Alla inlägg under maj 2013

Av madeleine karlsson - 31 maj 2013 16:21

Hur mycket kan man gråta? Kommer det någonsin att ta slut?

Har gått tillbaka till jobbet nu, det är ingen höjdare. Så fort någon nämner det hela, beklagar eller ger mig en kram så börjar tårarna okontrollerat att rinna. Kanske måste det få vara så men det är så jobbigt att "börja om" hela tiden. Jobbigt att prata om det och jobbigt när man ska träffa nya som inte fått beklaga ännu. Men det är väl klart att folk ska få beklaga, det är ju deras rättighet? Eller? Det är ju ett sätt för mig också att förstå att andra förstått hur det ligger till. Det blir ett bekräftande på att andra vet orsaken till varför jag gråter och/eller eventuellt bara bryter ihop någon dag framöver. Det jänns tryggt men ändå är det så jobbigt.

Jag brukar inte gråta. Jag brukar absolut inte vara ledsen inför andra. Det känns så himla ovant att gråta inför människor som egentligen inte känner mig så väl, mina arbetskamrater till exempel. Det är så underligt att man kan känna sig så här ledsen och inte kunna hejda de där brännande tårarna när de bubblar fram ur sina tårkanaler. Det måste få komma ut. Jag måste visa mig sårbar för det går helt enkelt inte att hindra. Det bara kommer. När som helst.

Det kan triggas igång av olika saker också, saker som gör ont eller påminner om ditten eller datten. Alldeles nyss bröt jag ihop, det var en blandning av en okänslig kommentar från någon, räkningarna från sjukhusvistelsen som låg på hallmattan och ett sista samtal med min fina barnmorska som jag nu tyvär inte kommer ha någon mer kontakt med. För tillfället i alla fall. Det gör så ont allting. Jag är så himla ledsen, fortfarande. På söndag har det gått två veckor. Två veckor av ledsamhet och tårar.

Av madeleine karlsson - 28 maj 2013 20:14

Tänker fortfarande på dig, hela tiden. Kan inte sova om kvällarna hur trött jag än är. Hur kunde det bli så här tokigt?

I morgon är jag tillbaka på jobbet. Min kropp kommer att vara där men tankarna, de kommer nog vara någon annan stans. Med dig. Vi ska flyga över gröna ängar och jag ska höra ditt gurglande skratt som bubblar ut ur ditt lilla bröst. Du ska klämma om min tumme med din lilla, lilla hand och jag ska smeka ditt lilla veck i nacken, det där som du ärvt efter din pappa...

Det känns jobbigt att gå tillbaka, måste börja om med allt. Måste höra alla som beklagar och säger att det nog kommer att gå bättre nästa gång. Måste försöka att inte gråta. Ska vara stark nu och fokusera på framtiden precis som jag sagt till så många redan. Men det är svårt. Du fanns ju inne i mig fast ändå inte. Det var ju du som skulle bli vår framtid, inte den här tomheten...

Jag skrattade högt idag. Var glad. Det är skönt men känns ändå så konstigt. Får jag vara glad? Varför och hur är det ens möjligt? Är inte människan otrolig egentligen? Hur vi går vidare, snörar på oss andra skor och bara plöjer vår väg framåt. Drivs av någon märklig kraft.

Drivs av drömmar...

Av madeleine karlsson - 26 maj 2013 13:44



Det är söndag idag. Igen. En hel vecka har gått sedan vi var på sjukhuset. Bara en liten prick på ovansidan av min hand skvallrar om vad som hänt. Pricken där det satt en nål, där de tog blod och där de stoppade in det där medlet som sövde mig. Medlet som lät mig slippa ifrån en stund.


I övrigt så syns det ingenting på mig. Fast inuti är jag fortfarande trasig och tårarna bränner. Varje dag. Jag blir arg och avundsjuk på andra. Går in på Blondinbellas blogg, lyckliga jävla Blondinbella. Hon som har allt och nu även ska bli mamma. Hon är bara några veckor före mig och innan allt det här hände tyckte jag det var skoj att läsa hennes blogg. Det gör jag inte längre. Nu är min bebis borta men hennes frodas där i den växande magen. Det är så fruktansvärt orättvist! Gick in på en annan blogg jag brukar läsa och vad möts man av där om inte en ultraljudsbild av ett alldeles litet perfekt foster. Hon ska också ha barn och jag fick tårar i ögonen när jag såg bilden. Det där skulle ha varit vi! Det är så fruktansvärt orättvist!


Överallt står det om bebisar, graviditeter, mammalycka och barnvagnar. Överallt finns berättelser om andra som fått missfall. Jag kan knappt andas. Vet inte vart jag ska titta, vilken tidning jag kan köpa som INTE innehåller något som har något med barn att göra. Överallt ser jag mammor med barnvagnar och sockersöta bebisar. Överallt hör jag spädbarnsgråt och just idag, på mors dag, är hela Facebookflödet fyllt av mammagratulationer. Och det är så fruktansvärt orättvist!


Vart ska jag ta vägen?


Försöker hålla hjärnan sysselsatt. Läser böcker (utan att förstå sammanhanget), löser korsord, lyssnar på musik, tittar på tv, pussar på min fina J, Kramas, gråter... Ja ni ser ju själva, allt slutar i ledsamhet. Morgonen och kvällen är fortfarande värst. Önskar att allt försvann bara. Lämnade mig ifred.


Nu har jag bara två dagar kvar här hemma, sedan måste jag tillbaka till jobbet. Då börjar det om. Måste förklara varför jag varit hemma, varför jag kanske inte kommer att vara lika glad hela tiden som jag brukar. Det är skönt att folk vet om tycker jag, även om det är jobbigt att hela tiden behöva förklara, hur man mår och vad som hände. Det kanske hjälper att gå till jobbet, prata om annat, göra något annat.


Men tills dess fortsätter det att vara söndag. En dyster, grå och hopplös söndag fylld av kärlek mellan mig och min älskade J. Vi tar oss igenom det här, sakta men säkert.


 




Av madeleine karlsson - 25 maj 2013 22:12

Precis i början, när jag fick veta att du fanns, hade jag så otroligt många tankar och funderingar. Glädjen och känslorna trängdes i bröstet men jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av allting. Jag ville inte berätta om dig i bloggen än eftersom det var så tidigt. Men samtidigt kände jag att jag ville skriva.

Jag ville skriva ner allting så att jag skulle kunna berätta för dig när du blev äldre. Ville att allt skulle vara glasklart och att du själv, när du blev stor kunde läsa om hur glada pappa och jag blev den där dagen vi fick veta att du skulle komma till oss. Ville att du skulle kunna följa med oss i väntan på vårt första efterlängtade barn, du, och känna all den kärlek och glädje som det innebär att starta en familj.

Jag var livrädd för att glömma bort något viktigt. I alla fall i början. Så jag ville också skriva för att inte tappa bort någonting på vägen.

Därför köpte jag den här boken till dig, till oss. Jag valde länge och väl. Ville inte ha någon enfärgad mörk bok utan något som såg glatt ut och inte var varken tjejigt eller killigt. Vi ville ju inte veta vilken sort du skulle bli utan låta det bli en överraskning. Den här boken kändes perfekt, med hård pärm så att den skulle hålla att bläddras mycket i.

Jag köpte den och när jag kom hem lade jag den på skrivbordet. Jag tänkte att imorgon, då ska jag sätta mig och skriva om den lyckligaste dagen i mitt liv innan jag glömmer bort alla detaljer...

Nu blev det inte så. Du är en dröm nu, en fin liten önskan som lämnat oss och kvar ligger den där boken. Jag förmådde aldrig skriva ner ett endaste ord i den. Där finns inga minnen, ingen glädje och ingen kärlek. Bara tomma blad. Nu vet jag varför det aldrig blev av att jag satte mig där och skrev. Allt är så klart och tydligt nu. Men så oerhört ledsamt. Och jag saknar dig, jag saknar att tänka på dig och hur du ligger tryggt där inne i min mage. Jag saknar tankarna på framtiden som nu inte blir av. Jag saknar att längta efter dig och den växande magen. Jag saknar att alla andra är så glada för vår skull...

Jag är så trött, orkar inte tänka, än mindre göra något. Jag undrar vart du är nu, vart du tog vägen, när och varför? Jag gjorde ju mitt bästa, varför orkade inte du? Varför lämnade du oss?

Jag vet inte vad jag ska göra med din bok längre. Den bara ligger där och påminner om dig. Kanske kommer den till nytta igen den dagen då vi vet att du ska få en bror eller syster? Kanske kommer jag aldrig att skriva något i den? Kanske ska jag bara ge bort den så att jag slipper se den? Den tillhör ju dig.

Tillhörde.



Av madeleine karlsson - 24 maj 2013 08:41

Fortfarande i föräldrarnas soffa. Det regnar ute. Jag ser det inte men kan höra dropparna mot gröna löv och trottoarer.

Idag skulle vi ha varit 13 fulla veckor. Du och jag. Tillsammans hade vi klarat det, tänker jag, om du bara hade funnits till. Ska det vara så här nu? Ska jag varje fredag tänka på hur det hade varit om du fortfarande fanns? Hur ska man orka?

Jag har gråtit mera, det tar liksom inte slut. Den här enorma och bottenlösa ledsamheten. Den kanske inte alltid syns men den känns. Jag har ont i hela kroppen. Inte på grund av operationen utan ja, jag antar att det är sorg. Kanske? Jag är inte så bra på det här med sorg, vet inte hur den ska kännas, hur den bör kännas. Hur den kan visa sig... Men det gör ont. I alla muskler som finns. Det känns som träningsvärk precis överallt. I benen, låren, ryggen, armarna och nacken. Som om jag sprungit tio mil trots att jag inte har gjort ett skit. Jag har gråtit, promenerat och legat i en soffa. Hur kan det göra så ont? Skinnet gör också ont, kände det nu när jag duschat och skulle smörja in mig. Som om någon rispat hela kroppen med sandpapper, den grova varianten. Och ögonen, har väl aldrig känt mig så trött, orkeskös och uttömd. Tom på något sätt.

De där envisa tårarna. De lurar ständigt i ögonvrårna och riskerar att dyka upp precis när som helst. Det är farligt. Livet är farligt...

Av madeleine karlsson - 23 maj 2013 00:03

Är nerbäddad i föräldrarnas soffa hemma i Eskilstuna. Ligger på mage för första gången på flera månader, var rädd att jag skulle krossa dig eller tränga in dig i någon inälva. Känns konstigt. Allt känns konstigt. Du var förmodligen aldrig där. Måste försöka komma överrens med den tanken, hur det nu ska gå till?

Träffade mormor på stan, jag lyckades med att inte gråta. Vi åt lunch och pratade. Jag tänkte på förra gången jag besökte min gamla hemstad, några veckor sedan bara. Du fanns i mina tankar och i min kropp och jag var lycklig. Lyckligt ovetandes om att sanningen skulle uppdagas så småningom. Jag fick en gravidklänning som min barndomsvän köpt åt mig. Igår slängde jag upp den på hyllan där jag inte kan se den. Likaså alla böcker och mappen från barnmorskan. Vad ska jag med dem till nu?

Efter lunchen mötte vi upp mamma som kom från jobbet. Vi hann inte ens börja kramas innan tårarna rann. Jag är så ledsen. Vi drack kaffe och pratade ännu mera. Gick en runda på stan. Jag köpte en färgglad klänning. Behövde det. Färg. Glädje. Vi gick hem och mötte resten av familjen. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna igen. Orkar inte gråta hela tiden. Men ibland känns det som att det är det enda rätta. Det enda sättet att få ut sorgen på.

Överallt blir jag påmind om dig. Bebiskläderna som jag och syrran hade på oss och som mamma i sin stora glädje bar ner från vinden för ett tag sedan, står i garderoben där jag hämtade extratäcket och kuddarna. Den där boken i bokhandeln som jag tänkte köpa, den som visade ultraljudsbilder i verklig storlek vecka för vecka. Boken som jag aldrig köpte...

Jag tänker mycket. Allra värst är det nu, precis innan jag somnar. Jag går igenom händelseförloppet på sjukhuset om och om igen. Jag hör mig själv gråta och jag ser den där ultraljudsbilden på min tomma men utspända limoder som vore det en film på en enorm bioduk. Men jag kan inget göra nu. Jag kan bara försöka acceptera. Hur man gör det har jag ingen aning om...

På morgonen när jag vaknar är det också jobbigt. Hur ska jag klara den här dagen? Hur mycket kommer jag att gråta idag och när? Hur ska det bli sedan? Kommer vi att bli gravida igen? Hur faan ska jag överleva det och all den ovisshet som säkerligen kommer att vara ännu värre då? Hur ska jag kunna glädjas åt en framtida graviditet? Det kan jag inte för mitt liv förstå!

Det har gått tre dygn nu sedan ditt trygga bo sögs ut ur min kropp. Tre små dygn och ändå är allt så annorlunda. Så många känslor som jag måste slåss med, brotta ner och övermanna. Så otroligt många tankar.

Lättast är det mitt på dagen i sällskap av andra. Prat och surr gör det lättare att glömma, för en stund. Har ingen aptit och frukost känns totalt onödigt. Varför ska jag stoppa i mig något när du inte längre finns där. Du som behövde näring för att växa dig stor och stark... Jag överlever utan mat men hur ska jag överleva utan dig?

Jag vet att det blir bättre. Så småning om. Men det är tungt. Det får nog vara så en stund.

Av madeleine karlsson - 21 maj 2013 10:53

Jag kan allting utantill nu. Den 25e Mars fick vi veta att du fanns, att du låg där i min mage, väl skyddad mot den farliga världen här utanför. Att du fanns och skulle bli till. Tårarna som rann av glädje nerför kinden när jag såg det där tydliga blå strecket på stickan. Hur jag dagen efter kissade på två till, bara för att vara på den säkra sidan.


Jag var gravid. Något som jag drömt om och längtat efter så otroligt länge. Jag kramade min älskade J och lyckan var oändlig. samtidigt blev jag lite rädd förstås. Hur skulle det bli? Skulle det gå bra? När skulle vi berätta för den närmsta familjen? Påsken närmade sig och vi bestämde att berätta för alla eftersom jag mådde så dåligt och inte ville äta så mycket mat. Det skulle bara bli konstigt att försöka bortförklara allt. Alla blev överlyckliga och vi grät av glädje. Det var en fin påsk.


Den där lyckan lade sig så småningom, jag mådde illa men kräktes aldrig, var sugen på sura saker och hade fruktansvärt ont i brösten. Trots alla symptom så började jag känna ett tvivel, var det verkligen någonting där inne? Hur skulle jag veta när jag egentligen inte hade några andra bevis än de där stickorna jag kissat på? Dagarna gick och det var ganska jobbigt på jobbet. Att må dåligt konstant och känna sig så där sjukt trött utan att kunna/vilja berätta varför. Det hade ju inte gått så lång tid än och självklart visste jag att det fanns en risk för missfall. Jag gick på det första "alkoholsamtalet" hos barnmorskan och hon gratulerade så mycket till graviditeten. Tack, sade jag. Ungefär fem veckor senare var det dags för inskrivningssamtalet, både jag och J åkte dit och kanske att det började kännas lite mer verkligt då. Det togs blodprover och en massa annat men det gjordes ingen gynekologisk undersökning och ultraljud gör man inte förrän i vecka 19-20 nu för tiden. Jag fick helt enkelt förlita mig på de symptom som min kropp uppvisade. Blodådrorna på brösten som blev så stora, sammandragningar i livmodern som växte sig större och större och den där enorma tröttheten. Allt var ju normalt och proverna likaså, förutom att jag hade för låg hormonproduktion i sköldkörteln. Jag fick börja äta Levaxin för att ställa det problemet till rätta.


Det var så svårt att få in i huvudet att det fanns något i min mage, att vi skulle bli föräldrar. Kanske visste jag någonstans djupt inuti mig att det inte skulle gå så som vi tänkt? Kanske fanns det något i mig som så tyst och försiktigt startade de där känslorna av tvivel i mig? Jag vet inte.


För ungefär en vecka sedan (vecka 12) började allt. Missfärgade flytningar som jag till en början inte regaerade så mycket på. Läste i böcker och sånt kunde förekomma. De blev inte bättre. Några dagar senare, lite blod på toalettpappret. Det där tvivlet. Den där känslan. Det fortsatte och jag jobbade på som vanligt. Tills i fredags när jag åkte hem på min timslånga rast och kände att det här är inte bra. Jag började gråta hysteriskt och ringde min barnmorska. Hon rekomenderade mig att ringa gynakuten i Uppsala för här i Enköping kan de inget göra. Jag ringde. De bad mig avvakta eftersom blödningen inte var riklig och jag inte direkt hade ont i magen. Jag åkte tillbaka till jobbet för ett kvällspass. I lördags och halva söndagen låg jag bara och grät. Mensvärken som hade börjat så smått tilltog. Det var något som inte stämde, jag kände det på mig. I söndags ringde jag tillbaka till gynakuten och grät och sade att nu vill jag komma upp och få veta vad det är som står på. Jag kan inte bara ligga på soffan och vänta på att min bebis ska dö och blöda sig ut ur min kropp. Försvinna. Personen i Uppsala frågade om jag verkligen inte kunde vänta till imorgon (måndag) och jag trodde inte det var på riktigt! Nej, sade jag med min gråt i halsen, jag väntar inte längre nu. Vi ringde min fina svärmor som skjutsade upp mig och J till gynakuten i Uppsala. Det var inte en människa i väntrummet och snart kom en kvinna och tog mitt blodtryck och ett blodprov. Värken blev värre och kändes nu som riktiga kramper. Efter någon timme kom doktorn och jag tog J i hand och gick in i undersökningsrummet. Jag grät. Jag fick förklara mina problem och sedan blev det en gynekologisk undersökning. Det kom blod men doktorn kunde inte riktigt fastställa vartifrån det kom. Till slut gjorde han ett gynekologiskt ultraljud och jag såg direkt. Jag såg det där stora runda som var helt svart. Det fanns ingenting där. Bara tomhet. Min värld rasade och jag grät. Jag grät och grät och grät.


Det fanns inget foster i min stora livmoder. Allt annat hade utvecklats precis normalt, fostersäck, fostervatten och allt men inuti fanns ingenting. Tomt. Bara ett stort svart hål. En ren nitlott sade doktorn sedan när jag fått på mig kläderna och skrikgråtit i J:s armar. Han kunde inte säga om det någonsin funnits ett foster där i men det hade varit tomt bra länge. Min kropp har alltså sagt till mig i nästan 13 veckor att jag varit gravid, producerat alla hormoner och gjort allting rätt förutom att fostret aldrig utvecklades. Jag var helt förstörd. Jag är helt förstörd.


Jag var tvungen att genomgå operation, en skrapning för att få ut allting. Min svärmor och J var hos mig hela tiden och jag bara grät. Försökte hålla modet uppe ibland men tårarna vann alltid till slut. Det gör de fortfarande trots att det gått ett par dagar. Jag förstår ingenting. Varför blev det så här? Varför? Idag är det tisdag och du finns inte längre, du fanns troligtvis aldrig och jag har så oerhört svårt att ta in allt det här. Jag är så fruktansvärt ledsen och jag vet inte hur jag ska orka vakna varje dag och inse att det blev som det blev. Jag har så svårt att somna om kvällarna, allt jag ser är den där stora svarta tomma livmodern på skärmen. Tomheten. Jag känner mig så fruktansvärt lurad. I över tre månader har jag blivit grundlurad av min kropp. Det känns också som att jag lurat alla andra, de som vi nyss berättat den glada nyheten för. Jag kan inte komma över det.


Det är så svårt. Jag gråter varje dag. Jag gråter för att jag är ledsen, för att jag är arg och känner mig lurad. Jag gråter för att den tid som skulle bli så lycklig nu bara blev ett stort svart hål. Jag har så fina människor runt omkring mig och imorgon åker jag till Eskilstuna ett par dar. Det är också fruktansvärt jobbigt att vara borta från sin familj när något sådant här sker. Jag saknar dem alla så mycket och det var hemskt att gråta med dem i telefonen på sjukhuset. Mamma grät, pappa grät. Alla grät. Sådant är så svårt att ta.


J, du är min klippa, mitt allt och jag älskar dig så enormt. Vi ska klara det här (Nu rinner tårarna igen) och förr eller senare skall vi få vår lilla bebis, vårt barn med en valk i nacken och pälsdjursallergi. Jag kommer att vara ledsen en stund, det finns sår, både i kroppen och i själen som måste få läka. Men utan dig så klarar jag inte en enda dag. Nu måste vi försöka se framåt, andas och ta nya tag. Tills vi är redo att försöka igen så kommer vi att rå om varandra och ha det så bra som det går. Vi har så fina familjer och vänner som tar emot oss när vi faller.


Jag är så oerhört ledsen men jag klarar allt. Vi klarar allt. Också detta och det som kommer i framtiden.

Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards