Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel...

De senaste dagarna har jag börjat rota i sminklådan och plockat fram både det ena och det andra som länge legat undangömt. Använder oftast bara cc-cream, genomskinligt puder och en rougedutt. Nu jäklar hörrni är det andra bullar. Nu kör jag på allt som jag äger och har. Har köpt mig en vattenfast mascara och nu senast en grej för mörka ringar under ögonen... I need it!

Inhandlade också ett par färgade lypsyl. Det känns faktiskt bättre när man kletat på all skit och liksom färglagt sig själv. För på morgonen kan man inte säga annat än att man är svartvit, möjligtvis grå.

Det roliga i det hela är att man känner sig piggare men man ser inte piggare ut. Upptäckte det nyss när jag tog ett par selfies. Kände mig fräsch och ganska okej efter ännu en jobbig natt. Här är resultatet...

De mörka cirklarna må kanske inte vara mörka men de är fortfarande där. Ögonen ser sjukt trötta ut, typ som om jag inte sovit ordentligt på ett år... Haha! Ja herregud, försöka kan man ju men nä, det går inte att dölja den här inneboende tröttman.

Men så tittar man på den här underbara lilla varelsen, som på den här bilden är så lik sin morfar, och så skiter man i mörka cirklar, dålig andedräkt och sömnbrist.

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom.

Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gripa saker och upptäcka sin röst. Ja nu har han vänt sig både från mage till rygg och rygg till mage. Han höll på i flera nätter och övade och så till slut i förrgår så kom han på hur man skulle göra. Han vände sig från rygg till mage flera gånger.

Han dreglar också. Mycket! Jag bara väntar på de första små tänderna som kommer att pryda hans underbara leende. Ja leendet är nog det bästa, värmer hela själen. Snart kommer också skrattet, det där innerliga bubblande härliga skrattet. Det längtar jag efter.

Jag tror också att han börjar förstå att Olle är något som associeras med honom. Han vänder sig om ibland när man ropar och tittar så storögt. Min lilla gosse som börjar bli stor, börjar bli en person. Ja tänk vad det händer saker i den där lilla kroppen. Snart ska vi börja erbjuda smakportioner. Jag tänker att vi ska börja med någon form av potatis. Så spännande det ska bli! Jag hoppas att han kommer att tycka om mat. Han har ju att brås på så att säga...

Ollebolle i nya fina brallor som jag hittade på superrean på Åhlens. Nu ska vi se om den här lille gossen kanske vill lägga sig och sova (vi har försökt i timtal, men det är roligare att vara uppe, öva på att stå och prata.) för jag är så trött att det svider i ögonen.

God natt!

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd.

Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneburit att jag fått sköta allt själv. Mat, städ, tvätt och en liten son som är inne i någon slags period då inget är roligt och sova är dödstrist. Det har varit fullt upp ca 20 h/dygn. Därtill har jag ont överallt, bäckenet, handlederna och det värsta av allt, nacke/axel på högra sidan. Värst känns det när jag ammar. Det hugger som knivar och det är knappt att jag pallar. Försöker andas å slappna av, byta ställning och palla upp med tusen kuddar. Inget hjälper. Smärtan blir bättre när jag inte sitter med Olle i famnen. Han är inte så liten och lätt längre. Kan tänka mig att jag har överbelastat och spänt mig när jag hållit honom vid amning, kanske har jag nån inflammation? Hur som helst så gör det sjukt ont.

Att vila någon gång på dagen finns inte, Olle sover endast i vagnen när vi är ute och går. På natten tjorvar han och spottar ut nappen och grejar och donar. Alltså inte så mycket sömn. Alls. På dagen ska han hänga i min famn, det är det enda som duger. Jag lägger ner honom då och då för jag måste ju få saker gjorda. Duscha, äta, laga mat, hänga tvätt och ja ni vet... Oftast börjar han vråla efter en liten stund. Då får han vråla. Men jag känner mig stressad som att jag måste skynda mig hela tiden.

Efter att J kommit hem så är Olle som hungrigast och den senaste tiden också missnöjd och ledsen. Han sitter därför fast vid tutten de största delarna av kvällen och äter så att han ska stå sig en stund och inte vakna så tidigt på natten. Då går det inte heller att vila.

De gånger han somnar på dagen och jag faktiskt lyckas lägga honom ifrån mig så vaknar han exakt i samma stund som jag lagt mig till rätta under en filt. Alltid! Lägger jag mig däremot inte kan han sova i flera timmar. Mycket märkligt men det är så det är. Som att han känner på sig vad jag gör...

Precis så var det imorse. Jag var så otroligt trött och hade så himla ont i handleder och nacke och hade precis lagt mig på soffan och nästan somnat. Då sätter lilleman igång. Hungrig. Bara sätta sig upp igen. Mer ont. Då kom tårarna. J kom upp och var tvungen att åka till jobbet. Fler tårar. Tänkte att jag måste klara hela den här dagen också utan sömn. Hur är det ens möjligt?

Sedan fick jag dåligt samvete för att jag satt och grät, för att jag var trött och hade ont. Lillen är ju det mest underbara jag har och jag älskar honom över allt annat. Han är ju bara hungrig. Jag måste orka! Ledsamhetstårarna övergick sedan i kärlekstårar. Han är det finaste som finns!

I detta nu har han faktiskt somnat bredvid mig i soffan. Jag kämpar med nack- axelsmärtan och dricker kaffe. Jag är jättetrött, absolut slut. Är rätt duktig på att skuffa undan den känslan annars, försöker hitta på saker och umgås med människor, städa här hemma och hålla igång. Annars är jag rädd att jag somnar stående. Men imorse så kom tröttheten/utmattningen ifatt mig. Litegrann kändes det som på förlossningen när det gjorde som allra ondast och jag insåg att jag skulle klämma ut en människa genom mitt underliv, totalt helt omöjligt. Men se det gick och jag orkade. Jag kommer att orka det här också för i eftermiddag tar vi helg hela familjen. J är ledig tre dagar och vi kan dela på ansvaret som vi brukar.

Han vaknade nyss. Jag har sovit ca två timmar. Är så trött att det värker i hela kroppen. Han sover i vagnen när vi är här hos mina föräldrar. Jag satte mig upp, vaggade, vaggade, vaggade. Totalt mörker. Vaggar, gungar, vaggar. Inget fungerar.

De små benen rätt upp i luften, den glada rösten och nappen som far ut ur munnen gång på gång. Snälla lilla du, sov lite till! Jag orkar inte vara vaken.

Tänker på alla ensamstående mödrar, jag är en sådan nu när J jobbar övning. Spelar ingen roll att jag är här och de andra i familjen kånkar runt på min son. Det är bara mamma som duger och sover gör han endast när vi är ute och promenerar. För mycket annat som är kul nu. Alla nya saker, sitta, stå, äta...

Jag är så sjukt trött! Ja jag har sagt det förut men nu börjar det bli lite jobbigt eftersom han aldrig vilar på dagen den här lille mannen. Det är full fart från morgon till kväll och på natten håller han mig också vaken då han tappar nappen ca en gång i timmen.

Tände lampan till slut, han blev lite lugnare men ligger där och knorrar. Måste gå och kissa, vill inte. Vill bara få sova några timmars oavbruten sömn...

Nej han somnar inte om. God morgon då...

Det är övning på regementet och det innebär att pappan i den här familjen spenderar mestadels av sin tid på jobbet nu någon vecka framöver. Olle och jag får helt enkelt försöka överleva utan honom. Hur nu det ska gå?

Vi far till min gamla hemstad imorgon och blir där några dagar. Som vanligt skall jag försöka träffa så många som möjligt. Det brukar bli stressigt men samtidigt är det ju härligt. Men jag vill också ta det lugnt, kanske sova en stund medan mamma och pappa tar Olle på promenad. Jag är ganska trött faktiskt. Det skall erkännas. Sömn är stundtals det enda jag kan tänka på. Skulle kunna somna lite varstans just nu känns det som. Samtidigt så vill jag inte sova för då missar jag ju en massa tid med den underbaraste lilla människan på den här jorden. Knasigt detdär...

Just i detta nu ligger han här bredvid mig på golvet och sover (ja inte direkt på golvet naturligtvis utan på en mjuk och skön bädd). Det är direkt dåligt. Han har inte sovit på hela dagen och naturligtvis så somnade han där medan jag packade väskan och hängede tvätt. Nu vill jag absolut inte väcka honom för då kommer det bli superknasigt och han blir mest ledsen och förvirrad. Dessutom kommer det ta nån timme extra innan han somnar om igen. Totalt ovärt och jag orkar faktiskt inte det. Det lutar alltså åt att jag snällt får sova på soffan... Åååh! Jag som sett fram emot att få krypa ner i sängen och lyssna på regnet som smattrar mot fönsterrutan. Det blir sällan som man tänkt sig.

Ja nog är det allt en aning tomt och konstigt utan J här hemma. Han jobbar nämligen natt och jag saknat honom redan. Min fina J! Tur att jag har Olle att pussa på! Det är värre för J tänker jag. Han måste klara sig utan både mig och Olle...

Vi försökte oss på att ta en selfie idag. Det var lättare sagt än gjort med en liten kille som aldrig är stilla. Men till slut så fick vi en som inte blev suddig...

Nä jag borde gå och borsta huggtänderna och sova nu egentligen. Måste upp tidigt om vi ska hinna med tåget.

God natt och sov så gott!

Vissa nätter är rent ut sagt asjobbiga, de morgnar som sedan följer så är man kanske inte sitt bästa jag när man ser sig i spegeln. Idag var en sådan dag...

Hyn är rödblommig, näsan sned, andedräkten dödar, ögonen oändligt trötta och håret, ja det bör inte ens nämnas.

Man är helt enkelt inte människa! Idag bestämde jag mig därför för att både Olle och jag skulle ha en spamorgon. Jag tänkte att det får väl gå som det går, lillkillen kanske inte alls har lust men jag måste få piffa mig lite! Men alltså vilken snäll son jag har! Han låg så fint och var nöjd på badrumsgolvet så jag kunde ta en lång dusch, raka bort lite överflödig behåring och göra en hårinpackning. Så himla rart! Och behövligt! Kletade på en ansiktsmask innan jag badade Olle. Lät den torka ordentligt och drog av den för en stund sedan. Känner mig som ny! Underbart!

Bestämde mig också för att ta på mig exakt vad jag ville och skita i "amningsvänligheten". Det blev därför en av de nya Marimekkoklänningarna. Lite smink, hårpiff och två koppar starkt kaffe senare så känns det som att jag kommer ta mig igenom även den här dagen.

Olle däremot däckade på golvet. Å vad jag älskar dig du lilla människa!

Det har gått ett år sedan jag blev gravid och nästan fyra månader sedan jag födde vår son. Under nästan ett års tid har jag knappt rört på mig annat än korta små vankande promenader. Jag hade ont nästan överallt under stora delar av graviditeten. Främst i bäckenet och blygdbenet. Det känns i min kropp nu kan jag tala om, att jag saknar muskler...

Jag har fortfarande ont i bäckenet och det knakar i alla leder hela tiden. Jag kan inte sitta på golvet som jag vill längre stunder. Knappt ens korta stunder. Kan definitivt inte sitta i skräddarposition eller med benen rakt ut lite åt sidorna i mer än någon minut. Jag vet att hela jag är uppmjukad på grund av att jag ammar men jag känner också att jag saknar mina vanliga muskler. Jag saknar min vanliga starka kropp helt enkelt.

Jag har gått ner alla graviditetskilon och lite till så jag tänker att jag ska utnyttja den lilla pepp jag känner och faktiskt börja träna så smått. Utöver barnvagnspromenader så måste jag styrketräna. Bygga upp mig igen.

Hämtade ner min skrumpna gamla kompis och köpte en bok. Nu ska jag bara hitta tiden...

Igår levererades spjälsängen. Verkligen jättesmidigt! Eller kanske inte... J ringde efter lunch, jag var tvungen att gå ner till porten och möta upp snubben som levererade sängen. Tog Olle i famnen och åkte med hissen ner. Ja där stod han med ett jättestort paket och en massa lappar som jag skulle fylla i. Det var inget annat att göra än att räcka över bebis till den okända killen och börja skriva. Olle var kolugn som tur var och verkade rätt nöjd med situationen. När jag signerat och donat med papprena så stoppade killen in det enorma paketet i hissen bara å sade tack och hej. Där stod jag med Olle och en otymplig kartong. Han erbjöd sig inte ens att följa med upp och ta ut paketet ur hissen...

Kunde inte direkt lämna min son uppe i lägenheten själv eller för den delen lägga honom i hissen. Till saken hör också att hissdörren går igen så jäkla snabbt att man själv knappt hinner ut utan att bli klämd (det gäller att vara snabb när man ska åka hiss med exempelvis vagnen). Jag hade resan upp till våning tre på mig att tänka ut hur jag skulle bära mig åt. Det var helt enkelt bara att lyfta paketet i det band som satt runt kartongen med ena handen samtidigt som jag höll Olle med den andra och fort som tusan mecka sig ut. Det gick faktiskt ganska bra men det hade ju varit fint att få leveransen direkt till dörren...

Vi byggde ihop den och bäddade iordning. Det blev så fint! Tänk att vår lilla kille vuxit ur vaggan och nu sover i en stor säng. Hur fort går inte tiden?

När det närmade sig sovdags stoppade vi ner vår son bland zebror och krokodiler. Vi läste en saga som vanligt. Jag tänkte att han kanske skulle få svårt att somna eftersom det luktade nytt och konstigt men han låg där så fint och micklade med sina små händer och nappen. Han sade inte ett knyst och somnade en stund senare.

För en stund sedan vaknade den lille mannen och var hungrig. Nu har han ätit klart och redan somnat om där i sin nya fina säng. Jag tror att han tycker om den!