Jag har förut skrivit om min olust till varma matlådor. Äter hellre kall mat så att jag slipper värma den i micron. Den här sommaren har jag dock försökt att ta med mig sådan mat som måste värmas, makaroner,korv, grytor osv. Jag har värmt, värmt och värmt men det blir ju tamejtusan aldrig någonsin bra.

Antingen så fortsätter maten att vara kall eller så blir den alldeles för varm. Ibland uppstår en välbekant kombo, att maten i kanterna på lådan blir varm så till den grad att maten krymper och blir torr medan mittenbitarna är frusna. Härligt när man sätter i sig en tugga korvstroganoff och inser att man tuggar på korvglass i tomatsås. Gott!

Nä, hur jag än gör så blir maten i matlådan aldrig sådär perfekt och lagom varm. Jag har provat med och utan kåpa (den som förhindrar att det flyger runt korvstroganoffsås i hela micron) samt med och utan matlådelock. Inget är bättre än det andra. Det spelar heller ingen roll vilken micro jag använder, resultatet blir detsamma.

Idag skulle jag värma kycklinggryta och rödbetor som jag lagt i två separata högar i matlådan. Efter 4 minuter tog jag ur matlådan och kände på mittenbitarna med fingret, kallt! Då var jag tvungen att röra runt i allt och då förstördes liksom ordningen. Ville ju ha rödbetorna och grytan för sig, i varsin del liksom. Då förvandlades helt plötsligt min gula fina gryta till något slags rosa gröt som inte alls såg frestande ut. Tappade därmed matlusten. Ja jag kanske är lite konstig men jag vill ha mina olika matdelar separerade liksom, precis som på en tallrik. Stoppade tillbaka maten och lät den stå tre minuter till på full effekt. Ja för annars skulle väl inte allt bli varmt antog jag. När jag sedan tog ut matlådan så var allt så hett att jag fick vänta tio minuter innan jag ens kunde böra äta. Skulle inte micron hjälpa oss människor att snabbt få i oss mat?

Nej, micron är helt enkelt inte min vän, det har den aldrig varit. Det måste vara den sämsta uppfinningen i modern tid. Det går ju fasen inte ens att poppa popcorn i dem, det blir alltid bränt trots att man gör som det står på förpackningen.

Kanske ska återgå till kalla matlådor?

Jag har saknat dig. Eller nja, egentligen inte. Har varit skönt med lite semester härifrån. Har liksom inte haft lust att dela med mig av något. Kanske gått och blivit lite egoistisk så här på äldre dar?

Nåja, kom precis hem från en joggingrunda och fick en sådan enorm lust att dela med mig av mina små men glädjande framsteg inom min nya karriär, löpningen. Jodå förstår du, idag satte jag nytt personligt rekord med hela 200 meter. Kors i taket! Jag orkar nu alltså utan större svårigheter jogga 4,4 km. Har inte gjort några framsteg egentligen på några veckor på grund av en massa arbete, kalas osv. Ni vet, ibland kommer livet emellan och man måste fylla magen med tårta och bullar och pizza och lungorna med skratt. Men så idag hände det alltså.

Har besökt Eskilstuna i helgen med anledning av min födelsedag som för övrigt börjar ge mig en slags åldersnoja. Väl där med plånboken fylld av födelsedagspresenter så tänkte jag att jag faktiskt skulle investera i lite nya löparkläder. Det blir liksom lite roligare då. Sagt och gjort. Kom hem från stan med ett par långa löpartights, ett linne, en långärmad tröja att ha ovanpå när det blir kallt samt en ny sport-bh. Och det här med sport-bh:ar alltså... Herregud vilken cirkus!! Jag är ju så glad nu att jag har lite mindre tuttar, att de krymt en aning, men att kränga in sig i något som är så tight att det tar ungefär 20 minuter att få allt på plats inuti är inte det lättaste! I detta nu sitter jag faktiskt alldeles svettig i mina nya kläder och undrar hur i helvete jag ska få av mig den här bh:n! Dyra är de också, den här gick loss på 429 kronor men nu i efterhand så var det så sjukt värt det.

Det känns nämligen som om jag fått ett kroppslyft. Förut hade jag en bh som tuttarna bara studsade runt i och ett par brallor som inte smet åt om benen. De här nya tightsen känns lite som ett par stödstrumpor och bh:n gör att tuttarna sitter där de ska och inte tumlar runt i en massa tyg och studsar mot bilringarna på magen (nåja, så illa kanske det inte är.)... Det kändes i ärlighetens namn som om jag skulle ha orkat springa hur långt som helst. Allt på grund av de nya kläderna. Mycket nöjd!

Så nu jävlar ska det löpas här hemma. Roligt är det också! Varför gjorde man inte sånthär när man var yngre?? Var man dum i huvudet? Det är ju superhärligt att springa! Inte trodde jag väl att jag vid en aktingsvärd ålder av 29 år skulle orka släpa runt på min tunga kropp i nästan en halv mil!! Helt sjukt! Ja, jag är faktiskt stolt över mig själv! Det bästa är att det även tycks ha smittat av sig på mamma och syrran, de joggar runt där hemma i Eskilstuna så det ryker om gympadojjorna på dem och det är så himla roligt!

Om jag orkar, då orkar du! Nu kör vi vidare!