Senaste inläggen

Av madeleine karlsson - 13 januari 2015 13:03

Det har gått ett år sedan jag blev gravid och nästan fyra månader sedan jag födde vår son. Under nästan ett års tid har jag knappt rört på mig annat än korta små vankande promenader. Jag hade ont nästan överallt under stora delar av graviditeten. Främst i bäckenet och blygdbenet. Det känns i min kropp nu kan jag tala om, att jag saknar muskler...

Jag har fortfarande ont i bäckenet och det knakar i alla leder hela tiden. Jag kan inte sitta på golvet som jag vill längre stunder. Knappt ens korta stunder. Kan definitivt inte sitta i skräddarposition eller med benen rakt ut lite åt sidorna i mer än någon minut. Jag vet att hela jag är uppmjukad på grund av att jag ammar men jag känner också att jag saknar mina vanliga muskler. Jag saknar min vanliga starka kropp helt enkelt.

Jag har gått ner alla graviditetskilon och lite till så jag tänker att jag ska utnyttja den lilla pepp jag känner och faktiskt börja träna så smått. Utöver barnvagnspromenader så måste jag styrketräna. Bygga upp mig igen.

Hämtade ner min skrumpna gamla kompis och köpte en bok. Nu ska jag bara hitta tiden...

Av madeleine karlsson - 13 januari 2015 05:38

Igår levererades spjälsängen. Verkligen jättesmidigt! Eller kanske inte... J ringde efter lunch, jag var tvungen att gå ner till porten och möta upp snubben som levererade sängen. Tog Olle i famnen och åkte med hissen ner. Ja där stod han med ett jättestort paket och en massa lappar som jag skulle fylla i. Det var inget annat att göra än att räcka över bebis till den okända killen och börja skriva. Olle var kolugn som tur var och verkade rätt nöjd med situationen. När jag signerat och donat med papprena så stoppade killen in det enorma paketet i hissen bara å sade tack och hej. Där stod jag med Olle och en otymplig kartong. Han erbjöd sig inte ens att följa med upp och ta ut paketet ur hissen...

Kunde inte direkt lämna min son uppe i lägenheten själv eller för den delen lägga honom i hissen. Till saken hör också att hissdörren går igen så jäkla snabbt att man själv knappt hinner ut utan att bli klämd (det gäller att vara snabb när man ska åka hiss med exempelvis vagnen). Jag hade resan upp till våning tre på mig att tänka ut hur jag skulle bära mig åt. Det var helt enkelt bara att lyfta paketet i det band som satt runt kartongen med ena handen samtidigt som jag höll Olle med den andra och fort som tusan mecka sig ut. Det gick faktiskt ganska bra men det hade ju varit fint att få leveransen direkt till dörren...

Vi byggde ihop den och bäddade iordning. Det blev så fint! Tänk att vår lilla kille vuxit ur vaggan och nu sover i en stor säng. Hur fort går inte tiden?

När det närmade sig sovdags stoppade vi ner vår son bland zebror och krokodiler. Vi läste en saga som vanligt. Jag tänkte att han kanske skulle få svårt att somna eftersom det luktade nytt och konstigt men han låg där så fint och micklade med sina små händer och nappen. Han sade inte ett knyst och somnade en stund senare.

För en stund sedan vaknade den lille mannen och var hungrig. Nu har han ätit klart och redan somnat om där i sin nya fina säng. Jag tror att han tycker om den!

14

Av madeleine karlsson - 8 december 2014 16:04

Man kan väl säga att det här har varit ett väldigt speciellt år. Ett år som jag aldrig kommer att glömma. Ett år som känts hur långt och kort som helst, samtidigt.

Jag minns förra julen, vi var i Eskilstuna och jag gick till kyrkan med mormor, mamma och syrran för att lyssna på julkören. Det var vackert och jag hade den röda klänningen på mig. Minns att det kändes väldigt speciellt just den där kvällen i kyrkbänken. Det året hade varit jobbigt. Det året som komma skulle blev också jobbigt men det visste jag ju inte då. Jag hade någon känsla i kroppen som jag inte kan sätta ord på. Men jag minns att det var något alldeles särskilt...

Så kom nyår och jag blev sjuk. Luftrörsinfektion. Vi firade i svärföräldrarnas hus med alla vänner och jag hade trevligt ändå. God mat, kärlek och raketer ute på gatan. Minns det som igår. Det blev januari och jag kände mig lite konstig på ett bekant vis... Vi hjälpte J:s syster och hennes kille att flytta in i det nybyggda huset i slutet av månaden. Jag började ana. Tog ett test någon dag senare.

Jag var gravid. Igen.

Inte alls den där euforin och glädjen. Mer ångest och oro. Allt det andra var så färskt i minnet. Bokade ett tidigt ultraljud. Ingen annan visste, bara vi. Klarade gråtandes av det där ultraljudet. Höll J i handen och gladdes faktiskt åt det där lilla som bodde, och levde, i min mage. Samtidigt så rädd för vad som skulle kunna hända. Samma kväll berättade vi för våra familjer.

Veckorna gick och allt gick bra. Fram till vecka 11. Blod i trosan. Precis som förra gången. Ångest! Panik! Gråt! Uppsala... Ingen fara. Vi fick se den där lilla människan där inne för andra gången och allt såg bra ut. Man kunde inte hitta någon orsak till blödningen. Jag blev hemma från jobbet en vecka, åkte till Eskilstuna ett par dagar för att försöka tänka på annat. Stod i duschen samma dag som jag skulle åka hem. Hade bestämt att jag och syrran skulle äta lunch. Det blev inte så, istället blev det blodbad, panik igen och upp till gynakuten på mälarsjukhuset. Mamma fick åka hem från jobbet och vi trodde nog slla att det var kört. Gjorde en undersökning och ultraljud. Mamma och syrran var med mig i rummet, jag var helt förstörd. Grät. Återigen fick vi glädjande nyheter. På skärmen, mamma och syrran fick också titta, såg jag vårt barn för tredje gången. Den snurrade runt där inne och hade det hur bra som helst. Inte heller den här gången kunde man hitta någon orsak till blödningen. Jag fick mediciner och vilade.

Där och då började kampen för att bli sjukskriven med sjukpenning. Det var en långdragen och jobbig kamp som tog på krafterna. Jobbet råkade göra mig arbetslös och doktorer kunde tydligen inte skriva sjukintyg. Mitt i allt blev min cykel stulen. Jag var väldigt ledsen och trött den där förra våren. Det kändes som om allt gick emot mig. Men jag hade bara en sak i huvudet och det var att barnet i min mage skulle överleva och komma till oss. Det spelade ingen roll om jag skulle bli utan inkomst eller om någon så tog allt jag ägde, det skulle gå! Av flera anledningar var min arbetsplats inte optimal. Jag var livrädd för att råka ut för något som kunde skada mig och det där miraklet i magen. Så till slut blev jag sjukskriven. Men bara några veckor i taget. Jag började så smått att tro på att graviditeten skulle gå bra. Kampen med försäkringskassan och jobbet fortsatte dock. Jag grät ofta. Lite så här kände jag...






Våren kom och magen växte. Vi skulle på rutinultraljudet. Spännande och jag tyckte att det skulle bli så mysigt. Vi hade ju redan sett bebisen några gånger vid det sär laget så vi visste ju att den fanns där och därför oroade jag mig inte så mycket. Trodde att allt skulle gå utan anmärkning. Men det gjorde det inte...
Bebisens mått stämde inte överrens med sjukvårdens mall och vi blev skickade till en specialist några veckor senare. Nej, måtten stämde inte. Vi fick veta att det kunde bero på kromosomfel och blev erbjudna fostervattensprov. Vi tackade nej. Jag blev ledsen men ändå glad. Det var ju vårat barn där inne och jag älskade det redan. Allt såg ju bra ut förutom några millimeters skillnad på en enda kroppsdel. Vi fick återkomma på ett tillväxtultraljud några veckor senare och då såg allt bättre ut. Bebisen hade växt ikapp sig själv. Då började allt ordna upp sig. Jag blev sjukskriven fram till förlossningen, försäkringskassan beviljade min sjukpenning, jobbet "bad om ursäkt" och jag köpte en ny cykel. J hade semester och vi gjorde inget speciellt. Vi hade det bra och började så smått inse att vi nog skulle bli föräldrar. Jag köpte de första små kläderna på rean och vi kom på att vi nog skulle göra om i sovrummet för att då plats.

Jag kände mig faktiskt väldigt fin och kunde slappna av mer och mer. Vi skulle nog kanske få vår bebis trots allt...

Jag läste förlossningsböcker och målade om min gamla vagga. Vi köpte garderober och gjorde om klädkammaren till "bullens" rum. Magen växte och växte och vädret blev varmare och varmare...



Herregud vad jag svettades. Det var faktiskt en hemsk sommar! Usch!

Jag vågade mig iväg på finlandskryssning. Det var precis lika varmt där... Och jag kände mig enorm och hade ont överallt. Men det var skönt att komma iväg lite ändå.

Snart klart o "bullens" rum. Pappa J jobbade hårt och svetten lackade. Jag låg mest och tittade på med magen i vädret.

Kläder var ett problem men jag blev glad när jag kom på "klädknuten"! Körde den resten av graviditeten och även nu efter förlossningen faktiskt. Mycket praktiskt!

Min fldelsedag passerade och det började närma sig september. Jag började på allvar att flrbereda allt. Köpte det sista som saknades och tvättade alla små kläder. Bebisens rum var klart och vaggan ställdes in. Vi hämtade vagnen i Uppsala och nu började den där väntan. Det var bara veckor kvar.



Hur stor skulle jag bli? Började lessna på att vara enorm och ha ont överallt. Fötterna svullnade och jag gick upp i vikt. Tätare kontroller hos barnmorskan och blodtrycket var aldrig riktigt bra...

Här är det 11 dagar kvar tills du skulle födas. Jag vilade mest.

Så till slut efter all evighetslång väntan föddes du. Så efterlängtad, älskad och alldeles perfekt. Det gick så bra trots allt. Du kom till oss och nu är vi en liten familj. Du har inte varit hos oss så länge men ändå känns det som om du alltid funnits. Att vara mamma känns som det mest naturliga i världen och jag älskar dig och din pappa över allt annat.

Nu stundar åter julen och medan du slumrar i vagnen tänker jag tillbaka på den där känslan i kyrkan. Jag är inte kristen på något sätt men just då tror jag att det hände något... Kanske var det du som låg och grodde där inne redan då? Kanske kände jag på mig att år 14 skulle bli något utöver det vanliga?

Av madeleine karlsson - 2 december 2014 19:49

Olle är tio veckor gammal idag. Nu börjar det hända saker och ting i hans utveckling. Det går fort och det känns ibland som om han lär sig något nytt varje dag.

Den senaste veckan har han börjat skratta och le ordentligt. Det är speciellt roligt att byta blöja och stirra på en speciell punkt uppe i taket (eller vart det nu är). Då blir han superglad och nästan lite generad så han gömmer sitt fina lilla ansikte i händerna på ett speciellt sätt. Det ser så himla gulligt ut att jag måste trycka ner mitt ansikte i hans å pussa honom minst hundra gånger. Morgnarna är också roliga, speciellt när man är mätt, har bajsat och inte har ett bekymmer i världen! Då kan man ligga länge och snacka och skratta.

Titta på TV är en annan favoritgrej. Eller det är väl allt som lyser rättare sagt. Lampor och ljusjällor av olika slag är skoj.

Sömnen fungerar som sagt också bättre och han tycker inte längre att det är otäckt att ligga för sig själv i vaggan. Vi har nu flyttat in i sovrummet igen allihopa. Inget mer sova på soffan!

Något annat som han fått till bara de senaste dagarna är att vända sig från mage till rygg när han ligger på golvet. Han klarade det för någon vecka sedan i soffan med viss lutning men nu går det även bra på plant underlag. Nu när vi tränar nacken så vill han ju bara vända sig den rackarn... Man får så klart placera honom så att han har stöd med armbågarna. Att flytta fram dem själv kan han inte ännu.



Lite suddig men här är han. Glada lilla busolle!

Av madeleine karlsson - 2 december 2014 17:45

Olle ligger här bredvid mig i soffan och tittar på tv. Ögonen är stora och nyfikna. Vi tar igen oss efter besöket på öppna förskolan. Det är roligt att träffa andra mammor men idag kände jag mig väldigt trött.

Efter sångstunden där vi sjunger om spindlar och olika kroppsdelar somnade Olle på mitt bröst. Så rart det är med den varma kroppen som vilar så tungt i ens famn. Jag lutade mig mot ett skåp och en av alla mammot började prata om barbapappafamiljen som hon höll på att sy åt sitt barn. Jag kände hur jag helt enkelt slutade lyssna, hummade och liksom zonade ut. Blev så väldigt trött och kände mig som en dålig människa. Orkade inte riktigt lyssna, vara pigg å glad utan satt mest och observerade de andra. Det är inte riktigt min melodi, jag pratar och skojar gärna med allt och alla.

Medan jag satt där och observerade så blev jag en aning äcklad faktiskt. (Är lite skadad efter alla år inom demensvården.) De små barnen tuggar, slickar, kräks och dreglar på allting! Jag vet att det är så och det måste få vara så men när ett barn stoppade in hela mjukisdockans ansikte i munnen flera gånger och mamman sedan satte tillbaka dockan i soffan så ville jag liksom ta fram handspriten å sprita dockan. Blä! Ett annat barn kräktes precis hela tiden och mamman gick runt med en trasa som hon gnodde runt barnets mun hela tiden. Barnet kräktes i det mjuka babygymmet. Spöket laban fick bada skulle man kunna säga... Alltså, de hårda leksakerna i plast eller gummi diskar personalen i diskmaskin (varje dag åtminstone hoppas jag) så det går väl an men de här mjuka tygsakerna? När tvättas dem?

Jag kan inte komma över det faktum att jag tycker att det är lite äckligt. Måste man ge det lilla barnet den mjuka dockan att tugga och suga på? Det är lite det här som gör att jag förmodligen aldrig kommer att besöka ett lekland med min son. Jag kan bara tänka på vilka andra som slickat och sugit på alla leksaker och bollarna i bollhavet. Jag kan bara tänka på alla baciller som ligger där och frodas och väntar på en liten stackars barnakropp att ta i besittning. Usch!



Av madeleine karlsson - 2 december 2014 08:08

Imorse vaknade jag inte av den knorrande bebisen förrän vid sex. Det går bättre och bättre det här med sömnen. Nu somnar han i vaggan, äter en gång vid fyratiden oftast, somnar om i vaggan och vaknar framåt åttatiden igen och då är det morgon och bara för mig att kliva upp.

Men nu sov han alltså ända till klockan sex. Han fick mat och efter det har jag haft en väldigt glad unge! Han har legat här i sitt näste på golvet bredvid mig och snackat, gurglat och skrattat. Det är så himla härligt! De smittar då de där leendena och det är omöjligt att inte dras med i bebisens superglädje. Allt är roligt!

Nu har han somnat om där nere på golvet. Det ser så rart ut. Jag ska nog koka mig en kopp kaffe och ta en dusch så länge. Sedan ska Olle ut och rulla med farfar och efter lunch ska vi till öppna förskolan. En härlig dag börjar med en härlig morgon!

Av madeleine karlsson - 1 december 2014 17:10

Av rent praktiska skäl har jag haft långt hår nu i några år. Men den senaste tiden har jag känt mig ganska less på manen. Den liksom bara hängde där och jag snoffsade alltid upp det i en knut mitt på skallen. Jättetråkigt!

Så idag fick jag finbesök av V och vi hade bestämt att jag skulle klippa luggen bara men så vips åkte hela barret av, ja nästan i alla fall. En oplanerad klippning och det kändes faktiskt som en befrielse! Nu känner jag mig fin igen. Jag passar faktiskt bäst i lite kortare hår om jag får säga det själv. Så nu känner jag mig som en ny människa och jag behövde det verkligen.


Alltså högen av hår på golvet när vi var färdiga var enorm. Riktigt äckligt faktiskt! Det är nåt som äcklar mig med avklippta hårrester i sådana där mängder. Lite som om nån skulle ha kräkts upp en hårboll. Usch! Och när man tar i det så är det så strävt och torrt. Känns så ofräscht att tänka att allt det där satt på mitt huvud för en stund sedan...

Kolla bara! Som en hel hund!

Av madeleine karlsson - 26 november 2014 00:08

Idag åkte alltså min son och jag till Eskilstuna igen. Med tåg. Allt fungerar väl från Enköping till Västerås.

Jag förväntade mig att rullstolsliften skulle fungera den här gången. I tåget från Västerås till Eskilstuna. Den gjorde inte det sist nämligen och då fick vi snällt stå nere vid ingången både på dit- och hemresan. Vi kliver ombord och ställer oss mitt i cirkeln som utgör själva liften. Trycker på knappen och väntar. Det händer inget så jag trycker igen. Då börjar kanten på plattformen, den som ska säkerställa att man inte rullar av, att höjas ur golvet. Yes, tänkte jag! Därefter stannar den. Vi kommer inte längre. Jag trycker ännu en gång på knappen men liften är död. Precis då börjar tåget rulla...

Jag drar inte vagnen uppför en trappa med sneda kanter när tåget rullar. Tänk om jag skulle snubbla eller tappa balansen när farten ökar eller sänks... Det är heller ingen som frågar om jag vill ha hjälp. Inte ens konduktören som kollar på min biljett. Han går in i förarhytten och jag ställer mig någorlunda bekvämt mot den lilla ställningen där knappen sitter. Jag står där en stund och rätt vad det är kommer konduktören ut igen. Hallå, du lutar dig mot stoppknappen så det går ett larm där inne, säger han och pekar mot förarhytten. Sedan vänder han sig om och går. Ja det var ju bra då att det är nåt som fungerar med den här liften, kontrar jag något högljutt efter honom. Inte ens då erbjuder han sig att hjälpa mig upp för trappen med vagnen så vi får återigen stå där i mitten och glo.

För det första så blir jag arg över att det är så fruktansvärt respektlöst mot dem som skall åka tåg med rullstol. Den handikappanpassade toaletten till exempel ligger nämligen "en våning upp". Det är lite svårt att ta sig uppför en trappa när man sitter i rullstol... Ska man då åka tåg en bra bit så kan det ju hända att man blir nödig och det är väl ändå därför dessa handikappanpassade tågvagnar finns? För att man ska kunna gå på dass (om det ens fungerar, tycker allt som oftast att de är ur funktion på SJ:s tåg...).

För det andra så är det tråkigt och oproffsigt med personal som inte är serviceminded.

För det tredje så blir jag arg över att jag måste betala fullpris för något som inte fungerar. Skulle aldrig betala ordinarie pris för en tröja med hål i, en gammal köttbit eller en bil vars växelspak fastnat i ett läge. Det säger ju sig självt...

Jag undrar varför inte dessa liftar lagas? Är det för kostsamt eller vill de helt enkelt inte ha rullstolsbundna resenärer och/eller mammor med barnvagnar på tågen?

Nej om det är något jag ogillar så är det banne mig att åka tåg! Så urbota trött på SJ och deras jäkla tåg som aldrig fungerar! Usch!

Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards