Satte i morse på min son ett par av de nya brallorna jag köpte igår, de med ugglorna på. Jag hade planerat att han skulle ha dem till den senapsgula bodyn. Det skulle passa fint!

Jag tog på Olle bodyn men plötsligt satt den som ett korvskinn! Jättekonstigt, han kunde ju ha den så bra för bara en liten stund sedan tänkte jag och började ta på honom de nya fina ugglebyxorna. Ojoj, jag fick helt enkelt inse att storlek 56 nog är i minsta laget nu! Han kommer väl kunna ha de här i någon vecka till bara... Åååh jag skulle ha köpt en storlek större!!

Man blir både glad och ledsen när han växer ur saker. Glad för att man vet att han får god mat och klarar sig fint på den, ledsen för att tiden går så otroligt snabbt. Han är så stor nu våran lille klimp! Väger över fem kilo nu. Men fin är han, så otroligt fin!

Kroppen förändras minst sagt både under graviditeten och efter förlossningen. Under graviditeten tyckte jag att jag var väldigt fin och jag trivdes med den stora magen. Tyckte att det gick helt okej att klä mig någorlunda bekvämt men ändå så att jag för det mesta kände mig fin. Det bästa var när jag kom på att jag kunde köra klädknuten och därmed använda linnen och toppar som annars inte passade.

Redan under graviditeten tyckte jag dock att BH:n var ett stort problem. Jag har väldigt stor byst normalt sett och plötsligt skulle man helst använda behåar utan byglar (de täpper till mjölkgångarna och kan på sikt orsaka mjölkstockning). Jag handlade mjukisamningsbehåar på Lindex och det gick ganska bra att använda dem då. Men nu! Ingenting passar! Mjölktuttarna ryms inte i någon av mina behåar förutom en som inte ger något stöd över huvud taget! Om jag ska ha på mig den jämt så kommer jag drabbas av taxöron fortare än kvickt...

Jag har provat så himla många amningsbehåar men de passar inte mina tuttar. För det första så finns inte min (tydligen enorma) storlek och för det andra, om den finns, så ser min barm ut som en skogaholmslimpa. Så himla osnyggt! Utan bygel så ligger tuttarna liksom bara som i en hängmatta och det blir varmt och klibbigt. Jag är så trött på de behåarna jag har för tuttarna bullar liksom över kanten så fort jag rör mig och jag måste gå å dra i dem och justera tutteriet stup i kvarten för att hålla dem någorlunda på plats. Hopplöst, irriterande och ser väldans dumt ut om man är bortbjuden. Hemma kan jag ju gå utan om jag vill...

Här om dagen när jag var på stan med mamma så tänkte jag att näe jag får väl gå till den där dyrare underklädesbutiken och köpa mig en riktig behå som stödjer allt och sitter bra. För så här kan jag inte se ut och jag orkar inte dra och slita i tutthållaren hela tiden. Vi gick dit och jag frågade om de hade amningsbehåar. Joodå sade hon som jobbade där och visade mig till rätt hylla. Där hängde två rader med amningabehåar. Den översta såg ut exakt som den jag hade på mig, mjuka hängmattor som varken formar eller stödjer. Fula var dem också, såg ut som tantbehåar allihopa... Under dessa hängde de vadderade fina lite mer rejäla (alla var i exakt samma modell) men jag såg direkt att de inte skulle passa mig. De hade den där "strutsömmen" och jag avskyr strutiga, trekantiga tuttar. Tycker det är jättefult! Men jag tänkte att jag får ge det en chans och prova. Mycket riktigt så var den både för liten och jättestrutig. Fail! Personalen frågade hur det gick och jag sade som det var. Jo det blir ju lite toppigt i den där modellen sade hon och fortsatte, kanske skulle jag istället prova någon av de mjuka istället då? Jag förklarade att det var precis sådana som jag absolut inte ville ha för de passar inte min byst. Då blev hon nästan arg och sade att man inte skulle ha bh med bygel och att tuttarna inte alls såg ut som limpor i den där modellen! Basta! Jag gav mig inte, jag vet väl bäst själv herregud! Sedan tackade jag för mig och gick!

Så det blev ingen ny behå. Nu sitter jag här i den gamla och tuttarna svämmar över. Hopplöst! Jag vill helst inte beställa på nätet för jag har ingen aning om vilken egentlig storlek jag har nu och jag vill gärna prova dem så man slipper det här med att skicka tillbaka och byta och vänta osv. Jag behöver en (helst fler) typ igår! Dessutom kostar de multum och jag har inte råd med det... Ibland så är det rätt värdelöst att bo i den här lilla lilla staden med tre butiker. Det finns inga valmöjligheter.

Blir så trött på det här problemet för har man en dålig och ful behå så blir typ allt man har på sig lika fult och dåligt sittande. Och varför ska det bara finnas två behåmodeller (jag passar ju inte i någon) och varför ska de vara så otroligt fula? Nä, ibland önskar jag att jag vore man!

Nån med stor byst där ute som kan rekommendera nån bra amningsbehå??

Igår var mamma på besök, vi kilade ner på stan och kunde så klart inte hålla oss ifrån babyavdelningarna i butikerna. Det finns så mycket fint! Hade jag haft råd så hade jag köpt alltihopa. Vi hittade olika saker i olika butiker och tyckte att det blev svårt att matcha. Dessutom så växer ju Olle och den största frågan är hur länge han kommer att kunna ha storlek 56.

Det är nämligen så att nästa storlek är 62. Det är ju alldeles för stort just nu så då står man där i valet och kvalet, ska man köpa strl 56 som han kanske inte kan ha så länge till eller strl 62 som är alldeles för stort? Vi velade fram och tillbaka och det slutade med att vi inte köpte något alls... Jag förstår inte! Varför finns inga kläder mellan storlekarna 56 och 62? Det stör mig. Ungefär som om det bara skulle finnas storlek S och L till oss vuxna. Mitt emellan får man inte vara tydligen!?

På H&M kollade jag på baskläderna där man fick ta tre och betala för två men de började först på strl 68 och det går ju verkligen inte. Så himla konstigt!

Idag gick Olle och jag ner på stan igen efter besöket på BVC. Nu kunde jag inte hålla mig. Jag stod länge och velade igen för det känns faktiskt en aning onödigt att köpa mer i strl 56 men det är så himla rart och roligt att handla pyttekläder. Det blev tre par småbrallor och två vita bodys.

Ett par med ugglor på som jag spanat in länge, ett par rödrandiga och så ett par ljusgrå med spöken på. Det är ju trots allt halloween i helgen och eftersom jag hade både rabatt och bonus så fick jag dem för endast 14 kronor. Som hittat!

Jag får helt enkelt hoppas att han kan ha 56:orna ytterligare några veckor!

Det är sex år sedan vi träffades idag. Jag hade fest hemma och sade att du fick komma om du ville. Enköping låg inte alltför långt bort så du tog tåget och hittade hem till mig alldeles själv. Jag vägrade nämligen att möta dig vid tågstationen för jag var bombsäker på att du skulle ha fula skor, flottigt hår och kanske mjällkorn på axelpartiet. Så såg min bild av en person som arbetar med datorer och spelar WoW ut då. (Jag vet bättre nu.) Du ringde när du var utanför min port och jag var så äckligt nervös. Jag gick ner för att släppa in dig... Vips så stod du där iförd kostym, läderbåtar och stilig rock med en vinflaska i en guldig påse. Den var till mig den där vinflaskan. Jag som inte drack vin...

Jag som tagit på mig en enkel blårutig skjortklänning kände mig helt plötsligt ful och rätt så värdelös. Och du var så snygg. Alldeles för snygg slog det mig. Det var kört! Han skulle aldrig någonsin vilja ha mig.

Du drack svindyr rom och jag, den fattiga nyblivna studenten drack Explorer och Champis. Vi hade roligt och trots min fula skjortklänning så sov du över.

Vi har hängt ihop sedan den dagen och nu sex år senare är vi en person till i familjen. En efterlängtad och mycket älskad liten son som igår fyllde en månad. Så fort sex år gått, så fort en månad gått! Vi har blivit flera år äldre, mer erfarna och vår son har växt ur storlek 50 och ettans blöjor. Vi är mitt i livet och det är både jobbigt och alldeles alldeles underbart.

Jag älskar er så!

Det var ingen bra natt i natt. Olle höll mig vaken först till nån gång efter midnatt och sedan mellan kvart över två och lite efter fem nu på morgonkvisten. Det var hunger, magknip, bajsblöjor osv i flera timmar. Jag är trött nu. Skittrött! Men det är bara att låta bli att tänka på hur jädra gött det vore att få krypa ner under täcket och sova fler än tre timmar i sträck och sätta sig och amma en liten otröstlig gosse istället.

Det här är min vy stora delar av dagarna (och nätterna). Ser du tidningen där på bordet? Det är Coops medlemstidning och jag har försökt läsa den i ett dygn nu utan framgång. Som mest har jag lyckats ta mig till första uppslaget, sedan har en viss ung man bett om min uppmärksamhet på ett eller annat sätt eller så har någon av telefonerna ringt eller så har jag fått tid över för ett toabesök eller... Ja så där håller det på! Kaffekoppen som står där är allt som oftast kall när man väl har tid att sörpla i sig innehållet. Det har varit riktigt kämpigt med den här amningen tycker jag. Smärtan som jag känt har stundtals varit outhärdlig och jag har gråtit vid varje amningstillfälle. Pumpning är mer skonsamt så nu varierar jag. Dessutom tar det sån tid att amma, det är svårt att sitta still långa stunder när det finns annat man borde göra. Städa, laga mat, hänga tvätt osv (far i normala fall runt som en skållad råtta och vill ha ordning här hemma för jag hatar oreda och smulor på golvet). Men det är något jag fått och får jobba med. Det är bara att sitta tills pojken är färdig och sedan inse att man måste prioritera bort städning osv till förmån för toabesök och att få sig något till livs för att orka en stund till.

Men det är så häftigt att min kropp producerar min sons mat och får honom att överleva och växa på sig så fint. Att dessutom få se det där belåtna lilla ansiktet med mjölk runt hela munnen när han ätit klart är värt all smärta i hela världen. Man gör allt och vad som helst för sitt barn inser jag i de där smärtsamma stunderna när det känns som om någon sågar ens bröst mitt itu och samtidigt maler ner bröstvårtan till köttfärs...

Som jag älskar den här lille gossen!

Olle blir förresten fyra veckor idag. Det firas med extra många pussar...

...som han till varje pris försöker undvika.

Men det gör inget för det är nästan lika rart att bara ligga och titta på honom. På hans små fingrar som rör sig, minspelet och de rosiga runda kinderna. Fundera på vilka delar av honom som är mest lik mig eller mest lik hans far. Blir lite gråtmild ibland när jag tänker på hela den här resan och vad som blev resultatet av den. Den finaste och mest perfekta lilla pojken. Det spelar ingen roll hur trött jag är, hur ont det gör, hur mycket jag gråter, att kaffet är iskallt eller att jag har fötterna fulla av brödsmulor, jag är så lycklig med min lilla familj!

Jag hade tänkt gå ut på en längre promenad idag men jag hade inte räknat med det här usla vädret! Smådugg, fukt, regn och rusk om vartannat. Mysigt när man får vara inne och mysigt om man är bra skyddad och kan hålla sig torr och varm ifall man går ut.

Anledningen till att vi fortfarande sitter inne stavas REGNSKYDD. Jo, det ingick ett när vi köpte vagnen men just nu undrar jag varför? Det är ganska värdelöst att använda när det regnar. För ett par veckor sedan var mamma här på besök och vi tog en promenad ner på stan. Naturligtvis började det regna så vi tog på regnskyddet. Jättebra tänkte jag men så fort vinden vände så regnade det in på stackars Olle. Det medförde att så fort vinden ändrade riktning så fick vi vända på vagnen och dra den bakom oss för att skydda honom. Mycket osmidigt!! Jag hade inte en tanke på det innan men det är ju ett problem att det inte finns något som skyddar själva öppningen i vagnen. Det regnar alltså in direkt på barnets ansikte och hela vagnen blir kall och fuktig.

Nu kollade jag lite på Emmaljungas hemsida och det finns ju bra regnskydd med genomskinlig lucka i plast som skyddar bra. Dessutom har man ju uppsikt över barnet. Det tråkiga är att man inte kan handla direkt från hemsidan utan man måste åka till en återförsäljare, typ Babyproffsen. Finns ingen sådan butik här. Suck! Måste vi åka till uppsala för att köpa ett? Jag känner faktiskt ett starkt behov av ett sådant regnskydd för jag vill ut och promenera men i det här duggvädret blir miljön inget trevlig för min son. Fukten kryper in överallt och jag vill inte att han blir sjuk. Dessutom är det ju höst nu så det lär ju komma fler regniga dagar...

Vi får mysa inne tills problemet är löst och/eller regnet slutat falla.

Klickade ner ett par klänningar i varukorgen men precis när jag skulle trycka på beställ-knappen så ångrade jag mig. Stängde ner alla fönster och knäppte av datorn. Fort som attan! Har suttit halva kvällen och klickat mig runt bland klänningar och koftor, tröjor och kjolar. Har suktat och trånat, velat och ångrat. Jag vill men kan inte.

Längtar så efter en rejäl shoppingrunda och välfyllda kassar. Nya plagg som kanske kan göra det lite roligare att klä på sig om dagarna och inte vandra runt i mjukisbrallor och t-shirt (helst utan BH) med intorkade mjölkfläckar som en annan lodis. Nej, jag känner mig inte speciellt piffig och fin just nu. Kände mig snyggare som höggravid faktiskt! Då hade man något på sin lekamen att visa upp. Nu är jag bara en matmaskin. En matmaskin som inte riktigt vet hur hon ska klä sig eftersom kroppen och dess syfte ändrats. Jag är liksom inte så viktig längre på något sätt, nu är min bebis i fokus. Det är honom man pratar om och tittar på, beundrar och älskar. Andra gör det, jag gör det. Hur ska man kunna låta bli? Han är ju mitt allt, vårt allt! Men det innebär att man glömmer bort sig själv, ja, rent ut sagt så skiter jag i mig själv. Jag bryr mig inte om vad jag tar på mig eller när jag åt senast. Däremot spenderar jag längre tid med att välja ut kläder till lillen och se till så att han aldrig är hungrig. Det är min uppgift, mitt jobb.

Men jag vill inte glömma bort mig själv. Jag vill känna mig fin och någorlunda välklädd (vill så klart också vara fin för min man!). Det gör jag inte nu. Inte alls. Jag har ingen fin höst/vinterjacka och inga kängor eller skor. Sitter hemma i soffan i de vanliga trikåklänningarna upprullade över tuttarna för annars går det inte att amma (ser inte klokt ut men sådana klänningar utgör ungefär 80% av min nuvarande garderob och något måste jag ju ha på mig.). Jag går fortfarande runt i sommarens enda ballerinaskor som nu börjar gå sönder och ingenting matchar. Dessutom är det kallt nu! Vem fan går i ballerinas i oktober? Jag har inte haft något val, intalar jag mig, eftersom mina fötter svullnade upp så mycket efter förlossningen. Dessutom är jag fattigare än en kyrkråtta. Jojjomensan!

För min del så är tid med min son viktigare än alla pengar i världen så därför har jag valt att bara ta ut fyra dagars mammapenning/vecka. Detta för att vi ska kunna vara hemma så länge som möjligt. Dessutom har jag så låg lön att det knappt spelar någon roll om jag tar ut mammapenning för fyra eller sju dagar, det blir ingen jättestor skillnad. Det medför då att jag har mindre pengar att röra mig med än någonsin förut trots att jag i mitt liv varit både studerande, sjukskriven, arbetslös och deltidsanställd. Jag är tacksam över att jag har en sambo som möjliggör det här. Hade jag varit ensamstående så hade jag aldrig klarat mig på min mammapenning ens om jag tagit ut alla sju dagar i veckan. Jag hade fått flytta hem till mamma och pappa. Blir lite ledsen när jag tänker på det. När jag tänker på hur många ensamstående föräldrar det finns där ute som knappt har råd att bo, än mindre vara hemma länge med sina älskade små pyren. Tänker på dem som måste börja jobba tidigt trots att de inte vill bara för att ha råd med mat och blöjor. Tänker på barnen som måste spendera så mycket tid på förskolan och föräldrarnas dåliga samvete.

Det är fint att bo i det här landet där vi verkligen värnar om föräldraledigheten men den ekonomiska biten är kanske inte lika fin och trevlig. Man har liksom tänkt på tiden, att föräldrar ska få vara med sina barn, men vad man ska göra MED den tiden är inte lika uppenbar. Med min mammapenning har jag knappast råd att ens köpa en kopp kaffe på stadens café. Det får bli hemmabryggt! Uteluncher på stan med mammagänget är bara att glömma (har iofs inget mammagäng än så länge men ändå...) och det här med kläder... Ja jag vet inte alltså men det går ju verkligen inte ihop! Den dåliga, rent ut sagt usla, ekonomin som mammaledig leder faktiskt lite till någon sorts isolering. Finns ju ingen anledning för mig att gå ner på stan en stund och kika i butiker eller styra upp en fika på ett konditori med gamla arbetskamrater. Frågar någon om vi ska ses på stan för en lunch så måste jag tacka nej eller gå runt med dåligt samvete. De pengarna kunde jag ha lagt på ett par byxor till lillen, ett paket blöjor eller lagt undan för att köpa en babybjörn-sele. Viktiga saker. I den kategorin ligger definitivt inte nya kläder till en sliten och trött mamma...

Därför beställde jag inget.

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska göra med mammaledigheten. Jag kommer inte att ha råd med något annat än att sitta här hemma och sörpla kaffe och pyssla med Olle. Det blir supermysigt men ibland vill man ju göra något annat. Se något annat. Jag måste helt enkelt bli expert på gratisaktiviteter som vi kan smita iväg på. Extra trist är det också att nästan precis alla J:s och mina vänner har pälsdjur av någon sort som gör att vi inte kan besöka dem. Det innebär att om vi ska ses så får det bli hemma hos oss. Jag kommer nästan aldrig hemifrån och jag klandrar inte dem, klart att de ska få ha hundar och katter, men jag blir lite trött på de här fyra väggarna ibland. Det hade varit trevligt att kunna gå hem till någon annan och fika då och då (det kostar oftast inget). Kanske lär vi känna några djurfria människor när vi ska gå i föräldragruppen på förskolan? Jag känner ju inte så många i den här staden så det ska bli trevligt!

Hur det nu än är med den här mammaekonomin så blir jag alldeles varm inombords när jag tittar på min familj. För jag är egentligen inte ett dugg fattig. Jag är rikare än någonsin!

Igår var en sådan där dag då absolut ingenting blev gjort. Istället för en dusch, toabesök, matlagning, städning och tvätt så hade jag en missnöjd Olle fastklistrad vid min kropp. Han vägrade vara själv ens i två sekunder och hungern rev i hans stackars kropp mest hela tiden.

Jag var skittrött efter en, till stor del, vaken natt och irriterad på den här mjölkstockningen som vägrar ge med sig trots medicin. Har fällt tårar vid varje amning och igår kände jag att jag inte kunde ta mer smärta. Att ha en sugande liten gosse vid en infekterad barm känns ungefär som om någon skulle dra ut tutten i bröstvårtan och sedan börja såga av den. Det gör så fruktansvärt ont och dessutom blir bröstvårtan alldeles sårig och öm. Den var till och med blå igår efter Olles kämpande för att få ut nån mjölk.

Jag har pumpat emellan amningarna också för att hålla produktionen igång men det har knappt kommit något alls. Så igår bytte jag taktik! Jag gav Olle ersättning och lät tuttarna vila utan bh. Det var nog det bästa på länge! Till slut började de läcka och Olle var mätt och belåten. Jag kunde då pumpa ut en hel del och i den stilen har jag fortsatt. Nu känns det faktiskt lite bättre och min oro över att mjölken skulle ha sinat har gått över. De behövde nog bara lite lugn och ro... Men den där infektionen eller vad det är är kvar. Är lite rödaktig och svullen och det gör fortfarande lite ont men i eftermiddag ska jag på återbesök hos doktorn så vi får se om det kanske finns nån annan medicin som är mer effektiv som jag kan få för jag önskar bara att det ska gå att amma utan smärta. Det är väldigt jobbigt att veta, inför varje amning, att man kommer att få så ont att man börjar gråta vid blotta tanken. Men jag kämpar på för allt är för min sons skull. Men det här är värre än att föda barn tycker jag. Då finns det smärtlindring men detta är bara att så att säga genomlida. Jag förstår verkligen kvinnor som "ger upp" eller inte vill amma!

I det här avseendet så tycker jag att moder natur borde ha givit även männen förmågan att ge sitt barn mat. Det hade förenklat livet så oerhört mycket om mannen kunnat avlasta kvinnan och hennes matmaskiner. Det där är en nöt för evolutionen att knäcka...