Gråvädret kramar om hela landet verar det som. Håller om hårt och blåser regniga vindar över allt där ute som håller på att dö. Löven ligger klibbiga mot asfalt och gräsmattor. Världen har tappat sin färg och inne måste man tända alla lamporna redan på förmiddagen. Kaffepannan brummar igång flera gånger om dagen. Något måste man göra för att hålla sig vaken.

Den minsta människan i familjen ligger i vagnen och snusar. Jag hade tänkt att vi skulle gå ut så som vi brukar på vardagarna. Alltid finns det något ärende att utföra. Men så tittade jag ut. Björken står på sniskan och blåsten hjälper regnet att nå de fönster som annars alltid lyckas förbli torra. istället tände jag ljus och bryggde mig ett par koppar kaffe, vek undan tvätten, hängde ny och satte på en till maskin. Lillen får ligga kvar där i den varma och sköna vagnen. Han trivs där. Jag satte mig framför datorn och skulle se efter när föräldrapenningen kommer (glömmer alltid vilket datum) men sidan fungerar inte. Som vanligt så här dagarna innan "löning". 

Imorgon åker vi till Eskilstuna en sväng igen. Pappan i familjen ska iväg på utbildning ett dygn och jag dör tråkighetsdöden och ensamhetsdöden här hemma när jag inte har en människa att prata med. Jodå, Olle såklart, men det går ju inte direkt att diskutera så mycket och ordagrannt med honom ännu. Jag pratar mycket men får mest gurglande läten tillbaka. (Är apropå det så himla nyfiken på hans röst, hur han kommer att prata och låta...) Vi åker tåg igen och jag hoppas att det kommer gå lika smidigt som sist. Det tråkiga med det hela är att vi missar öppna förskolan imorgon. Det var så himla trevligt att gå dit förra veckan och träffa andra mammor. Prata bebisar. Dricka kaffe. Sjunga löjliga sånger och höra barnskratt (och gråt) ett par timmar. Olle uppskattade det hela och sov sig igenom allt utom sångstunden där han fascinerades av den färgglada "fallskärmen" som vi mammor lyfte upp och ner över alla bebisar. Nåja, det blir babymassage på torsdag och så får vi väl gå dit igen nästa tisdag istället. 

Näe, vad ska man göra med den här dagen? Jag blir en aning rastlös och så är det liksom mörkt, tyst nu när Olle sover och ensamt så det blir mycket jobbigare att hålla sig vaken då. Jag blir jättetrött om det liksom inte händer något. Baka gjorde jag igår så det är ingen vits att göra idag för det får inte plats mer i frysen. Bakade fler saffransmazariner samt dumlekakor och riesencookies. det blev gottigottgott alltihopa och nu är alla adventsfikor kirrade så att säga. Tror att jag struntar i att baka lussebröd i år, saffransmazarinerna får fungera som substitut. Det är liksom ändå ingen som äter upp de där katterna sedan. De ligger bara där i frysen, tar plats och blir torra. Ska väl pyssla ihop lite julgodis också men det får nog dröja lite för annars vet jag någon som kommer äta upp allt innan jul. Och det är absoluuuuuuuuuut inte jag! 

Nu är det nog dags att göra sig lite lunch innan jag glömmer bort det och längta efter att den lilla minimänniskan i grå plyschbrallor ska vakna så att jag kan krama om honom!

Jahapp, fredagsmyset har förvandlats till amningsfest och soffasovning. Tydligen. Jag vaknade vid halv fyra i morse. Tv:n var på, bebis låg och snusade i sitt näste där jag lade honom igår kväll och jag, jag låg kvar i soffan. Fattade ingenting först, vart var J och varför ligger jag här med alla lampor tända?

Ahaaaaa, jag somnade visst igår kväll och har sovit svingott fram tills alldeles nyss! Kände mig kissnödig och gick in på toa. Nämen! Varför är luckan på tvättmaskinen stängd och alldeles immig? Menååååååååååh! Tvätten! Jodå, där hade den legat sedan igår morse då jag satte på den. Tydligen. Bara att hänga tvätten innan den börjar lukta surt och måste tvättas om. Lagom tills jag var färdig med det så hörde jag att den lilla näsbjörnen (han kallas så av sina föräldrar för att han gör ett så roligt ljud med näsan) börhade vakna till liv. Det var den där hungern som rev och slet i hans lilla kropp. Maaat!

När han ätit klart börjar jag nysa helt oförklarligt och därefter kom snoret. Nu har jag nyst och snytit mig flertalet gånger och jag hoppas för allt i världen att jag inte är på väg att bli förkyld.

Och nu river även hungern i min mage kan jag säga. Lillen är på väg att somna om så jag ska nog stoppa i mig en smörgås. Hönökaka med skinka på och ett glas juice. Sedan ska jag nog också somna om. På soffan.

Ibland när jag loggar in på Instagram å kikar runt så blir jag så urbota trött på alla halvnakna bruttor från olika delar av världen som poserar framför någon spegel och visar upp sig från sin smalaste sida. De ser alla likadana ut och helst har de på sig några raffiga underkläder, nån ittebittestring och pushup, eller minimala träningskläder från valfritt exklusivt märke. Håret är oftast långt, de är välsminkade och vääääääldigt smala. De ler alltid också men jag undrar ibland om de är så väldans lyckliga eftersom de måste söka bekräftelse på det där viset...

Att vara smal är ju det absolut viktigaste här i livet nu för tiden har man ju lärt sig! Är man inte det så mår man automatiskt dåligt och hatar sig själv! Bra självkänsla och en stor kropp rimmar illa. Det går ju bara inte! Man måste ju ta hand om sig själv (läs: träna tills du kräks och inte äta mat men gärna kvarg.), det är viktigt att vara hälsosam.

Jag vet hur samhället fungerar, jag har varit överviktig i hela mitt liv. Men jag mår inte dåligt, jag tycker om mig själv och jag är stolt över min kropp! Speciellt nu när jag skapat och burit på den mest underbara lilla pojken. När jag i den där BH-paniken gick in i underklädesbutiken för någon vecka sedan så fick jag en broschyr med mig hem. Jag glömde bort den men ögnade igenom den här om dagen. Jag trodde att den skulle gandla om underkläder för gravida och ammande. Att där skulle finnas olika modeller och priser. Jag hade tydligen fel. Det visade sig att den till stora delar handlade om att det var viktigt att vara smal. Mycket otippat!

Sedan när började klädkedjor ge hälsotips eller kroppsliga råd till sina kunder? Skulle det inte kännas märkligt att få bantningstips från H&M eller Lindex?

Så här ser häftet ut:

Det ser ju jättetrevligt och mysigt ut och de har behåar med kupstorlekar ända upp till J! Suveränt tänker man. Tills man bläddrar fram till amningsbehåarna...

Här kan man läsa längst ner: Medan du ammar blir du slank, det är det naturligaste sättet till regeneration.

Underförstått menar de alltså att du ska amma utav bara helvete så att du blir smal igen. Fort ska det gå också!

Bläddrar man vidare så kommer man till den här sidan:

Trosan som gör dig smal! Ja, du hörde rätt! Den gör dig smaaaaaaaaaaaal! Men innan man får läsa om smaltrosan så påpekar de än en gång hur vuktigt och bra det är att du ammar förndå blir du smaaaaaaaaaal!

Men alltså suck! Så jädra tråkigt och ledsamt! Jag vill inte höra om vikten hela tiden och överallt. Jag är skittrött på det. Kan man få vara så som man är tack utan att folk och företag ska hålla på och lägga sig i? Det här häftet gör mig sjukt irriterad. Här kommer jag relativt nyförlöst för att jag behöver något som stöttar mina tunga mjölkstinna tuttar och vad får jag? En broschyr som talar om att jag måste bli smal.

Det är synd, man blir utsatt för den här vikthetsen överallt! Det ska bantas å ätas kvarg och det ska tränas fast man inte orkar eller har tid och man ska röra på sig och räkna kalorier och gå med i viktklubbar osv osv. När får man leva då? Jag vägrar låta min son bli en del i det här! Han ska inte behöva höra om allt som har med vikt att göra. Det är sjukligt! Naturligtvis ska jag se till att han är frisk och mår bra, det är min uppgift som förälder men när han blir äldre så ska han inte behöva tvångssporta för att hålla vikten utan för att det är kul! På samma sätt som jag köper underkläder för att hålla saker och ting på plats, inte bli smalare...

Vår son är alldeles alldeles underbar, det är bara en enda "liiiiiiiiten" detalj som han skulle kunna bli bättre på. Han är nämligen näst intill omöjlig att söva, speciellt på kvällen.

Det spelar ingen roll vad man gör, han är hellre vaken. I detta nu försöker J få honom att sova i vaggan i sitt eget lilla krypin. Vi har redan försökt ungefär tre gånger. Vi proppar i honom mat, byter blöja, sjunger, vyssjar, är knäpptysta, lägger honom i nästet, lägger honom på bröstet, ammar, lägger honom i vagnen och kör med den, går runt i lägenheten, ger mera mat, napp, släcker lampa, tänder lampa, spelar vaggvisa osv osv.

Han är nästan sovandes när han ätit och/eller ammat men då är det ju det att han ska rapas och direkt så är han pigg som en mört. Slår upp de blå och tittar på en med en min som talar om att han definitivt inte tänker ligga och sova i något näste eller i en vagga för den delen. Men han tar gärna lite mera mat! Han kan somna vid bröstet och vi lyckas ofta flytta honom till den platsen där han då ska sova men efter ungefär en minut så börjar han vrida och vända på sig och till slut så vaknar han och då få man börja om igen. Det tar så lång tid från det att han ätit sig mätt och ska sova att han hinner bli hungrig igen och så där håller det på. En enda ond cirkel! Till slut är man så trött att man inte kan söva längre utan att riskera att somna själv.

Att söva eller sövas, det är frågan!

Nu ligger han tyst i vaggan och vi övervakar via babymonitorn. Vi har köpt en med många funktioner. Via en app kan vi se honom i mobilen, spela vaggvisor, prata till honom och en massa grejer! Praktiskt! Det enda är väl att jag knappt kan titta på den svartvita bilden för jag tror att det ska komma in en hand i bild eller att en skugga ska stå lutad över vår son eller något annat läskigt... Jag har nog sett för många skräckfilmer?

Ni ser ju vad läskigt det ser ut! Nu har han lugnat ner sig där inne så jag ska ta och mysa ner mig bredvid min man i soffan och tvångstitta på någon Starcraftmatch som J ser på på tvn. Jag kanske somnar...

Natti!

Idag skulle jag hämta ut ett paket på Coop. Jag tog en nummerlapp och ställde mig så att jag och vagnen inte var i vägen för någon. Det står en man snett bakom mig som också tagit en nummerlapp. Jag tänker inte mer på det utan tittar på turnummertavlan för att se när det blir min tur. I ögonvrån ser jag efter en stund hur mannen liksom närmar sig. Han sträcker på halsen och kikar åt mitt håll, tittar på vagnen. Han går närmare ändå och då vänder jag på huvudet, vill han något? Han tittar bara på vagnen och snirklar sig liksom nära och när han ser att jag tittar på honom så säger han "Jag ska bara titta" och så lutar han fram huvudet för att kika ner på min son (har suffletten uppe). När han tittat går han en bit bort utan att säga något mer.

Hela den här grejen kändes väldigt obehaglig på något sätt. Vem var han att stirra ner i min vagn på min son utan att ens starta ett samtal eller liksom bjuda in sig själv och fråga. Jag hatr inget emot människor som vill kika om de uppfattas som trevliga och intresserade av vem det är som ligger där i. Det har hänt några gånger att okända plirat på vagnen, lett och frågat hur gammalt barnet är och om det är en kille eller tjej. Sedan har de liksom på håll bara tittat så där som man gör på bebisar och önskat lycka till. Den här mannen var inte alls så. Han var obehaglig.

Vem gör ens så? Man går bara inte och stoppar ner näsan i valfri vagn hur nyfiken man än är. Så är det bara. Och har man dessutom sufletten uppe så tycker i alla fall jag att det indikerar att barnet vill ha lugn och ro och förmodligen sover.

När han gått började jag fundera på hans avsikter. Vad ville han egentligen? Tänk om han var en kidnappare, en mördare (här började fantasin att flöda)... Troligtvis inte men jag är mamma nu och jag har instinkter. Jag skyddar mitt barn med allt jag har. Han hade kunnat ligga risigt till om jag hade varit på dåligt humör. Nu höll jag bara ett hårt grepp om vagnen redo att fly om det skulle bli obehagligt.

Mycket märkligt!

Det gick väldigt bra att åka tåget till Eskilstuna. Man får se till så att tågen/vagnarna är handikappanpassade hela vägen för då är det bara att rulla på. Jättesmidigt!

Olle skötte sig exemplariskt och sov hela vägen dit och hela vägen hem. Inte ett knyst. Jag hade preppat honom med en massa mat innan resorna. Allt går att lösa med lite mjölk! Trist bara att jag fick stå hela vägen dit. Jag blev hänvisad till vagnen längst bak o tågsetet när jag åkte från Västerås. Där var det handikappanpassat med rullstolslift. Jag ställde mig där och tryckte på "hissknappen" men inget hände. Jag tryckte och tryckte och bredvid mig stod en konduktör. En något äldre kvinna med visselpipa och nyckelknippa. Hon såg inte så väldigt munter ut och när jag tryckt på knapparna några gånger säger hon helt sonika att "den där är nog trasig". Sedan vänder hon om och går iväg. Hon erbjuder sig inte ens att hjälpa mig upp för trappan. Jaha, då får vi väl stå här då, hojtar jag efter henne när tåget börjar rulla. Konduktörskan gick förbi flera gånger och tittade då demonstrativt bort så vi fick stå där vi stod. Alltid så himla trevligt med serviceinriktad personal! Hon hade behövt gå en charmkurs.

Hemma i tuna hängde vi mest med familjen men vi besökte även min mormor. Det är så härligt att de får umgås. Det är så roligt att se dem ihop och mormor blir så himla glad när vi kommer. Ibland önskar jag att Enköping låg en aning närmre Eskilstuna så att man kunde hälsa på familj och vänner lite oftare. Det går så länge mellan gångerna och Olle hinner växa så mycket bara på nån vecka. Mormor är lite orolig för hon tror inte att Olle kommer att komma ihåg vem hon är eftersom de ses så sällan. Men jag ska se till att han vet vilka alla är, får framkalla lite foton och prata mycket om alla i Eskilstuna. Och så ska jag försöka att åka hem så ofta det går och när jag har råd.

Jag tog den här bilden på dem och jag tycker så mycket om den. Så fina de är! Ska nog framkalla den och ge ett ex till mormor.

Nu är jag hungrig, det knorrar och vrider sig i magen. Olle har precis ätit och nu ligger han och jäser här nedanför mig. Mycket nöjd!

Jo men hörrni, vi måste tala lite om den här hungern! Den är både underbar och ganska jobbig. När jag var gravid hade jag ganska svårt att äta mest hela tiden, först mådde jag illa och sedan så fick det liksom inte plats så mycket. Nu däremot! Herregud! Jag hade svårt att tänka mig en sådan här känsla förut men nu vet jag exakt vad amningshungern innebär! Den innebär att man ständigt och jämt har plats för någit ätbart i magen. Det innebär att man absolut inte kan gå utan mat en längre stund. Det innebär att man äter ganska stora mängder. Det innebär att man äter nästan lite vad som helst och det innebär cravings. Jojjo!

Jag hade inga direkta cravings under graviditeten förutom citron och melon men nu! Jösses amalia! Jag har aldrig varit en älskare av smörgåsar men nu vill jag äta dem både morgon, middag och kväll med massor av gott pålägg. Korvar, smör, hårdostar, mjukostar, färskostar, gurka och tomat, skinka, leverpastej mm, mm! Till det vill jag ha yoghurt, endast Yoggis smultron/jordgubb duger och efter det en kopp kaffe. Därutöver har jag ett extra sug efter Marabous choklad, gärna med nötter och russin i. Annars tycker jag att Marabou är i sliskigaste laget men nu smakar det himmelskt!

Det är faktiskt helt underbart att få äta vad som helst utan att behöva tänka efter innan. Godast är nog charkprodukter just nu! Brieost och salami till exempel! Mmmmmmm!!

Här har vi gårdagens nattmat! Korvmackor, Finncrisp med skinkost (en fantastisk kombo för övrigt), ost "on the side", yoghurt och ett stort glas vatten. Gött!

Nu har lillgossen snart somnat om så det tänker nog jag också göra. Hej!

Lilleman brukar alltid vakna straxt efter två på natten för ett mål mat. Nu vaknad jag vid tre av att han låg och knölade bredvid mig men vaken, det var han minsann inte. Jag passade på att pumpa ur lite mjölk pch tänkte att han lär ju slå upp sina blå när som helst och skrika av hunger så där som han brukar...

Men nu ligger jag här i ett mörkt rum en och en halv timme senare med en snusande son på högra sidan. Inte fasen vaknar han! Varför i allsin dar skulle jag vakna för då när jag äntligen hade fått sova några timmar extra? Så himla dumt. Och nu känns det onödigt att somna om för då lär han ju vakna direkt har jag en känsla av.

Kan det kanske vara så att han håller på att ställa om sig? Börjar hans lilla kropp förstå att natt är natt och då ska man sova?

Så här såg det ut igår kväll. Han skulle absolut inte ligga i sin säng utan bli buren av pappa runt i lägenheten. Till slut blev han hängandes över axeln och somnade faktiskt en stund efter det att J lagt ner honom. Klockan var halv ett när jag släkte lampan och vände mig om på sovsidan.

Jag får väl ligga här och lursova tills herrn behagar vakna. Hej hopp!