar!

På något sätt ska det gå att ordna, jag vill verkligen träna! Då kanske barn med pistoler slutar kalla mig för tjock... ;)

Nu får det vara slut, nu orkar jag inte mera! Under hela den här tiden som vi har bott där vi nu bor så har jag fått en grannes post. Det har gått i omgångar och nu är vi inne i en sådan omgång när jag får hennes post varje dag. Det är helt sjukt!

Ja, vi heter likadant men vi bor inte på samma nummer och våra namn stavas heller inte likadant. Så, idag när det åter igen damp ner ett brev i brevlådan som var hennes så tog jag telefonen och ringde posten på direkten. Jag har desutom huvudvärk å jag är trött på att ringa samtal hitan och ditan för att få saker eller papper att komma dit de ska. Ska det vara så svårt att läsa på ett kuvert innan man stoppar det i brevlådan???

Jag fick tala med postkontorets chef och han var inte heller så glad över detta. Han snackade om orangea lappar som tydligen sätts upp på personer där det strulas med posten. (Han förklarade aldrig riktigt men jag antar att det är så det funkar) Han kunde däremot inte se just nu om det satt sådana lappar uppe, men om det gjorde det så skulle brevbäraren som delat ut posten idag få ett nackskott. Ja, han sade faktiskt så. Får man det? Nåväl, skitsamma, jag var arg faktiskt för jag är trött på att springa ner med hennes post och jag förklarade att det faktiskt kanske finns viss post som jag inte borde se eller veta om att hon får... Det är viktigt att rätt post kommer till rätt person utan mellanhänder liksom. Och det finns viss post som jag kanske inte vill att hon ska råka öppna och läsa. För det hände faktiskt från början. Jag råkade öppna hennes post för jag trodde den var min. Nu händer inte det för jag har lärt mig att det allt som oftast kommer något som inte är till mig. Men det var pinsamt att ge henne ett öppnat kuvert den där gången...

Jag tänker faktiskt gå ner och prata med henne idag och fråga om hon får någon av min post? I så fall får hon också ringa och klaga. Nån ordning får det väl ändå vara?

Jag frågade också postchefen var felet låg, vem är det som gör att posten kommer fel och han sade att det är brevbärarnas fel. De ska läsa på posten och stoppa den i rätt brevlåda. Jag sade att hans brevbärare kanske skulle behöva lära sig läsa lite bättre för det är skillnad på Madeleine/Madelene och B/D. Postchefen tystnade...

Jag börjar bli en grinig gammal käring som gnäller på allt och alla känner jag men vafan, folk ska väl kunna läsa ordentligt och sköta sitt arbete? Om det kom fel nån enstaka gång skulle ja inte bry mig för fel kan alla göra, men varje dag??

Jag höll faktiskt på att vräka ur mig de bekanta orden: Det är ingen riktig post!, Men lyckades hejda mig själv... Ibland är det bra att tänka innan man talar.

Hallpj, det är jag igen. Idag är jag inte alls arg. Jag orkar aldrig vara arg särskilt länge. Jag ville mest bara dela med mig av dagens bullberg som började så här fint i den enorma degbunken.

Efter alldeles för lång jäsning (glömde bort degen när jag fick hem mitt studieintyg där jag inte registrerats på tre kurser och började reka i det...) så såg degen ut som en enorm svamp i för liten kostym. Några degkluttar hade till och med vågat släppa taget om sin kära mor och landat på spishällen där de inte kunde ta sig längre. Naturligtvis, som den underbara människa jag är, så sammanförde jag rymlingarna med sin mor och lät dem kramas till en stor härligt vaniljdoftande deg.

Det bästa med att baka, det är att det doftar så gott. Jag hoppas att hela trapphuset fylldes av bulldoft för det känns så välkomnande att kliva in i farstun då. Som om någon kommer att öppna en dörr och bjuda in en på kaffe och nybakta bullar direkt från ugnen. Men nä, det händer aldrig...

Här har vi moder deg i all sin prakt. Det blir ganska mycket deg på en liter degvätska har jag kommit fram till.

Och här har vi bullberget! Jag vet inte hur många det blev men det räcker nog till ett eller två kompanier... Bredvid berget så ser ni en kastrull. I skrivandets stund så hör jag hur den kokar över och fördärvar spisplattorna... I alla fall så ska det bli äppelkräm när den kokat färdigt. Det är något av det bästa jag vet.

Sådärja, det var ju bra att jag blev lite arg för nu kom papprena från lönekontoret som ett brev på posten...

Tack!

Så här är det va, jag börjar bli jääävligt trött på att vara arbetslös och inte ha något att säga till om. Allt jag ska göra är att skicka papper hit och dit, ringa samtal och vänta. Vänta, vänta, vänta...

Nu har jag väntat i tio dagar på att få papper från lönekontoret för de tolv senast arbetade månaderna hos Attendo Care. Den 11e ringde jag jobbet och de skulle höra av sig till lönekontoret sade dem. Idag, den 22:a, har jag fortfarande inte fått några papper så nu ringde jag tillbaka till jobbet. Hon hade skickat ett mail... Jaha? Och? Hon hade inte fått nån bekräftelse på att det kommit fram eller någonting utan sade bara att hon hade skickat det och att hon kunde skicka en påminnelse till killen som hade hand om sådana ärenden på lönekontoret. Helt seriöst! Min inkomst hänger liksom på att jag får de papper jag begär att få ut. Ska det vara så svårt att skriva ut ett par papper och skicka dem till mig?

Jag har fortfarande inte fått iväg ett enda papper till A-kassan och det här suger ju röv om jag får uttrycka mig så. Allt det här är till för att göra det så svårt som möjligt för en helt vanlig människa att få ut pengar som hon redan har betalat in via månatliga räkningar till Kommunal. Det är ju för fan helt sjukt och ja, jag är en aning irriterad för jag är fan helt pank förutom någon tusenlapp på sparkontot. Jag har för fan slitit och jobbat sedan jag var typ 14 år och nu ska det vara i princip omöjligt att få pengar så att man klarar sig när man blivit arbetslös efter studier.

Jag vill bara sätta mig och gråta för det här är ju löjligt! Hur ska det vara möjligt att, i det här samhället, försöka göra det så bra för sig som möjligt? Det går ju inte!! Jag slutade arbeta för att jag höll på att gå in i väggen helt ärligt talat, jag hade inte orkat med en enda dag till på det där stället. Jag hade turen och kom in på en utbildning som passade mig perfekt, nu har jag också klarat av den och är väldigt stolt över det men vad händer då? Jo det tar stopp... Mitt liv har tagit stopp och för varje dag som går så växer min irritation över hur samhället fungerar. Och sedan att det finns vissa människor som utan någon form av ansträngning kan sitta hemma och spela datorspel, röka cigg, skaffa ungar eller vad de nu gör och inkassera pengar från Socialen eller någon annan stans är i mina ögon helt sjukt. Jag blir så förbannad! Jag vet att det finns vissa människor som får ut mer från Socialen än vad jag fick ut från mitt CSN-lån och ja, det var ett lån som jag är tvungen att betala tillbaka den största delen av.

Jag drar inte alla över en kant men det sticker i ögonen när man hör om människor som får/gör det ena och det andra utan att behöva göra något för det när en annan får kämpa för varje ynka krona. Jag förstår inte hur det går till, bara det här med arbetsförmedlingen, man är ju fast i ett järngrepp och måste gå på möten och hitan och ditan för att inte bli utslängd från A-kassan. Bara att hålla sig på god kant med AF är ett heltidsjobb... Man slipper inte undan med något.

Nä, idag är jag fan irriterad på papper som ska skickas hit och dit, telefonsamtal och annat. Det blir ju aldrig färdigt!!! Sedan väntar dessutom, när jag väl skickat in alla papper, en beslutsfattning från A-kassan... Det är liksom inte ens hundra procent säkert att jag är berättigad ersättning från dem.

Jag blir galen!!

Det finns färger som klär mig bättre, andra ord och sorger.

Det finns tårar och leenden som faller, växer och gror hos andra.

Jag gömmer mig

i dig.

Det finns ett språk jag inte förstår, sånger och orsaker.

Det finns kärlekar och välsignelser som faller, växer och gror hos andra.

Du gömmer dig

i mig.

Det fanns viskningar jag inte kunde höra, tystnad och regndroppar.

Det fanns glädje och hopp som föll, växte och grodde hos oss.

Vi gömmer oss

i varandra.

- Hon är tjock mamma, ser du! Mamma, hon är tjock, hon är tjock!

Pojken riktade, samtidigt som han skrek att jag var tjock, en leksakspistol mot mitt ansikte och stirrade in i mina ögon. Jag gjorde ingenting. Jag bara stirrade tillbaka. Skrek han nyss att jag var tjock? Skrek han nyss så högt att hela villaområdet hörde att det gick en tjock människa förbi en liten pojke och hans mamma?

Varför gjorde jag inget? Varför stannade jag inte, hukade mig framför ungen, tittade in i hans ögon och sade åt honom att man inte kallar människor för sådana saker? Vem skulle annars ha talat om det för honom? Han mamma brydde sig tydligen inte ett smack och stod där bakom barnvagnen som var fullproppad med leksaker. Och vem skulle ha talat om för honom att man inte riktar leksakspistoler mot människors ansikten? Varför gjorde jag inget?

Det var ett par dagar sedan det hände men jag minns fortfarande pojkens ögon, pistolen och orden. De sitter fast där nu, där allt det andra sitter. De andra händelserna och orden som människor hasplat ur sig utan att förstå att det fastnar och aldrig försvinner.

Det spelar ingen roll att det var ett barn, det gör lika ont ändå. För det gör ont, att bli kallad tjock. Jag var ute på min motionspromenad, för att bli av med lite fett och kände mig ganska nöjd med mig själv. Då kommer ett barn och dödar allt, dödar känslan av att jag är fin och duktig och bra som rör på mig flera gånger i veckan och inte har ätit lösgodis på en månad. Dödar.

Jag stannade inte, jag lät pojken vinna. Och han dödade mig med sin pistol...