Alla inlägg under mars 2012

Av madeleine karlsson - 27 mars 2012 23:00

Man skulle väl kunna säga att hela den här dagen har handlat om siffror på ett eller annat sätt. Ganska så intressant eftersom jag avskyr siffror. Förstår dem inte och har aldrig gjort. De bara finns där, symboliserar olika värden och längder...


Men idag får de nog symbolisera något annat. De får vara kärlek, värme, omtanke, stolthet och uppnåeliga mål.


För ett år sedan ungefär fick jag en gåva av min fina Korvbulle, en ring som jag själv skulle få välja ut, i examenspresent. Jag blev otroligt glad och livrädd. En ring. Vad ska den betyda? Jag har aldrig ägt en ring, än mindre haft någon på mig. Har för fula fingrar för det. Det tog ända tills idag att vänja mig vid tanken och faktiskt våga beställa en. Den är ljuvlig, glittrig och den betyder mycket för mig. Den betyder Korvbullen. När jag tittar på den så kommer jag att tänka på honom. Det är ingen förlovningsring, ingen vigselring utan en ring som är min första. Det känns skönt att den första ringen jag någonsin kommer att ha på mig är en gåva från den person som trängs bredvid hjärtat i min bröstkorg.


Gårdagens inlägg om tuttarna får också sin fortsättning idag. Jag besökte nämligen Lindex för att försöka hitta någon bättre passande BH och jag chansade när jag tog tre behåar som definitivt var mindre än de jag redan har. Innan jag började träna var omkretsstorleken på behån 95, nu har jag 85! Jaa, jag fick på mig en 85:a och jag kan inte ens tala om hur många år sedan det hände senast... Jag var tvungen att prova behåarna flera gånger för jag kunde inte tro mina små blå. Jag blev så fruktansvärt glad och jag har kämpat mig till en mindre storlek alldeles själv. Nu sitter tuttarna där de ska igen.


För att avsluta den här magnifika dagen så släppte Kent sin nya singel 999 på hemsidan. Jag har redan lyssnat flera gånger och de är fantastiska som vanligt. Precis som alltid så ligger det en hemmakänsla i låten, det är liksom Eskilstuna fast på ett nytt sätt. Min gamla hemstad fast ändå inte. Nytt och fräscht fast ändå så otroligt välbekant. Skönt helt enkelt, skönt och tryggt. Det ska bli oerhört spännande att få höra resten av skivan.


Jo, så här fin har min dag varit. Jag vill nästan inte att den ska ta slut. God natt



 








Av madeleine karlsson - 26 mars 2012 23:24


Jag kom att tänka på min vän J:s son T alldeles nyss. När han var mindre så sade han boobieliscious (hur det stavas orkar jag inte bry mig om, men aa nåt i den stilen). Det är nämligen så att jag, nu på kvällskvisten tog på mig en annan BH än den jag typ haft den senaste tiden. En vit som inte är i stretchmaterial och gissa vad???? Den är alldeles för stor!!


Hallååååå, vart har mina boobies tagit vägen? När hände detta? Jag har gått runt i mjuka, sköna stretchbehåar sedan ett par månader tillbaka och har således inte märkt att omfånget upptill plötsligt minskat. Det ser inte klokt ut när jag kikar ner i urringningen. Där är två tomma (nåja de är inte alls tomma men det har försvunnit en del) kupor och när jag ser mig själv från sidan så finns där inget puff. Alltså de ser inte någe fylliga ut, det är inget som tittar mjukt över kanten som det ska göra. Nu när jag har T-shirten på mig så ser jag bara två bh-kanter som sticker upp, det är tomt liksom. Skitfult!! Okej, jag måste alltså köpa nya underkläder för det här går ju inte. Dessutom åker axelbanden ner hela tiden så det har väl hänt något med min kropp i alla fall trots att jag inte märker det själv...


Det kanske var bra att jag åt våfflor idag också så att inte tuttarna försvinner helt. Vill ju inte ha två tomma skinnpåsar hängandes på magen liksom... Hahahaha herregud! Nu är det ju liksom inte främst boobsen som jag vill ska försvinna utan magen, låren, gäddhänget å sånt ni vet?


Ska jag fortsätta så här så måste jag snart snörpa ihop tuttskinnet med en gummisnodd. Finns det krämer för sånt här? Krämer som "tightar upp skinnet" när man går ner i vikt? Hahaha, börjar bli rädd. Vill inte ha skinnpåsar... Kanske ska måla dem som två hundöron? Tjusigt!


 


Jo men det här var ju roligt hörrni! Nä nu ska jag slänga hundöronen över axeln och gå till sängs. God natt!

Av madeleine karlsson - 26 mars 2012 18:18

Jag håller på och kokar ägg... Det är tråkigt att vänta så under tiden tänkte jag underhålla mig själv lite genom att faktiskt blogga dagen till ära.

 















Har ni någonsin varit med om att flera gånger läst ett å samma stycke utan att förstå varför man gör det? Har ni också, efter att ha läst stycket flera gånger och förstått vart felet är undrat vilket språk stycket var skrivet i? Det har jag. För några veckor sedan beställde Korvbullen hem lite saker till mig, fettpiller, som jag kallar dem och proteinpulver. Proteinpulvret skulle för övrigt smaka choklad stod det men jag tycker mer att det liknar en påse damm. Inte alls gott med andra ord. Måste finnas nån godare sort. Nåja nu var det ju inte det det skulle handla om... Här är produkterna jag fick hem:


 


De ser ju bra ut kan man tycka. Inga konstigheter där! Men tar man bort CLA-burken så upptäcker man snart att något är fel.


 


Ser ni? Läs meningen igen...

Det tog mig några dagar att komma på vad det var som blev tokigt. Det lät liksom inte rätt vare sig i munnen eller i hjärnan. Atlethic? Atlethic? Hmmm Å så i förrgår kom jag på det, de har ju för bövelen stavat fel. Athletic heter det ju!! Men sedan så började jag tvivla, var det verkligen ett engelskt ord? Var det inte på danska eller tyska eller nåt? Läste meningen igen och insåg att jo, de har stavat fel! Fint! Undrar om de själva har kommit på det än och hur många sådana här förpackningar som faktiskt är helt felstavade som de sålt. Är det ingen som korrläser grejerna? (Jag kan göra det)


Sådant här stör mig oerhört mycket. Varje dag ser man sådana här grejer och så undrar man vilka som skriver och arbetar med att ta fram, skyltar, tidningar, annonser, förpackningar mm. Kan de ens läsa och skriva ordentligt? Var på ICA nyss och där såg jag också en skylt som var fel. En redig särskrivning på fiskdisk. Fisk disken är trasig, stod det. Underbart! Tycker synd om alla barn som är i lära-sig-läsa-fasen och går runt överallt och försöker läsa å så blir det helt fel. Vem ska ta ansvaret för det liksom? Butiker, speciellt COOP är experter på att leverera felstavade skyltar. Ibland skrattar jag högt. Det ser ju så tråkigt ut, en billig snorgul skylt med ett felstavat ord på... *suck*


 


Våren har ju kommit också. Med stormsteg som man säger. Näsan hinner inte riktigt med men det är väldigt skönt att kunna vara ute utan att frysa om rumpan. Jag vill ha vår inne också så därför har jag pyntat med tulpaner. Balkongen har jag också pyntat. Kanske lite tidigt men jag vill njuta av påsken.


 


Rent och fint! Påskriset står i sin nya fina kruka och på bordet har jag påskliljor med en skylt.


   


Jag har satt blommor i lådorna också. Å så tryckte jag ner två små kyllingar. Så sött så!


 


Man kan gå ut och jogga också, när det är så härligt väder. Och nu har jag den stora glädjen att för er kunna presentera att jag nu, utan större problem orkar springa 3,1 km. Jojjomensan! Flera gånger har jag sprungit den sträckan och jag är riktigt stolt för jag har aldrig orkat så långt så många gånger i veckan som jag gör nu. Däremot så har det slinkit ner både våfflor och alkohol de senaste dagarna och det är ju inte bra. Men men, man måste få leva gott ibland också!


 


Det här med vikten får ju inte stiga en åt huvudet liksom!

Av madeleine karlsson - 21 mars 2012 21:07


Jag vet inte varför men jag kan inte skriva längre. Jag kommer mig inte ens för att starta datorn längre. Den är sölig och trög och allt som går fort (Twittra eller Facebooka) kan man ju göra direkt i mobilen. Det är inte bra! Jag måste skriva, vill skriva...


Tänk om jag glömmer bort hur man gör, hur man stavar? Tänk om jag glömmer bort dig eller du mig? Tänk om jag håller på att döda min egen blogg? Hur skulle jag överleva utan orden, utan konsten att skriva?


Jag måste ta mig i kragen eftersom kragen inte tar i mig och börja skriva igen. Skriva om vad som helst, om allt. Om dig och om mig, vad vi gör och inte gör. Hur vi lever och hur vi dör. Om döden, döendet och livet. Om lyckan och det som ska komma. Om alla saker och allt det där som är onödigt.


Det här är inte en spark i arslet, det är en hjärnskakning!


Av madeleine karlsson - 8 mars 2012 16:52


Jag blir så förbannat irriterad!! Eftersom ingen på Arbetsförmedlingen kunde hjälpa mig med någon information om den här GIS-utbildningen så fick jag en mailadress till den som är ansvarig. I måndags kväll mailade jag alltså henne och hade en hel del frågor som jag hoppades få svar på.... Jag menar hur svårt kan det vara att skriva ner svar på redan färdiga frågor?


Tydligen jävligt svårt. Ursäkta alla svordomar men det här liknar ju absolut ingenting jag tidigare ställts inför. Jag läste mailet alldeles nyss och där får jag inte svar på en enda fråga! Där står det bara att det är väldigt svårt att förklara utbildningen osv i text (samt att andra påpekat detta) och att jag därför borde medverka på något informationsmöte. Problemet är att jag inte kunnat gå på något av mötena på grund av andra möten jag haft. Så vad gör man då? Jo man skickar frågorna till ansvarig person och ber om svar.


Vad gör man när inte ens detta fungerar? Vem ska jag liksom få svaren ifrån? Jag hade staplat upp frågorna och allt hon behövt göra var att ge svar på dem direkt i mailet. Nu blev jag så förbannad att jag påbörjade ett mail. Dock så insåg jag att jag inte borde skicka ett så spydigt och otrevligt svar. Men samtidigt hur faan tänker dem? Ska det vara så jävla krångligt och omöjligt att få veta hur, var och när utbildningen är? Ska de inte kunna ge raka svar på sådant jag undrar över? Jag är inte dum i huvudet, jag kan läsa. Ge mig svaren bara så ordnar jag resten/besluten jag måste fatta själv! Just nu är jag sjukt otaggad på det här, man kommer ju faan ingenstans. Ingen kan ens tala om för mig hur jag ska ansöka till utbildningen! Så hur ska jag bära mig åt med det då? Om de vill ha sökanden till sina jäkla utbildningar så får de väl se till att vi som söker kan få information om hur och var vi gör det! Det ska det väl för fasiken inte krävas ett jävla möte för? (Hur gör de med sådana som inte kan komma på mötet i Uppsala för att de exempelvis bor för långt bort eller är sjuka?, får de ingen info då eller?)


Åååååååååh jag är så irriterad! Jag vill inte gå den här utbildningen nu! Jag ger mig fan på att den är lika dåligt upplagd som själva ansökningen.



Tror jag skiter i hela skiten!!

Av madeleine karlsson - 5 mars 2012 15:33

 Idag tog jag mig en närmare titt på mina gympadojjor och det var inte alls roligt. Skulle verkligen behöva ett par nya, helst två, ett för inom- och ett för utomhusbruk. Men nu är det ju så att jag knappt ens har råd med en sko. Jag förstår att jag får ont i fötterna, att jogga och gå i dessa är ju i princip som att gå barfota.


 


Ni ser skillnad på den högra och vänstra sidan på skon va? Har ju nästan helt joggat bort själva sulan. Nu börjar jag drömma om ett par nya skor som känns som bomull. Som gör att mina fötter inte smärtar och som kanske kan hjälpa mig att springa ännu längre. Jag måste försöka spara pengar nu så att jag kan köpa ett par riktigt sköna skor för det här funkar ju inte!


Jag kikar runt på gymmet och tycker att alla andra ser så fräscha å fina ut. Jag däremot känner mig som en stor klump, klädd i svart. Känner mig som någon som försöker dölja min kropp i bylsiga brallor och t-shirts men så vill inte jag vara. Jag vill ju att folk ska se att jag är stark, att jag orkar. Kläder är ett sätt att visa det tycker jag. Så nu drömmer jag även om en helt ny garderob med tighta träningsbyxor och toppar i olika färger samt en ny stadig och bra sport-bh som inte förvandlar bysten till en uniboob. Jag har nämligen inte bara ett bröst, utan två!


Sånt här funderar jag över när jag gymmar. Nåt måste man ju fokusera på medan minuterna går.


Jag måste säga att jag märker stora skillnader på konditionen nu. Nu kan jag ju jogga i 17 minuter utan att ens vara andfådd när jag är färdig. Det känns riktigt härligt och jag älskar när svetten börjar droppa från pannan. Det blir så tydligt då, jag tänker mig liksom att det är själva fettet som värmts upp och rinner ut ur kroppen. Det är liksom något man kan "ta" på.


Förresten så mätte jag mig idag, flera gånger för att se om det verkligen kunde stämma. Den 14e februari mätte jag mig runt magen straxt ovanför naveln och då visade måttbandet (Håll i er nu) 107 cm. I morse mätte jag igen och nu var det helt plötsligt 5 centimeters skillnad, alltså 102 cm. Jag tänkte att det kan ju absolut inte stämma så därför kontrollmätte jag mig en gång till efter gymmet och då visade måttbandet 104 cm. Hur faan ska man veta egentligen? Personligen så är jag van att gå och hålla in magen men det fungerar ju inte när man ska mäta så därför försöker jag verkligen att slappna av. Hur ska man liksom veta då? Jag kanske drar in magen en aning utan att jag vet om det... Nåja hur som helst så visade måttbandet inte längre 107 cm så hur jag än gör så tror jag att det möjligtvis försvunnit ett par cm från midjan. Fler ska det bli! Jag vill under 100-strecket först och främst.


Hur går det för dig? Tränar du nåt?

Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards