Imorgon är det dags för mig att ta ett nytt cellprov. Det är tre år sedan jag var på min första undersökning där cellförändringar hittades och det är nu två och ett halvt år sedan dessa avlägsnades genom en operation.

Ni som följt mig har redan läst hur det gick och hur jag mådde men för er som är nytillkomna eller kanske glömt så vill jag bara ge er min berättelse igen. Jag uppmärksammar detta varje år just på grund av att det är så många som missar eller helt enkelt väljer att inte gå när de blir kallade på cellprovtagning. Jag tycker det här är väldigt viktigt och något som vi inte borde vara rädda för att prata om. Senast igår fick jag ett meddelande från en person som jag känner litegrann och hon berättade att hon just genomgått samma sak och kände att hon var ensam i det hela. Det är hon givetvis inte men kanske kan både hon och jag hjälpa någon av er där ute eller få någon av alla er som inte går till gynekologen att faktiskt göra det. Vi behöver inte skämmas!

Som sagt så började min resa för tre år sedan. Mitt första cellprov, jag var 25 när jag blev kallad och 26 när jag tog cellprovet. Det är för gammalt enligt mig. Man borde bli kallad bra mycket tidigare. Det är som sagt inte bara ärftligt, det kan även överföras vid sexuella kontakter och många kvinnor har sin sexuella debut långt innan de fyllt 25 eller 26. Denna ålder varierar också från län till län och kan vara helt annan där du bor. Det visade sig att jag hade måttliga cellförändringar och jag var tvungen attgå på en ny undersökning. Denna undersökning skulle visa sig skapa grunden till min nuvarande ångest och skräck inför gynekologiska besök.

Jag gick till kvinnokliniken, jag var ledsen och jätterädd. Förstod ingenting och hade fått ytterst lite information om vad som var fel med mig, hur man skulle lösa det och när. Först gjordes en vanlig undersökning och den är kanske inte speciellt bekväm men det går att härda ut. Innan allt var färdigt så känner jag en obeskrivlig smärta någonstans långt inifrån och hör kvinnan som gjorde undersökningen säga "Sådärja, det där var det väärsta du kommer vara med om idag..." och sedan så gav honmig en binda och sade åt mig att klä på mig. Jag var i chock! Kvinnan hade alltså tagit ett vävnadsprov (en bit av min livmoderhals) utan att säga det till mig. Hon förvarnade inte ens och jag vet inteom hon tror att det är bättre att leva i ovisshet eller vad som var grejen men jag uppskattade inte den taktiken! Jag var ännu mer ledsen när jag gick därifrån. Jag hade ont och blödde.

Ganska många veckor senare orkade jag inte sitta hemma och vänta på vita kuvert och provsvar utan åkte hem till min älskade korvbulle. Jag bad mamma gå och kolla posten. Någon dag senare ringde hon, hon öppnade kuvertet och berättade att de inte hittat några cellförändringar och att jag skulle bli kallad på nytt om ett års tid. Jag blev så lättad att jag grät. Dagen efter ringer mamma igen, då har det kommit ett till vitt kuvert. Där står det attkompletterande tester/svvar visat att jag hade cellförändringar som måste avlägsnas och att jag skulle bli remitteradtill en läkare för att få detta gjort. Jag blev chockad igen. Hur i hela friden kan man skicka ut brev och säga att allt är ok när man inte har fått alla svar ännu?? Det är fortfarande obegripligt! Jag blev både arg och ledsen och vorde det nu så hade jag ringt och frågat vad fan de höll på med. Det är som att säga till nnågon att nej testerna visar inte att du har cancer och sedan komma dagen efter och ändra på allt och säga att man visst har cancer.

Jag fick en tid föroperation i slutet på januari 2010. Det var den värsta upplevelsen i hela mitt liv. Att vaken tvingas ligga där med folk som glor på en och samtidigt genomgå en operation i de mest privata delarna är hemskt! Smärtan när de gav mig bedövningssprutorna var vidrig. Mina tår knorrar sig av bara tanken. Jag glömmer det aldrig! Läkaren som utförde operationen var helt oförstående och frågade, när jag satt där och stortjöt, vad det var jag var rädd för... Jaa vad faan trodde hon? Nån ska operera bort bitar ur mitt inre medan jag ligger där vaken och kan känna alla lukter och höra alla ljud och känna alla kalla instrument som förs in. Jag önskar att ingen behövde gå igenom detta! Det var hemskt. Men trots detta så förespråkar jag naturligtvis att man går på sina kontroller. Jag törs inte tänka på vad som hänt om jag sktit i att gå på några år... Kanske hade jag haft cancer idag...

Jag är oerhört glad att jag gick på det där cellprovet för tre år sedan men nu sitter jag här med ångest igen för imorgon är det åter dags. Åter dags att lägga sig i den där stolen och få sin dom. Känna smärtan som blivit tydligare sedan operationen och som jag nu är så rädd för. Jag är i ärlighetens namn livrädd. Det är jag varje gång. Men jag hoppas att precis som de två föregående cellproven skall detta visa sig vara ok, alltså utan cellförändringar. Men det dröjer ju några veckor innan svaret kommer... Jobbiga veckor!

Så glöm intebort att beställa en tid hos gynekologen om du inte redan fått en. Gå när du blir kallad oavsett hur äckligt och jobbigt det känns. Det kan rädda ditt liv! Till er som har unga flickor och till er som är i den åldern att ni kan vaccineras, gå för i helvete och gör det!! Om jag hade kunnat få ett vaccin när jag var ung så hade jag aldrig tvekat. Kosta vad det kosta vill!

Ta hand om er där ute och är ni snälla och håller min hand lite mentalt imorgon???