Jag har länge gått och kikat på färgglada muggar nere i matbutiken men inte köpt några för att jag tyckt det varit onödigt. Men så igår så tyckte jag helt plötsligt inte det längre, jag tyckte istället att jag var värd dem. Nejnej, det var absolut inga dyrgripar, två för 15 kronor. Som hittat!! De var i en sådan perfekt storlek och i så fina färger och tänkte att det skulle passa bra nu till sommaren.

För några veckor sedan, när jag spanade in dem första gången så fanns de i betydligt fler färger, nu fanns mest bruna och beiga kvar men jag lyckades knipa åt mig två ljusblå, två gula och två vita.  Jag är väldigt nöjd och det smakade kalasbra att dricka kaffe ur dem. Tänker mig även att det här nya isteet jag köpte igår (japp, jag var värd det också) kommer passa utmärkt däri...

Iste brukar ju annars finnas i pulverform, med massor av socker i. Men det här teet är alltså i tepåse, bara att doppa ner i en mugg med kallt vatten och sedan fylla på med is. Hur smart? Har dock inte testat ännu. Men återkommer när jag gjort det, teet fanns i tre olika smaker tror jag. Ska bli spännande!

För övrigt så går jag runt och drömmer om sandstränder och vatten man kan bada i. Är liksom lite less på att gå runt här hemma i lägenheten. Det vore alldeles underbart med en liten semester! Om man ändå hade råd... (Kanske inte skulle ha köpt de där muggarna utan lagt pegarna i en sparkassa istället??)

Det vore bara så skönt att få fokusera, se och höra något annat en stund. Kom på mig själv här om dagen när vi var på släktkalas på Korvbullens sida att jag bara gick runt och hade ångest för att folk när som helst skulle kunna ställa frågan "Och hur går det för dig då Madde, har du fått något jobb ännu?". Speciellt jobbigt blev det när det började pratas om E som precis fått nytt arbete. Å herregud, tänkte jag, nu kommer snart den jobbiga frågan... Men den gjorde aldrig det. Det är så sjukt jobbigt att hela tiden behöva förklara sig och höra andras åsikter om människor som är arbetslösa och sedan behöva lyssna på olika eventuella jobb som de tycker att jag borde söka. Jobb som jag inte alls vill jobba med och inte heller är utbildad till. Jobb som bara skulle vara ett jobb och inget mer... Det är så jobbigt, man får ju frågan allt som oftast och nu börjar den orsaka ångest i mig. Jag är inte arbetslös frivilligt, vill jag bara skrika ut till hela världen! Jag vill inte vara arbetslös! Men nu är jag det och det hjälper inte att tjata om det varje gång man träffas... Jag lovar, alla lär märka när jag får ett jobb. Det är så här det måste kännas när man är sådär jättegravid och folk ringer och undrar om man inte fött barn än...

Vafaan liksom. Nä det här är så himla jobbigt. Jag vet liksom varken ut eller in längre, ska jag söka andra jobb, plugga till något annat, plugga vidare? Tiden går och jag vill bli förälder. Jag känner mig enormt stressad inombords trots att jag inte borde. Jag vet. Men nu är det så...

Det blir inte bättre av att kusiner, sysslingar, nära vänner och bekanta skaffar/har skaffat/ska få barn i år... Åååååh!

Nu skulle ju inte det här inlägget handla om barn och föräldraskap men det är sådana här tankar som ockuperar min hjärna när jag går hemma och slår ihjäl tid... Tid är nämligen allt vi har och nu går den bara åt till ingenting. Skulle lika gärna kunna vara mammaledig och gosa bebis. Då hade jag i alla fall något att göra och någon att ta hand om medan Korvis var på jobbet och när han spelar spel på datorn (Just nu är det det där nya Diablo3 eller vad det heter...).

Nä, en semester, det vore skönt det! Kanske ska gå ut och leta tomburkar...

För någon vecka sedan hämtade jag min ring. En underbar liten pjäs som jag skattar väldans högt. Den betyder mycket för mig och jag är väldigt tacksam över att jag fått den av någon som betyder mest av allt för mig.

I den här fina asken låg den, alldeles glittrande och fin. Det tog sin tid men nu är den min.   

Jag är livrädd att jag någon gång ska tappa den eller ha sönder den. Är ju expert på sådant. Jag vill ha kvar den för alltid. Min första ring. Tänk, inte trodde jag väl i min ungdoms dagar att jag skulle sitta i Enköping med någon jag håller kär och ha en diamantring på fingret...

Jag har alltid haft komplex för mina händer, tycker de är så och tjocka, klumpiga och fingrarna ser ut som små korvar. Men nu blev handen helt plötsligt en aning finare...

Tack min finaste Korvbulle!

Ibland är allt perfekt, vädret, sällskapet, fågelkvittret och kaffet. Ibland kan man inte låta bli att le, skratta, gråta och älska. Ibland låter man bli, ibland vill man inget hellre och ibland är man bara fri. Ibland hittar man ord för tillstånd och ibland gör man det inte. Ibland kliar ögonen och huvudet, håret och ansiktet. Ibland skiter man i allt pollen och är glad ändå...

Ibland är man röd i skinnet efteråt, ibland rinner tårarna bredvid glasögonen av olika orsaker och ibland vill man bara vara utomhus ändå. Ibland håller man händer tills det bildas svett, ibland tittar man bara in i någon annans ögon. Ibland ser man sig själv där, ibland inte.

Ibland ser man blåa och gröna fält, färger och vindar. Ibland är allt svart på vitt och evighetslångt. Ibland är det bara som det är och inget att göra något åt. Ibland hittar man sig, ibland tappar man bort sig och ångrar allt. Ibland vill man bli räddad och rädd. Ibland är dagen vackrare än natten.

Ibland har man fina dagar som man vill dela med sig av, ibland inte.

Det är den första Maj idag, det har väl inte gått någon förbi. Människor tågar runt i långa led och protesterar med sina viljor. Delar med sig av tankar och förbättringar, önskar.

Jag sitter här, lyssnar och lär mig utantill. Längtar efter mina vänner och försöker fylla all den tomma tiden. Så mycket tid... Längtar efter en vänskaplig promenad i solljuset, en glass på torget och lek. Längtar efter den gamla stadens promenad kring ån. Längtar efter bekanta saker, trottoarer jag känner väl och gått på så många gånger. Längtar efter träden, kronorna och att ligga i gräset. Höra alla skratten. Längtar efter att slippa känna oro, längtar efter framtiden som jag ännu inte lärt känna. Hoppas att den kommer...

Längtar fast ändå inte.

Har det ju så bra där jag är, här på min pinne där jag sitter och lär mig utantill. Det räcker med att tänka mig dit ibland, till platserna och människorna. Allt som är en del av mig. Vi delar ju trots allt samma himmel, samma trädkronor, samma trottoarer och samma sol. Skratten och oron är likadan oavsett stad och hus. Oavsett. Tuggar i mig tankarna, vill att de ska ligga som trygga madrasser kring hjärtat. Ta emot stötarna.

Det har ju bara börjat...