Jag känner mig så otroligt ful, oattraktiv och ofräsch i den här hettan.

Det är ingen idé att ens duscha på morgonen för efter tio minuter är jag likadan igen. Orkar inte bry mig om att tvätta håret för det tar en evighet innan det torkar och att använda en fön är inte att tänka på. Frisyren har varit densamma sedan sist jag tvättade burret (en vecka sedan idag). Smink? A nä men jag skulle inte tro det! Jag hoppar till och med oftast över insmörjning efter eventuell dusch just för att det bara klibbar. Deodoranten torkar heller aldrig och lämnar spår på varenda jäkla klädesplagg.

Jag svettas så mycket nu för tiden att det rinner i nacken och samlas små pölar under skinkorna som sedan sugs upp i tightsen. Så otroligt härlig känsla! Ansiktet är konstant rött och det rinner droppar nerför näsan och i pannan...

Jag känner mig otroligt ful men det är för varmt för att jag ska orka bry mig. Just nu sitter jag halvt avklädd i köket efter en bilfärd till och från Intersport. Jag har kanske gått 50 steg sammanlagt och det bara forsar svett! Det är inte roligt. Inte någonstans.

Har sovit på soffan med öppen balkongdörr samt fläkt i natt för det går inte att sova i sovrummet. Jag kokar bort.

Jag vill få känna mig lite fin och sval. För jag trivs annars väldigt bra med den här gravidmagen. Det här med att jag känner mig ful har inte nåt med att jag gått upp i vikt att göra. Det är endast den här hemska avskyvärda värmen. Jag har fått NOG!

Herregud alltså, klockan är snart tio och det är så varmt och kvavt ute att det inte går att andas. Man är som i ett vacuum. Jag känner mig trött och orkeslös så här på kvällskvisten men det kanske inte är så konstigt...

Var hos barnmorskan i morse. Det gick fint! Allt är som det ska, blodtrycket, magen, bebis, hjärtljud och vikt. Jag har bara ökat ett halvt kilo på tre veckor. Sammanlagt har jag gått upp ganska så exakt sex kilo. Mindre än ett kilo per graviditetsmånad. Känns inte som en omöjlighet nu att de här kilona "försvinner" efter förlossningen. Men vi får se, det är två månader kvar så lite till går jag nog upp.

Det är så härligt att höra de där hjärtljuden tycker jag. Livet självt och det bor inuti mig. Bullen ligger med huvudet ner och rumpan upp precis som den ska. Den har inte kilat fast sig än men det är ju lite tidigt för det. Känns skönt att den ligger rätt redan nu tycker jag. Nu vet jag vilka delar som ligger vart så att jag kan dutta Bullerumpan här utifrån. :) Så rart!

Har fått några rejäla sparkar idag så att till och med svärföräldrarna på andra sidan bordet såg hur magen for runt. Så himla häftigt! Nu kan man känna de små fötterna utifrån.

Jag målade klart vaggan idag också, i värmen. Den blev så himla himla fin. Känns en aning overkligt ändå att den snart ska komma till användning.

Apropå Bullen, medan jag var hos barnmorskan och med svärmor och köpte tyg till babynestet så ordnade snickarpappan och J med Bullens lilla vrå. Nu är väggen borttagen och det blev som ett helt nytt rum! Känns mycket större och det kommer bli jättebra när det är färdigt. Nu börjar jag kunna tänka mig och fantisera om hur det kommer att se ut där inne. Så mysigt!

Vad mer? Njäe men inget speciellt förutom att barnmorskan sade åt mig att bada. Det var ingen fara med det. Skönt!

Nu hoppas jag mirakulöst på svalare luft så att man får någon sömn inatt...

Min mage fungerar inte utan Lactulos. I morse tog jag det sista ur flaskan och jag förstod ju precis vad det innebar. I dag skulle jag inte komma undan.

Har dragit ut på det så länge som möjligt, vill inte gå utanför dörren!! Vill inte! Tittar på termometern som visar nästan 40°. Vill kräkas, gråta, sparkas och slåss. Men jag vet ju att det inte hjälper och att Lactulosen inte tar sitt pick och pack och knallar hem till mig... Så för en stund sedan var det bara å ta sig i kragen.

Gick ut till cykelrummet, värmen slår emot mig och jag känner hur svettpärlorna redan börjar tränga sig fram i ögonbryn och mustage. Går in och krånglar med nya cykelns alla tusen säkerhetslås (ok, två bara men det räcker). Tar fle nyckel till fel lås. Måste typ krypa ner på golvet för att få upp låshelvetet som sitter fast i cykelstället. Magen är i vägen och jag känner hur irritationen ökar med ungefär hundra procent när jag sedan fastnar mer styret i de två andra jävla cyklarna som står nedkörda i stället. Sliter och drar, känner att jag ger faan i om nån av cyklarna går sönder. Svär högt och kommer till slut ut ur cykelrummet.

Cyklar sakta ner på stan. Jättesakta. Svettas ändå. Tänker att Lactulosen borde finnas i en tvåhundralitersflaska så man slapp det här! Svär lite till och torkar bort svett under solglasögonen. Om det ändå kunde fläkta lite...

Kommer ner på stan, låser de tusen cykellåsen och vankar mig fram mot torget. Vidare till apoteket. Går in, ser en ny duschcreme och bodylotion med jordgubbs och kiwi-lukt i presentförpackning. Kostar 99:- och egentligen har jag inte råd men jag tycker att jag är värd den här lilla presenten. Ser framför mig hur jag hoppar in i iskall dusch när jag kommer hem och får smörja in mig med den där röda väldoftande smörjan. Stoppar fort ner asken i kundkorgen innan jag ångrar mig och styr snigelstegen mot maghyllan. Snor åt mig den största flaskan (som tydligen inte är tillräckligt stor) och går till kassan. Svetten rinner vid det här laget och jag fibblar med handavettiga händer upp plånboken ur väskan. Det blir min tur att betala och kassörskan ser på mig och utbrister"Du tycker väl att det är lite varmt idag förstår jag..." och tittar på min mage. "En aning", svarar jag. "Men du har väl inte så långt kvar nu (hon syftar på magen och menar väl att jag snart slipper det här)? "Öh, jo, två månader", säger jag...

Hon avslutar med ett "Jahaja oj då" och berättar att hon själv varit höggravid mitt i sommaren och att hon förstod hur jag kände mig. Mhmm... Jag är alltså en sådan där nu. En sådan som ser sprickfärdig och enorm ut trots att jag har flera veckor kvar. Okej. Kul.

Går ut ur apoteket med stor tung påse. Går in på Lindex. Behöver ännu fler trosor. Det går åt några om dagen för jag svettas så mycket. Rövsvett uppstår så fort jag går omkring ute i värmen i princip. Känns som man kissat på sig efter ett tag. Alldeles ljuvligt! Har inte råd med fler trosor heller egentligen men jag kan liksom inte dra igång tvättmaskinen bara för ett par trosors skull. Känns inte så ekonomiskt. Köper tre par gravidisar och två på rean som en kan ha sådär i nödfall. Gillar inte såna som sitter under magen egentligen men det får duga nu i nödfall. Provar en skön mjuk BH också men där får jag sätta upp stoppskylten. Finns inga pengar på kontot. Alls. Betalar och går tillbaka till cykeln.

Cyklar hem och känner redan halvvägs att jag blir arg över att jag vet att jag ska klämma in cykeln i cykelrummet igen. Mycket riktigt, tar (igen) fel nyckel till fel lås och börjar nästan maniskt att hacka in nyckeljäkeln i extralåset innan jag inser felet. Kryper tillbaka ner på golvet mellan cyklarna och knölar in låset mellan ekrar och ställ. Solglasögonen som jag haft på huvudet ramlar naturligtvis ner och jag ser inget för svetten rinner i ögonen. Jag hatar det här!! Vid det laget känns inte ens den nya duschcremen rolig...

Åker hiss upp, förbannar allt och är äntligen tillbaka hemma. Irriterad, arg och törstig. Kommer på att jag glömt handla handtvål...

Den här bilden på vår lilla krukväxt som helt gett upp sitt levande får gestalta mig i dag. Faan va härligt det är att vara gravid mitt i sommarn hörrni!

Det är hemskt att vara höggravid på sommaren, jag hatar värme och graviditet samtidigt! Fy faan, jag vet exakt vad min kära stackars mor gick igenom. Två gånger.

Jag vet att jag tjatar men det skiter jag i för det är nästan så att jag vill sätta mig och gråta. Jag kan inte ta vägen någonstans alls. Jag får panik och svetten forsar ner i ansiktet. Det spelar ingen roll att jag ligger stilla i soffan, jag klibbar fast i kuddarna och soffdynorna. Luften är ingen luft och det känns som jag ska kvävas sakta. Jag mår illa, dricker litervis med vatten och har ingen aptit över huvud taget. Samtidigt så vet jag att jag måste äta. Jag har öppnat alla dörrar och fönster men det är kav lugnt ute, inte ens en liten barmhärtighetsvindpust. Trädkronorna hänger alldeles stilla och jag blir irriterad av blotta åsynen.

Jag har inte ens orkat duscha idag för det känns inte som nån mening, detta resulterar i att jag inte luktar speciellt gott. Väntar med det tills mörkret fallit, då ska jag ställa mig under en iskall stråle vatten. Nu rinner det en svettdroppe i hårbotten och längs med nacken. Vidrigt!

Läste på om det här med badande när man är gravid och det ska man ju tydligen helst inte heller hålla på med pga olika infektionsrisker så här i sista trimestern. Nej tack, jag vill inte ha någon infektion på platsen där mitt barn snart ska klämmas ut! Så nu tänker jag att jag inte ens kan svalka mig i sväföräldrarnas pool eller i sjön. Okej, nu är tårarna nära... Det var liksom droppen på nåt sätt! Bad är annars min enda överlevnadsstrategi när det är så här jädra varmt! Så har det alltid varit, man kan i alla fall liksom kasta sig i sjön... Nä, inte nu tydligen när man behöver det som mest.

Å så då det här med aptiten. Den icke existerande. Idag har jag ätit två smörgåsar, en nektarin, lite chilinötter och en smoothie. Detta har jag fått tvinga i mig. Är inte ett dugg hungrig och klockan närmar sig nio. Jag dricker i alla fall. Men jag kom på en snilleblixt, att göra iordning mat en dag i veckan (idag), frysa in och bara plocka fram vid tillfälle. Jag pallar liksom inte att stå i köket med matos varje dag. Då kanske det går bättre att äta, om jag slipper det? Så nu har jag tvingat mig själv att göra två olika matpajer och sedan efter det ska kyckling in i ugnen. Då har vi nåt som är lättillgängligt och inte behöver lagas till. Till kycklingen tänker jag mig grönsaker och kall sås.

Så nu har jag dödat ett par timmar framför spisen och svettats lite till men jag hoppas jag har igen det resten av denna heta vecka. Det känns i alla fall skönt att slippa tänka på mat. Hatar att tänka på mat nu. Blä!!

Måste nog åka till ICA imorrn å köpa lite grönsaker och melon för nu har jag använt upp det mesta.

Sådärja, nu kom halsbrännan också!

Gud vad jag längtar efter hösten, på fler sätt än ett!!

De blev ju superbra de där bröden. Saftiga och fina. Tänker definitivt göra om detta, att jäsa över natten är perfekt för sådana som hatar att vänta.

Däremot så är kanske inte vädret det bästa för frukost på ballen. Eller, de flesta av er anser säkert att det är den mest perfekta väderleken för utomhusmys. Jag håller inte med. Det är så vackert ute men den här värmen gör att ingenting smakar gott. I alla fall i min mun. Hade sett fram emot de här smörgåsarna men det slutar med att jag sitter där och tuggar, tuggar, tuggar och tuggar medan svetten lackar under pannluggen. Det växer i munnen till slut men jag tvingar i mig mackan för nåt måste ju kanelbullen där inne få till frukost. Men gott kan jag inte påstå att det var. Det är först framåt sena kvällen som det eventuellt kan smaka med mat. När det är lite svalare.

J däremot tyckte att de var jättegoda och det var de säkert, det är bara jag som är lite som jag är just nu.

Vi åt varsin smörgås och sedan gick vi tillbaka in. Haha, en sådan låååång och myyyysig frukost det blev...

Det står en kalljäst deg i kylen som jag satte igår kväll. Har aldrig provat kalljäst förut men det verkar ju sinnessjukt praktiskt om man vill ha nybakat bröd till frukost och inte bor jämte ett bageri. Jag kunde inte hålla mig när jag steg upp nyss, gläntade på kyldörren och kikade ner i skålen, jojjomensan den hade jäst! Var lite rädd att den något gamla jästen inte riktigt skulle orka men det ser ju ut att ha gått fint! Ska vänta en stund till och sedan baka ut degen och väcka min man. Kanske kan vi mumsa nybakt bröd på balkongen?

Jag vet knappt vilken dag det är längre, utan min gravidapp skulle jag ha noll koll! Alla dagar flyter liksom ihop på någe vis. Den här första delen av året har varit så otroligt lång och samtidigt bara en minut kort. När jag tänker tillbaka på tiden som varit med all oro och ångest, läkarbesök och fler läkarbesök så känns det precis som om det var igår fast för jättelänge sedan. Tänk att vi kommit så långt nu. Tänk att vi överlevt hittills. Jag känner en otrolig tacksamhet och glädje varje gång jag känner det där lilla livet röra sig i magen. Hur den vänder, vrider sig och knölar in armar och ben i mina mjukdelar. Det gör inget att jag har ont ibland. Det gör inget. Du finns ju där. Jag gör allt för dig. Redan, utan att ens ha mött dig.

Jag känner mig extra tacksam eftersom jag vet hur skört livet är. På flera sätt. Det har hänt olika saker bland släkt och vänner den senaste tiden som får en att tänka mycket. Tänka på att ta vara på varje dag för man vet inte när den sista kommer. Det kan slå till hårt och obarmhärtigt, helt utan förvarning. Vi människor är så sköra, både på insidan av magen och utanför. Det gör mig så ont och jag blir ledsen när jag inser att vi inget kan göra, naturen har sin gång och vi kan inte hjälpa den på traven eller stoppa den. Men jag önskar att jag kunnat för jag vill inte att någon ska behöva gå igenom sånt där hemskt. Vill inte att sådana minnen och rädslor ska sitta fast hos andra så som de sitter fast hos mig. De stör och skapar problem. Men jag tänker på er allihopa varje dag. <3 Det blir bättre, det måste det bli.

Livet, en underlig tingest!

Samtidigt som jag känner oro och ledsamhet över allt som hänt den senaste tiden så måste jag på något sätt få lov att känna min egen glädje. Jag har ju längtat så efter det här! Jag måste försöka njuta av den korta tid som är kvar. Men det känns fel ibland. Jag vet själv hur jag kände det efter till exempel missfallet. Loggade in på Facebook eller Instagram och såg de där "jäkla" ultraljudsbilderna på ofödda små bebisar överallt. ÖVERALLT! Skulle alla skaffa barn helt plötsligt? Jag var så ledsen, nästan arg, och det kändes som ett hån, ett hårt slag i magen varenda gång. Det blev bättre efter ett tag men jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist den första tiden.

Jag tänker på er nu, ni som kanske sitter i samma sits fast ändå inte. Ni som nyss varit med om något, förlorat något. Att det ter sig så orättvist att "alla andra" har det bra och är friska. Att de kan använda sina kroppar på rätt sätt, skaffa barn osv. Men faktum är att man tar med sig något från alla de här hemska upplevelserna. Något som oftast blir positivt i slutändan. Det kanske är svårt att se det genom tårar och oroskänslor men när du sedan tänker tillbaka på dina upplevelser så ligger fokus oftast på det som var vackert och fint eller till stor nytta för dig.

För min del, när jag tänker tillbaka på det där hemska så känner jag nu en tacksamhet över det som läkarna hittade. Utan det där missfallet hade jag aldrig vetat att jag hade Hypoterios eller B-vitaminbrist. Något som jag idag är helt bombsäker på bidrog till att det aldrig blev något foster. Jag tänker också att vi ändå fick reda på att vi kunde bli gravida. Det var ju faktiskt möjligt även om det inte gick just den gången. Sånt fokuserade jag på. Var tvungen för att överleva. Idag, när jag befinner mig i vecka 31 och har en levande bebis i min kropp så tänker jag tillbaka på det där ibland. Jag tar med glädje alla blodprov för att kontrollera alla värden och jag sväljer lätt alla morgontabletterna. De gör att du lever där inne, det är jag helt säker på.

Tänk vad mycket vi människor måste vara med om och gå igenom. Att vi ens orkar stiga upp ur sängen ibland...

Jag har läst om den, i flera av mina graviditetsböcker och på nätet, vadkrampen! En mycket vanlig och otrevlig gravidkrämpa. Jag har fruktat den och känt mig tacksam över att jag aldrig fått någon.

Så låg jag här i godan ro och sov. Vaknade plötsligt med högerbenet ut åt sidan i en slags vinkel med händerna hållandes om den stenhårda vaden. Jag visste direkt, den hade kommit nu. Vadkrampen. Helvete (rent ut sagt) vad ont det gjorde! Jag började gny och J undrar vad som pågår. Kraaamp, var det enda jag fick ur mig. Till slut känner jag hur smärta och kramp börjar klinga av. Då släpper jag vaden. I samma stund som den landar på madrassen igen så kommer det tillbaka med ungefär dubbel styrka. Aaaj! J får till slut komma och vara stretchcoach. Göra som de gör på fotbollsplanen när spelarna ligger på gräset och vrider sig i plågor (jag förstår dem nu). Det gå över till slut.

Skulle nyss upp och gå på toaletten. Vaden gör ju jätteont! Stel och som om den ensam sprungit ett helt maratonlopp. Så det räcker inte med fogarna då nej? Nu ska jag ha vadkramp också.

Alltså, när jag lite lätt framåtlutad morgonvandrade omkring här hemma med min stora mage, iklädd höga trosor och en mjuk bh utan något som helst stöd, en stenhård fd krampande vad och ett bäcken som knakar och knäcker så kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Ser ju inte klok ut! Som en gravid quasimodo hasar jag runt på ägorna och skrämmer eventuella åskådare...

Ja jösses!

För övrigt så har vi klarat av hela 75% av graviditeten idag. Upploppet kvar. Hejaheja!

Det här med längre promenader är absolut inte längre min grej! Kommer att försöka undvika dem så gott det går framöver känner jag. Det är inte värt helt enkelt.

Fick finbesök av föräldrar och gamla goda grannar från Eskilstuna idag. Vi gick ner till hamnen för en god lunch. Redan på vägen dit började det. Den där känslan av att alla mina muskler i bäckenområdet liksom lägger sig i strejk. Som om de drar bendelarna åt olika håll samtidigt både fram och bak. Alltså det är allt annat än skönt! Kan tänka mig att Bullens vikt också trycker på, vilket skapar ett ännu större obehag.

Det var i förmiddags det. Smärtorna sitter kvar ännu, stoppade i mig ett par Alvedon nu för annars kommer jag nog inte att kunna sova alls. Det stramar och känns som växtvärk i låren och bakpå skinkorna. Mellan benen gör det ont, troligtvis från muskulaturen kring blygdbenet. Det knakar och knäpper så fort jag ska vända mig i soffan eller sängen. Högt knäpper det! Gör ont i fogarna i svanken också och jag kan knappt gå.

Nej det här promenerandet fungerar inte. Det gör mig irriterad för jag vill vara rörlig och använda min kropp. Blä!! Funderar allvarligt på att ta ner mina gamla kryckor från vinden och stödja mig på dem om jag vill ut och "gå" lite. Kanske skulle underlätta? Och kanske köpa ett sånt där bälte att spänna runt höfterna? Kan ju inte gå omkring och ha så här ont. Usch! Vet inte hur jag ska varken sitta eller ligga just nu...

En annan grej, Bullen har gått bananas där inne i magen ikväll. Jag märker tydligt att det börjar bli trängre där inne nu. Alla rörelser har liksom ändrat karaktär. Förut, i början, var de där små sparkarna just precis små nästan ilskna sparkar. Kvicka och lite överallt. Nu däremot känns det mest som om Bullen knölar runt där inne. Stretchar och tänjer sig så att hela magen liksom böljar. Tar spjärn mot något och trycker ut sina lemmar och kroppsdelar. Det är helt otroligt vad en sådan liten människa kan jobba på. Och hur stark den är! Den är trots allt bara nästan 30 veckor gammal. Jag är förbluffad och fascinerad, ja det blir jag varje dag.

Fick ännu fler små bodys och byxor idag av finbesöket. Bullen kommer definitivt inte att behöva vara naken när den kommer för nu är lådan fullproppad. Mamma tog med filten som mormor stickat färdigt också, den ska vi bädda med i vaggan. Jättefint! Å mamma hade köpt de sötaste små ljusgröna tossorna med ugglor på. Som jag längtar efter vår bebis nu!

Nu verkar den ha lugnat ner sig där inne, det kanske är bäst att omfamna sina promenadsmärtor och försöka sova en stund... God natt!