Har haft ett par fina dagar i Eskilstuna med J hemma hos mamma och pappa. Det var skönt att komma hemifrån en stund, det har varit så mycket den senaste tiden (läs hela det här året) och än är det inte över...

Jag har varit både arg och ledsen i flera dagar, mest jätteledsen för att det känns som om jag är ett problem. Ett problem som bara växer och växer, i dubbel bemärkelse. Det är så oerhört jobbigt när det blir fel hur man än vrider och vänder sig. Jag har försökt göra mitt bästa men jag är inte mer än människa och ibland blir inte allt som man tänkt sig. Då tror man att det kommer att lösa sig på något sätt för vi lever i Sverige och det borde finnas hjälp att få om saker och ting går käpprätt åt skogen. Men så är det tydligen inte...

Jag är arg. Arg för att saker och ting inte sköts ordentligt och för att det i slutändan drabbar den lilla människan. Jag är arg för att det känns som om jag ska behöva be om ursäkt för att min kropp inte betett sig exemplariskt och perfekt. För att andra bestämmer vad som är rätt och fel för mig, vad som KÄNNS rätt och fel för mig. För att mitt ord och mina känslor, min oro och det lilla växande livet inte betyder ett skit hos de högre instanserna. För att jag måste kämpa för allt, varenda liten sak, hela tiden, jämt.

Jag är trött i huvudet. Gråter för minsta lilla. Allt känns jobbigt och jag undrar, funderar, analyserar och bearbetar allt om och om igen. Däremellan blir jag arg och mer ledsen. Jag orkar inte! Allt jag vill är att få koppla av, må bra och känna mig lycklig. Är det för mycket begärt?

Så oerhört trött och ledsen över allt krångel, alla regelverk, människor som säger en sak hit och en annan dit, sjukskrivningar och annat skit!

Dessutom antar jag att den här smärtan jag haft i ett par veckor som uppstår mellan benen, i ljumskar, över blygdbenet, bak i svanken och en aning ner i lår och skinkor är foglossning. Jag kan knappt gå! Det är så fruktansvärt oskönt! Inte heller kan jag röra mig i sängen eller soffan utan att beté mig som en krängande, vaggande och pustande val. Att sitta/stå rakt upp och ner går ganska bra men allt annat är en ren och skär plåga. Ondast gör det när jag går. Är jag ute och promenerar i nån halvtimme, timme så får jag sota för det i flera dagar efteråt. Det blir lite bättre om jag vilar några dagar och bara rör mig inom lägenhetens gränser men vem vill/kan leva så? När jag vänder mig om i soffan eller sängen så knakar det ibland så högt att det hörs lång väg. Antar att det är det uppmjukade bäckenet...

Inte så konstigt att det blir så här antar jag. Jag är en person som svankar rejält i normala fall. Nu när kulan växer och tyngden nedåt ökar så blir det ju påfrestningar. Dessutom har jag ju inte tränat på en evighet. Det känns! Som jag längtar efter joggingrundor och turer till gymmet! Men nu är jag fast i den här kroppen ett tag till. Det är bara att ställa in sig och ta en dag i taget. Jag inser ju dock att det inte blir något mer arbete för min del. Det går inte. Kan ju knappt ta mig framåt vissa dagar. Folk och diverse myndigheter får säga vad de vill, för mig är kanelbullen viktigare än allt jobb i hela världen!

På måndag börjar kämpandet igen. Och förmodligen gråtandet. Just nu försöker jag lägga undan allt och ha helg men det är inte det lättaste. Tittar ner lite i längtanslådan som jag gjorde i ordning till kanelbullen i eftermiddags. Där ligger små hemstickade tröjor, byxor, en filt, minibodys, pyttestrumpor och småmössor. Blir alldeles varm, tänk att du är på väg till oss äntligen!

Jag svettas som en dåre fastän jag inte gör något. I magen är det full aktivitet. Det är otroligt vad den rör på sig och vad fort det gått bara de senaste veckorna. Från att knappt veta vad det är man tror att man ska känna till rejäla puffar som man både kan se och känna utifrån. Jag tycker det är helt magiskt!

Hur är det möjligt att det ligger en liten minimänniska där inne? Jag känner den hela dagarna och speciellt när det närmar sig kväll/natt, då ska det bökas riktigt! Som att den känner på sig att man är på väg till sängs. Imorse låg jag i soffan och tittade på magen, jag kände hur den knölade runt och plötsligt syntes det utanpå. Inte mycket men jag såg det och sedan lade jag händerna där och då kände jag de där små kickarna. Fantastiskt! Dessutom tycker jag att det är roligt för J nu när han också kan känna. För mig som kvinna är det ju jättesvårt att förklara hur det känns. Det liknar ju absolut ingenting annat som man kan jämföra med. Ibland när det varit lugnt i magen en stund och man hunnit "glömma" att det finns ett liv där inne och den sedan ger sig till känna ordentligt så blir man nästan rädd. Vad i helsike var det där i min mage???! Tills man kommer på det... Haha!

Å vad jag är nyfiken på den här lilla människan, vem den är och hur den ser ut. Det är så spännande!

Glor in i garderoben, känner en viss panik. Vad i hellskotta ska jag ha på mig hela varma sommaren? Äger visserligen en stor mängd stretchplagg men majoriteten av dem är mörka och mindre snygga. Dessutom börjar många av trikåklänningarna bli alldeles för korta framtill, hur nu det kan komma sig...

Tittar runt på olika sidor på nätet och drömmer mig bort till ljusa klänningstyger, mjuka, sköna grejor som inte stramar eller klämmer åt på fel ställen. Nya underkläder! De gamla sitter inte där de satt för några månader sedan om vi säger så. Mina favoritBH:ar, de axelbandslösa som gjorde att jag kunde ha vilka linnen och klänningar jag ville utan att behöva tänka på axelband och ärmlöst eller ej är ju bara att glömma! Om det är något jag saknar så är det en rejäl, bra (tyvär också snordyr) axelbandslös BH! Det löser så många problem. Dessutom är det skönt att slippa brösttyngden som med en vanlig BH hamnar på axlarna. Hatar breda axelband också! Det gör det ännu svårare att köpa sommarklänningar och linnen... Ja ni kvinnor med stora tuttar vet vad jag menar!

Det enda jag vet att jag absolut inte vill ha/kommer ta på mig är hängselbrallan! Det är det absolut värsta och fulaste jag vet! Det har jag alltid tyckt. Det borde vara förbjudet att som jättegravid stoppa ner sin kropp i en trång jeansbralla som ser ut som ett förvuxet småbarnsplagg. Det ser ju inte klokt ut! Dessutom ser det ut som om man hängt upp sin badboll på axlarna. Nä usch!

Badkläder är ett annat dilemma. Jag som varit så nöjd över mina baddräkter hade tänkt att jag i sommar skulle slippa stå alldeles klibbig och svettig i ett alldeles för upplyst omklädningsrum med glipande tygskynke (varför är det så avårt att göra bra omklädningshytter där man ej ser in?). Nä, kommer inte undan i år heller. Är för tjock. Måste ha en ny baddräkt. *suck* Och vart köper man en sådan? En som håller åt på rätt ställen men ändå inte kostar skjortan?


Åååh! Finns så mycket jag skulle behöva (och vill ha) men min så kallade ekonomi som sjukskriven blivande mamma tillåter inte så många utsvävningar just nu. Om jag tar mina båda gamla baddtäkter, syr ihop dem till en och gör detsamma med de axelbandslösa BH:arna så kanske utgifterna skulle minska något? Men då kommer vi till problem nr två, jag kan inte sy! Haha!

Apropå utsvävningar så var jag tvungen att gå ifrån datorn för en stund sedan. Råkade, efter att ha drömt mig bort bland damkläderna, klicka in mig på babysidorna hos olika klädkedjor och herre min lilla gud så rart! Det är så fint och puttinuttigt alltihopa! Små bodys å mössor, filtar, strumpor och små, små tights. Blev nästan tårögd när jag satt där och tänkte att snart, snart har vi vårt lilla knytte i famnen iklädd sådana där små pyttiga kläder. Jag blev rädd att jag skulle gå helt bananas och börja beställa hem allt som såg det minsta gulligt ut! Klicka hit och dit och klicka lite till. Man vill ju köpa precis allt! Men jag hejdade mig som tur var. Ska nog hålla mig ifrån de där sidorna en stund till, har en känsla av att det kommer bli väldigt dyrt annars...

Men attans så svårt det är att låta bli!

Ja det här med kläder och en gravid kropp är ju ingen toppenkombo när det är så här varmt tycker jag. Korta gravidtights finns ju typ inte att köpa någonstans så jag måste snart gå naken. Ogillar shorts för jag har liksom inga ben som är värda att visa upp... Känner mig inte bekväm helt enkelt. Att gå barbent funkar inte heller, lårskav! Nej det är ingen maträtt, ni med lite kött på benen vet vad jag talar om.

Om man skulle ta och bli nudist? Billigt, ingen klädångest och bara å hoppa rätt ner i plurret utan att tänka efter! Vad skönt det vore!

Kanelbullen är i full gång där inne. Jag ligger och tänker på den perfekta graviditeten när ett telemarketingföretag ringer på mobilen. Jag skiter i att svara. Kanelbullen puffar uppmuntrande straxt efter det beslutet som att påpeka att jag gjorde rätt.

Tillbaka till det där perfekta. Alla har vi olika uppfattningar om vad perfekt är för något och kanske är det till och med i så fall ett helt onödigt ord?

Jag önskar SÅ att jag kunde ha fått en sådan där rosaskimmrande tid den här gången. Tyckte liksom att jag var värd det efter förra årets hemskheter. Nej, istället mår jag som en påse rutten potatis i tre månader för att sedan drabbas av två blödningar, läkarbesök, sjukskrivningar och nu det här andra med ultraljuden. Tycks liksom inte få koppla av, stanna upp och vara glad för att vi ska bli föräldrar. Det är liksom alltid något som ska ligga bak i mitt huvud och skapa oro. Jag har det där draget efter pappa, tänker för mycket. Gör en höna av en fjäder. Det blir jobbigt. Ligger och funderar på allt som sagts om vår lilla bulle, försöker dra paralleller, förstå, lägga ihop, ta bort, räkna ut. Kommer inte fram till något. Vet ingenting. Bryr mig egentligen inte så mycket men man försöker ju alltid hitta svar. Varför är det så här? Vad beror det på? Har jag gjort något fel?

Vi kommer ju förmodligen inte att få några direkta svar förrän kanelbullen är född. Det måste jag acceptera. Vi ska på ett nytt ultraljud om några veckor för att se hur den växer. Det är jag också nervös för. Först hade kanelbullen ett stort huvud, sedan för korta lårben och vad ska de hitta på nästa gång? Ska jag ens bry mig om att lyssna? Kanske stoppar in hörlurarna i öronen, lyssnar på "simmaren" på repeat och gör den där stunden till något helt eget? Jag ser ju ändå inga fel på den där skärmen, bara en fin bebis.

Ja, tänk vad härligt att vara en kvinna som aldrig drabbats av missfall och därmed slipper tankar och orosmoln kring detta. Tänk att bli gravid bara så där och allt går som en dans på rosor. Inga blödningar, inga läkarbesök. Några spyor på vägen kanske men i övrigt, felfritt. Jag är avundsjuk på dessa kvinnor. Det ska jag inte alls sticka under stol med. De måste ha helt underbara graviditeter...

Men nu är livet som det är, det går upp, det går ner och inget är det andra likt. Så nu tänker jag gå upp och äta frukost, njuta av små sparkar och inse att jag har en härlig helg fylld av sol och mys framför mig.

Adios!

Hade svårt att somna igår kväll. Så många tankar som for runt i huvudet, så många små puffar från minihänder och minifötter där inne i magen.

Låg och funderade på det här med att passa in. Att platsa i den redan förberedda mallen. Det här med vad som är normalt och inte. Att det är så svårt att vara nöjd i det här samhället vi lever i. Det är svårt att vara nöjd när vi skapar alla dessa mallar, all statistik och tycker och tänker om allt och alla hela tiden.

Vi skall alltså redan som små foster formpressas in i någon sorts perfekthetsmall. En mall som talar om vad som förväntas. Vår bebis har legat i min mage i cirka 20 veckor och redan har vi fått höra att den skiljer sig något från det "normala". Att den inte följer modellen och mallen som förväntat. Det blir så svårt att ta till sig det här när det enda jag fokuserat på under den här graviditeten är att vårt barn ska överleva och klara sig igenom förlossningen. Ingenting annat har ju betytt någonting. Ingenting annat betyder fortfarande någonting. Den ångest jag kände när jag fick blödningarna och trodde att vår bebis dött var fruktansvärd. Jag känner ingen ångest nu, bara lycka och glädje över att du är hel och lever och har det bra där inne. Att du sparkar och lever runt. Det är det absolut enda jag bryr mig om. Något annat finns inte. För mig, oss, är du ju perfekt. Vi som inte har någon förkunskap om hur foster förväntas se ut och inom vilka måttenheter de bör vara ser på den där ultraljudsskärmen med ögon som inte kan döma. Vi är befriade från det läkarna och specialisterna ser. För oss är ju allt "normalt". Bebisen har ett huvud, fin hjärna, ett fungerande hjärta med fyra kammare, två armar, två ben, händer, fötter, en ryggrad utan anmärkningar och de inälvor vi människor behöver för att överleva. Vad mer kan vi begära?

Allt den här mallen skapar är bara oro enligt mig. Om den inte funnits hade vi förmodligen fått höra att du ser helt perfekt ut och är frisk som en nötkärna. Vi har ju egentligen inte blivit ett dugg klokare av de här två senaste ultraljuden för ingen kan säga något säkert. Du kanske helt enkelt bara blir lite kort i rocken med stabbiga ben precis som jag, mamma och mormor. Det spelar ju ingen roll. Vi har ju klarat oss ändå.

En sak är säker och det är att den enda mallen vår bebis behöver passa in i är våra hjärtan. Det räcker så bra så.

Pratade med mormor imorse och det är så skönt med henne för hon säger precis vad hon tycker och tänker. Inget knussel. Hon tyckte att det här med alla måtten bara var tokerier, alla ser väl för bövelen olika ut! Kanelbullen kommer att bli älskad precis som den är och sedan var det inte mer med det. Mormor började istället prata om den nya babyfilten hon börjat sticka...

Jag har inte tänkt så mycket. Tror jag stängt av den förmågan den senaste veckan. På grund av rädsla eller brist på ork vet jag inte men nu är det som om en sten lyfts från mina axlar...

Vi hade tid kvart i tre. Satt i väntrummet på den röda plastiga soffan. På bordet låg en tidning med ett uppslag uppe som handlade om missfall och att det nu är lite vanligare att människor pratar om det. Att det är bra och att man inte ska skämmas och gömma undan känslor och tankar. Bra. Tror att det kanske är därför jag vill dela med mig av allt som händer just nu. Jag vill inte vara en som skäms och gömmer undan. Jag gör ju alltid mitt bästa, mer kan jag inte göra. Saker och ting blir inte alltid som man tror eller önskar och i vissa fall så finns inget att göra åt det, då gäller det att försöka acceptera. Gilla läget. Gå framåt.

Det blev vår tur och jag gick ifrån den där tidningen, tänkte att det var så härligt att veta att du finns där inne. Att jag kan känna dig. Lade mig på britsen, J satte sig bredvid och vips så var du där igen. På skärmen framför oss. Du är så fin där du ligger, sparkar till ultraljudsapparaten som trycks ner in i din värld. Kanske tillfälligt missnöjd över att det är något som knuffar på dig. Doktorn tittar och mäter, tittar och mäter, pratar medicinska termer med läkarstudenten och kollegan från eskilstuna som är där på besök. De pratar och säger att det är fina bilder, att man ser klart och tydligt. Hon mäter igen.

Jag vet egentligen inte vad jag tänker när jag ligger där. Är full av beundran av det jag ser på något sätt. Blir tårögd vid något tillfälle när det går upp för mig att vårat barn ligger där i min mage och att vi just då är där och hälsar på. I mina ögon, som inte kan något om mått och förväntad normalitet osv, så ser du helt och hållet perfekt ut. Jag ser dina små armar, händerna och benen som sparkar som en liten galning. Jag ser ditt lilla huvud och fötterna.

Plötsligt hör jag något om korta lårben och ökad risk för kromosomfel. Då börjar tårarna rinna. Först inte på grund av något annat än att jag så gärna hade velat höra att allt var helt i sin ordning. Jag hade önskat så att jag kunde släppa allt och att vi kunde få ha resten av graviditeten i fred, slippa fara fram och tillbaka till uppsala. Bara njuta. Vara glada.

Vi valde ganska tidigt i graviditeten att inte göra något KUB-test. Jag kände att jag inte visste vad jag skulle göra med den informationen, om det skulle visa sig vara något knas. Skulle jag kunna ta bort en liten människa som jag då fått se på en skärm bara för att någon annan talar om att det eventuellt kan vara något fel på barnet? Svaret på den frågan blev nej. Jag står fast vid att det beslutet var det rätta. Jag ville bara att vår bebis skulle leva. Det vill jag fortfarande.

Vårt barn har alltså något korta lårben i förhållande till buk- och huvudmåtten. Allt annat ser helt perfekt ut. Hjärnan och lillhjärnan ser jättefina ut och armar och allt annat är normalt. Det är bara de där lårbenen... De gör att det inte stämmer med förväntad storlek och det i sin tur gör att det blir svårare att fastställa förlossningsdatum. Nu fick vi ett beräknat förlossningsdatum ca en vecka innan det vi trodde från början.

Vad som är normalt och inte låter jag bli att spekulera i. Vi blev erbjudna fostervattensprov (som är det enda sättet att få reda på eventuell kromosomavvikelse) men avböjde. Det hade inte gjort någon skillnad. Vad ska jag med den informationen till? Det är inte ens säkert att dessa kortare lårben betyder något, det kan lika gärna vara genetiskt. Både jag, mamma och mormor har korta stabbiga ben. Inga spiror direkt om man säger så... Allt annat ser ju jättefint ut. Hade bebisen där emot haft stora "fel" eller sett onormal ut på något sätt hade jag kanske tänkt annorlunda. Mest för att det gäller vården när barnet föds. Den kanske skulle ha behövt speciell omvårdnad eller någon operation. Men i det här fallet, nej.

Tårarna som började rinna slutade aldrig. Jag vet inte vad som hände men jag kände mig efter en stund så otroligt rörd. Ända in i hjärteroten (det gör jag fortfarande i detta nu). Det är vårat barn där inne, jag kan inte ens tänka mig något annat än att det är det finaste jag någonsin åstadkommit tillsammans med någon annan. Jag är inte orolig eller ledsen egentligen. Mest rörd över livets mirakel. Du blir vad du blir du som gömmer dig där inne, vi kan inte bestämma över sådant. Du kommer att bli så otrolig älskad hur du än blir. Bara du blir.

Det är klart att jag kände en viss besvikelse först när jag hörde de där orden. Alla föräldrar vill ju höra att ens barn ser perfekt ut. Det är ju vad man förväntar sig. Men när det inte är som förväntat, när alla måtten inte stämmer och när inga egentliga svar kan ges? Ja då vände besvikelsen till något annat. Den är ju perfekt, ser ni inte det? Den har ju alla delar och vi har tillverkat den J och jag. Jag blev nästan arg först för att de talade så om vårt lilla hjärta. Sedan kom den där djupa känslan av att bli rörd så att tårarna svämmar över och trillar ner på den putande magen. Sugs in i klänningstyget och försvinner.

Det blir bra det här, alla människor kan väl inte se likadana ut? Vi är ju alla olika långa, korta, smala och tjocka. J sade så fint att, "den kommer att komma ut och se ut precis som dig med ett stort huvud och korta tjocka ben". Det har han nog alldeles rätt i! Och jag är ju helt "normal", vad nu normal är...

Jag ska försöka att slappna av och njuta. Förbereda oss på att bli föräldrar. Kanske köpa något första klädesplagg, har inte vågat göra det än. För du ska ju komma till oss. Det är ett som är säkert!


Tänk vilket mirakel ett liv är...

Regnet öser ner, det är alldeles grått ute. Lyssnar på musik och läser gamla inlägg i bloggen. Först när jag kommer till maj 2013 inser jag vad det är för dag idag.

För er är det bara den 19e maj förmodligen men för mig har det gått ett år. 365 dagar. 52 veckor. En sommar. En födelsedag. En jul. En ny påsk.

För ett år sedan låg jag hemma i soffan och grät. Jag skulle snart åka in till gynakuten och få det hemska beskedet. Se den där tomma livmodern på ultraljudsskärmen...

Nu ligger jag istället på sängen, på J:s sida, jag känner dig där inne. Hur du krumbuktar med ben och armar. Det rann en tår ner för kinden nyss. Det går inte att låta bli när jag läser de där gamla inläggen samtidigt som jag känner hur det rör sig i min mage. Vi överlevde. Jag överlevde.

Det känns som en evighet sedan fast ändå inte. Jag minns allt i minsta detalj. Men nu tänker jag så sällan på det. Det är en del av mig men för varje dag så blir den delen allt mindre. Men då, jag minns att jag undrade hur jag skulle kunna andas och överleva.

Jag är fortfarande orolig i den här graviditeten med allt som varit och det som komma skall men jag får inte tänka så mycket på det. Jag försöker fokusera på lyckan. På de där små rörelserna djupt i min mage och på min älskade J.

Nej idag känner jag lycka och låter världen där ute sköta sörjandet. Det får gärna regna idag, det känns passande. Men jag, jag ler.

Tittar på ultraljudsbilderna från igår. Så svårt att förstå att det där är du. Att du ligger i min mage. Att du ser ut som en liten människa och att jag kan känna dig nu. Den där lilla perfekt formade kroppen, det är den som nu rör runt på sig där inne, gör sig hörd på det enda sättet som går just nu.

Tittar på bilderna, profilbilden. Där är ditt ansikte, din lilla näsa och munnen. Pannbenet syns bäst. Jag tycker ditt huvud ser alldeles perfekt ut.

Tittar på det som är ditt ansikte alldeles framifrån. Du ser lite läskig ut men man ser att där finns två ögon, en näsa och en mun. Jag tycker att du liknar pappa fastän han inte alls är läskig. Han är världens bästa!

Tittar på bilden som togs först, du hade ansiktet mot min ryggrad och vände din egen rygg emot oss. Lite oförskämt men kanske är du av den blyga sorten? Det gör inget!

Ja det är fantastiskt att titta på de här bilderna, att titta på dig. På onsdag ses vi igen!