Alla inlägg under februari 2012

Av madeleine karlsson - 29 februari 2012 10:46


Jag har två val att göra och inget av dem känns speciellt lockande. Jag vet i ärlighetens namn inte alls hur jag ska göra...


På Arbetsförmedlingen tycker man att jag ska söka en utbildning som GIS-ingenjör. Utbildningen går i Uppsala och pågår i 52 veckor. Det är ett bristyrke och det kommer att behövas fler sådana ingenjörer. Utbildningen är "gratis", det vill säga, jag behöver inte ta något ytterligare lån. Däremot tickar A-kassedagarna på och det kan jag inte göra något åt. När de är slut skrivs jag över i Fas 1 (Jag vill faan inte vara i någon jävla fas!), det vill säga jobb- och utbildningsgarantin. Då får jag fortsätta utbildningen med samma ersättning som från A-kassan.


Väljer jag att inte gå den här utbildningen så återstår endast Fas 1, jobb- och utbildningsgarantin när A-kassedagarna är slut. Jag har inget annat val om jag ska få någon form av inkomst. Då måste jag på heltid gå på möten och annat skit på arbetsförmedlingen och det orkar jag bara inte. Man tvingas till olika praktikplatser och annat som definitivt inte hjälper en att komma dit man vill.


Detta är ungefär vad jag har att välja mellan om jag inte får något jobb inom en snar framtid. Utbildningen som GIS-ingenjör börjar redan den 19e mars. Jag vill nog inte gå utbildningen men jag väljer ju hellre den än att tvingas gå med i jobb och utvecklingsgarantin för det låter helt värdelöst. Saken är nu att jag först och främst tänker på den ekonomiska biten.


Jag får inte speciellt hög A-kassa eftersom jag tidigare bara haft en tjänst på 71 %. Jag får nu ut 8000 och efter 200 dagar sjunker ersättningen till 7000, där är jag snart. Om jag väljer att gå utbildningen så måste jag alltså pendla till Uppsala. Det kostar pengar. På arbetsförmedlingen säger de att du får reseersättning för allt över 700 kronor. Det innebär alltså att 7000 blir ungefär 6000. Det är vad jag då ska leva på i ungefär ett års tid.Väljer jag att inte gå utbildningen har jag nästan 1000 kronor mer att leva för.


Jag vill helst av allt bara sätta mig och gråta. Hur ska man kunna välja av två lika jävla dåliga saker? Jag vill ju inte befinna mig i den här situationen! Varför är jag här? Jag som har kämpat så mycket för att förändra min situation sitter nu sämre till än jag någonsin gjort. Det är inte rättvist! Det känns förjävligt och nu börjar jag fundera på varför jag ens började plugga. Det hjälpte mig ju inte direkt. Dessutom har jag ju flyttat, bosatt mig i en pytteliten stad där jag inte känner någon och där inga jobb finns.

Det hjälpte inte att utbilda sig, på arbetsförmedlingen tycker de att min utbildning "mer är som en hobby"! Jag tog det som ett slag i magen när kvinnan sade det till mig. Jag har faktiskt kämpat i tre år för att klara av min utbildning och så kommer hon och kastar det rakt i ansiktet på mig utan att tänka efter. Nej tack! Vi informatörer behövs precis överallt det är bara det att företag inte förstår det, och gör de det så har de ändå inte råd att anställa oss.


Hur många jobb har jag inte sökt? Hur kan det vara så in i bombens omöjligt att få ett av dem? Jag förstår inte! Jag finns ju här, kan en massa och vill mer än gärna vara med i samhället och utveckla både det ena och det andra. Så synd att ingen ger en chansen! Ska jag nu då gå och utbilda mig till något annat, som jag inte ens vill utbilda mig till? Vad händer efter det? Tänk om det inte behövs så många ingenjörer om ett år som de säger idag. Allt ändras ju så snabbt. Och vad händer om jag inte får något jobb efter utbildningen? Då står jag där, dessutom utan A-kassa! Det är ju helt sjukt! Är det Reinfeldt som har fixat den här fina grejen med att A-kassedagarna tickar på fastän man tvingas gå till arbetsförmedlingen och bli påtvingad deras "tjänster"? Hade den här utbildningen gått utan att jag behövt slösa med A-kassedagarna så hade det varit en annan sak men nu känns det som om de bara slängs bort. Kunde väl ha fått spara dem i så fall tills efter utbildningen då jag säkerligen står arbetslös igen. Då hade det kännts tryggare!



Jag sitter fast i en jävla råttfälla! Den här familjen som jag drömmer om, barnen och villan, känns så förbannat långt borta. Det gör mig både ledsen och arg. Jag sitter fast både på det privata planet och i det så kallade arbetslivet. Jag kommer absolut ingenstans. Allt jag kan göra är att fortsätta skicka in ansökningar, söka jobb på platsbanken och vart det nu är... Tröstlöst och hopplöst känns det som!


Önskar mig bort just nu, bort till en varm sandstrand där det springer runt glada och skrattande barn. Bort till tröstande värme och svalkande vågor. Bort, så långt bort att tankarna inte hinner ifatt. Bort!

Av madeleine karlsson - 26 februari 2012 16:16


Igår ställde jag mig på vågen igen, efter tretton dagar så visade det sig att jag gått ner två kilo. Det kändes kanonbra faktiskt för jag var helt bergsäker på att jag skulle stå still eller kanske till och med ha gått upp något. Jag styrketränar ganska mycket och tänker att det kanske inte direkt hjälper mig att tappa kilon men någon effekt har det ju uppenbarligen.


Hur som helst så är jag väldans stolt över mig själv och det blir lättare och lättare att ta sig till gymmet. Jag känner skillnad i kroppen, orkar mer och är smidigare. Göttans! Så härligt när hårt slit ger resultat även om ingen annan än jag själv märker dem...


Apropå det här med att bli glad så fick jag en överraskning av min finaste Korvbulle i fredags. Han kom hem med ett stort vitt kuvert som han gav till mig och kan ni gissa vad som låg där i?? Jo två, TVÅ, biljetter till Kents konsert i Sundbyholm i sommar. Jag blev så glad att jag skuttade och hoppade omkring i köket! Fredagen var verkligen en bra fredag för jag fick också besök ända från Eskilstuna. Både J och lille T tog bilen hit. Vi åt gott och fikade och promenerade och eftersom J var här när jag fick min present så fick det bli henne jag bjöd med mig på konserten (Korvbullen hatar Kent och vill absolut inte gå men jag fick ta med mig vem jag ville.). Det är hon värd!







Jag måste ha världens bästa man! 

Av madeleine karlsson - 21 februari 2012 12:43


Jag tycker att det har varit riktigt jobbigt nu i några dagar. Allt har liksom varit hemskt och vidrigt. Inte nog med att jag är arbetslös, jag är tjock också. Det är inte den roligaste kombon kan jag säga er. Man känner sig till och från ganska rejält värdelös och oduglig. Det är liksom för mycket som pågår i min hjärna samtidigt och då blir det liksom inte så bra...


Jag var jättenöjd när jag vägde mig för någon vecka sedan men efter hand så har det liksom övergått till att bli någon slags insikt som jag inte riktigt gillar. Jag insåg helt plötsligt hur tjock jag var (är). Jag kunde helt plötsligt mäta mig med andra människor, exempelvis på tv, som väger ungefär det jag väger. Jag kan titta på dem nu och tänka, jahaja, det är precis så där jag ser ut trots att jag inte känner mig så... Det är inte speciellt upplyftande och på något vis så hade jag det bättre innan jag vägde mig.


Nåja, men sedan då så har vi ju idag, den här dagen, den 21:a februari 2012. Jag började på friskis och svettis den 9:e januari och gick då på ett vanligt baspass. Mitt i passet är det ett ganska långt set där man ska göra armhävningar, snea sådana där man ska nudda armbågen vid motsatt knä och hur jag än bar mig åt så kunde jag bara inte nå knät med armbågen. Inte på varken höger eller vänster sida. Men hörrni, idag så testade jag det igen här på sovrumsgolvet innan jag åkte till gymmet och hör och häpna, jag nuddade båda knäna med mina alldeles egna armbågar!


Wohooooo, det händer tydligen något litet i min segstartade kropp! Det är sådana här små "segrar" som gör att man orkar fortsätta. Det är faktiskt ganska jobbigt och jag kämpar. Fyra gånger i veckan tar jag min cykel å åker ner till gymmet. Det spelar ingen roll vilket väder det är, jag bara SKA dit! I all den här ivern som uppstod i och med mitt knänuddande så tog jag helt sonika fram de två par jeans som jag äger. Ett par blåa som jag köpte i somras och ett par svarta som jag köpte för ett halvår sedan kanske... Jag började med att ta på mig de svarta som jag krånglade mig ner i för ungefär tre veckor sedan när jag skulle på shoppingtur till västerås och köpa träningskläder. Nu slank jag ner i dem som ingenting och kunde utan problem knäppa dem. När jag hoppade ner i de blå jenasen så trodde jag att jag skulle dö, de var alldeles för stora! Hör ni vad jag säger? Fööör stora!! Jag kan inte ha dem. Jag var tvungen att ta på mig dem nu igen när jag kom hem från gymmet och jag kan utan problem ta på mig dem utan att knäppa knappen å dra ner dragkedjan...


Jodå! Nu tillhör ju inte jag dem som har ett par skinnyjenas i garderoben. Jag har däremot två par fatjeans som jag aldrig mer vill passa i! När jag känner mig tjock och värdelös så ska jag gå och ta på mig de där jeansen, dra upp dem utan att knäppa upp knappen. Det är minsann en liten belöning det här och den gör mig glad.


Det här med mätning förstår jag mig dock inte på. Jag tycker att man aldrig får samma siffra och hur ska man veta att man mäter sig på exakt samma ställe varje gång?? Knepigt tycker jag! Nu ska jag köra stenhårt fram tills på lördag för då ska jag ställa mig på vågen igen. Jag blir jätteglad om den visar något kilo minus men jag förväntar mig att stå still. Jag förväntar mig absolut ingenting alls!


Så här är det hemma hos mig. Jag kämpar på och stretar emot och tycker det är skittråkigt att inte få äta vad man vill. Men jag måste klara det här nu. Det är för min skull! Tänk att få komma i ett par blivande skinnyjeans en vacker dag...

Av madeleine karlsson - 20 februari 2012 18:24


Okej, kom på en grej precis just nu när jag stod vid diskbänken och knappt ville svälja ner glaset med Treo som jag vet smakar pissilla. Det hjälper inte att jag vet att den för det mesta trollar bort huvudvärk, det smakar precis lika illa ändå.


För att få ner skiten i magen och vidare ut i blodomloppet så kom jag att tänka på det som ens föräldrar alltid sade när man var liten och skulle hiva i sig det vidrigaste som finns, flytande penicillin! De sade alltid "Håll för näsan så känner du inte vad det smakar å så tar du en klunk saft direkt efterråt." Å så jäkla rätt de hade!


Det jag nu helt enkelt kom att tänka på, eller snarare fundera över är detta: Vart faan sitter smaken? Jag trodde ju att smaken satt i munnen, på tungan liksom och överallt men nu när man liksom väljer att "koppla bort" näsan när man sväljer något äckligt så känner man ju ingen smak. Sitter då alltså smaken i näsan? Eller är det någon kombo där? Jag blir inte klok på sånt här. Känns som att man blivit lurad liksom.


Nu finns det i min hjärna fler frågor än svar... Vadå finns det inga smaklökar? Om de finns, vart fasiken sitter de då? Varför slutar de att känna när näsan inte är med i bilden? Kan man känna smak utan näsa och utan tunga? Kan man äta genom näsan (om man hade små,små tänder där och en liten tunga som kunde trycka maten ner i svalget) och ändå känna smak i munnen? Hur länge kan "smak" stanna kvar i munnen och kan man verkligen välja att inte känna någon smak?


Nåja, jag får väl klura vidare och ändå vara ganska nöjd över att ha svalt den äckliga huvudvärksmedicinen utan att ha känt vad den smakade.



 



Av madeleine karlsson - 13 februari 2012 15:43

Igår gjorde jag något som jag länge har varit absolut livrädd för att göra. Något som skrämt livet ur mig flertalet gånger och något som jag helst av allt stoppat undan någonstans längst bak i hjärnan. Jag gjorde något som skrämmer mig på fler än ett sätt.


Jag ställde mig på vågen och läste av nuffrorna, alldeles själv.


Korvbullen var mitt stöd och det gick absolut bättre än vad jag hade tänkt mig. Jag trodde att det skulle vara som sist  när jag var hos barnmorskan och skaffade nya p-piller för en del år sedan då jag mer eller mindre blev upptvingad på vågen. Jag trodde att jag skulle stå och fulgråta, hulka och snörvla, och blunda för att inte råka se några siffror som talar om för en hur tjock och fet man egentligen är. Jag trodde att jag, precis som då, skulle känna mig värdelös och dum. Skillnaden mellan dessa två tillfällen var att jag nu ville göra det själv. Jag ville ställa mig på vågen för jag var nyfiken. Hur många mjölkpaket är jag? Hur många kilo falukorv skulle korvbullen kunna ha liggandes i sängen bredvid sig istället för mig?(Försöker tänka om och se det roliga i det hela. Det blir lättare då. Om man kan skratta åt allt elände...)


Svaret jag fick var inte alls till belåtenhet. Jag väger alldeles för mycket och det vet jag ju redan. Under de här veckorna när jag tränat och ändrat min kost så har jag liksom insett att vikt och siffror inte behöver betyda att man inte är värd något, att man är dum i huvudet, att folk har förutfattade meningar om en osv... Därför blev det inte så läskigt och min reaktion blev istället någon slags stolthet. Jag var nöjd när jag klev av vågen. Inte för att jag var nöjd över min vikt men för att jag äntligen vågade!


Ni har inte ett skit med min vikt att göra så därför tänker jag inte heller berätta det här. Jag kommer heller inte att fokusera på vad jag väger. Jag vill må bra och vara hälsosam. Det kämpar jag med nu. Jag tränar 4 gånger i veckan, tar promenader och ändrar min kost. Förändringarna har för mig, skett långsamt under de här veckorna som jag och Korvbullen har hållit på. Det är en omställning och skönast är ju att sakta vagga sig in i den nya världen där socker inte existerar. Han är mycket duktigare än mig, jag tycker om god mat på tok för mycket men inser samtidigt att vi ändå inte gör några större förändringar. Grönsaker har vi alltid ätit. Nu utesluter vi egentligen bara socker, fett och potatis, pasta och ris. Ingen alkohol heller för den delen. Vi har inte druckit en droppe sedan den 13e januari.


Bara att skriva om det här gör att jag känner mig en aning stolt och mycket starkare. Vi kan klara av det här! Både tillsammans och var och en för sig.


Jag köpte ett måttband idag. Ska mäta mig lite och se om det händer något med min arma stackars kropp. Förhoppningsvis så kommer jag att gå ner några kilon. Jag har ett första mål och det är jag fast beslutsam att nå! Tur att jag är så jäklarns envis!



 

Av madeleine karlsson - 6 februari 2012 15:04

För några veckor sedan fick jag en kallelse till fyra nya möten på Arbetsförmedlingen. Jag som hoppats att kontakten jag haft med min handledare skulle räcka. Icke sade nicke!


Idag var det första mötet och jag måste säga att Arbetsförmedlingen är en jäkla pajasverksamhet. Jag blir så arg! Fyra gånger ska ett gäng på 8 arbetslösa människor träffas och prata om olika saker. Till hjälp har vi då två stycken arbetsförmedlare. De står längst fram i det pyttelilla rummet och har ingen aning om hur man fixar till overheadapparaten så att texten de vill visa blir läsbar. De skriver också mycket på whiteboardtavlan. Det känns som jag går i årskurs fyra när jag sitter där... Vad är det här? Varför pratar dem med oss som om vi saknar halva hjärnan? Varför är de så förbannat övertydliga? Varför är allt så in i helvete ostrukturerat?


Idag fick vi några uppgifter att "lösa" med en partner. Jättespännande! Verkligen! Jodå, vi skulle först intervjua varandra (vi fick ett papper med tre färdiga frågor som skulle besvaras... Inte ens här fick man tänka själv.) och sedan göra en muntlig presentation inför alla i gruppen. När gjorde man det senast?? Hmmmm nån gång i sjuan kanske? Sedan skulle vi i grupp diskutera hur vi kunde få fram våra dolda kompetenser?? Dolda? Jaja, jag orkar inte ens förklara vad detta gick ut på men vi fick i alla fall en ordlista som vi kunde använda oss av (Om nån nu tyckte att det var sjukt svårt att komma på saker man var bra på osv...). Ett av orden i denna lista var "Bohemig", är det någon som vet vad detta betyder? Aldrig hört förr och tror att de på Arbetsförmedlingen hittat på det själva.


Vi skulle också, så klart, dela med oss av våra förväntningar på de här träffarna. Både positiva och negativa. De flesta i gruppen ansåg att de här mötena inte skulle hjälpa dem med något utan att de snarare kände sig tvingade att gå dit. (Brevet eller kallelsen är mer som ett hotbrev än något annat...) Några ville ha hjälp med att skriva ett CV och ja det var väl ungefär det. Arbetsförmedlarna försökte med allt vad de hade att försöka få oss att tro att det skulle kunna leda till sååååå mycket mer. Kontakter och en hel drös andra kanonbra saker. Ingen av oss gick på det. Vi satt där och suckade. Jag som absolut inte behöver någon hjälp med att skriva CV känner ju att det här inte kommer att ge mig ett skit. Gissa vad dagens hemläxa var?? Joooo, vi ska skriva, eller ja det behövde ju absolut inte vara färdigt utan det räckte att man hade en plan, ett säljbrev. Ett säljbrev?? Skämtar dem? Jag har redan skrivit ungefär 20 olika brev. Jag behöver inte veta hur andra gör eller vilka besvär andra har med sitt skrivande. Jag skiter i det! Nästa gång, på onsdag så ska alltså hela mötet (3 timmar) handla om hur man skriver ett säljbrev. Vafaan! Åååååh, jag är så irriterad!


Inte en enda av de 8 som var på mötet ville vara där. Det kändes. Vissa var rent ut sagt arga och att sedan behöva pyssla med sådana här dagisgrejer som å intervjua varandra det hjälper liksom inte. Jag var mycket negativ faktiskt och sade att det känns som om man på varje möte med Arbetsförmedlingen måste göra samma saker. Man ska förklara vem man är, vad man gör, vad man kan och vad man vill. Det har jag gjort redan, flera gånger! Jag lär mig inget av det, jag vill vidare men det verkar inte som om de som arbetar på Arbetsförmedlingen förstår det. Pratar de ens med varandra om vilka "aktiviteter" personer som kommer dit redan gjort eller deltagit i? Nä, skulle inte tro det. Att sedan träffas i en grupp där varenda kotte är arbetslös känns ju sisådär... Hade kännts vettigare att få träffa en grupp som tagit sig bort från Arbetsförmedlingen och faktiskt fått sina drömjobb! Hur hjälpte AF dem? Hur gjorde de för att komma dit de är idag? Nä istället ska jag prata med människor som gått in i väggen, sagt upp sig, blivit sparkade eller varit arbetslösa i många, många år. Känns verkligen som om vi har utbyte av varandra!!



Suck!!!


 



Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards