Direktlänk till inlägg 8 december 2014

14

Av madeleine karlsson - 8 december 2014 16:04

Man kan väl säga att det här har varit ett väldigt speciellt år. Ett år som jag aldrig kommer att glömma. Ett år som känts hur långt och kort som helst, samtidigt.

Jag minns förra julen, vi var i Eskilstuna och jag gick till kyrkan med mormor, mamma och syrran för att lyssna på julkören. Det var vackert och jag hade den röda klänningen på mig. Minns att det kändes väldigt speciellt just den där kvällen i kyrkbänken. Det året hade varit jobbigt. Det året som komma skulle blev också jobbigt men det visste jag ju inte då. Jag hade någon känsla i kroppen som jag inte kan sätta ord på. Men jag minns att det var något alldeles särskilt...

Så kom nyår och jag blev sjuk. Luftrörsinfektion. Vi firade i svärföräldrarnas hus med alla vänner och jag hade trevligt ändå. God mat, kärlek och raketer ute på gatan. Minns det som igår. Det blev januari och jag kände mig lite konstig på ett bekant vis... Vi hjälpte J:s syster och hennes kille att flytta in i det nybyggda huset i slutet av månaden. Jag började ana. Tog ett test någon dag senare.

Jag var gravid. Igen.

Inte alls den där euforin och glädjen. Mer ångest och oro. Allt det andra var så färskt i minnet. Bokade ett tidigt ultraljud. Ingen annan visste, bara vi. Klarade gråtandes av det där ultraljudet. Höll J i handen och gladdes faktiskt åt det där lilla som bodde, och levde, i min mage. Samtidigt så rädd för vad som skulle kunna hända. Samma kväll berättade vi för våra familjer.

Veckorna gick och allt gick bra. Fram till vecka 11. Blod i trosan. Precis som förra gången. Ångest! Panik! Gråt! Uppsala... Ingen fara. Vi fick se den där lilla människan där inne för andra gången och allt såg bra ut. Man kunde inte hitta någon orsak till blödningen. Jag blev hemma från jobbet en vecka, åkte till Eskilstuna ett par dagar för att försöka tänka på annat. Stod i duschen samma dag som jag skulle åka hem. Hade bestämt att jag och syrran skulle äta lunch. Det blev inte så, istället blev det blodbad, panik igen och upp till gynakuten på mälarsjukhuset. Mamma fick åka hem från jobbet och vi trodde nog slla att det var kört. Gjorde en undersökning och ultraljud. Mamma och syrran var med mig i rummet, jag var helt förstörd. Grät. Återigen fick vi glädjande nyheter. På skärmen, mamma och syrran fick också titta, såg jag vårt barn för tredje gången. Den snurrade runt där inne och hade det hur bra som helst. Inte heller den här gången kunde man hitta någon orsak till blödningen. Jag fick mediciner och vilade.

Där och då började kampen för att bli sjukskriven med sjukpenning. Det var en långdragen och jobbig kamp som tog på krafterna. Jobbet råkade göra mig arbetslös och doktorer kunde tydligen inte skriva sjukintyg. Mitt i allt blev min cykel stulen. Jag var väldigt ledsen och trött den där förra våren. Det kändes som om allt gick emot mig. Men jag hade bara en sak i huvudet och det var att barnet i min mage skulle överleva och komma till oss. Det spelade ingen roll om jag skulle bli utan inkomst eller om någon så tog allt jag ägde, det skulle gå! Av flera anledningar var min arbetsplats inte optimal. Jag var livrädd för att råka ut för något som kunde skada mig och det där miraklet i magen. Så till slut blev jag sjukskriven. Men bara några veckor i taget. Jag började så smått att tro på att graviditeten skulle gå bra. Kampen med försäkringskassan och jobbet fortsatte dock. Jag grät ofta. Lite så här kände jag...






Våren kom och magen växte. Vi skulle på rutinultraljudet. Spännande och jag tyckte att det skulle bli så mysigt. Vi hade ju redan sett bebisen några gånger vid det sär laget så vi visste ju att den fanns där och därför oroade jag mig inte så mycket. Trodde att allt skulle gå utan anmärkning. Men det gjorde det inte...
Bebisens mått stämde inte överrens med sjukvårdens mall och vi blev skickade till en specialist några veckor senare. Nej, måtten stämde inte. Vi fick veta att det kunde bero på kromosomfel och blev erbjudna fostervattensprov. Vi tackade nej. Jag blev ledsen men ändå glad. Det var ju vårat barn där inne och jag älskade det redan. Allt såg ju bra ut förutom några millimeters skillnad på en enda kroppsdel. Vi fick återkomma på ett tillväxtultraljud några veckor senare och då såg allt bättre ut. Bebisen hade växt ikapp sig själv. Då började allt ordna upp sig. Jag blev sjukskriven fram till förlossningen, försäkringskassan beviljade min sjukpenning, jobbet "bad om ursäkt" och jag köpte en ny cykel. J hade semester och vi gjorde inget speciellt. Vi hade det bra och började så smått inse att vi nog skulle bli föräldrar. Jag köpte de första små kläderna på rean och vi kom på att vi nog skulle göra om i sovrummet för att då plats.

Jag kände mig faktiskt väldigt fin och kunde slappna av mer och mer. Vi skulle nog kanske få vår bebis trots allt...

Jag läste förlossningsböcker och målade om min gamla vagga. Vi köpte garderober och gjorde om klädkammaren till "bullens" rum. Magen växte och växte och vädret blev varmare och varmare...



Herregud vad jag svettades. Det var faktiskt en hemsk sommar! Usch!

Jag vågade mig iväg på finlandskryssning. Det var precis lika varmt där... Och jag kände mig enorm och hade ont överallt. Men det var skönt att komma iväg lite ändå.

Snart klart o "bullens" rum. Pappa J jobbade hårt och svetten lackade. Jag låg mest och tittade på med magen i vädret.

Kläder var ett problem men jag blev glad när jag kom på "klädknuten"! Körde den resten av graviditeten och även nu efter förlossningen faktiskt. Mycket praktiskt!

Min fldelsedag passerade och det började närma sig september. Jag började på allvar att flrbereda allt. Köpte det sista som saknades och tvättade alla små kläder. Bebisens rum var klart och vaggan ställdes in. Vi hämtade vagnen i Uppsala och nu började den där väntan. Det var bara veckor kvar.



Hur stor skulle jag bli? Började lessna på att vara enorm och ha ont överallt. Fötterna svullnade och jag gick upp i vikt. Tätare kontroller hos barnmorskan och blodtrycket var aldrig riktigt bra...

Här är det 11 dagar kvar tills du skulle födas. Jag vilade mest.

Så till slut efter all evighetslång väntan föddes du. Så efterlängtad, älskad och alldeles perfekt. Det gick så bra trots allt. Du kom till oss och nu är vi en liten familj. Du har inte varit hos oss så länge men ändå känns det som om du alltid funnits. Att vara mamma känns som det mest naturliga i världen och jag älskar dig och din pappa över allt annat.

Nu stundar åter julen och medan du slumrar i vagnen tänker jag tillbaka på den där känslan i kyrkan. Jag är inte kristen på något sätt men just då tror jag att det hände något... Kanske var det du som låg och grodde där inne redan då? Kanske kände jag på mig att år 14 skulle bli något utöver det vanliga?

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av madeleine karlsson - 11 april 2015 11:40

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Av madeleine karlsson - 11 mars 2015 11:36


Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Av madeleine karlsson - 28 januari 2015 11:29

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Av madeleine karlsson - 23 januari 2015 23:22


Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

Av madeleine karlsson - 22 januari 2015 10:38


De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...

Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards