Senaste inläggen

Av madeleine karlsson - 20 juli 2014 12:01

De blev ju superbra de där bröden. Saftiga och fina. Tänker definitivt göra om detta, att jäsa över natten är perfekt för sådana som hatar att vänta.

Däremot så är kanske inte vädret det bästa för frukost på ballen. Eller, de flesta av er anser säkert att det är den mest perfekta väderleken för utomhusmys. Jag håller inte med. Det är så vackert ute men den här värmen gör att ingenting smakar gott. I alla fall i min mun. Hade sett fram emot de här smörgåsarna men det slutar med att jag sitter där och tuggar, tuggar, tuggar och tuggar medan svetten lackar under pannluggen. Det växer i munnen till slut men jag tvingar i mig mackan för nåt måste ju kanelbullen där inne få till frukost. Men gott kan jag inte påstå att det var. Det är först framåt sena kvällen som det eventuellt kan smaka med mat. När det är lite svalare.

J däremot tyckte att de var jättegoda och det var de säkert, det är bara jag som är lite som jag är just nu.

Vi åt varsin smörgås och sedan gick vi tillbaka in. Haha, en sådan låååång och myyyysig frukost det blev...

Av madeleine karlsson - 20 juli 2014 10:13

Det står en kalljäst deg i kylen som jag satte igår kväll. Har aldrig provat kalljäst förut men det verkar ju sinnessjukt praktiskt om man vill ha nybakat bröd till frukost och inte bor jämte ett bageri. Jag kunde inte hålla mig när jag steg upp nyss, gläntade på kyldörren och kikade ner i skålen, jojjomensan den hade jäst! Var lite rädd att den något gamla jästen inte riktigt skulle orka men det ser ju ut att ha gått fint! Ska vänta en stund till och sedan baka ut degen och väcka min man. Kanske kan vi mumsa nybakt bröd på balkongen?

Jag vet knappt vilken dag det är längre, utan min gravidapp skulle jag ha noll koll! Alla dagar flyter liksom ihop på någe vis. Den här första delen av året har varit så otroligt lång och samtidigt bara en minut kort. När jag tänker tillbaka på tiden som varit med all oro och ångest, läkarbesök och fler läkarbesök så känns det precis som om det var igår fast för jättelänge sedan. Tänk att vi kommit så långt nu. Tänk att vi överlevt hittills. Jag känner en otrolig tacksamhet och glädje varje gång jag känner det där lilla livet röra sig i magen. Hur den vänder, vrider sig och knölar in armar och ben i mina mjukdelar. Det gör inget att jag har ont ibland. Det gör inget. Du finns ju där. Jag gör allt för dig. Redan, utan att ens ha mött dig.

Jag känner mig extra tacksam eftersom jag vet hur skört livet är. På flera sätt. Det har hänt olika saker bland släkt och vänner den senaste tiden som får en att tänka mycket. Tänka på att ta vara på varje dag för man vet inte när den sista kommer. Det kan slå till hårt och obarmhärtigt, helt utan förvarning. Vi människor är så sköra, både på insidan av magen och utanför. Det gör mig så ont och jag blir ledsen när jag inser att vi inget kan göra, naturen har sin gång och vi kan inte hjälpa den på traven eller stoppa den. Men jag önskar att jag kunnat för jag vill inte att någon ska behöva gå igenom sånt där hemskt. Vill inte att sådana minnen och rädslor ska sitta fast hos andra så som de sitter fast hos mig. De stör och skapar problem. Men jag tänker på er allihopa varje dag. <3 Det blir bättre, det måste det bli.

Livet, en underlig tingest!

Samtidigt som jag känner oro och ledsamhet över allt som hänt den senaste tiden så måste jag på något sätt få lov att känna min egen glädje. Jag har ju längtat så efter det här! Jag måste försöka njuta av den korta tid som är kvar. Men det känns fel ibland. Jag vet själv hur jag kände det efter till exempel missfallet. Loggade in på Facebook eller Instagram och såg de där "jäkla" ultraljudsbilderna på ofödda små bebisar överallt. ÖVERALLT! Skulle alla skaffa barn helt plötsligt? Jag var så ledsen, nästan arg, och det kändes som ett hån, ett hårt slag i magen varenda gång. Det blev bättre efter ett tag men jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist den första tiden.

Jag tänker på er nu, ni som kanske sitter i samma sits fast ändå inte. Ni som nyss varit med om något, förlorat något. Att det ter sig så orättvist att "alla andra" har det bra och är friska. Att de kan använda sina kroppar på rätt sätt, skaffa barn osv. Men faktum är att man tar med sig något från alla de här hemska upplevelserna. Något som oftast blir positivt i slutändan. Det kanske är svårt att se det genom tårar och oroskänslor men när du sedan tänker tillbaka på dina upplevelser så ligger fokus oftast på det som var vackert och fint eller till stor nytta för dig.

För min del, när jag tänker tillbaka på det där hemska så känner jag nu en tacksamhet över det som läkarna hittade. Utan det där missfallet hade jag aldrig vetat att jag hade Hypoterios eller B-vitaminbrist. Något som jag idag är helt bombsäker på bidrog till att det aldrig blev något foster. Jag tänker också att vi ändå fick reda på att vi kunde bli gravida. Det var ju faktiskt möjligt även om det inte gick just den gången. Sånt fokuserade jag på. Var tvungen för att överleva. Idag, när jag befinner mig i vecka 31 och har en levande bebis i min kropp så tänker jag tillbaka på det där ibland. Jag tar med glädje alla blodprov för att kontrollera alla värden och jag sväljer lätt alla morgontabletterna. De gör att du lever där inne, det är jag helt säker på.

Tänk vad mycket vi människor måste vara med om och gå igenom. Att vi ens orkar stiga upp ur sängen ibland...



Av madeleine karlsson - 17 juli 2014 09:15

Jag har läst om den, i flera av mina graviditetsböcker och på nätet, vadkrampen! En mycket vanlig och otrevlig gravidkrämpa. Jag har fruktat den och känt mig tacksam över att jag aldrig fått någon.

Så låg jag här i godan ro och sov. Vaknade plötsligt med högerbenet ut åt sidan i en slags vinkel med händerna hållandes om den stenhårda vaden. Jag visste direkt, den hade kommit nu. Vadkrampen. Helvete (rent ut sagt) vad ont det gjorde! Jag började gny och J undrar vad som pågår. Kraaamp, var det enda jag fick ur mig. Till slut känner jag hur smärta och kramp börjar klinga av. Då släpper jag vaden. I samma stund som den landar på madrassen igen så kommer det tillbaka med ungefär dubbel styrka. Aaaj! J får till slut komma och vara stretchcoach. Göra som de gör på fotbollsplanen när spelarna ligger på gräset och vrider sig i plågor (jag förstår dem nu). Det gå över till slut.

Skulle nyss upp och gå på toaletten. Vaden gör ju jätteont! Stel och som om den ensam sprungit ett helt maratonlopp. Så det räcker inte med fogarna då nej? Nu ska jag ha vadkramp också.

Alltså, när jag lite lätt framåtlutad morgonvandrade omkring här hemma med min stora mage, iklädd höga trosor och en mjuk bh utan något som helst stöd, en stenhård fd krampande vad och ett bäcken som knakar och knäcker så kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Ser ju inte klok ut! Som en gravid quasimodo hasar jag runt på ägorna och skrämmer eventuella åskådare...

Ja jösses!

För övrigt så har vi klarat av hela 75% av graviditeten idag. Upploppet kvar. Hejaheja!

Av madeleine karlsson - 15 juli 2014 00:43

Det här med längre promenader är absolut inte längre min grej! Kommer att försöka undvika dem så gott det går framöver känner jag. Det är inte värt helt enkelt.

Fick finbesök av föräldrar och gamla goda grannar från Eskilstuna idag. Vi gick ner till hamnen för en god lunch. Redan på vägen dit började det. Den där känslan av att alla mina muskler i bäckenområdet liksom lägger sig i strejk. Som om de drar bendelarna åt olika håll samtidigt både fram och bak. Alltså det är allt annat än skönt! Kan tänka mig att Bullens vikt också trycker på, vilket skapar ett ännu större obehag.

Det var i förmiddags det. Smärtorna sitter kvar ännu, stoppade i mig ett par Alvedon nu för annars kommer jag nog inte att kunna sova alls. Det stramar och känns som växtvärk i låren och bakpå skinkorna. Mellan benen gör det ont, troligtvis från muskulaturen kring blygdbenet. Det knakar och knäpper så fort jag ska vända mig i soffan eller sängen. Högt knäpper det! Gör ont i fogarna i svanken också och jag kan knappt gå.

Nej det här promenerandet fungerar inte. Det gör mig irriterad för jag vill vara rörlig och använda min kropp. Blä!! Funderar allvarligt på att ta ner mina gamla kryckor från vinden och stödja mig på dem om jag vill ut och "gå" lite. Kanske skulle underlätta? Och kanske köpa ett sånt där bälte att spänna runt höfterna? Kan ju inte gå omkring och ha så här ont. Usch! Vet inte hur jag ska varken sitta eller ligga just nu...

En annan grej, Bullen har gått bananas där inne i magen ikväll. Jag märker tydligt att det börjar bli trängre där inne nu. Alla rörelser har liksom ändrat karaktär. Förut, i början, var de där små sparkarna just precis små nästan ilskna sparkar. Kvicka och lite överallt. Nu däremot känns det mest som om Bullen knölar runt där inne. Stretchar och tänjer sig så att hela magen liksom böljar. Tar spjärn mot något och trycker ut sina lemmar och kroppsdelar. Det är helt otroligt vad en sådan liten människa kan jobba på. Och hur stark den är! Den är trots allt bara nästan 30 veckor gammal. Jag är förbluffad och fascinerad, ja det blir jag varje dag.

Fick ännu fler små bodys och byxor idag av finbesöket. Bullen kommer definitivt inte att behöva vara naken när den kommer för nu är lådan fullproppad. Mamma tog med filten som mormor stickat färdigt också, den ska vi bädda med i vaggan. Jättefint! Å mamma hade köpt de sötaste små ljusgröna tossorna med ugglor på. Som jag längtar efter vår bebis nu!

Nu verkar den ha lugnat ner sig där inne, det kanske är bäst att omfamna sina promenadsmärtor och försöka sova en stund... God natt!

Av madeleine karlsson - 13 juli 2014 07:08

Nyvaken trött Maddlur önskar god morgon!

Alltså, är det här någon slags förberedelse inför det som komma skall? Min sömn är ungefär halverad.

För några veckor sedan kunde jag utan problem sova ett par timmar mitt på dagen och ändå sova som en prinsessa hela natten. Just nu sover jag inte mer än ca 5 timmar per natt. Jag försöker undvika dagslurer just för att jag tänker att jag kanske får sova lite längre på morgonen då. Verkar inte fungera...

Lägger mig runt 12- eller 1 tiden (Måste se fotbollsmatch och vänta tills det är någorlunda svalt i lägenheten) men vaknar igen oftast runt sex. Ja då vaknar jag antingen av Bullens cirkuskonster eller nån slags värmebölja som skäljer över mig. Svettas som en tok och lägenheten känns som en bastu vilket väder det än är.

Nyss så liksom for jag upp ur sängen och kastade av mig täcket (som jag iofs aldrig har på mig utan mest bara kramar om). Tycker inte att det finns nån luft att andas trots att fönstret är öppet och vädret är mulet. Upp, iväg och ut i vardagsrummet för att öppna balkongdörren... Aaaaaaaaahh! Frisk luft!

Sedan ligger jag här på soffan några timmar i draget från balkongen. Har jag tur så lyckas jag somna om en liten stund. Oftast gör jag det inte. Spelar ingen roll om jag är jättetrött och ögonlocken hänger, det är som om kroppen inte vill stänga ner och vila... Och så en sparkande kanelbulle på det. Det är väl bara att inse att den där lilla människan redan besitter någon slags makt över mig, den drar i spakarna och jag hänger med så gott det går. Det är alltså inte jag som bestämmer längre.

Bullen, mitt liv är ditt! (Men snälla förvalta det väl och låt mamma sova lite ibland.)

Av madeleine karlsson - 12 juli 2014 11:32

När jag vaknade 04.50 i morse och inte kunde somna om så gick jag helt enkelt upp. Öppnade dörren in till köket och då låg solen på så att varenda liten dammsmula syntes. Herregud, tänkte jag, när städade vi senast?

Man märker ju en tydlig skillnad på ens hem när det är exempelvis höst mot nu, den här obarmhärtiga värmen. Man orkar helt enkelt inte städa! När vi rev ut klädkammaren och satte in garderoberna var ju dammsugaren ständigt i gång men nu kanske man drar snabeldraken nån gång i veckan bara eller två. Och jag som hatar smuts, damm och smulor under fötterna!

Så när J for iväg till riskutbildningen satte jag i gång här hemma. Lugnt och metodiskt. Nu är det näst intill dammfritt här hemma. Har torkat av dörrar och dörrkarmar (satt visst damm där), skurat ur den till synes igenkalkade diskbänken, torkat av köksluckorna, dammsugit, dammtorkat, satt på en maskin tvätt och diskmaskinen samt bäddat rent och hängt upp nya handdukar överallt. Phu! Nu sitter jag nedsjunken i soffan. Bullen kickar där inne och det gör mig glad.

Förresten kliver vi in i vecka 30 nu. Häftigt! Det firade J och jag med att gå ner på Åhlens och köpa små små minibyxor på rean. Det är otroligt dåligt med könsneutrala spädbarnsplagg tycker jag! Speciellt på H&M. Det mesta är blått eller grönt med bilar på eller någon form av rosa med blommor eller duttiduttkrumelurer på. Vad hände med färgen gul? Lila? Rött? Neutrala mönster? Inga mönster eller tryck?

Eftersom vi inte vill veta könet på bullen så vill jag gärna köpa sånt som både kille eller tjej kan ha på sig. Åhlens var bäst hittills på den saken och vi köpte sex par små byxor. Bodys har vi redan några (vita då givetvis för det finns inga andra könsneutrala färger verkar det som). Problmet nu är ju också att det mesta som finns att köpa nu är just sommarkläder. Det blir ju lite kallt i Oktober... Men nu har vi i alla fall lite att börja med. Det är så himmelens rart att titta på de där små plaggen och tänka att det snart är dags att använda dem.

Vi har börjat fräscha upp vaggan också. Den är i detta nu färdigslipad och avtorkad, nu ska den bara tvättas av en gång och sedan vitlaseras (stavas?). Å så måste vi fixa en ny madrass och sängkläder förstås. Sedan är den färdig! Jag tror att det är viktigt att göra sånt här, förbereda och boa in sig. För det är inte verkligt, den här tanken att vårt barn snart är här, förrän man börjar ta i de här mer praktiska bitarna. Det gör att hjärnan ställer in sig på ett annat sätt. Det blir ganska tydligt när man handgripligen får pyssla med barnets saker. Terapeutiskt på något sätt. Både för mig och för J.

Nu ska jag nog slänga ihop en plåt med kärleksmums (dubbel sats glasyr givetvis!).


Av madeleine karlsson - 8 juli 2014 11:40

Vi brukar ju lite skämtsamt kalla vårt avlånga land för landet lagom men jag måste säga att när det kommer till den här väderbiten så finns det inget som heter lagom.

Antingen så är det kallt eller så blir det alldeles för varmt. Inget mitt emellan här alltså... Jag tillhör också den här gruppen av människor som alltid är av det varmare slaget. Fryser sällan och har svårt att sova om det inte är kallt i sovrummet.

I går kastade jag mig i svärföräldrarnas pool. Det är en lyx. Det var så oehört gött att sänka ner sin varma runda kropp i det svala vattnet. Nästan en befrielse!

I dag höll jag på att få en chock när jag öppnade balkongdörren. Det är som att befinna sig på cypern. Så otroligt varmt. Jag tycker inte om den här överdrivna hettan kombinerat med den här luften. Får nästan panik för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det känns tungt att andas och svetten rinner. Nej nu är det banne mig för varmt för en gravid kvinna! Måste säga att jag i år faktiskt föredrar det något svalare klimatet.

Det blir således en tur till stranden idag. Måste i sjön!!

Av madeleine karlsson - 6 juli 2014 06:57

06.37 och jag har snart varit vaken i en och en halv timme. Jag är trött men har så ont i höfterna och bak i svanken att jag inte vet vilken sida jag ska ligga på.

Jag ligger oftast på höger sida, det är mest bekvämt. Ligger jag på vänster sida så sparkar alltid Bullen som en galning rätt ner i madrassen och då går det ju inte att sova och sova på rygg fungerar inte heller, känns som om lungorna inte får plats.

När jag sovit i denna samma position flera timmar i sträck så vaknar jag nästan alltid av att höften gör så väldigt ont. Det går ner i låret, på utsidan, och vänder jag mig på andra sidan så känns det likadant. Det knakar och knäpper i benknotorna så fort jag rör mig. Aldrig varit med om något liknande men det är väl så det blir när man luckras upp här och där...

Så nu ligger jag alltså här ute i vardagsrummet, på soffan med kuddar under ben och knän å armar å nacke. Ögonen är som knappnålshuvuden och jag har tagit nässpray (sån man får ta) för inte nog med höfterna, jag är allergisk också. Nästäppan gör att det blir än mer jobbigt att andas. Tittade på pollenrapporten igår eftersom jag var så snuvig och det var höga halter av gräspollen i princip hela landet. Sköj!

Fille håller mig i alla fall sällskap, han rumstrerar om i sin pool och kliver ur och i. Som om han också letar efter en bekväm position så att han kan slumra en stund till. Gärna med huvudet och ena tassen på poolkanten...

Nä man kanske skulle knöla runt sig i soffan bland alla kuddar och blunda en stund till. Får helt enkelt se om det blir någon mer sömn denna söndagmorgon...

Bjussar på morgonens missnöjda potatisnäsefejs!



Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards