Herrejistanes, bara för att späda på den här "olle"-grejen så kör jag ett inlägg till. Har liksom varken tid eller lust att blogga längre. Får man inte ha sina åsikter och tankar ifred längre? Alltid är det någon som har något att kommentera känns det som...

När jag startade min blogg så var den helig för mig. Den var en plats där jag kunde uttrycka mig fritt, tycka och tänka som jag ville utan att behöva slåss för mina åsikter mot någon. Det är skönt att få skriva ner sina åsikter utan att behöva argumentera om varför man tycker eller tänker på ett speciellt vis. Jag börjar förstå nu varför människor skriver dagbok (i fysisk form med papper och penna). Där finns ingen som motargumenterar, blir upprörd eller arg. Där finns ingen som talar om för dig att saker du tycker är rätt eller fel. Där finns ingen som kan trampa dig på fötterna och säga att du är ful och dum i huvudet. Där finns ingen förutom dig själv och dina tankar.

Bloggen har funnits några år nu och besökarna blir fler och fler. Fler och fler människor som känner mig och inte känner mig har alltså möjligheten att läsa mina blogginlägg. Jag är fullt medveten om det. De kan ta del av privata och icke privata saker, tankar och tyckanden. Det får de gärna också göra för jag skriver inget här i bloggen som jag inte står för. DÄREMOT så är det inte säkert att jag vill diskutera och argumentera allt hela tiden. Ibland vill jag bara skriva ner mina tankar för att det ska bli tyst i huvudet. För att jag ska slippa gå runt och tänka. Då ligger bloggen nära till hands. Men nu, den senaste tiden så har jag insett att man inte får vara ifred. Så fort jag skrivit om Arbetsförmedlingen exempelvis så är det någon från just Arbetsförmedlingen som skriver en kommentar om att de preumererar på inlägg som handlar om dem osv. Det är andra personer som inte ens vet vem jag är som så givmilt ger sin syn på olika saker i olika frågor och kommenterar mina blogginlägg. Jag har inte bett om det. Är det så med allt? Ska jag behöva vakta min tunga och mina fingrar varje gång jag vill blogga om något? Då kommer det inte bli speciellt bra inlägg...

Ni kanske inte ens förstår dilemmat här och det behöver ni inte heller för det här inlägget behöver ni inte ens bry er om att kommentera. Försöker bara förklara min syn på det hela. Men det kanske är så här det blivit nu? Att vi inte får ha våra åsikter ifred, att allt måste argumenteras och brytas ner till minsta detalj så att vänner och familj och utomjordingar har något att prata med en om när vi ses? Varför tycker du si? Så? Skrev det? Hoppade över den detaljen? Sket i ren fakta? Ljög? osv...

Det känns mer som en press att skriva i den här bloggen nu. Jag får liksom inte vara fri. Får inte tycka att vården är skitkass och arbetstiderna suger. Lönen på sommarjobbet är alldeles för låg och frukten som man köper i mataffären håller inte längre samma standard som för några år sedan. Jag får inte skriva om mig själv och sådant som jag tycker är jobbigt, Arbetsförmedlingen till exempel och jag ska helst bara vara tyst och nöjd. Ska skriva att allt är roligt och bra och att jag är sjukt nöjd med hur mitt liv har blivit. Hur kul skulle det bli? Vem vill läsa sånt lullull? Man måste få skriva om de saker som engagerar en. Jag kan ju bara skriva utifrån mig själv och mina erfarenheter utan att någon ska komma och säga att det är fult och fel.

Nu vill jag bara meddela alla människor (kanske speciellt dig "Olle") om att jag har ett sommarjobb, jag har faktiskt två. Jag både städar och arbetar som personlig assistent. Det är faktiskt ingenting som jag är speciellt nöjd över men jag måste ha något att göra och jag måste tjäna pengar. Jag måste tjäna pengar för att kunna förverkliga några andra drömmar jag har. Om det här är enda sättet att göra det på så får det vara så. Jag måste framåt nu, orkar inte stå still och trampa på samma lilla plätt längre. Jag vill utvecklas och även om de här jobben kanske inte är sådana jobb där min kompetens inom andra områden ökar så har jag i alla fall något att pyssla med. Jag känner mig behövd och det är en bra sak. Dessutom ger de här jobben mig helt nya kontakter som kanske kan hjälpa mig i den riktning som jag så gärna vill in i.

Det ser ljusare ut nu.

Kanske ska skaffa mig en fysisk dagbok istället? 

Jag tycker det är väldigt intressant när människor som inte ens känner mig, vet vad jag gått igenom i mitt liv eller för den delen inte följt mig i bloggen under alla dessa år gör uttalanden om vissa blogginlägg.

"Olle" skrev en kommentar till inlägget under (Ja, ni kan läsa själva) att jag skulle ta ett jobb och inte tro att jag skulle kunna få ett jobb i den här kommunen, att jag i princip var helt dum i huvudet och bara klagade utan att göra något åt saken. Nu är det så här "Olle" att jag faktiskt har drömmar och mål som jag vill förverkliga. Det arbetar jag på nu! Det verkar dock inte som att du har det. Det är ju i och för sig skitbra om du är nöjd och glad över ditt arbete och din livssituation (även om du kanske lät en aning bitter). Men det behöver inte betyda att alla människor är som du förstår du!

Jag har inte ens uttalat mig om att jag tror att jag ska få ett jobb i Enköping som Informatör. Jag är inte helt dum i huvudet, det finns inte ens sådana jobb att söka i den här staden så därför söker jag naturligtvis jobb i Västerås, Stockholm, Eskilstuna och Uppsala. Du vet, Enköping är sveriges närmaste stad så pendling bör inte vara något problem. Jag var fullt medveten om det när jag flyttade hit för två år sedan.

Det är synd om dig om du tycker att det är fel att vilja bort från något man inte längre vill göra för att testa på något nytt. För det är nämligen det jag vill göra. Jag vill bort från vården och istället arbeta med text i någon form. Jag vill vara med och förbättra samhället genom att få fram bättre texter inom exempelvis kommunen.

För att kunna ta mig bort från vården, jag tar det här väldigt pedagogiskt nu så att du förstår, så började jag studera på högskolan, Mälardalens högskola i Eskilstuna för att vara exakt. Jag har nu en treårig utbildning inom Textdesign/Informationsdesign. Naturligtvis söker jag därför sådana jobb nu när jag har min examen i ämnet. Det här med Attendo och min ovilja att jobba för dem igen kan du säkert läsa om i något tidigare inläg för det orkar jag inte ens ta en gång till. (Du bör läsa på innan du yttrar dig.) Att jag är irriterad på Arbetsförmedlingen har också sina orsaker (Dem kan du också läsa om i tidigare blogginlägg).

Jag är stolt över allt jag åstadkommit och jag tänker fortsätta att ta mig framåt, för en dag så ska jag jobba med det jag vill jobba med. Ingen kan kämpa för det utom jag själv. Det kommer inte jobb farandes med posten utan att man behöver göra något för det...

Så "Olle" jag hoppas att du har ett jäkla fint och bra liv som du är 100% nöjd med!! Grattis till det!

Jag står här i köket och steker på kött, får snart middagsgäster och då gäller det att alla åker hem härifrån mätta och belåtna. Stod och funderade på allt det här med jobb och arbetsförmedlingar. Jag kom fram till att om man ska passa in i det här så kallade samhället så måste man vara en klump oformad lera, en blank duk som säger ja, ja, javisst och alltid är nöjd och glad.

Men faktum är att jag är en människa, jag har tankar, känslor, erfarenheter, både dåliga och bra. Jag kan gråta, bli arg, vara upprörd men också allt det motsatta. Jag kan få vem som helst att le om det är mitt uppdrag. Jag kan ta för mig, ge efter och till och med ge upp om det är så. Min erfarenhet av Arbetsförmedlingen och dagens arbetsmarknad är att man helt och hållet tappar sin självkänsla, sitt tyckande och tänkande och sin förmåga, kanske till och med rättighet, att få säga NEJ.

Du förväntas acceptera olika situationer och lösa dem trots att du kanske inte har en möjlighet att göra det. Du förväntas byta stad för att få ett jobb och du kan i princip inte tacka nej. Du förväntas acceptera olika jobbförslag från någon som inte ens känner dig, inte heller där kan du tacka nej, eller jo det kan du men då mister du din rätt till eventuell ersättning. Du förväntas vara glad över alla chanser som erbjuds dig även om det inte har något med din aktuella livssituation att göra. Du förväntas tacka ja till allt så fort du kliver innanför Arbetsförmedlingens dörrar. Ordet Nej finns inte där, där finns bara möjligheter, oändliga sådana. Och det ska man ju vara tacksam för?

Jag känner mig nedtryckt i skorna och jag vet inte om det beror på mina ständigt dåliga erfarenheter av den förmedling som är till för att hjälpa mig. Kanske beror det på att jag på min förra arbetsplats gick in i väggen och mådde dåligt och vet att det kommer att bli likadant om jag tvingas tillbaka till något liknande. Kanske beror det på att jag och Arbetsfömedlingen har olika åsikter om det mesta. Kanske beror det på att jag faktiskt inte vill nöja mig med ett jobb som jag inte vill ha. Kanske beror det på att det känns som om man inte har någon valmöjlighet...

Jag har kämpat så för att ta mig bort från det som gjorde mig illa, för det är väl så vi människor fungerar? Jag tog tag i det där berömda hoppet och hoppade, en liten, liten bit men tillräckligt långt för att låta mig få tillbaka det jag hade innan jag träffade på väggen. Jag har nog aldrig mått så bra som när jag pluggade, för att jag gjorde det för mig själv, för mitt välmående och för att jag gjorde något som jag var bra på. Jag hade hittat det, mitt kall! Framtiden var ljus och ganska långt borta då, men nu sitter jag här i vad som känns som ett mörkt och instängt rum. Det blev inte bättre efter studierna. Det blev inte lättare att få ett jobb. Det blev nästan tvärt om på något sjukt sätt.

Nu lever jag dagen som den kommer. Har ont i magen varje morgon när jag vaknar och inser att kontot är nästan tomt, inget jobb ligger på lur och dagen är ensam och lång. Självklart mår man inte bra av att vara arbetslös, absolut inte. Det är inte ett dugg roligt, jag avskyr det. Arbetsförmedlingen verkar tro och tycka att alla som är arbetslösa VILL vara det, därför är det bäst att nöja sig, ta emot och tacka ja till precis vad som helst. Men faktum är att det inte fungerar så. Inte för mig i alla fall. Jag värderar min hälsa och mitt välmående före ett arbete. Om AF tycker att jag ska gå tillbaka till företaget jag vägrar arbeta för så struntar de fullständigt i mig som människa, min person och min integritet. Det är enligt mig, inte rätt. För som sagt så är jag en människa, med tankar, känslor, drömmar och viljor.

Det var länge sedan jag var så här ledsen, så här otröstlig, arg och besviken. Jag har gråtit i flera timmar, ända sedan brevbäraren kom med brev från Arbetsförmedlingen. Idag kom den droppe som fick min fulla kopp att rinna över. Det är liksom jobbigt som det är med att vara arbetslös, inte ha någon ordentlig ekonomi och behöva tänka på pengar och sin arbetssituation jämt å ständigt.

Jag trodde att det var information om min nya (den tredje i ordningen) handläggare. Så fel jag hade, det första jag ser är feta stora bokstäver som bildar ordet Attendo. Jag trodde att det hela var ett dåligt skämt. Vem ville vara så elak? Men det var inget skämt. I kuvertet låg en kallelse till en rekryteringsträff med Attendo den 14 Juni. Ögonen tårades i samma stund som jag läste rubriken. Sedan gick de inte att hejda... Har gråtit sedan dess.

Jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Jag blev så arg för att det som jag kämpat så hårt för att komma ifrån ändå lyckas ta sig in i mitt liv igen. Jag lovade mig själv, den dagen jag började studera, att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot i det förtaget igen och jag har tänkt hålla det löftet. Jag kan bara inte stå för företagets värderingar, dess personalpolitik och sättet de tar hand om de gamla på.

Det står i brevet att det är obligatoriskt att gå dit och att man blir avanmäld om man inte gör det. Hot, med andra ord. Jag gjorde klart för min första handledare på mitt första möte att jag inte tänkt arbeta för Attendo igen, jag förklarade precis som det var. Att jag höll på att gå in i väggen och mådde väldigt dåligt, att jag gjorde allt för att komma bort från min dåvarande arbetsplats och därför valde att studera för att komma in på en helt annan bana. Tydligen är detta något som de valt att inte anteckna i min "journal" eller vad det nu heter...

Jag mailade precis den här mannen som postat brevet till mig och förklarade att jag inte kommer att gå på det här mötet. Om jag är tvungen att gå för att inte bli avanmäld så kommer jag att gå dit men vara klar och tydlig med att jag absolut inte vill arbeta för dem utan enbart är där därför att jag är tvungen. Jag blev ledsen för att det kunde ha varit vilket annat jobb som helst, trädgårdsnisse, bollkalle eller bagare eller nåt men inte ett arbete inom Attendo. Det stör mig så oerhört mycket att jag förmodligen skulle ha ganska stor chans att få arbetet om jag hade velat haft det men det går bara inte. Det strider emot allt som jag är som person och alla mina värderingar. Jag kan bara inte återgå till det där arbetssättet. Jag vet att jag måste ha ett arbete och jag vill inget hellre men jag kan inte må dåligt på min arbetsplats, det går inte. Det är inte själva arbetsplatsen i sig egentligen utan företaget som anställer mig. Jag kan inte. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag har en chans, ganska stor, till att få ett jobb men inom heeeelt fel område och plats. Det finns säkert människor i min närhet som tycker att jag borde ta jobbet ändå, men de har förmodligen inte arbetat där jag har arbetat och de har förmodligen heller inte gått in i väggen pga sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag ska förklara för dem som tycker att jag är en mespropp och inte tar chansen när den erbjuds. Jag vet ingenting. Jag orkar inte mer. Har varit så oerhört ledsen idag. Jag trodde aldrig i livet att jag skulle reagera så här men jag trodde å andra sidan inte heller att jag någonsin skulle behöva konfronteras med det här gamla monstret igen. Jag trodde att jag hade gjort avståndet tillräckligt långt...

Jag har så ont i huvudet nu och jag har gråtit mot min finaste Korbulles axel. Vad gjorde jag utan honom? Jag är helt förstörd, hur mycket ska man orka med? Varför kan inte jag få hamna på ett sådant där bekvämt bananskal någon gång? Varför ska man kämpa så för att ta sig bort från något när man i slutändan tvingas dit i alla fall? Och varför ska man utbilda sig när det verkar helt onödigt? Varför, varför, varför?

Jag vet inte vad jag gör om Arbetsförmedlingen tvingar dit mig, ska jag sitta där och lyssna på deras skitsnack och le? Ska jag bli intervjuad och dumförklarad när jag säger att jag absolut inte vill jobba för dem? Ska jag sitta där och ljuga och ha ont i magen? Ska jag gå därifrån gråtandes?

Det känns en aning tungt nu. Jag brukar hålla modet och humöret uppe men idag har jag tappat allt. Lagt mig ner och bara hulkat ur mig all gråt och allt som känns jobbigt nu. Man tror att man klarar allt men ibland måste man släppa taget... Det kanske behövdes. Man måste rensa systemet ibland.

Försöker tänka på morgondagen då jag får finbesök från ursprungshemmet, jag längtar så efter dem! Fina, underbara människor!