Jag har medvetet hållit mig borta härifrån en stund. Har inte velat ha med er att göra men idag kände jag plötsligt ett behov. Ett behov av att göra något annat, något som bara är mitt och för mig.

Satt och tänkte tillbaka på det här året. Det har gått så otroligt fort. Ja, jag vet att jag säger det varje år men nu tycker jag verkligen att det sprungit mig förbi. Det har hänt en hel del men samtidigt inget alls. Det som jag funderat mest över det här året är nog livet, levandet och döden. Jag tror att jag kan räkna ut varför, det beror nog på flera saker. För det första så har jag som ni vet börjat jobba i vården igen. Nu som personlig assistent. Att komma sjuka människor och deras familjer nära får en alltid att uppskatta sitt eget liv, att man är frisk och har många år kvar att leva mycket mer. Jag vet att allas våra dagar är räknade. Det är bara en fråga om tid... För det andra så börjar människor runt omkring oss att bilda familjer, skapa nya liv och föra sina egna liv vidare. Det finns inget vackrare. Medan några liv föds fram så försvinner andra bort för evigt. Det är så det är men det sticker till lite extra inuti mig varje gång man hör att någon gått bort eller blivit sjuk. Det behöver inte vara mig någon närstående utan kanske en släkting som jag egentligen aldrig träffat men hört talas om då och då. Det är den här förbannade cancern. Den har ett dödligt grepp om vissa delar av min mormors syskonskara och dess familjer. Det är fruktansvärt obehagligt när den kryper så nära och flåsar en i nacken. Jag försöker att inte tänka på det för just nu är jag ju frisk. Jag lever och har hälsan. Men vem vet vad som händer en dag...

När jag är hemma i Eskilstuna och möter de gamla så märker jag att åren går. De blir äldre och i en framtid någonstans så kommer de inte längre att finnas hos mig, hos min familj. Återigen så får jag inte fokusera på det, de är ju faktiskt ännu här. Men jag längtar så efter egna barn, jag vill att min mormor och farfar skall hinna träffa dem, se dem och höra deras gurglande skratt. Jag vill ha ett fotografi på dem innan de försvinner och jag vill att de ska veta att de på något sätt kommer att leva vidare genom och i dem.

Än finns det tid och människor brukar säga att man inte ska stressa men ibland kan jag inte låta bli. Ibland vill jag bara att allt ska vara som när man var liten. Då fanns ingen framtid annat än möjligtvis morgondagen. Man levde i nuet och visste inte bättre.

Men jag lever nu. Du lever.