24 oktober 2008. Jag hade precis slutat jobbet och börjat studera på Mälardalens högskola. Jag var trött på allt vad killar hette och hade gjort en deal med mig själv som löd ungefär som så att jag bara skulle tänka på mig själv en tid framöver. Det skulle visa sig bli svårt att hålla, väldigt svårt.

Jag ville inte möta honom vid tågstationen så jag sade åt honom att han fick hitta hem till mig alldeles själv. Jag var dödsnervös och tänkte att han säkert skulle ha fula skor på sig och kanske en inte så modern jacka. Han spelade ju trots allt dataspel och tv-spel så vad kunde jag förvänta mig egentligen? En spelnörd? En sådan där kille som luktar lite svett och har flottigt hår och mjäll på axlarna...

Jag satt hemma i lägenheten tillsammans med en ny klasskompis och några andra, vi drack sprit och hade det trevligt. Vips så ringde telefonen. Han hade anlänt och stod, trodde han, på min gård. Med en klump i halsen, jag minns det så väl, tog jag på mig ett par skor, öppnade den gröna dörren och smög mig ner för trapporna. Jag öppnade ytterdörren och där stod han...

I en stilig rock, snygga läderskor och kostym stod han och väntade på mig nere på gården. Han var den finaste människan jag sett i hela mitt liv och jag tänkte att jag kan nog inte släppa in honom för han kommer aldrig att stanna. Själv hade jag på mig en rutig klänning och kände mig helt plötsligt så oerhört ful där jag stod i dörröppningen. Han hade ju för fasen kostym på sig!! Vi gick upp till lägenheten och där räckte han över en silvrig påse "till värdinnan" som han så fint sade. I påsen fanns en flaska vin av den dyrare sorten. Jag tackade och blev väldigt glad trots att jag i mitt huvud undrade hur jag skulle kunna dricka upp den där flaskan. Efter en väldigt blöt midsommar några år tidigare kunde jag helt enkelt inte dricka vin utan att må illa.

Så stod han plötsligt där i min hall och redan då infann sig en speciell och främmande känsla som jag inte kan beskriva. Det var som om ett lugn spred sig inom mig och allt kändes bara så himla bra. Men jag var så klart rask och stoppade undan de där känslorna, inga killar skulle ju få komma mig in på livet, det hade jag ju lovat mig själv. Han hade med sig en flaska rom av den absolut dyraste sorten och placerade den i mitt kylskåp. Vid den tiden hade jag aldrig druckit rom och cola. Jag höll mig mest till röd-vita seglet och Champis. Vi pratade, drack, skrattade och bestämde oss för att gå vidare ut på stan. Vi slog oss ner vid ett bord på Perrongen (som nu tyvär brunnit ner) och drack några drinkar. Jag minns så väl att jag hade ett myggbett som kliade på armen och att han pillade lite försiktigt på det. Varför jag minns just det vet jag inte men det var något med hans beröring. Efter några timmar återvände vi hem till mig han och jag.

Vi slog oss ner i min soffa och jag åt mandariner, flera stycken samtidigt som jag förklarade för honom att det var något av det godaste jag visste. Sedan sade han "nähä om man kanske skulle ta och åka hem då". Jag fick klumpar i magen och insåg att han inte alls hade tyckt om mig, han ville bara hem. Jag blev besviken men sedan så insåg jag att klockan var ganska mycket, det skulle inte gå några tåg till Enköping. Jag frågade hur han skulle komma hem vid den här tidpunkten och han svarade "Kan ta en taxi, det drabbar ingen fattigt." och så log han...

Faktum var att jag absolut inte ville att han skulle åka hem. Jag brottades inombords mot det jag lovat mig själv för att slippa bli sårad en gång till men jag kunde inte motstå frestelsen så jag sade att han naturligtvis inte kunde åka hem med taxi så sent, visste han inte hur dyrt det skulle bli? Han stannade och han fick välja mellan att sova bredvid mig i min lilla knarriga säng eller i soffan. Han valde min säng och jag låg länge och bara tittade på hans ansikte. Han blundade och såg alldeles fridfull ut. Till slut kunde jag inte hålla mig utan pussade honom på de röda läpparna. Först blev han lite rädd men sedan log han och jag kände mig som den lyckligaste människan i hela världen.

Det där pirret som uppstår i kroppen när man träffar någon som är alldeles speciell på ett sätt som man inte riktigt förstår, infann sig direkt när han hade åkt hem dagen därpå. Jag saknade honom redan och insåg att han hade glömt sin rom-flaska i mitt kylskåp. Jag kunde inte tänka på något eller någon annan än honom. Jag var fast utan att jag visste om det. Jag visste ju att det var nu det hemska skulle börja. Jag skulle gå hemma och vara dödskär och inte höra något från honom och sedan skulle jag bli ledsen för att jag trillat dit i den där fällan igen. Jag var helt bombsäker på att vi aldrig mer skulle ses efter den där helgen.

På söndagen och måndagen jobbade jag. På tisdag kväll får jag ett sms där det står att han tänkt bjuda över mig helgen därpå. De där fjärilarna, de återkom ganska exakt i den stunden och har nog aldrig direkt försvunnit sedan dess. Sagt och gjort så bestämde vi att jag skulle åka hem till honom i Enköping den helgen. Jag skulle åka tåg själv och var ännu mer nervös. Tänk om han itne skulle stå där på perrongen och möta mig? Tänk om han skulle ångra sig?

Men han stod där i sin rock och väntade på mig. Det var kallt ute och löven hade börjat falla. Jag minns att promenaden hem till honom kändes ganska lång. Men jag kände mig bra, modig och glad. Magen var varm och hjärtat dunkade lite extra. Vi kom in i lägenheten. Det var papp på golvet för köket höll på att renoveras. Han hade handlat och skulle laga mat till mig. Fläskfilé med svamp och klyftpotatis. Jag hade berättat att jag itne drack vin så därför bad han mig att ta med den där vinflaskan jag fick så att vi kunde dricka vin och äta kex med ost. Han hade gett sig den på att lära mig dricka vin. Jag hade aldrig någonsin blivit så bortskämd. Det kändes mycket ovant men väldigt fint. Han hade köpt te också, för det visste han att jag tyckte så mycket om. Kan ni gissa med vilken smak? Jo, mandarin! Vi spelade Guitarhero och gick på fest med hans vänner den helgen...

Nu, tre år senare bor vi ihop här i Enköping och jag tycker ännu mer om honom nu än vad jag gjorde då. Fortfarande är jag alldeles förbluffad över hur det kunde bli som det blev. Att allt liksom klaffade på en gång. Sedan den där helgen för tre år sedan så har vi hängt ihop, det har aldrig liksom varit tal om något annat. De stunder han inte är hos mig känner jag mig tom och som om halva jag saknas. När han jobbar långa arbetspass så kan jag fortfarande känna ett pirr i magtrakten när jag äntligen hör nyckeln i låset.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min fina Korvbulle. Jag vet heller inte hur mitt liv var innan honom, det har jag glömt. För det känns som om vi känt varandra i en evighet... Nu ska jag gå iväg och handla en flaska vin som jag har tänkt att vi ska dricka till middagen, fläskfilé och klyftpotatis!

Du är det finaste jag har och jag är oerhört rädd om dig! Du får aldrig försvinna för då är jag rädd att jag går sönder.

Jag hatar sådana där dagar då allt man tar på sig tycks hata kroppsformen och visar varenda valk och skavank. Speciellt hatar jag sådana dagar när man ska gå bort och faktiskt försöka göra sig lite fin.

I dag är just en sådan dag. Jag har provat hela garderoben och jag har nog aldrig känt mig så tjock och ful som idag. (Jo då det har jag visst gjort, många gånger.) Det är nog en tjejgrej det här... Att man säger att man inte har något att ta på sig fastän hela garderoben dignar av plagg.

Till saken hör den att jag bara tycker att jag har en massa sommarlinnen som jag inte riktigt förstod varför jag köpte. Kanske har använt dem en gång eller så men nu tycker jag inte att de passar mig längre.

Efter många om och men så blev det ett svart linne, en svart kjol och svarta strumpbyxor. Helfestligt... Ploppade i ett par av mina uggleörhängen och kritade dit lite svart kajal och nu orkar jag inte piffa mig mera. Har ingen lust för jag känner mig inte fin idag.

Ja, jag känner mig ful idag. Hela kroppen känns ful och garderoben och dess innehåll...

Det kanske blir en bättre dag imorgon?

Det är höst nu, på riktigt och ibland funderar jag på att ta på mig mössan när jag går ut. Men så tänker jag, inte ännu, inte nu. Och så går jag ut, utan mössa.

Idag, när jag var ute på promenad så fick jag se något vitt. Där i skuggan på fotbollsplanen var det alldeles vitt och det tog mig en stund att komma på det. Frost! Frosten låg där som ett vilande täcke och gjorde skuggan en aning ljusare. Märkligt att det går så fort. Snart kommer väl snön, innan jag hunnit fatta att jag måste köpa nya vinterkängor.

Men det är härligt, allt är vackert och luften är frisk. Det går att andas nu. Solen strålar en i ögonen och prasslandet under fötterna är så härligt att lyssna på. Hösten är min favorit. Allt är härligt, precis allt!

Så det kanske är dags att damma av mössan nu och i alla fall prova den för att se om den passar i år också...

Jag kom precis hem från en joggingtur/promenad i det ruskiga höstvädret och så fort jag klev innanför dörren så började magen skrika och göra sig märkvärdig. Vafan, lugna dig liksom, tänkte jag.

Tills jag kom på att det enda jag har ätit idag är två smörgåsar med salami på, en kopp te och två glas vatten. Vad är det här? Så här kan jag inte hålla på. Jag måste äta! Grejen är så här att Korvbullen går till jobbet på morgonen och allt som oftast så går även jag upp då, kokar först en kopp te som liksom får starta igång magen och någon timme efter det så brukar jag äta gröt eller smörgås, yoghurt eller något annat. Men sedan då? Sedan läser jag en bok, kollar på de vanliga tv-programmen som går på morgonen, Unga mödrar, Förlossningskliniken, repriser av Drömmen om ett barn eller Barn till varje pris och andra faktaprogram. (Hmm jag märker här nu att det här kanske låter lite märkligt men ja, jag tycker om barn helt enkelt.) Hur som helst, sedan så sitter jag lite framför datorn, ringer något samtal till A-kassan eller någon annan, tar en promenad och duschar, gör mig iordning och vips! Vips så är klockan tre på eftermiddagen, som nu till exempel...

Jag glömmer alltså bort att äta och eftersom jag itne gör något direkt fysisk, förutom promenaden och joggningen så känner jag mig liksom inte hungrig. Men klokan tre är det ju för sent att äta lunch så då måste jag ju vänta på middagen som jag äter när Korvbullen kommit hem från jobbet...

Mycket dåligt! Jag vet, men jag tänker helt enkelt inte på det. Så nu, klokan tre, sitter jag här med en måltidsersättningsshake. Den är inte god men jag var tvungen att få ner något "lätt" i magen, annars är jag rädd att jag dör.

Jag måste helt enkelt skärpa mig på den här punkten för det är absolut inte bra att ställa in kroppen på svält, det har jag ju hört många gånger. Frågan är bara hur jag ska vänja mig vid att alltid äta lunch runt 12-13?

Ja, jag ska göra mitt bästa och försöka i alla fall.

Här om dagen var mamma och jag på besök hos mormor. Vi gick igenom en del lådor fyllda med fotografier och annat som har med min familjs historia att göra. Det är alltid lika spännande att höra mormor berätta om sitt liv. Så klart så fick jag några bilder med mig hem. Den ovan föreställer min mamma och mig, alldeles nykläckt. Jag måste säga att min mamma ser alldeles fantastisk ut på den här bilden.

Till saken hör den att min mormors historia är ganska spännande och väldigt tragisk. Jag vill inte avslöja något här egentligen för efter det här besöket så har jag tänkt att jag skulle kunna skriva en bok om mormor och alla hennes syskon och deras historier. Jag fick ta del av ett brev som min mormors far skrev en gång för länge sedan och det var svårt att hålla tårarna borta. Det var ett hemskt och otroligt vackert brev på en och samma gång. Det var det här brevet som fick mig att tänka på att börja skriva ner allt med brevet som något slags intro.

Mormor har en hel del information om sin släkt som jag känner borde skrivas ner i en mer samlad form. Kanske är det menat att jag ska göra det? Mormor och de av hennes syskon som ännu är i livet har en historia att berätta och nu tänker jag ta tag i det tror jag. Det är fint att ha en livsberättelse på mormors sida nedtecknad. Dessutom vill jag få fram den information som finns innan mormor blir för gammal. Man måste ha i åtanke att ens släktingar inte lever i all evighet. Tyvär.

Så mormor, jag hade tänkt att vi ska författa en bok du och jag!

Min vackra mormor.

Mormor och morfar, som jag dessvärre aldrig hann lära känna.

Igår kom jag då hit till ursprungshemmet, mötte upp mormor och fixade några ärenden. Vi åt på kina och sedan flöt dagen på helt i sin ordning...

Klockan fem imorse vaknar jag av att min mage skriker och mullrar, gör ont och trotsar. Till saken hör det att det just nu i och kring Eskilstuna cirkulerar bakterier i dricksvattnet. Folk uppmuntras att koka vattnet innan det dricks.

Detta visste jag om igår när jag kom så därför har jag helt hållit mig undan från kranvatten som inte är kokt. Detta trots att mamma och pappa påvisade att det inte är någon fara mitt i city. Men det struntar jag i, tänkte jag, jag vill inte chansa. Läste i tidningen nämligen att nästa provsvar inte kommer förrän på lördag... Då kan det ju visa sig att vattnet i city också är otjänligt.

Nä så atte jag vaknade väl upp imorse med en strejkande mage, har inte haft sådana smärtor sedan sist jag var magsjuk och det var länge sedan. Det är vidrigt! Och nu undrar ju jag vad detta beror på...

Jag åt på restaurang med mormor igår men om det varit nån dålig mat så går det nog fortare än ett halvt dygn att bli sjuk av det. Drack cola till maten. Sedan en kopp kaffe. Sedan drack vi kaffe hos S när vi var där för att hjälpa till med gardinerna... Hemma drack jag en kopp soppa och en smörgås och det var ungefär gårdagens matintag. Jag förstår ingenting. Jag har ju bara borstat tänderna och duschat i vattnet och eftersom experterna säger att det inte är någon fara här så borde det ju inte vara det. Ingen annan här hemma är ju dålig.

Så nu sitter jag här med uppsvullen mage och lite lätt illamående faktiskt och undrar vad i allsin dar det beror på... Har stoppat i mig två smörgåsar och en liten kopp yoghurt, som ett test liksom. Får väl se hur det blir helt enkelt.

Men en sak är säker, vattnet, det håller jag mig borta ifrån!

Det är något mycket tillfredsställande att välja ut och trampa sönder ekollon som ligger på trottoarer. De mörkbruna, beiga och omogna, gröna små frukterna som trädet inte längre orkar bära. Ljudet när skosulan knäcker det tunna skalet och släpper ut det fuktiga innanmätet som mosas mot asfalten. Jag älskar ljudet! Knäckandet och knakandet.

Blir lätt besviken när det ekollon jag valt ut inte låter under min tyngd på grund av att det redan hunnit knäckas av någon annan. Låt bli dem, de är mina vill jag skrika! Det blir en drog och allt annat försvinner där jag går och tvistar till ekollon med klumpen (den klarar av arbetet bäst) och njuter av det torra ljudet.

Det här med ekollonen påminner mig om när jag var liten och letade kastanjer under träden, kastanjer som naturligtvis inte redan hade öppnats och avslöjade om det bodde en eller två lena och bruna kastanjer där inne. Jag ville ha dem oöppnade, nya och nedfallna. Hundratals! Det är barnet i mig som spankulerar omkring och letar oknäckta ekollon... Och jag tycker om det.

Imorgon åker jag till ursprungshemmet. Korvbullen ska jobba, både natt och dag hela helgen. Det blir skönt att komma hem lite och träffa människor jag saknar. Det brukar dock ändå bli så att jag inte hinner träffa alla. Men jag ska göra mitt bästa!

Om ändå A-kassefolket hade hunnit klart med mitt ärende och gett mig lite pengar så att jag kunde shoppa lite. Känns som det är evigheter sedan och nu när jag gick igenom tröjorna i garderoben så fick jag rota fram en del gamla med lång ärm och packa ner i resväskan... Som jag önskar att få fylla på med lite nytt!!!

Nu ska jag borsta tänderna, stänga resväskan och titta på Per Morbergs "Den stora matresan" innan jag och Korvbullen kryper till kojs.

God natt, vi ses imorgon lilla värld!

Ibland är saker och ting vackrare om man får stirra på dem länge och i rätt solsken.  Färgerna är annorlunda och doften. Linjerna blir skarpare och de mjuka formerna får liv. Det gröna blir brunt och det som  tidigare på dagen såg ut att vara mörkt blev plötsligt ljusare och alldeles fridfullt.

Man kan nästan se hur det andas, lever och frodas. Suger åt sig varje del av den ljusa strålen som mynnar från någonstans ute i rymden. Blir något annat än vad det en gång varit.

Skirt och skärt. Starkt men skört.