Alla inlägg under oktober 2012

Av madeleine karlsson - 25 oktober 2012 14:07




Jag ser, jag finns, jag andas. Jag ler, jag finns, bland andra.




 


Glömmer bort ibland. Ser mig själv i spegeln ibland. Inget att skratta åt, dödligt allvar och rosiga kinder. Tröjan skaver under armen och fötterna är torra. Jo, visst är jag här.


Prövar rösten, som att flyga för första gången. Lite skakigt och otäckt. Men det går. Och pennan skriver, inte så långt men litegrann. Modigt tar jag mig framåt där jag fastnat. Måste tillbaka.

Av madeleine karlsson - 23 oktober 2012 15:06

Kokade en kopp te, nu har jag glömt den på köksbänken där den står och virvlar ur sig allt det varma. Det som gör gott. Imorgon är det vår fyraårsdag. Fyra år. Vi jobbar då. Han jobbar dag och jag jobbar kväll. Som vanligt går vi om varandra. Finns ingen tid att fira att vi är vi. Får väl bli en annan dag tänker jag och glor runt på olika hotellsidor...


Tänkte att vi, nästa vecka, när vi faktiskt har lite ledigt ihop kunde hitta på något annat, något lite extra mysigt. Har en gratis hotellnatt som kanske går att utnyttja tänker jag och undersöker saken. Nej, inga sådana hotellrum finns tillgängliga det aktuella datumet. Läser på hotellkedjans hemsida att man måste boka dessa rum i god tid innan. Jag antar att en vecka inte är "i god tid". Jahapp, då återstår i så fall att hyra ett svindyrt hotellrum någonstans...


Känner mig sjuk också, cementlunga och fotbollshuvud. Det här är min klagomur. Måste jobba hela veckan och har tre 13-timmarspass i helgen. Därefter väntar en tidig måndagsstädning, kvällsjobb och sedan, en välbehövlig liten ledighet. Dagarna går så sakta fast fort. De få dagar man är ledig försvinner in i ett moln av trötthet och ångest inför saker som jag vill men inte hinner/kan göra. Finns så många människor där borta som jag inte hinner besöka. Det gör mest ont i mig nu. Det är ju så här det är och så det blir. Vi växer ju upp och ifrån varandra. Det vet jag ju. Jag bor här och de bor där. Där jag bodde. Det är mycket sånt i mitt huvud nu. Att jag är här och ni är där och att tiden inte räcker till. Ändå är jag tacksam. Läser om människor som drabbas av obotbara sjukdomar och tänker att jag har växt upp i lyckan. I lyckan om att ha fått slippa se sjukdomar och död på nära håll inom familjen och bland mina vänner. Vi är skonade. Än så länge... Peppar peppar... Vi måste fortsätta på den här vägen hörrni, lyckans väg!


Tekoppen har slutat virvla nu, kanske är det lagom kallt. Drickbart. Men jag vill att det ska riva bort det otäcka i bröstet. Värma upp cementet och låta det rinna ut. Försvinna.


Jag skriver aldrig nu för tiden. Målar aldrig. Sjunger aldrig. Kom fram till det här om dagen. Kom fram till att det nog beror på utbildningen som inte blev något mer än just det, en utbildning. Att den ännu inte har lett mig någonstans och att jag sitter fast i en stol som är rätt så obekväm. En stol som jag inte tänkte sitta i särskilt länge men som mer och mer börjar kännas som någon slags obekväm trygghet. Jag vet hur lätt det är. Jag har ju varit här förut. Suttit länge och obekvämt men tryggt. Det värsta är att jag saknar inspiration nu. Har ingen lust att skriva. Vill inte söka några jobb, vill inte hoppas på något som är bättre, orkar inte kämpa hela tiden, vill inte, vill inte, vill inte... Har ju försökt i flera år men jag kommer ju ingenstans. Kunde ingen ha berättat om den där kvicksanden som liksom suger fast en där längre fram? Kunde ingen ha flaggat för det, gett mig en liten varning? Men vad hade det hjälpt? Jag hade väl setat här ändå vid det här laget.


Jag är sugen på något annat nu, vill kanske till och med sitta bekvämt och otryggt någon annan stans, i en annan stol. Testsitta. Är sugen på en familj, som jag så länge varit. Är sugen på att skita lite i andra och göra något för min egen skull. Är sugenpå lite sol. Är sugen på en stor fest och middagar med vänner. Är sugen på den där koppen te som står på köksbänken...

Av madeleine karlsson - 12 oktober 2012 11:07

Vet inte vart jag ska börja idag. Huvudet, den där klumpen som sitter mellan axlarna består mest av sockervadd eller något annat luddigt. Livet för tillfället består mest av jobb, däremellan försöker jag att andas och inte glömma bort vem jag är, vart jag kommer ifrån och vilka jag älskar.


Överallt är det sjukdomar, läkarbesök, cancer, död och krig. På tv, i tidningar och i vardagslivet. Jag kan bara trösta mig med att mitt orosmoment är över. Allt var bra och jag kan andas ut i ett par år. Tills nästa gång. Orkar faktiskt inte med allt. Finns det ingen positivitet någonstans? Vem skriver om alla de glada nyheterna och allt det fina som sker här och där? För nog måste det väl finnas godhet och skratt någonstans?


Sitter ofta och funderar, speciellt här på jobbet på min lilla trästol. Funderar på varför saker och ting blir som de blir, hur man väljer att göra och inte göra, på framtiden och det som varit. Ofta tänker jag på mina vänner och min familj hemma i Eskilstuna. Jag saknar dem nog mer nu än någonsin, kanske just för att vi i princip aldrig hinner ses. Det är alltid något i vägen. Jag blir så ledsen när jag inser hur mycket av varandras tid som vi missar, vi som alltid haft så nära till varandra, bott i samma stad, bara en cykeltur eller trappuppgång bort.


Men jag tänker på dem ofta. Tänker också på sådant, eller kanske snarare sådana som jag förlorat. Inte för att de gått bort eller bara försvunnit utan för att vi mer eller mindre har gjort olika val här i livet och kanske inte riktigt kommit överrens. Personer som tidigare i mitt liv betytt så mycket men som nu inte längre finns till förfogande. Men det är ju så att jag bestämmer inte över andras tyckanden och tänkanden. De får naturligtvis göra som de vill. Huvudsaken är att jag vet att det inte är jag som har valt bort. Jag har alltid funnits där, för det är sådan jag är. Även om jag inte syns eller hörs så finns jag där. Bara för att jag inte ringer eller hälsar på så betyder det inte att jag exkluderat dig ur mitt liv. Jag finns här fortfarande men det kanske du inte bryr dig om. Jag vet ju inte för jag förstår egentligen fortfarande ingenting. Tänker på tid vi missat, hur du har det nu, vart du bor, hur ni trivs i det nya gamla huset som vi spenderade såmycket tid i när vi var arga och förvirrade tonåringar. Jag undrar hur det gick med den nya lägenheten i Uppsalla som du skulle flytta in i, varför blev jag inte bjuden på inflyttingsfesten om du nu hade en sådan? Bor ni ihop? Hur mår de små? De vet nog inte vem jag är nu för tiden. Jag är nog bara ett litet minne som er mor har lagt i något vitmålat skåp någonstans. Kanske ligger jag i en gammelrosa, blommig plåtburk som hon hittat på en loppis? Jag kan tänka mig det, för jag känner henne egentligen, er mor. Eller ja, kände kanske jag ska säga. Just nu vet jag inte vem hon är. Hon vet nog inte vem jag är heller. Vi har tappat bort varandra. Och du? Varför svarar du aldrig när jag hör av mig?


Tankarna surrar ibland så till den grad att jag har svårt att höra tystnaden. Undrar hur det blivit om allt var som det var. Fast så kan det ju naturligtvis aldrig bli. Vi är här, ni är där. Vi finns. Önskar att jag hade lite mer tid bara, tid till att hälsa på den blivande modern som jag också saknar. Tid att se hennes mage växa och se hennes makes leende bli bredare och bredare ju närmare datumet de kommer.  Tid till att besöka vännen som jag ser så sällan och kika in i hennes nya lägenhet. Tid till att besöka den andra modern och hennes familj och hon som är så rastlös och lycklig. Som far runt som ett yrväder och ändå alltid är glad. Vill ha tid att bry mig om dem allihopa, dricka mängder av te och äta bullar tillsammans.


Men nu måste jag jobba, jobba för att kunna komma vidare i mitt eget liv. Jag längtar så efter att bilda familj och känna att allt ordnar sig. Just nu är jag bara trött och missnöjd. Missförstå mig inte, är jätteglad att jag jobbar och tjänar pengar men det här är inte vad jag vill. Alls. Vissa dagar vet jag bara inte hur jag ska klara av, det kryper i hela kroppen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Men det är bara tillfälligt. Sedan intalar jag mig att det bara är för stunden, att jag kommer att klara av det här precis som jag klarat av allt annat. Jag säger till mig själv att det här, den här väntan, är ett steg på vägen och att det inte tar slut här. Det kommer en dag  då jag kanske vill gå till jobbet på morgonen, har arbetskamrater jag kan prata med och tid över till att åka hem och träffa alla som jag saknar lite oftare än vad som är möjligt just nu. Det kommer en tid då det dåliga samvetet kanske helt enkelt inte är så dåligt.


Men tills dess så sitter jag här på min stol och undrar varför det blev som det blev och hur vi kunde åka så långt bort ifrån varandra trots att vi egentligen är så nära...

Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards