Ibland så tystnar man, ibland så tystnar jag. Tappar bort och gömmer sådant som bör sägas eller åtminstone skrivas ner. Har lagt flera ord, och meningar faktiskt, i en osynlig låda som är placerad under sängen. De ligger där och mognar, väntar på rätt tillfälle. Sedan vågar de sig kanske fram...

De vill kramas och pussas, precis som vem som helst. De vill smeka insidan av dina kinder och trä sig igenom hela kroppen ända upp till hjärnan. Där vill de flytta in, bygga bo och göra sig hemmastadda. Ändå så tar det så lång tid för dem att komma dit. Men vi ska hjälpas åt.

För det är sådana saker som inte kan bestämmas, det måste bara ske. Det måste ske med vindens fart och med ljusets hastighet innan man glömmer. Det måste låsas in och bevaras. Och vindarna ska suga fast i dem och låta dem flyga med bort i oändligheten. Där tas de emot i olika hamnar av varma famnar och alla är lyckliga. De är så glada, ser du? Det är inte tårar, det är lycka som de vattnar sina kunskaper med. Det glittrar och glänser.

Här vill de bo, här i lyckan. Och nog kommer de dit i sinom tid. De ska bara passera det brustna hjärtat, de frusna fingrarna, den fulla magen och den skrikande halsen först.

Orden.

Jag är lite arg på mig själv för att jag har tappat bort alla ord. Inte skrivit ner något alls på över en vecka. Varken här eller någon annan stans. Jag har bara inte haft någon lust helt enkelt. Har inte haft något vare sig vettigt eller ovettigt att nedteckna och dela med mig av. Allt har bara kännts onödigt.

Jag tror att jag befinner mig i en liten svacka, ingenting känns speciellt upplyftande. Det händer liksom inget och alla mina drömmar och mål sitter på en liten pinne högt upp i taket och ser ner på mig. Jag kommer ingenstans och det gör mig ledsen. Jag är fast i någon form av moment 22.

Jag känner inte igen mig själv, jag som brukar vara glad och nöjd nästan jämt. Jag känner inte igen den här personen och jag vill heller inte vara den. Jag försöker att göra allt som står i min makt för att bryta mönstret som den här arbetslöshetssituationen har försatt mig i. Det finns så enormt mycket jag vill göra men som jag inte kan uppfylla för att jag inte har något arbete. Jag vill bilda familj, jag vill ha ett barn men det går inte för jag är arbetslös. Jag vill jobba med texter och visa vad jag går för men det går inte för det är ingen som ser mig. Jag vill köpa ett litet hus där mina barn kan få växa upp men det går inte för jag har ingen inkomst. Jag vill ta med mig min älskade korvbulle på en resa någonstans men det går inte för plånboken är tom.

Jag försöker att fokusera på allt det fina jag har men hur kan man vara nöjd när det känns som om min personliga utveckling stannat av? Hur kan jag utveckla mig själv och min framtid tillsammans med korvbullen i den situation som jag befinner mig i nu? Jag kan inte skaffa en bebis som jag inte kan försörja och inte heller ta ett huslån. Jag kan inte och det gör mig arg ibland.

Jag kan krasst konstatera att lärarna jag hade när jag gick i låg- och mellanstadiet hade lite fel när de så fint uttryckte sig att vi var den perfekta årskullen. Vi skulle inte få några som helst problem med att skaffa oss jobb när vi gått ut skolan för att alla (det lät som om de var flera miljarder) fyrtiotalister minsann skulle gå i pension lagom tills det att vi var färdigutbildade. Jo men visst, så blev det ju verkligen. Det var ju en fin tanke och troligtvis var det också alldeles verkligt, då. Inte nu. Det är kriser här och där, krig, terrorism och annat som stökar till det. Men tacksam är jag över att vi fick höra de där orden när vi var små så att vi kunde få ha våra drömmar i fred. Tänk om någon istället sagt att det skulle bli alldeles hopplöst och rent ut sagt nästan omöjligt att slå sig fram på arbetsmarknaden trots flera års utbildning. Då hade vi inte haft något att hoppas på, att längta efter och att försöka nå.

Just nu känns det som att mina drömmar är döda. Jag vill verkligen inte släppa dem ifrån mig men jag inser att jag kanske måste det, i alla fall lägga dem lite på avstånd. Det gör ont att vilja något så mycket, veta att man kan göra det men aldrig få chansen. Jag hoppades in i det längsta att jag skulle få det där jobbet som jag var på intervju för. Jag hoppades med varje liten del av mig för det hade löst så många problem och öppnat upp det som kallas för framtid. Men saker och ting blir sällan precis så som man vill...

Jag fyller 29 år om åtta månader ungefär och jag känner mig stressad. Jag trodde inte att jag skulle vara så här "saktfärdig". Jag trodde att jag skulle ha ett par ungar och ett jobb vid den här tiden när jag var yngre. Nu sitter jag istället här och har ångest över allt som inte är. Samtidigt inser jag att jag har gjort flera bra saker för mig själv de senaste tio åren. Jag har vuxit mycket (inte bara på bredden). Jag har hittat min man och jag vet vad jag vill med min framtid. Jag har bytt stad och sagt upp mig. Ändå så kan jag inte vara nöjd. Hur kommer det sig? Vad är det som krävs?

Hade ett samtal med M när V fyllde 30 och han ansåg att jag skulle försöka se den här tiden som arbetslös som en slags semester. Han satt i en helt annan båt och önskade sig inget hellre än att säga upp sig från sitt jobb och göra något annat. Tänk så olika det är. Men jag kan inte se den här tiden som en slags ledighet, den är snarare någon slags sträcka efter start och straxt innan mål. Sträckan är oändligt lång och man kan inte se något ljus i tunneln där framme... Man kan bara hålla modet uppe, utföra sina plikter och hoppas på det bästa.

Man känner sig oerhört oviktig som arbetslös. Jag hatar att säga till folk att det är just det jag är, arbetslös. Det känns inte alls som att det är rätt sorts belöning att få efter att ha slitit i högskolan i tre år och jobbat röven av sig på ett demensboende i nästan nio. Det finns liksom ingen som tackar en för det man gjort förutom en själv. Det är ju ingen annan som ser allt jag åstadkommit så det kanske inte är så konstigt egentligen men man önskar att samhället kanske var lite mer öppet och lite mindre intresserat av pengar så att alla kunde få en chans. Jag är ny och fräsch och alldeles alldeles oattraktiv. Jag är ung och besitter en massa kunskaper men ändå så är jag inget värd. Den här synen på människor måste ändras, annars kommer vi ingenstans. Man kan inte vara 18, ha tio års arbetslivserfarenhet och en gedigen högskoleutbildning med olika examinationer i det ena och det tredje samtidigt. Det går inte.

Ååååh, jag blir så arg när jag sitter här med min kaffekopp och låter mina kunskaper gå till spillo. Ibland undrar jag om jag inte fick det där jobbet för att jag sade att jag var väldigt bra på det jag gjorde, att skriva. Ibland tänker jag att jag kanske har ett för stort ego, jag kanske inte alls kan det som jag påstår mig kunna. Jag kanske är värdelös.

Det är det här som arbetssökandet gör med en, det trycker ner en i skosulorna. Man söker jobb här och där men hör aldrig något. Det känns som om man är totalt oviktig, osynlig och ovärdig alla sorters jobb. Det finns ju alltid någon med flottare utbildning eller flera års arbetslivserfarenhet. Så hur ska jag någonsin kunna gå före i den kön?

Hade jag inte haft min korvbulle så vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen. Det är han som får mig att laga middag, le, skratta, må bra och leva. Utan honom, inget! Han försäkrar mig om att allt ordnar sig, det blir bra och jag är inte värdelös. Jag är fin.

Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli just så här men nu råkade det sig så så nu får det vara... Jag är inte nöjd, inte alls men jag är väldigt glad över allt som är mitt och vårat.

Jag har gått och varit hyst agg i flera dagar, det är en sådan tid i månaden och inget undgår min irritation. Inte ens min finaste Korvbulle! Tyvär så kan jag inte rå för det, det är sådan man blir...

Jag stör mig nåt enormt på min knarrande BH till exempel som varje gång jag gör en armrörelse knorrar till och låter hela världen veta att den är ny och stel och att det är jag som bär den. Jag stör mig på att det blir mörkt klockan två på dagen och att det känns som om jag lika gärna skulle kunna gå och lägga mig istället för att ens stiga upp ur den varma sköna sängen.

Idag har jag också gått runt och irriterat mig på den delen i samboskapet som kallas för hushållsarbete. Det är nämligen jag som sköter den största delen eftersom jag är arbetslös och Korvbullen jobbar. Det faller sig då ganska naturligt att jag får ta hand om disk, tvätt, städning och sådant. Det är inget konstigt och jag är införstådd på att det måste vara så när jag bara "går hemma hela dagarna" men ibland så blir även jag trött på det... Idag har jag exempelvis svurit över damachanen som står i badrummet sedan någon vecka tillbaka. Min sambo sade att han skulle diska ur den efter att vi tömt ur glöggen och det har ju inte hänt än... Jag svor över den torra "blomman" som står bakom sambons igendammade trumset som faktiskt en gång i tiden stod undanställd i garderoben till min stora lycka. Jag skulle nämligen vattna denna "blomma" tänkte jag och den är förrädisk på så sätt att den står på ett glasfat utan kanter och släpper igenom allt vatten så att det landar på golvet... Jag tyckte att jag vattnade väldigt försiktigt genom benen på trumsetet och vände mig om för att vattna de övriga blommorna i vardagsrummet när jag sedan vänder mig om och upptäcker en enorm vattenpöl under krukan. Fort som satan var jag alltså tvungen att flytta detta trumset med tillhörande pedal (utan att i ren ilska kasta tillbaka det in i garderoben) och börja svabba upp allt vatten med hushållspapper. Jag svor högt! Jag var så arg. Varför i hela friden måste detta trumset stå just här, just nu, tänkte jag. Efter ungefär en kvarts torkande så gav jag upp, jag ställde helt sonika blomman i fönstret istället för på golvet och tänkte att jag kommer aldrig mer att ta på det där trumsetet igen, helst inte blomman heller för den delen.

I vardagsrummet bor också min sköldis Fille som ni säkert vet. I helgen fick han en bit lax som han naturligtvis inte åt upp och nu låg den och stank i hans lilla matskål. Då blev jag irriterad över det och önskade i mitt stilla sinne att han själv kunde ta undan sin mat någon endaste gång! Jag öppnade balkongdörren och vädrade ur och begav mig av till köket. Min helgedom! Jag suckade redan innan jag började dammsuga golvet och torka av alla köksytorna. I diskhon låg sambons riskastrull och skyddslocket som ska vara i micron. De sakerna har inte jag placerat där... När jag lagar mat så diskar jag upp varendaste pryl innan jag äter, eller direkt efter. Jag vill ha ordning och reda liksom. Då började jag fundera över varför det egentligen är så stora skillnader mellan män och kvinnor? Jag kan stirra mig blind på smuts på olika ställen, badrummet, köksluckorna, fönsterbrädorna, nattduksborden eller utrymmet under vardagsrumsbordet. Smulor på golvet går heller inte, då åker dammsugaren fram direkt. Men män, de tycks inte ha samma sätt att se på saker som vi kvinnor gör. De verkar inte se de dammiga fönsterbrädorna eller mjölkspillet på hyllan i kylskåpet. De verkar inte bry sig så mycket om att handfatet är tandkrämsfläckigt eller att tandborstmuggen faktiskt måste göras rent inuti då och då. De verkar heller inte störas av smulor på diskbänken, disk i diskhon (fast man har en diskmaskin) eller saker som står i vägen när man dammsuger. Hur har ni det hemma hos er? Tänker ni likadant?

Det är klart att det är skillnad mellan män och kvinnor, det måste det väl vara och ibland blir jag irriterad på att jag blir irriterad över Korvbullens städvanor och smulhögar på datorbordet som senare hamnar på golvet och fastnar under mina fötter... Kan jag inte bara slappna av och låta saker vara nån gång? Måste jag springa runt som en yr höna och städa undan minsta fläck och dammkorn? Svaret blir naturligtvis, ja det måste jag. Jag bor i en jättefin lägenhet med en jättefin man och kan inte mä när det är smutsigt och stökigt. Och om ingen annan städar, ja då gör ju jag det. Jag har hur mycket tid till det som helst. Det var likadant när jag jobbade inom vården, tömde ingen annan diskmaskinen eller soppåsen oavsett hur länge man väntade (kunde till och med kasta grejer bredvid sopkorgen för att "tala om" att den var överfull men det var i ala fall ingen som gjorde det) så gjorde ju jag det. Korvbullen brukar säga, när jag snäst åt honom nån gång, att han tänkt städa på det och det stället men att jag alltid hinner före. Det ligger något i det men samtidigt så undrar jag varför man går och tänker på att städa eller plocka undan något istället för att göra det på studs. Då blir ju alla nöjda och glada.

Ibland tänker jag att jag skulle köra på att inte ta undan allt som jag tar undan varje dag för att det ska se ut så här här hemma. Ibland tänker jag att jag inte ska damma eller ta ut soporna bara för att se hur länge det tar innan någon annan (Korvbullen då för Fille gör ju inget) gör det men det går någon timma och sedan är jag där och torkar eller kastar. Jag kan helt enkelt inte se det... Förstår ni vad jag menar? När jag får barn så kommer det vara exakt lika jävla svårt att låta bli att städa deras rum när det är stökigt. Är hela lägenheten fin så vill jag ju att barnets rum också ska vara det samtidigt som jag självklart förstår att ungen måste lära sig att göra det själv. Det är faktiskt ingen annan som plockar upp efter dig... Men här hemma, kanske är jag för snäll och ordningssam? Jag plockar undan smulhögen på Korvbullens datorbord, jag tvättar och viker hans kläder, jag sopar undan brödsmulorna efter hans morgonsmörgås när han glömt att göra det och jag bäddar sängen, varje dag! Har han blivit van med detta? Har jag skämt bort honom? Jag kan knappt komma på någon gång när han behövt ta undan smuts eller något efter mig, det gör jag själv för jag vet att ingen städar efter mig förutom mig själv. Alltså har jag att välja på att ta undan saker direkt eller vänta till morgondagen. Valet blir för mig ganska enkelt...

Jag vill inte alls kasta skit på min sambo, han är den bästa sambo man kan tänka sig men ibland så tröttnar även jag på att alltid ordna det fint när någon i alla fall glömmer att ta bort smörgåssmulor, inte hänger undan tvätten som torkat för länge sedan, plockar ur diskmaskinen eller går till glasigloon med tomglasflaskor... Det tar ganska mycket tid av min vardag att upprätthålla lägenhetens skick, tid som exempelvis min sambo aldrig ser att jag spenderar på det jag gör. Men faktum är att städning och matlagning tar ganska lång tid. Det är också ett arbete faktiskt. Och just idag är jag så urbota trött på allt vad hushållsarbete heter. Matlagning ska vi inte ens tala om... Jag åt ingen middag igår för att jag var irriterad på att min fina, fina sambo skulle göra köttfärssås och ris, typ den värsta maträtten. Jag var inte alls sugen på det, jag var inte sugen på något annat heller för den delen och i ren protest så åt jag inte maten han lagat. Därav irritationen över riskastrullen och skyddslocket som idag låg i diskhon alldeles odiskade...

Så nu sitter jag alltså här, med en ren lägenhet, ingen middag på spisen och ett blogginlägg som jag säkert kommer ångra att jag skrev. Börjar få huvudvärk också, har inte ätit någon lunch... Borde åka och handla också. Igen... Och panta tomburkarna som står i överflöd i städskrubben och alltid åker ut med ett enda kabooooooom när dammsugaren ska fram. *suck*

Jaa, för alla er som inte är sambos än, så här är det och egentligen så gillar jag det. Det är bara det att idag är jag inte riktigt mig själv. Och Korvis, du är den finaste människan på jorden trots att vi har olika syn på hushållsarbete och undanplockning av saker och ting. Puss!

Jag har försökt plocka fram min djuriska sida idag genom ett par fräcka strumpbyxor! Jag har nämligen kommit på att det faktiskt är lite skoj med mönstrade strumpisar...

Jag har ganska tjocka ben och har alltid fått höra att mönstrade strumpbyxor kan man endast ha om benen är som pinnar. Nu skiter jag i det! Jag tycker de är fina och de piffar upp vilket trist gammalt plag som helst! Har faktiskt köpt tre par mönstrade från H&M, det är billigast där. Och hör å häpna, de har bara en rövsöm!! Fantastiskt! Dessutom fick jag på mig storlek L utan problem. Det verkar som att det här är ett bra strumpbyxår, eller så har tillverkarna läst min blogg och fattat att större kvinnor faktiskt inte vill ha dubbelröv! 

Jobbet gick inte till mig. De ringde för en liten stund sedan från Håbo kommun. Personen där sade att alla som de haft på intervju var väl lämpade för jobbet men att de helt enkelt var tvungen att ta någon. Denna någon var inte jag tyvär. Men jag hade inte räknat med det heller, för sådan tur och ett sådant flyt har inte jag. Han som ringde sade också att jag skulle hålla ögonen öppna om de säkte fler personer i kommunen och så önskade han mig lycka till i framtiden.

Jag känner mig inte alls ledsen faktiskt, även om det hade varit en enorm lättnad om jag fått jobbet. Jag känner mig tvärt om faktiskt väldigt nöjd och glad över att jag blev utvald att komma på intervju. Det kommer att komma fler chanser för mig. Det är en sådan oerhörd konkurrens så det är inte så konstigt att det är lite klurigt att slå sig framåt på arbetsmarknaden. Men nu får jag liksom börja om igen, från ruta ett. Jag vet att det inte är omöjligt. Det finns faktiskt personer som läser mitt CV.

Fick också mail från personen på Enköpings kommun som jag kontaktade för ett tag sedan, hon meddelade att det inte fanns några tjänster just nu men att hon skulle spara mitt CV där hos henne. Även hon önskade mig lycka till i jobbsökeriet. Jo tack, det kan man ju behöva...

Jag måste tänka positivt, jag måste tänka att för varje person som hör att jag är arbetslös och för varje CV jag skickar ut så öppnas en ny dörr. En vacker dag kommer jag även att få kliva in genom en av dessa dörrar och äntligen få arbeta och tjäna pengar. För det är det jag vill! Det är det jag vill så att livet kan gå framåt...

Det är faan inte roligt att vara arbetslös, det ska gudarna och alla andra veta men man måste ta sig igenom det. Jag vägrar ge upp, jag ska ha mitt drömjobb en vacker dag! Tyvär så har jag ju sökt jobb inom alla kommuner inom räckhåll och det är ju helst där jag vill jobba. Nu får jag försöka hitta andra vägar att gå och andra jobb att söka. Jag ger inte upp...

Det är sånhär vahetere... snö... ute!

Alldeles dammig under fotsulorna trots att jag dammsugit. Luften sval fast ännu inte så där isande kall. Tar på strumporna, de där i nylon som alltid hasar ner under hälen. Måste köpa nya... 08.59, måste gå om en stund. Får inte glömma packa ner kameran. Så mycket att minnas.

Det pirrar i magen, kan de inte ringa snart? Avskyr att vänta och det vet du. Tar långa, djupa andetag för att rensa bort all oro. Det hjälper knappast. Måste tänka på något annat... 09.01, klockan går så fort när man glömmer den. Boken lämnar jag hemma. Så mycket att vara tacksam över. 

Åker bort en liten stund, till ursprungshemmet. Tåget går 09.48

Vi tappade upp glöggen som stått på jäsning i nästan sju veckor igår. Den såg så himla fin ut och luktade ganska gott faktiskt. Men sanningen är att den smakade illa, i alla fall i min mun. Den smakade glögg först men eftersmaken av varm öl tilltalade inte mina smaklökar det minsta... Usch! Korvbullen tycker ju om öl men det gör ju inte jag, inte det minsta. Fy valingen! Så nu får väl han drika av den, jag ställer mig tveksam till om någon annan kommer att tycka om den... haha!

Nåja, vi har i alla fall provat och kan modifiera om receptet till nästa år. Vi hade faktiskt i alldeles för mycket port och det kan ju vara orsaken till att glöggen smakar varm öl...  Vi fick nämligen inget specifikt mått när det gällde porten, det stod bara "8 flaskor" och eftersom det bara fanns i halvlitersflaskor så fick det bli det. Dock visade det sig att det skulle ha varit 33 cl:s flaskor. Får kolla upp det där mer noggrannt nästa år tror jag för det är ju mysigt att kunna göra egna saker.

Ja, nu står vi här med ungefär 8 liter ölglögg. Hahaha, men glasflaskorna ser ju i alla fall fina ut...

Imorgon är det redan andra advent. Fortfarande ingen snö. Det gör mig lite, lite ledsen inombords men jag håller hoppet uppe för att vi ska få snö till julafton. Det måste bara bli så!Jag funderar på att ställa fram några fler tomtar. Det är märkligt det här för jag har egentligen aldrig varit speciellt mycket för pynt av olika slag men nu, nu känns det helt plötsligt helt annorlunda och jätteviktigt. Jag skulle hälla upp smågodis i en skål för en stund sedan och då kom jag ju på att vi inte har någon sådan där julgodisskål. En sådan där som barnen skall minnas när de blir stora. En sådan som liksom alltid funnits och alltid ska finnas, varje jul... När vi får barn då måste vi skaffa en sådan skål. En julskål fylld med gotter. Jag har också julpysslat mer i år än någonsin tidigare, jag menar det är ju bara tredje december... Ändå så har jag hunnit göra både julgodis och en hel hög med lussebullar. Köpte apelsiner också men glömde bort nejlikorna så det får jag väl ta i veckan för det luktar så gott.

Jo, när det lackar mot jul, då vill jag pynta och pyssla. Det är det bästa jag vet! Ska nog pyssla ihop ett pepparkakshus också... Med mycket glasyr och nonstops på taket.

Nu ska jag pilla i mig lite mat och vänta på besök. Goder afton!