Senaste inläggen

Av madeleine karlsson - 19 september 2014 12:50

Vecka 40. Var hos barnmorskan igår. Tänkte mig att allt var som vanligt precis som de andra gångerna men nä, inte riktigt. Det visade sig att mitt blodtryck stigit. Vi tog om det tre gånger både i sittande och liggande position. Det var ändå för högt. Jaha tänkte jag, då ska man väl åka på havandeskapsförgiftning också då eller nåt annat trevligt som gör att jag måste bli igångsatt. Min värsta mardröm.

Har nämligen tänkt mycket på det den sista tiden eftersom Bullen inte verkar ha det minsta bråttom ut. Går jag två veckor över tiden så lär jag bli igångsatt. Vill inte!! Tänker på hur det kommer att kännas när man stoppar in ett förlossningsstartande medel i en kropp som inte är redo att föda. Vilken chock! Tänker på tabletter, slangar och ballonger som eventuellt skall föras in i kroppen och då vill jag kräkas, bryta ihop och inte alls föda barn. Får panik av sånt där (allt bottnar i den där jävla cellförändringshistorian och till en viss del missfallet)! Tänker också på Bullen, hur reagerar bebis på alla läkemedel? Jag har hört, läst och sett så otroligt många berätta om sina igångsättningar och att det var hemsk, jobbigt, utdraget, otroligt smärtsamt och att det ändå slutade med kejsarsnitt efter allt kämpande.

Jag vill inte ha det så! Efter den här graviditeten som kantats av så många problem och så otroligt mycket oro så önskar jag mig ett okej slut. Jag önskar mig en förlossning som sätter igång av sig själv i sin egen takt och jag önskar att Bullen kommer ut på ett tryggt, säkert och relativt lugnt sätt. Ja jag föredrar nog hellre ett kejsarsnitt direkt än att bli igångsatt. Jag vill inte riskera någonting och i hjärtat känns det bättre att under trygga former ta ut Bullen än att hålla på och mixtra med olika mediciner för att allt ska komma igång. Men sådant antar jag att man inte alls får vara med att bestämma själv? Igångsättning och vaginal födsel går säkert före alla andra alternativ.

Hur som helst, jag såg att barnmorskan inte var helt nöjd med mitt blodtryck så jag fick lämna urinprov också. Det visade ingenting. Men jag blev i princip beordrad att ta det lugnt och sova mycket för att sedan komma tillbaka för nya koller av blodtryck och urin på måndag. Om det är värre då så finns en risk för att vi helt enkelt blir skickade till uppsala.

Det här känns inte så roligt faktiskt och nu går ju jag runt och oroar mig istället. Ser bara den där igångsättningen framför mig och hur jag kommer ligga där på sjukhuset i flera dagar med smärtor...

Mitt hopp står till Bullen nu, att den hittar den där knappen nu i helgen och att allt startar av sig självt. Det vore det bästa! Önska kan man väl alltid?

Nä, nu ska jag återgå till vilandet här hemma (så jäkla trött på att vila nu)!


Av madeleine karlsson - 12 september 2014 10:43

Viker ihop de nytvättade lakanen, stoppar in dem i linneskåpet och tänker att nästa gång vi använder just de där lakanen så är vi förmodligen (om allt går som det ska) en till liten människa i det här hushållet.

Stoppar också undan den lilla koftan och de pyttesmå hjälmmössorna jag tvättat. Tänker att det här nog är det mest spännande jag någonsin varit med om. Varje dag är lite som en överraskning. Med bara 13 dagar kvar till bf så inser jag att hela den här karusellen kan sätta igång när som helst. Det är bara Bullen som måste hitta och trycka på startknappen (Hejaheja!!).

Hänger upp den nytvättade tvätten. Den här känslan, eller känslorna kanske, som nu bosatt sig i min kropp är något alldeles extra. Känner mig förväntansfull. Känner mig pirrig i hela kroppen, ni vet så där som man känner sig när man ska göra något jätteroligt som samtidigt är lite läskigt och nytt. Kan tänka mig att det liknar känslor man har innan man ska flyga flygplan för första gången till det där drömresemålet, tatuera sig eller hoppa bungyjump...

Jag ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Det ska bli häftigt och skitläskigt på en och samma gång. Jag visualiserar hur vi åker iväg med bilen och jag har ont som fan men skrattar ändå för att nu jädrar är det dags! J kör som en gud till Uppsala med sitt nytagna körkort och vi är ett team som kommer att klara av den här uppgiften tillsammans. Vi klarar allt! Tillsammans! Sedan vågar jag inte visualisera så mycket mer... Det är så otroligt mycket som kan hända den där sista biten på resan och efter allt som varit den förra graviditeten och den här så törs jag inte riktigt fokusera på målbilden (vrålande liten bebis på bröstet) än. Tänker att jag ska unna mig den när det smärtar som mest och jag känner att de på sjukhuset har tagit över min oro med diverse maskiner som mäter hjärtljud osv.

Just nu dricker jag helt enkelt mitt hallonbladste och känner efter, känner efter och känner efter. Borde nog sluta känna efter och bara leva istället. Tror Bullen känner på sig att jag bara vill bli klar med det här nu nämligen. Bebis har nog hittat den där startknappen, den bara skiter i att trycka på den bara för att jag inte kan tänka på något annat. Skitunge! :)

Nåja jag sitter faktiskt här och väntar på att systembolaget ska öppna. Haha, det där lät ju... Ska köpa en present å inget annat! Vi ska på kalasmiddag ikväll och imorgon kommer favoritsyrran på besök ett dygn. Skönt med lite sällskap nu när J jobbar så mycket. Och så får jag tänka på något annat ett par dagar. Finemang!

Glöm inte att gå och rösta hörrni! Blir spännande på söndag. Vi hörs!




Av madeleine karlsson - 10 september 2014 02:30

Här sitter alltså jag alldeles vaken och klockan är 02.13 Orkar inte! Sömnen är som bortblåst och så fort jag lägger mig ner börjar Bullen stöka runt som tusan och halsbrännan väller upp i strupen. Tror jag tagit tre halsbrännetabletter sedan jag lade mig i sängen igår kväll... Ingen har hjälpt!

J sover på soffan så jag får sitta av tiden här i sovrummet. Läste ut den tråkigaste boken på bra länge tidigare och nu funderar jag på att börja på en ny. Hur ska jag annars få tiden att gå så här mitt i natten? Det är omöjligt att somna. Jag har försökt i omgångar i flera timmar nu. Är det fullmåne också eller är det bara Bullen som vill hålla mig vaken?

Blir inte klok på det här! Det liksom kryper i kroppen så fort jag lägger mig under täcket. För varmt, för kallt, kissnödig, törstig, obekvämt, halsbränna så fort man rör sig osv osv. Inatt finner min kropp ingen ro alls och jag försöker verkligen att acceptera att det är så här det är inatt. Vill inte bli irriterad och börja gråta. Jag får väl sova imorgon... Om det går. Sov dåligt förra natten pga huvudvärk och tidigare idag kunde jag inte sova bort mer än ca 30 min. Är ju aptrött egentligen! Kan jag inte bara få sova bort några timmar? Det är allt jag begär!

Hade jag haft en massa pengar så hade jag nattshoppat loss en massa omlottklänningar och tröjor som funkar att amma i sedan. Kikade in på Indiskas sida och där fanns jättemånga fina! Men...nä! Vet faktiskt inte vad jag ska ha på mig efter att jag fött. Har bara en massa trikåklänningar som kommer vara värdelösa att amma i (krångligt att typ behöva ta av sig varje gång liksom pga att det inte går att få ur tuttarna ur dem på nåt smidigt sätt...). Får väl gå naken?!

Det blir väl ett senare problem antar jag. Har i alla fall ett par amningslinnen. De har jag packat ner i bb-väskan tillsammans med tights och en mjuk skön kjol. Det får duga då...

Nej men om man skulle ta och öppna en ny bok och få tiden att gå lite? Jag hoppas att ni andra sover godare än mig denna natt!



Av madeleine karlsson - 8 september 2014 08:52

Sitter och väntar på besök. Mamma kommer över dagen och det känns skönt för de kommande ca två veckorna blir väl kanske inte jätteroliga. De har övning på regementet vid den här tiden på året (varje år) så J måste jobba dag som kväll och eventuellt någon natt. Det betyder jättemycket ensamtid för min del. Jättemycket!

Samtidigt som jag är rastlös och förväntansfull så är jag otroligt trött. Kanske får jag sova bort en stund varje dag för jag vet inte vad jag ska hitta på annars. Jag hoppas att syrran kanske kan komma en stund i helgen. Orkar inte fara runt själv nu. Kommer knappt ur och i bilen nu... Haha!

Det mesta är förberett nu. Har lagat matlådor och fikabröd som jag fryst in. Bullens rum är näst intill färdigt, väskan är i stort sätt packad och jaa sedan är det väl mest att hålla ordning här hemma tills det är dags. Blir alldeles pirrig i kroppen ibland när jag tänker på vad som snart skall ske. Hela året har vi väntat och snart är det faktiskt dags.

Nu ska jag ladda kaffebryggaren och invänta mamma. Tjing!

Av madeleine karlsson - 4 september 2014 12:31

Nyss hemkommen från barnmorskan. Den första frågan jag fick var, är du trött? Hahahahaha!!!! Nääääääääääääää! Det syns alltså så tydligt? Jag som ändå ansträngt mig idag, duschat, tvättat håret och sminkat mig...

Jaja, allt såg bra ut, Bullen har sjunkit ner lite till men är fortfarande ruckbar och hade plats att sjunka ner ytterligare en liiten bit. Ser fram emot det, det är så otroligt behagligt när man känner hur någon borrar sig ner i ens bäcken. :) Hjärtljuden var fina och mina värden var bra. Däremot var jag tvungen att kliva av vågen och ställa mig på den igen för jag trodde inte mina ögon. Samlar på mig vätska nu så här på slutet å har alltså (enligt vågen då) den senaste månaden gått upp fem kilo. Hejhåhejhå. Inte konstigt att jag känt mig extra stor och tung de senaste veckorna. Så nu har jag gått upp lite mer än tio kilo sammanlagt. Nästan elva tror jag. Men det känns okej. Bryr mig inte så mycket om min vikt just nu, tänker mest på Bullen. Det blir ju ingen liten bebis men jag vill heller inte att den ska väga över fem kilo. Vill ju helst inte alls gå över tiden (a men vem vill det?) så nu börjar jag fundera på alla de här husmodersknepen. Ananas och hallonbladste? Springa i trappor (känns dock helt omöjligt för min del). Färdknäppar och vad är det mer? Promenader och stark mat?

Du är färdig nu Bullen så vi kan börja jobba på att få ut dig i alla fall till beräknat datum. Barnmorskan sade det att nu kan det ske precis när som helst. Åååå det är så otroligt spännande det här!

Igår var en speciell dag också förresten! Min man tog körkort! Jag är så stolt över honom, han har kört med mig och suttit framför datorn och pluggat teori efter jobbet varje kväll. Nu kan han köra mig till förlossningen när som helst utan den gröna skylten. Min fina, fina man!

Så nu är det bara du som fattas oss här hemma Bullen! Komsikomsi!

Av madeleine karlsson - 3 september 2014 13:36

Så här ser jag ut idag. Iförd gravidklänningen som äntligen passar.

Undrar hur mycket större jag kommer att bli? Ca tre veckor kvar till BF.

Av madeleine karlsson - 3 september 2014 10:11

God morgon på er solstrålar!

Här sitter jag med fötterna i högläge. Har nämligen börjat svälla ovanpå fossingarna och anklarna de senaste dagarna. Inte så snyggt!

Sånt man får räkna med så här på slutet antar jag. Letade efter mina gamla benbrottsstödstrumpor men de ligger i en låda uppe på vinden någonstans och jag orkar bara inte gå dit upp och riva runt så det får vara. Försöker dricka och kissa mycket så att inte hela jag ska svälla upp.

När dagen börjar känner jag mig ungefär så här. Pust, stånk och stön. Ännu en dag fylld av graviditet... Allt är tungt nu och jag känner mig sååå orörlig. Är inte van vid det alls. Känner mig faktiskt begränsad och minsta böjning framåt känns som världens uppgift. Att raka benen i duschen tar ungefär en halvtimme och jag är livrädd för att halka. Allt går så otrooooligt sakta nu. Igår städade jag köket, det tog hela förmiddagen och idag undrade jag varför jag hade så ont i den vänstra bröstmuskeln. Jo det ska jag tala om! Jag har stöttat mig på vänster arm, avlastat när jag böjt mig framåt för att komma åt att torka av på olika ställen. Så pass otränad är jag alltså nu att jag får träningsvärk av att städa. Känns kul!



Framåt eftermiddagen när man ätit och kanske arbetat med något känner jag mig så här. Ännu större och ännu mer orörlig. Inget är ju bekvämt. Det smärtar både här och där i underredet och trycket nedåt har ju definitivt ökat. Ska bli spännande att se vad barnmorskan säger imorgon. Har Bullen kilat ner sig något mer eller ligger den kvar på samma ställe som för två veckor sedan? Min kropp känns i alla fall inte som för två veckor sedan...



Så på kvällen när man är svintrött, har ännu mer ont och vet att man måste gå och lägga sig så är det mest så här. Känslan av att det är så här det ska vara i all oändlighet! Herregud så skönt det ska bli att få tillbaka sin kropp (ja, delvis då, tuttarna lär väl någon abonnera ett tag framöver...).

Fogarna i blygdbenet verkar ha löst upp sig helt för det är så jäkla obehagligt att gå nu. Det sticker och ilar och det gör ont att ta steg framåt när jag måste skifta min vikt på de enda två benen jag har (om en ändå hade en sex, sju stycken till). Likaså att lyfta bara ett av benen när jag ligger ner är inte speciellt najs. Något annat är också den här känslan av att Bullen liksom knölar ner sig bak i ryggen eller svanken eller hur jag ska uttrycka mig. Det känns mest när jag sitter i soffan med fötterna på bordet i en något bakåtlutad position. Vet inte om den sparkar, vrider sig nedåt eller vad den gör men det är allt annat än skönt.

Alla dessa förberedande smärtor (försöker se på det så) försöker jag att öva mig igenom. Jag känner direkt hur jag blir spänd som en fiolsträng när det är så där obehagligt och trycker här och där. Då försöker jag att bara slappna av och tänka att det här inte är någonting alls mot nästa smärta. Så ska jag tänka varje värk sedan och förhoppningsvis överleva.

Nu ska jag först och främst överleva den här dagen tänker jag. Kanske en kopp kaffe kan hjälpa till?

(Ni andra som varit/är gravida och en aning begränsade pga smärtor och trötthet, vad gjorde/gör ni för att få tiden att gå?)

Av madeleine karlsson - 1 september 2014 07:06

Äntligen är månaden här. Den slutgiltiga, den vi väntat så länge på. Den där månaden som liksom legat i fokus precis hela det här året. Månaden som jag i början av graviditeten var så otroligt rädd för att vi aldrig skulle nå. Jag var bombsäker då, vid varje blödning, att du skulle försvinna Bullen. Det var fruktansvärt jobbigt. Hemskt.

Men nu är vi alltså här, alla tre. Alldeles levande, tillsammans. I september.

Det är bara 24 dagar kvar och när jag tänker tillbaka så har det gått så otoligt snabbt och jättesakta samtidigt. De fyra första månaderna var hemska men efter alla de där ultraljuden i halvtid så tickade veckorna på i en rasande fart och nu står vi här med lägenheten full av babysaker och bara väntar.

Visst finns där fortfarande någon slags oro. En oro över att något kan gå fel antingen innan eller under förlossningen. Ibland kan jag få en känsla av att jag bara vill boka in ett kejsarsnitt just i detta nu när jag vet att du sparkar och lever bara för att du ska komma ut säkert och med livet i behåll. Men jag vill inte tänka så egentligen, vi har ju klarat oss ända hit. Vi ska klara av den lilla, men ack så viktiga, biten som är kvar också.

Bullen växer och frodas, just nu utövas det någon form av morgongympa där inne. Det stretchas åt alla håll och magen är helt sned. Det är så rart att veta att du ligger i tryggt förvar där inne och att du verkar ha det bra. Snart ska vi mötas, du, jag och pappa J.

<3





Den här bilden innehåller mitt allt.

Presentation


Förflyttad Eskilstunabo som nu mera samboskapar i Enköping.

Omröstning

Har du varit här förut?
 Jajjemensan!
 Aldrig!
 Inte en susning!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Gästboken

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards