Alla inlägg under november 2013

Av madeleine karlsson - 25 november 2013 11:57

Fastnade i Efter tio med Malou. Malin Wollin satt bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och berättade om de missfall hon varit med om. Ibland var hennes ögon så blanka och orden hon uttalade var så bekanta. Som om jag själv skulle ha uttalat dem. Hon pratade om sitt sena missfall i vecka 19 och hur hon hade haft den där obeskrivliga känslan av att något varit fel. Hela tiden. Att läkarnas termer som "sent missfall", "uteblivet missfall" osv inte alltid känns så passande för någon som befinner sig i sorg. Det är svårt att ta in där och då.

Det är fortfarande svårt att ta in. Men jag har ju varit där. Just nu kan jag inte låta bli att tänka på att vi var beräknade att bli föräldrar den här veckan. På fredag. Nio månader. En lång men samtidigt kort tid. Men nu är verkligheten en annan. Istället för att ligga på BB på fredag ska jag jobba. 13 timmar. Det är bra för då slipper jag tänka.

Det är svårt och jobbigt att prata om sådana här saker. Men det är viktigt. Vi är så många som varit där, är och kanske kommer dit. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Här om dagen fick jag ett meddelande på Facebook, ännu en som jag känner som drabbats av cellförändringar. Hon hade frågor, var orolig och undrade hur det skulle gå. Jag blev varm i hjärtat för det är precis därför jag skrivit så mycket om mina cellförändringar och min operation. För att vi ska våga/kunna prata om det. För att vi som drabbats inte ska känna oss ensamma. Hon visste att jag varit med om det och vände sig därför till mig. Det känns tryggt och bra för min del. Jag vill stötta och berätta så att vi kvinnor kan få det stöd av sjukvården som vi behöver i den situationen. Jag anser att jag inte fick det, nu vill jag hjälpa andra så att deras upplevelser inte behöver bli så hemska som mina.

Jag kan dra paraleller mellan operationen som avlägsnade mina cellförändringar och operationen som avslutade min graviditet. Den största skillnaden var att få bli sövd. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte kan få lov att sova bort den oerhört otrevliga och traumatiska upplevelsen som det faktiskt är när någon opererar i ens underliv och tar bort något som kan utvecklas till cancer? Varför skall man tvingas vara med om smärtan, lukterna, känslan och allt det andra?

När jag opererades i samband med missfallet så var det något helt annat. Det var klart att jag skulle få sova om jag önskade det. Det gav mig en viss ro som jag kunde vila i. Jag skulle slippa ifrån allt en stund. Få sova och slippa minnas den där hemska stunden resten av mitt liv. Jag skulle få slippa smärtan. Minns att jag berättade mina känslor och rädslan där jag låg på operationsbordet och jag sade "Ni lovar väl att jag inte kommer att känna någonting?". Narkosläkaren lovade och sedan somnade jag. När jag vaknade låg jag på sidan och hör hur glad personal skojar och skrattar om en trasig dörr och jag känner att jag måste skämta till det och utbrister "Sparka till dörren bara, lite våld löser det mesta". De skrattade gott åt mig och det kändes så underbart att jag faktiskt inte hade känt någon smärta och inte kom ihåg ett endaste dugg. Det var en befrielse.

Nu i efterhand känns det som att sjukvården tycker att det är jobbigare och svårare för kvinnan att vara med om operation efter missfall och att man så klart ska få somna ifrån det. Däremot är en operation som avlägsnar något som kan bli cancer något som man "bara gör" och som det liksom bara är att genomlida bara för att det numera är en rutinoperation. Jag håller inte med. Jag har varit med om båda som varit lika vidriga och hemska fast på olika sätt.

Jag anser att man ska ha rätt att välja huruvida man vill bli sövd eller ej. Det ska inte sjukvården bestämma. Det är en lätt narkos och operationen är över på några minuter.

Detta skiljer sig mellan länen, här i Enköping till exempel sövs man alltid när man ska utföra konisering eller skrapning. Så var inte fallet i Eskilstuna som dessutom har ett mycket större sjukhus. Det gäller även cellprovtagning. Olika åldrar i olika län. Jag anser att det ska vara samma för alla. Ett år eller två kan göra stor skillnad mellan liv och död, cellförändringar och cancer.

Vi måste prata om jobbiga saker. Det blir lättare då.

Av madeleine karlsson - 4 november 2013 17:55

För ungefär fem år sedan bröt jag upp med mitt gamla liv. Jag var trött, ledsen och arg. Man kan säga att jag var nära den där omtalade väggen. Jag hade jobbat och slitit i flera år på demensboendet. Jobbat obekväma arbetstider, 13-timmarspass, delade turer, julaftnar, helger, dagar då jag inte orkade och allt detta för en lön som knappast kan kallas skälig. Min tjänstgöringsgrad var på 71% och eftersom jag var fast anställd kunde jag inte jobba extra om jag inte blev beordrad. Pengarna räckte till hyra, mat, kläder och något krogbesök då och då. Jag var ung, eller yngre, kanske jag ska säga. Jag hade drömmar och mål precis som alla andra. Jag jobbade hårt för att ha råd med mitt körkort och min lägenhet som jag var så stolt över. Jag visste också att jag varje dag gjorde något fint för någon annan på min arbetsplats. För utan mig och mina kollegor skulle det aldrig ha funnits något demensboende. Det kändes betydelsefullt. Både att jag kunde försörja mig själv och samtidigt hjälpa någon annan.


Men åren gick och inget blev direkt bättre. Sämre arbetstider, färre kollegor, fler dementa, ingen högre lön. Jag beslutade mig för att det fick räcka, jag ville inte gå hem med dåligt samvete för att jag inte hunnit det jag skulle på jobbet, jag ville inte känna att pengarna inte räckte till trots att jag jobbade hårt och jag ville absolut inte gå in i väggen. Jag kom in på högskolan som tur var. Det var den lyckligaste dagen, nu äntligen skulle det bli något av mig. Jag skulle inte "bara" vara ett vårdbiträde. Jag fick tjänstledigt och jag lovade mig själv att aldrig jobba inom vården igen. Jag skulle bli något annat, utbilda mig, få ett högre avlönat jobb och den där personliga utvecklingen som jag helt saknade.


Tre år passerade och jag var äntligen färdigutbildad. Jag kände att jag var på väg någonstans. Efter examen var allt kristallklart, jag skulle arbeta som informatör någonstans eller med text i allmänhet någon annan stans. Det skulle ju lösa sig enkelt nu när jag hade min utbildning. Det var min dröm och är fortfarande. Men verkligheten mötte mig där någonstans på vägen och berättade att det inte alls var så lätt som jag trott. Jag sökte jobb på jobb på jobb på jobb. I alla närliggande städer sökte jag och lyckades komma på en enda intervju. En! Jag fick inte jobbet. Jag sökte fler jobb. Ännu fler jobb. Samtidigt var jag tvungen att gå till Arbetsförmedlingen på värdelösa, intet givande möten. Jag var tvungen att skicka in rapporter och söka jobb som de på AF ansåg att jag skulle söka trots att jag inte var kvalificerad. Allt detta för att kunna stämpla och få ut drygt 8000 i månaden (eftersom jag inte fick jobba heltid innan var A-kasseersättningen väldigt låg).


Efter ett drygt år var jag så otroligt less på att vara arbetssökande arbetslös utan ett öre på banken att jag till slut sökte ett jobb som AF tvingade mig att söka trots att jag tydligt påtalat för en av mina handläggare att jag absolut inte ville jobba inom vården. Det var ett jobb som personlig assistent. Det dröjde inte ens 24 timmar innan jag fick jobbet. Jag hade bra referenser, jobbat länge och var en reko människa. Jag var både ledsen och glad inombords. Glad för en chans att kunna tjäna pengar men ledsen för att jag var tillbaka på ruta ett. Tillbaka i vården. Tillbaka till dålig lön, dåliga arbetstider, 13-timmarspass och slit. Egentligen ville jag nog bara gråta men jag tog mig i kragen, log och gjorde det som förväntades av mig. Jag förväntades ju vara nöjd och glad över att äntligen fått ett jobb.


Nu har det gått ungefär ett och ett halvt år och jag börjar känna mig rastlös, ledsen och uttråkad. Igen. Det är inte roligt att gå till jobbet. Det har inget med personerna jag jobbar med och för att göra. Det handlar om min personliga utveckling. Jag står still, precis som jag stod still förut. Jag hatar det. Jag vet inte längre vad jag ska göra för att komma någon annan stans. Jag vill jobba med något annat som inte är vårdrelaterat. Jag vill växa som person och jag vill få använda allt jag lärt mig på högskolan och jag vill göra något med all den kreativitet som jag vet finns inom mig. Jag vill dela med mig av mina kunskaper och upptäcka nya saker. Jag vill leda och följa, jag vill se något okänt, jag vill ge och ta och jag vill ha nya utmaningar. Jag vill också ha bättre arbetstider och en högre lön. Något som jag vet att jag förtjänar.


Men nu är det ju så att jag är en lagomperson. Jag har inga allvarliga fel eller diagnoser som gör att jag behöver hjälp med att slussas in i samhället och arbetslivet, jag är ingen invandrare och jag är inte sjukskriven. Jag har medelmåttliga betyg, inget intyg från högskolan (Missade två uppgifter som jag inte slutförde.) och jag har ingen erfarenhet inom något annat yrke än vården. Jag är heller inte jätterik (inte ens rik faktiskt) eller jättekunnig inom ett speciellt område. Jag har inga rika föräldrar eller en massa olika utbildningar och referenser som kan hjälpa mig på traven. Jag är lagom. En sån där som är mitt emellan bra och dåligt.


Vad händer med drömmar och mål när man gång på gång stoppas av regler, andra människors bestämmande och åsikter, lagar och regler? Vad händer med mig när jag försöker och försöker utan att komma någon stans? Vad händer när herr statsministern (eller vem det nu berör) inte ser vart felet ligger?


Vi kan nämligen inte ha en massa utbildade personer i vårt land som aldrig får något jobb efter studierna. Det går faktiskt inte för sig! Hur många är vi inte som sitter i den här båten och när börjar den egentligen att sjunka? Hur lång tid har vi på oss? Jag anser att det är där felet ligger, i tiden efter studierna. Det är liksom ingen som pratar om den. Det pratas bara om att alla ska ha en utbildning, en flott och fin en. Alla som vill ska få och ha rätt att plugga. Plugga är bra. Plugga betyder framtid. Nej det gör det inte! Plugg innebär att du har sysselsättning i så många år som utbildningen pågår och plugg innebär efter studietiden oftast arbetslöshet och sedan att du är satt i skuld med CSN-lånet tills nån gång innan pensionen. Kan någon förklara det här för mig för jag förstår inte hur man har tänkt?


Jag är nu 30 år. Jag har gått i skolan 15 av dem. Jag har jobbat nästan tolv av dem (Plus de åren jag sommarjobbade som ungdom). Jag har varit ofrivilligt arbetslös ett av dem. Jag har en utbildning. Jag har tio års arbetslivserfarenhet (inom vården) och jag är en bra person att anställa. Jag är alltid i tid, jag sköter mina arbetsuppgifter och jag är aldrig sjuk. Jag vill lära mig nya saker och jag är aldrig omöjlig. Vad är det som saknas här för att jag ska kunna bli anställd någon annan stans än i vården? Jag är inte ens utbildad undersköterska men ändå så attraktiv på just den arbetsmarknaden. Konstigt!


Det måste ske en förändring snart. Vi kan inte ha det så här. Jag orkar inte ha det så här. Vi måste kunna få jobb efter studietiden och vi måste kunna få byta jobb när vi inte längre känner att vi kan tillföra något på arbetsplatsen eller tvärt om, när vi känner att arbetsplatsen inte kan tillföra något. Jag tror att vi inte skulle behöva den där väggen och påföljande sjukskrivningar så ofta då, om vi faktiskt hade en möjlighet att göra något annat då och då. Det borde väl, om något, vara en mänsklig rättighet?


Jag försöker i alla fall, pluggar och jobbar för att ta mig vidare, uppåt, bortåt. Men när de allt hårdare kraven ökar ständigt, när jobben minskar, när arbetsgivarna kan vraka och välja bland de med högst utbildning, mest erfarenhet och sätter upp helt sjuka kriterier som man måste ha för att ens få söka jobbet. När till och med arbetsförmedlingen säger att det ser mörkt ut, vad gör jag då? Hur jag än vrider och vänder mig så räcker jag inte till, jag är för dålig enligt de allt mer kräsna arbetsgivarna, reglerna och samhället. Jag har inte det som krävs nedskrivet på papper. Men tänk om jag skulle få prova på något nån gång? Tänk om någon var lika modig som demensboendet som jag började jobba på för många år sedan helt utan både erfarenhet och utbildning? Tänk om någon ville ta sig an mig och inse att jag kan, att jag vill och klarar av det och kanske blir minst lika duktig som jag är nu inom vården. För jag är duktig, jag vet det och jag får höra det ibland. De vill inte gärna bli av med mig nämligen, min arbetsplats. Jag har aldrig någonsin fått ett endaste klagomål eller tillsägelse. Bara positiviteter. Men det räcker inte när man inte känner att själen är inblandad. När glädjen saknas. När man hellre vill göra något annat. Vad som helst..


Arbetet jag utför är meningsfullt på så vis att jag gör något för någon annan. Men jag gör det inte för mig. Jag måste få göra något för min skull. Jag måste få chansen att tjäna mer pengar, få bättre arbetstider och jag måste få chansen för att det är min rättighet. Det finns ingen som kan säga att jag inte har rätt till att få byta arbete. För det har jag. Jag vet bara inte hur jag ska göra längre... Hur ska jag bära mig åt?


Jag är som sagt 30 år, jobbar som timvikarie men går på en rad på 80% för att jag har störst möjlighet att tjäna pengar då. Jag får jobba extra. Jag har 118 kronor i timmen plus 12% semesterersättning. Om jag väljer att bli fast månadsanställd betyder det endast 118 kronor i timmen med semesterdagar istället utan möjlighet att kunna jobba extra. Det blir man inte speciellt rik av. Dessutom kan jag bli av med jobbet när som helst. Vilket alternativ är bäst egentligen?


Jag hade hoppats på så mycket mer när jag började plugga. Nu sitter jag i stället i den här båten med alla andra som inte fått jobb efter studietiden. Ja, jag är sur och irriterad för jag har försökt. Jag har gjort mitt absolut bästa för att förbättra min situation. Utan framgång. Jag är tillbaka på ruta ett och jag har ingen kartläsare vid min sida som kan tala om för mig vilken väg jag bör gå här näst...









Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards