Färgat ögonbryn, fransar och håret. Peelat ansiktet och lagt en mask. Tvättat av och smort in med salva. Noppat ögonbryn och filat på naglarna. Målat dem och smort in håret med olja...

Men alltså vad är detta? Vad gör jag och varför? Allt detta har tagit mig flera timmar och den som inte ser mig varje dag skulle inte märka någon skillnad. Är det inte knäppt?

Här står jag alltså en fredagkväll i flera timmar och försöker "förbättra" mitt utseende. Jag förstår, vid sådana här tillfällen, varför jag inte gör det speciellt ofta. För att det tar en sådan evinnerlig tid! Men det känns faktiskt bättre efteråt, på något underligt vis. Hur kommer det sig egentligen? Beror det kanske på att jag faktiskt inte piffar till mig särskilt ofta nu mera när man mest jobbar? Beror det på att ansiktet känns fem år yngre efter en mask eller att håret får den där rätta efter-färgning-volymen? Beror det på att samhället förväntar sig detta av mig? Att man alltid ska se fräsch och välvårdad ut? Kan det bero på att man är tjej och uppväxt med sådana här tjejgrejer som att lägga ansiktsmasker och måla naglarna?

När jag var yngre och inte hade någon man i mitt liv så var det annorlunda. Då grejade jag med allt detta för att bli så fin som jag tyckte att jag kunde bli och därmed kanske lyckas håva in något ragg på krogen. (Det senare hände ytterst sällan.) Nu är det en helt annan känsla som jag är ute efter. Inget av det ovan nämda har jag egentligen gjort för Korvbullen utan för mig själv. För att känslan och självbilden blir något bättre efteråt. Jag känner mig lite finare i åtminstone en dag eller två. Och det i sin tur gör nog att jag blir lite gladare och kanske mer attraktiv? Färgade ögonbryn och fransar gör att jag som är kritvit annars får lite färg och djup i ansiktet. Lite färg i hårbottnen gör att jag inte längre ser skallig ut och ansiktspeeling och mask gör att ansiktet blir lite mer stramt. Skönt helt enkelt! Det är ungefär som att raka benen. Det är skönt med släta ben som inte sticks.

Det är sjukt jobbigt att hålla på med allt detta och ni män som ställer krav på era flickvänner (alternativt tjejerna som ni raggar på på krogen) ska ha det i åtanke. Vi lägger ner mycket tid på att se "naturliga", "friska", "perfekta" och "fräscha" ut. Vi piffar så mycket med något som i slutändan knappt syns. Men det känns! Kanske är det helt enkelt det som är grejen? När det känns bra så mår man bra och det märks.

Naglarna håller på att torka och likaså håret. Lite skönhetssömn på det här så kommer jag att vakna upp och se ut som en prinsessa imorgon. Härligt!

På bordet i vardagsrummet står den. Den döende gerberan. En födelsedagspresent som börjar ge upp. Trots att den håller på att förvandlas till något brunt och ledsamt så kan jag inte kasta den. Bladen är fortfarande gröna.

Nej det är själva blommorna som sakta men säkert fällt sina färgglada blomblad åt sidan. Som för att ge vika åt något annat. De hänger kraftlöst kvar på stjälkarna och påminner mig om hur viktigt det är att ha något att hålla fast vid. En trygghet. De påminner mig om att trots att man känner sig nästan döende så kan man orka en liten stund till. De hänger ju där som ett bevis för det, gerberans vackra blommor. De har hängt länge nu men ändå är de fortfarande där. Det känns på något sätt trösterikt.

Cyklar hem från jobbet. Ser en man gå med sin pyttehund i jättelångt koppel och tänker att det antingen är en väluppfostrad hund som inte bryr sig om cyklister eller en hund vars ägare drar åt sig hunden när cyklisten cyklar förbi. Båda alternativen fel. Cyklar närmare, hunden närmar sig också, jag saktar in och hunden attackerar skällande men ägaren gör inget. Hoooo utropar jag och nästan stannar för att inte bli en hundmördare med en päls inknölad i ekrarna... Troligtvis hade hundägaren blivit skogstokig och skällt på mig i samma styrka som byrackan om den gjort sig illa. Mitt fel?

Den här nya dieten. Läser i tidning efter tidning om den nya trendiga halvfastemetoden. Läser om alla som mår så bra och blir smala. Hör andra som redan anammat trenden och hur fantastiskt det är att vara hungrig och rensa kroppen. Allt är positivt och bra och min hjärna börjar sakta men säkert tro att det kanske vore värt att prova. Tänk om jag skulle kunna bli smal? Tänk om just den här dieten är den rätta? Men hur ska man kunna leva, jobba, träna och vara en glad och trevlig person om man inte äter? Äsch, kan andra så kan väl jag? Mitt fel?

Köper nya träningskläder och skor. Känner mig alldeles för stor eftersom det mesta jag provar känns trångt. Ska man inte få ha något på sig när man vill träna och väger några kilo extra? Finns det inga träningstights som inte slutar precis över blygbenet? Ett par som jag kan stoppa in magen i utan att de hasar ner? Ber om hjälp vid skohyllan och personalen tittar på mig från topp till tå och rekommenderar den absolut dyraste skon "för er nybörjare som inte är vana". Suckar inombords och undrar vad hen har för människosyn. Vill skrika att jag faktiskt är svinstark och kan springa flera kilometer men gör det inte och låter honom därmed tro att jag aldrig någonsin stått i ett par gympadojjor. Mitt fel?

Fick träningskort i födelsedagspresent. Skönt att vara tillbaka men börjar tänka på alla måsten som hela tiden dyker upp. Alla krav som ställs på mig, på andra. Hur det är helt omöjligt att känna sig nöjd. Alltid något som är dåligt. Kroppen som inte vill, tjock det får man inte vara för då duger man inte, fel jobb, fel utbildning, för lite pengar, fel drömmar som absolut inte är möjliga att förverkliga, för lite tid att hinna allt, för många som tycker saker som inte känns viktiga i förhållande till annat... Svårt att känna sig glad när så mycket man gör blir "fel".

Jag är ledsen över att saker blir som de blir ibland. Jag är ledsen över många saker. Men jag är också glad och stolt. Stolt över de val som JAG gjort. Stolt över de val som tagit mig hit där jag är idag även om jag kanske (inom vissa områden) hellre hade varit någon annan stans. Jag är stolt över att jag klarat av livet hittills trots att det tagit emot och varit svårt ibland. Jag är stolt över mig själv och min självbild. Jag är stolt över att vara den jag är. Men jävlar vad svårt det är att visa det och tycka det inför andra. För det får man väl inte? Och råkar man göra det så är människor väldigt snabba med att påpeka motsatsen. Vad hade hänt om jag sagt till hundmannen att han fan får hålla koll på sin ouppfostrade äckliga hund så att inte någon cyklar ihjäl den? Vad hade hänt om jag började avdyrka den nya dieten precis som alla andra? Och vad hade hänt om jag gick fram till någon i sportbutiken och sade att det behövs snygga träningskläder i större storlekar så att ALLA kan känna sig snygga och välkomna in i butiken? Och vad hade hänt om jag sagt åt skopersonalen att inte dra alla över en kant?

Herregud det är så svårt att vara till lags!

Det är synd att samhället ska ta ifrån oss människor vår egen bestämmanderätt och syn på oss själva. Nu mera duger vi inte alls som vi är utan ska vara alla andra utom oss själva till lags. Huvudsaken är ju att andra tycker om mig och beundrar det jag gör, eller?

Nä idag är jag trött på allt det här. Kan vi inte bara få vara människor? Precis så som vi är. Varken mer eller mindre. Med fel och brister. Med glädje och sorg. Utan krav och måsten.

Balkongdörren öppen, blommor överallt och den här svalare luften. Ligger på soffan, insmord i en ny bodylotion som luktar vattenmelon. Tekoppen ryker och det doftar gott. Tänker att hösten är här nu, att den kom så fort. Tänker att jag saknat den och på hur trevligt vi ska ha hösten och jag. Alla promenader bland frasiga löv, alla litrar med te som jag redan börjat bälga i mig och färgerna som kanske kommer att fastna i min kamera.

Lika fort som hösten kom blev jag ett år äldre. Födelsedagen som firats i omgångar. Alla skratt och gratulationer. Det var fint och det bästa var att ha alla samlade på samma plats. Jag kunde se på dem, mina familjer och vännerna. Det gör mig varm inombords. Men under ytan lurar något annat. I våras, när du fortfarande fanns tänkte jag att den här födelsedagen nog skulle bli den häftigaste någonsin. Jag skulle ha varit tjockare och spänd inför det som komma skulle. Det skulle inte ha varit så lång tid kvar nu. Jag skulle ha känt dina små fötter där inne och styrkan i dina små ben...

Nu får jag försöka att vara stark själv. Ibland är det svårt och jobbigt, tungt och eländigt. Ibland är allt riktigt bra. Det är väl så, det kommer i omgångar.

Tittar på rosorna, orkideerna, gerberan och alla de andra. Det doftar gott och de står där så vackert i sina vaser trots att de rivits upp ur jorden, kapats av, buntats ihop med andra och sedan sålts vidare...

Det är bara några timmar kvar nu. Kylen är fylld av E-ämnen till morgondagens eftermiddagsfirande. Nej, jag orkar faktiskt inte ställa mig och baka tårtor och kakor. I år kör jag all in med färdigköpta grejer. Jag "unnar" mig det.

Det mesta är också ordnat till lördagens dubbelkalasfest hemma i eskilstuna. Kan jag andas ut då?!

I själva verket ser jag den här 30-årsdagen som ett slags nyår. Mitt nya år, min nya start. Det här året har hittills varit ganska pissigt. Förjävligt bitvis men med en del små solglimtar mellan allt det andra. Det känns skönt att starta om. Ett nytt år, mitt trettioförsta. Jag tänker överleva det också. Kanske visar det sig bli ett bättre år än det förra och kanske kan min största önskan slå in? Vi får se.

Hur som helst så ska det bli fint att fira in det nya året med alla mina nära och kära!

Vi hörs nästa år...

Jag är sjukt trött på det här nu! Alla salvor, doktorsbesök och utgifter. Jag är trött på att känna mig ful och ofräsch på grund av alla hudåkommor. Jag är otroligt trött på att inte kunna sminka mig eftersom huden är så torr och röd att allt bara smular och jag vill inte lägga ett jäkla öre mer på krämer och sånt. Jag har inte råd att köpa nya dyra saker varje vecka! Kan min kropp vara så god och förstå det?

Jodå det röda fnasiga på hakan under läppen blir bara värre. Allt jag smörjer på svider så jag blir tårögd nästan. Men så här om dagen, i ren desperation, tog jag ett varuprov från apoteket och smorde på. Ren magi!! Det var en otrolig lättnad för det gjorde inte ont. Det kändes svalkande och mjukgörande. Tyvär så var tuben yttepytteliten så jag insåg ju ganska snart att detta nog lär bli en dyr historia...

När vi var på flygplatsen köpte jag ett set med dag- och nattkräm samt ett serum men det kan jag inte använda nu. Det var inte heller helt gratis... Nåja nu åkte jag till apoteket där jag fick varuprovet och kollade in den här serien. Personalen sade att den fungerade väldigt bra (ja, vad ska de säga?) och vårdade huden. De rekommenderade den och jag satt där länge och kollade in alla tusen tuber och burkar... Det var inte riktigt så dyrt som jag trodde men det var heller inte billigt.

Jag köpte fyra av produkterna och nu ska jag testa och se om det blir bättre. Orkar inte se ut så här längre! Åtminstone så är det ju skönt att kunna tvätta och smörja ansiktet utan att det ska göra ont.

Märket heter Eau Thermale Avene.

Jag hade lite tur i alla fall, det var 20% rabatt på just de produkterna nu så några kronor billigare blev det...

Vilken otroligt härlig start på den här dagen...

Nyss hemkommen från farbror doktorn som tog en snabb, kan vara den snabbaste någonsin, titt på mina utslag. 150 spänn för två minuter och ett konstaterande att jag lider av...

Torr hud! Det är ju skrattretande! Jag som smörjer in hela mig jämt och ständigt. Dessutom såg det ut som ett litet svampangrepp i nacken och frampå halsen. Mycket märkligt!

Farbror doktorn skrev ut tre salvor som jag nyss var och hämtade ut. Det kalaset gick på närmare 700 kronor. Hutlöst!

Såatte det kostar närmare en tusenlapp att konstatera och behandla torr hud.

Det är ju tur att man är så otroligt rik...

Tog ett snack med svärmor som jobbar på samma ställe och vi kom nog fram till att det har varit lite mycket den senaste tiden och att sådana här hudåkommor inte är helt ovanliga när kroppen utsätts för stress. Det kan komma efter... Jag tror nog det också. All ledsamhet i kombination med alla hormoner och allt visar sig nog nu. Som om det inte vore nog...

Nu ska jag ta mina dyra salvor och smörja utav bara faan!

Jag tycker inte om prydnadssaker. De samlar damm och blir omoderna. De är liksom bara till för utfyllnad och det känns onödigt att lägga pengar på sådant. Som att betala för kartong, bubbelplast, tejp och frigolit när man köper saker som måste packas för att skyddas.

Att jag ogillar prydnadssaker kan också bero på att jag inte är speciellt bra på inredning och piffande av diverse ytor. Jag gillar saker som är mysiga. Kuddar och ljus och sådant, dit kan jag liksom sträcka mig men när det kommer till olika krukor, vaser, duttidutter och lullull då faller allt. Vet inte hur jag ska mixa och matcha. Jag ser ofta fina saker som jag önskar att jag köpte men som jag inte har en aning om var jag ska göra av. Här om dagen såg jag ett fint uggleljus på Åhlens men jag köpte det inte. Det är en knepig grej. Ett ljus som är stöpt som en uggla. Två saker jag gillar i en. MEN! Hur gör man med det? Det är ju jättefint att titta på det som det är, för fint för att elda upp liksom och då vet jag inte riktigt hur jag ska göra med det. Ska det bara stå där på sitt glitterfat och se fint ut och samla damm? Eller ska jag elda upp det och göra det till en oigenkänlig grå klump? Så otroligt dumt! Det blev för svårt för min lilla hjärna så jag lät bli att köpa det och ångrar det inte.

Något som jag däremot tycker om är trälådor och små boxar. De kan man ju använda, lägga små prylar i som smycken eller småpengar. Jag tycker jättemycket om min lilla träkista som jag köpte i Lettland en gång för länge sedan. Därför blev jag så glad när jag på Cypern hittade små trälådor. Problemet med dem var att det var en stor bild av Cypern fastsatt på nästan alla. Men jag lyckades hitta en enda liten en som var bara i trä med fin dekor på ovansidan. Den köpte jag! Jag vet ännu inte vad jag ska lägga i den eller vart den ska stå men jag tycker mycket om den. Än så länge är den bara ett minne man kan ta på men jag är helt säker på att den snart finner sin plats...