Känner mig rastlös. Samtidigt trött. De där tvångstankarna om att jag måste ut och motionera snurrar runt i huvudet. Måste jogga, bli stark. Men så den där astman jag burit runt på någon vecka nu. Borde skita i astman, måste vara duktig. Vankar runt i lägenheten. Söndag i enköping och mannen jobbar. Det betyder att jag är ensam. Ensam och uttråkad. Tänker på dem där borta i ursprungshemmet. Att det är sånt sköseri med tid det här att vara ensam...

Går in i badrummet, kissar, ser mig i spegeln och borstar tänderna. Kliar lite på de där jävla hudutslagen som fortfarande inte läkt trots dyra salvor. Blir irriterad. Borde kränga på mig träningskläderna och prova jogga i alla fall, tänker jag. Går istället in i sovrummet. Lägger mig på sängen, på sidan. Där får jag syn på änglarna och ögonen svämmar över. Det är inte alls meningen. Det är säkert PMS:en. Japp, då kommer mensen även den här månaden. Fan.

Änglarna består av farmor och en present som jag fick av en släkting när du försvann. De tittar på mig båda två. Det är meningen, det är därför de står där. Blev bara så arg helt plötsligt, över att livet är så jävla orättvist ibland. Över att jag känner mig maktlös och inte kan göra ett skit åt så många saker. Över det faktum att jag hela tiden tycks försöka med olika saker utan att lyckas.

Så torkar de där tårarna och allt blir som vanligt. Tyst i lägenheten. Det som är gjort är gjort. Ligger kvar på sängen, andas. Den här dagen måste också gå...