Idag är det valborg och det kliar i hela ansiktet. Pollensäsongen har satt igång på allvar. Helst vill jag bara gömma mig under täcket...

Kent har på något sätt blivit ännu viktigare för mig sedan jag flyttade ifrån Eskilstuna. Jag lyssnar inte på de gamla låtarna så ofta men just den här nya skivan kändes enormt viktig. Just precis nu. Kanske är det för att jag till den här skivan kommer att samla andra minnen från en annan stad? Kanske för att den påminner om min gamla hemstad och lugnar ner mina söndergnagda nerver? Kanske beror det på att hemma kan vara lite var som helst bara man har de rätta takterna i blodet?

Jag vet faktiskt inte exakt men det känns som att komma hem när man hör de välbekanta tonerna och Jockes säregna, lagom gnälliga röst. Det är som att minnas en gammal bortglömd vaggsång som ens föräldrar sjungit på när man var liten, varje gång. Varje skiva. Varje låt.

Jag vill så gärna skriva om alla låtarna men jag måste andas in dem först, lära mig orden och tonerna. Stänga in mig i mörkret och lyssna sönder öronen, det har de ändå längtat efter... Det finns så mycket vackert, det har jag redan hört och läst. Jo, det ska smaka förbannat gott med den här skivan.

"Kan man bygga nåt som bär oss med så lite ljus

nu när kärleken blev trött och blind

Kan man få alla de här bitarna på plats till slut

när det enda som är säkert är att

Jag ser dig

Jag ser dig

Jag kan se dig" 

Det är så konstigt hur saker och ting ter sig ibland. Den här helgen har jag försökt att låta bli att tänka på vikt och kalorier. Jag har haft roligt, skrattat mycket och ätit i princip det jag velat fast i måttliga mängder (Potatis, sås, tårta, choklad, vitt bröd, rom och cola...). I morse kände jag mig en aning uppblåst och tung i kroppen och jag tänkte att den här helgen har nog satt sina spår...

Men så ställde jag mig på vågen efter att jag varit ute på en joggingrunda och herrejistanes, jag var tvungen att kliva av vågen och ställa mig på den igen. Den visade nämligen den lägsta siffran hittills. Jag har snart gått ner 5 kg sedan jag vägde mig första gången i februari.

Nä du, nu är jag värd en god lunch och en kopp kaffe.

God morgon, jag sitter här vid mitt skrivbord, tuggar i mig ett äpple och dricker en (är inne på min andra) kopp kaffe. Fick också för mig att jag skulle lyssna på Coldplay, eller ja så var det ju inte riktigt faktiskt. Det var nämligen så att jag hade nån av deras gamla slagdängor i huvudet, surrandes runt och runt om och om igen och jag kunde helt enkelt inte få tyst på`t. Nu minns jag inte ens vilken av låtarna det var men någon av de äldre (alltså någon av de bättre). Jag har sjungit också, högt. Det är så sällan jag gör det nu för tiden. Det är liksom inte samma sak som när man bodde själv. Då kunde man klämma i när som helst utan att det kändes som om nån lyssnade på en. Jag kan liksom inte släppa loss när Korvbullen är hemma, är fortfarande inte van vid att sjunga inför andra trots att jag älskar att använda rösten på det sättet... Knas.

Inte blev det nån spelning med grabbarna (de är gubbar egentligen)  den här veckan heller, pappsingen, tillika gittaristen i den här lilla konstellationen är sjuk. Ibland funderar jag på hur jag skulle kunna använda min röst här i Enköping, sjunga i kör eller nåt sånt men så tänker jag att nää körsång är ju sjukt tråkigt. Jag vill inte sjunga en stämma, jag vill sjunga en sång. Jag var med i en kör en gång när jag var mycket yngre än vad jag är idag, en kyrkokör och ja, ni kan ju tänka er själva. Det var INTE min grej. Det var visserligen inte scouterna heller men ja då har man ju testat i alla fall.

Jag var riktigt kaffesugen ska jag be att få medge. Igår drack jag inget alls, kände mig inte riktigt okej, ont i magen och huvudvärk. Nu mår jag prima, alltså får jag dricka kaffe. Lika bra att värma upp nu innan jag åker hem för mamma kokar kaffe varje kvart känns det som. Där finns det alltid tillgång till en rykande kopp. Ja, jag är alltså på väg hem kan man säga, hem till ursprungshemmet då alltså. Jag sitter mest och sitter av tiden här i min sköna stol som rumpan nu faktiskt får plats lite bättre i.

Vad jag ska göra i Eskilstuna? Jag ska på kalas, eller ja fest heter det nu för tiden när man är lite äldre. Då duger det ju inte bara med ett vanligt saftkalas med bullar och tårta utan då måste man liksom ta tillfället i akt och hälla i sig lite alkohol. Jag har inte bestämt mig för om jag ska dricka eller inte än. Nu när jag ställer mig på vågen dagligen så känner man att det där med alkohol inte alls är speciellt bra för vikten och fettförbränningen, den stannar ju upp helt och hållet. Men så tänker jag att jag måste få ha lite kul ibland också och att jag måste vara nöjd med mig själv hur mycket eller lite jag än väger. Jag måste få ha ett liv också, kan inte bara tänka på kalorier, intag, uttag, motion och vikt och blablabla. Sedan när blev jag en sådan egentligen? Nä, vi får se helt enkelt.

Det var ju meningen att jag skulle ta med mig träningskläder också så att jag skulle kunna motionera men ärligt talat hur mycket ska man få plats med i sin väska egentligen? Jag har underkläder, tights, några ombyten, en långtröja, ett par extra tygskor och necessären. Plattången ska knölas ner också å sedan är det liksom fullt. Träningsskorna, om man nu ens kan kalla dem för det i det skicket de är, och den långa, tjocka tröjan jag har på mig när jag går ut får liksom inte alls plats. Surt sade räven om rönnbären. Ååå jag måste, måste, måste köpa nya dojjor! Jag får så förbannat ont av de jag har så det går knappt att gå i dem. Ska bara trolla fram pengar först!

Nä, om jag skulle ta och knöla ner plattången, dra igen dragkedjan på den fullsmockade väskan och pallra mig iväg till tågstationen. Jag ska mellanlanda i Västerås nämligen och träffa min föredetta klasskamrat A. Vi ska diskutera viktiga saker och förmodligen skratta ett och annat litet skratt över en möjlig lunch.

Ta hand om er där ute! 

Okej igår så fick jag ju för mig att både gymma, cykla och gå idag. Det kändes inte så lockande imorse men nu vill jag bara meddela att jag både har varit på gymmet en timma och cyklat lite över en mil i snålblåst, hagel och regn. Det gick nämligen väldigt dåligt på gymmet, det kändes heeelt värdelöst och inget gick bra. Kände mig trött i kroppen och fruktansvärt uttråkad. Därför gav jag upp efter endast 60 min, åkte hem och drack en proteindrink och tänkte över situationen. Städade lite och varvade ner och sedan såg jag dessa och blev påmind om en sak...

Rosorna fick jag förra veckan av min fina Korvbulle och idag fungerade dem som en sorts reminder. Han är och sliter på jobbet från morgon till kväll nu i två veckors tid (Det är övning på regementet.)och vad gör jag? Ingenting speciellt, jag har alltså ingen ursäkt alls för att inte svänga upp arslet på cykeln och ta en sväng om. Sagt och gjort. Nu har jag precis kommit hem från Bredsand och är härligt kall och rosig om kinderna.

Tänk vad en bukett rosor kan göra...

Det var så svårt att somna igår. Det kröp i kroppen, i varenda del av den. För varm, för kall och för många tankar. Inte ett dugg trött trots att ögonen ville vila. Låg och funderade på saker och ting, viktigt och oviktigt. Kom egentligen inte fram till något...

Mitt i natten drabbades jag också av träningslusta. Det berodde nog på alla myrorna i benen och krypet i kroppen. Låg och tänkte på vad jag skulle spendera denna tisdag med. Jag kom fram till att jag borde ägna mig åt diverse sportsliga aktiviteter så att det kanske kan hända något när jag ställer mig på vågen om några dagar. Jag började fantisera om allt jag skulle göra idag, gå till gymmet, cykla ut till Bredsand och gå längs vattnet i solskenet och sedan ta en promenad med kameran på eftermiddagen. Allt detta tänkte jag på igår och vad gör jag idag? Jo jag sitter här framför datorn, visserligen iförd träningskläder men har inte ens kommit iväg till gymmet. Lusten som fanns där inatt har helt gått över och jag tror att det beror på att det snöar ute. Dendär cykelturen i solen som jag drömde om känns inte alls speciellt lockande längre, det gör inte heller promenaden med kameran. Snö och regn? Jo, visst är det april nu...

Jag kände hur hungern började riva lite i mig och kom på att det var några timmar sedan jag stoppade något i magen. Sagt och gjort så plockade jag fram alla de godaste grönsaker och rotfrukter som huset hade att erbjuda. Kastade nyss in en stor plåt i ugnen och det ser redan gott ut.

När jag gör iordning grönsaker så här eller klyftpotatis så gör jag alltid extra mycket, då har man liksom flera dagars lunch eller middag säkrad. Allt man behöver göra då är att fixa ihop någon kyckling eller en skinkbit och nån fräsch sås så har man en hel måltid. Kanoners!

Jag har ju då alltså skalat, hackat/skurit rödbeta, morot och blomkål. Jag brukar lägga dem i raddor så här och krydda varje grönsak med olika saker så att de smakar olika. På rödbetorna har jag bara flingsalt, på morötterna ligger det persilja och blomkålen är saltad och kryddad med vitlökspulver.

Nåt som är bra att ha hemma tycker jag är sådana här frysta örter. De kan man ha i vad som helst och piggar upp även den tröttaste maträtt eller cremefraicheburk.

Eftersom korvbullen jobbar kväll hela veckan så får jag ju ordna maten själv och då är det praktiskt att göra mycket på en gång så man slipper laga mat när det känns trist. Annars är det ju liksom risk för att det blir fil eller yoghurt och macka till middag och det e ju kanske inte så bra alla dagar.

Var på ett möte på Arbetsförmedlingen idag igen. Precis som alla andra gånger så får det mig att fundera. Det får mig att tappa hoppet och att bli lite, lite argare än vad jag var innan jag gick dit. Anledningen till att jag skulle dit var för att, i grupp, träffa min nya handledare (Som för övrigt aldrig ens presenterade sig vid namn.). Vi satt runt ett bord och syftet med mötet är fortfarande oklart. Jag trodde att denna nya handledare hade någon extraordinär information att dela med sig av eller göra en presentation av sig själv, vem han var, varför han arbetade där osv... Icke!

Istället satt vi där som sju frågetecken och stirrade rakt fram. Där var också en person som tagit ett eget initiativ och startat en "Jobbkompisgrupp" där arbetssökande kan träffas och utöka sitt som de så fint säger på AF "nätverk" och diskutera olika saker. Efter att denna kvinna gjort sin presentation tog det rent ut sagt hus i helvete på vårt lilla möte. Som det brukar göra när man träffas i grupp så finns det människor som hörs, tar för sig och syns (Jag är ofta en av dem numera.) och människor som inte gör det. Den här mannen som nu tog till orda var en av de förstnämda och han började med att säga att det var rent ut sagt beklagligt att arbetssökande själva måste starta grupper och försöka förmedla jobb sinsemellan när det i själva verket är just Arbetsförmedlingens jobb. Jag kan hålla med om detta, det är faktiskt inte  vårt jobb att sköta AF:s jobb. Samtidigt är det säkert jättebra att arbetssökande träffas då och då för att liksom inte förlora hoppet och inse att fler sitter i samma sits. Mannen som tyckte att detta var beklagligt höll låda under hela mötet och vi andra fick flika in då och då men kontentan av det hela var att de flesta av oss, som vanligt, är sjukt missnöjda med Arbetsförmedlingen och det arbete de utför (Vad det nu är?). Den stackars arbetsförmedlaren som ingen visste namnet på eftersom han inte presenterade sig, blev röd i ansiktet och var gång på gång tvungen att försvara sig och sin arbetsplats mot våra mothugg. Det var nog bara en person som gav honom någon slags rosning som han gladeligen tog emot.När vi väl skulle gå så skulle han pricka av alla som deltagit i någon lista. Där fanns jag så klart inte med... Återigen så är det något i kommunikationsdelen som inte funkar på AF. Tur att vi hade upprop annars hade jag blivit avanmäld från A-kassan.

Vad vi kom fram till och vad mötet gav? Nja, ingenting, mest hopplöshet faktiskt. När till och med arbetsförmedlaren håller med om det vi säger och påtalar att arbetsmarknaden just nu är rent ut sagt krass och att den ekonomi som just nu råder inte direkt hjälper oss arbetslösa så känns det faktiskt inte alls roligt. Jag var mer hoppfull innan jag gick på mötet. Bland mig satt nämligen äldre män som varit bankdirektörer, haft egna företag och jobbat med stora och viktiga saker. Nu satt de på AF och var arga och ledsna precis som jag. Vart är världen på väg? Nu ska ju de vara glada på ett sätt, de har nämligen redan gått igenom det som jag nu sitter och väntar på, familj, husköp, bilinskaffning, semestrar osv... Jag sitter fast, det gör inte dem. De hade inga barn att försörja, de hade liksom allt på det torra redan förutom den ekonomiska biten just nu. Jag tror däremot att de redan har hus, en del pengar på banken osv som de kunnat fixa under alla år som de arbetat. Jag har ingenting. Jag har en underbar man och familjer och utan dem skulle jag nog inte finnas men nu står jag på en punkt i livet där jag faktiskt vill skaffa barn, ett litet hus och kunna sätta ner foten och bestämma mig för att här, här ska jag stanna. (Ja, jag ska ju stanna här men ni fattar va? Det här med att slå sig till ro...) Nu blir det inga barn trots att min kropp, hjärtat och hjärnan så gärna vill. Jag har ju ingen ekonomi. Utan ekonomi kan man inte försörja sin avkomma hur gärna man än vill. Visst skulle vi klara det, det tvekar jag inte en sekund på (Se bara på våra egna föräldrar som startade upp sina familjer utan några miljoner på fickan, det gick fint!), vi har så vi klarar oss men arbetslösheten är ju fortfarande konstant närvarande. Det är en stress, en stor stress! Jag blir stressad av allt just nu känns det som för jag kan inte påverka något. Jag vill så himla mycket men jag kommer ingenstans. Sitter fast med ena foten i arbetslivet och den andra i privatlivet. Kan de två liven kanske bli ett någon gång? Åren går...

Ååå vad jag avundas er andra som redan klarat av den här biten. Det är svårt. När är egentligen den rätta tiden för allting? Finns det ens en sådan? Tänk att det är så här under hela livet, att man hela tiden önskar att man klarat av vissa saker. När man var barn ville man vara stor och när man var stor och höll på med körkortet så ville man bara att det skulle vara över så att man kunde bli 18 och gå på krogen. Nu är man nöjd över att slippa gå på krogen, istället önskar man sig barn och hus samtidigt som man önskar att den tiden redan vore förbi och att livet då kanske blir lite, lite enklare... Men vad vill vi egentligen med det här beteendet? Det enda det leder till är ju döden och dit vill ju nästan ingen. Det är bara så svårt att leva i nuet och inte tänka vare sig bakåt eller framåt. Det måste vara en av förbannelserna som hör till att vara människa.