Fastnade i Efter tio med Malou. Malin Wollin satt bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och berättade om de missfall hon varit med om. Ibland var hennes ögon så blanka och orden hon uttalade var så bekanta. Som om jag själv skulle ha uttalat dem. Hon pratade om sitt sena missfall i vecka 19 och hur hon hade haft den där obeskrivliga känslan av att något varit fel. Hela tiden. Att läkarnas termer som "sent missfall", "uteblivet missfall" osv inte alltid känns så passande för någon som befinner sig i sorg. Det är svårt att ta in där och då.

Det är fortfarande svårt att ta in. Men jag har ju varit där. Just nu kan jag inte låta bli att tänka på att vi var beräknade att bli föräldrar den här veckan. På fredag. Nio månader. En lång men samtidigt kort tid. Men nu är verkligheten en annan. Istället för att ligga på BB på fredag ska jag jobba. 13 timmar. Det är bra för då slipper jag tänka.

Det är svårt och jobbigt att prata om sådana här saker. Men det är viktigt. Vi är så många som varit där, är och kanske kommer dit. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Här om dagen fick jag ett meddelande på Facebook, ännu en som jag känner som drabbats av cellförändringar. Hon hade frågor, var orolig och undrade hur det skulle gå. Jag blev varm i hjärtat för det är precis därför jag skrivit så mycket om mina cellförändringar och min operation. För att vi ska våga/kunna prata om det. För att vi som drabbats inte ska känna oss ensamma. Hon visste att jag varit med om det och vände sig därför till mig. Det känns tryggt och bra för min del. Jag vill stötta och berätta så att vi kvinnor kan få det stöd av sjukvården som vi behöver i den situationen. Jag anser att jag inte fick det, nu vill jag hjälpa andra så att deras upplevelser inte behöver bli så hemska som mina.

Jag kan dra paraleller mellan operationen som avlägsnade mina cellförändringar och operationen som avslutade min graviditet. Den största skillnaden var att få bli sövd. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte kan få lov att sova bort den oerhört otrevliga och traumatiska upplevelsen som det faktiskt är när någon opererar i ens underliv och tar bort något som kan utvecklas till cancer? Varför skall man tvingas vara med om smärtan, lukterna, känslan och allt det andra?

När jag opererades i samband med missfallet så var det något helt annat. Det var klart att jag skulle få sova om jag önskade det. Det gav mig en viss ro som jag kunde vila i. Jag skulle slippa ifrån allt en stund. Få sova och slippa minnas den där hemska stunden resten av mitt liv. Jag skulle få slippa smärtan. Minns att jag berättade mina känslor och rädslan där jag låg på operationsbordet och jag sade "Ni lovar väl att jag inte kommer att känna någonting?". Narkosläkaren lovade och sedan somnade jag. När jag vaknade låg jag på sidan och hör hur glad personal skojar och skrattar om en trasig dörr och jag känner att jag måste skämta till det och utbrister "Sparka till dörren bara, lite våld löser det mesta". De skrattade gott åt mig och det kändes så underbart att jag faktiskt inte hade känt någon smärta och inte kom ihåg ett endaste dugg. Det var en befrielse.

Nu i efterhand känns det som att sjukvården tycker att det är jobbigare och svårare för kvinnan att vara med om operation efter missfall och att man så klart ska få somna ifrån det. Däremot är en operation som avlägsnar något som kan bli cancer något som man "bara gör" och som det liksom bara är att genomlida bara för att det numera är en rutinoperation. Jag håller inte med. Jag har varit med om båda som varit lika vidriga och hemska fast på olika sätt.

Jag anser att man ska ha rätt att välja huruvida man vill bli sövd eller ej. Det ska inte sjukvården bestämma. Det är en lätt narkos och operationen är över på några minuter.

Detta skiljer sig mellan länen, här i Enköping till exempel sövs man alltid när man ska utföra konisering eller skrapning. Så var inte fallet i Eskilstuna som dessutom har ett mycket större sjukhus. Det gäller även cellprovtagning. Olika åldrar i olika län. Jag anser att det ska vara samma för alla. Ett år eller två kan göra stor skillnad mellan liv och död, cellförändringar och cancer.

Vi måste prata om jobbiga saker. Det blir lättare då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...